Konsten att regera
Den nya regeringen har i rikt mått fått uppleva sanningen i det gamla ordstävet: all vår
början bliver svår. Redan själva maktövertagandet med uppgiften att bygga upp en fungerande kontakt- och beslutsapparat har varit besvärlig. En trepartikoalition står ju här
inför särskilda problem. Enligt trovärdiga
uppgifter lär det hela nu fungera något så
när friktionsfritt. Mera kan för närvarande
inte rimligen begäras.
Inte heller kan man begära att den nya regeringen så snabbt skulle satt sig in i alla områden, att man överallt där det behövts kunnat ändra kursen eller rentav slagit stopp
och back. Socialdemokraterna har ju selat så
länge vid makten, att regeringen i otaliga
sammanhang helt eller till dels ställts inför
eu fait accompli: En modern samhällsmekanism är ofantligt komplicerad och trögrörlig. Därför tar det tid innan en ny politisk vi ljeinriktning kan komma till uttryck i konkreta och åskådliga kursändringar.
Att regeringen i huvudsak fortsatt socialdemokraternas ekonomiska politik är alltså
begripligt. Likaså att högskolereformen blev
som den blev, dvs i grunden präglad av den
socialdemokratiska utbildningspolitikens
principer under det senaste årtiondet. Vidare kan man förstå att det ännu ej varit möjligt att framträda med de krafttag inom kriminalpolitiken, som är nödvändiga för au
hejda den våg av ökad brottslighet, som hotar att svämma över oss. Den har nu gjort att
fängelserna inte längre funge1·ar som institutioner för samhällsskydd och vård utan som
kriminella pesthärdar, behärskade av de
professionella brottslingar, som samhället
skulle skyddas mot.
Men de naturliga förklaringarn a till regeringens svårigheter hindrar ime au en stillsam varning är befogad. Man kan tydligt
märka tecken på en stigande otålighet hos
de väljare, som i höstas ställde sig bakom regimskiftet. Än så länge är det visserligen
mest fråga om ett mummel i folkdjupet.
Man undrar hur länge det skall dröja innan
regeringen ger klara och kraftfulla utu·yck i
handling för den politik, som angavs i regeringsdeklarationen. Regeringen har inte förlorat i förtroende, men den får inte dröja för
länge med att motsvara sina väljares förväntningar. Här är det först och främst fråga om
att demonstrera en bestämd politisk vilja.
När en regering skall göra detta måste
den ju skilja på det korta och det långa perspektivet. För att taga några exempel är det
självklart, att den mitt i en brinnande ekonomisk kris först måste taga landet ur dagens
akuta svårigheter. Då är valet av medel inte
fritt - regeringen tvingas använda de metoder som för stunden framstår som praktiska
och möjliga. Men samtidigt måste en borgerlig regering demonstrera att den inte på sikt
ämnar låsa fast sig vid de just nu använda
metoderna. Om Sverige skall ha någon möjlighet att återvinna och sedan behålla en position som konkurrenskraftigt exportland är
en konstruktiv näringspolitik nödvändig.
En sådan politik innebär att det återigen
måste bli lönsamt au anstränga sig, att spara
och att taga företagsrisker. Vi måste bryta
ned den socialistiska politik som hotar att
knäcka företagen - stora som små - genom
kombinationen av skatter, sociala avgifter
och lönehöjningar över produktionsresultaten. Skau på sysselsättningen i form av arbeLsgivaravgifter är verkligen ett besynnerligt sän an skaffa folk arbete. I stället för att
höja dessa avgifter bör de skäras ner, inte
minst med tanke på exporten.
En ny inställning till nyföretagande liksom
till expansion av små och medelstora företag
borde också presenteras. Om det ä1· nödvändigt att acceptera drastiska skatte- och avgiftslättnacler för dessa företagskategorier
för an skapa ny tillväxt får en borgerlig regering inte tveka att säga det rent ut. När konsumtionen måste bromsas är uppenbarligen
en höjd moms mycket effektivare och mera
fönroendegivande än en devalvering. På
längre sikt framstår alltså en parallell nedskärning av arbetsgivaravgiften och en höjning av momsen som ett bättre alternativ än
devalvering för att främja exporten, skapa
S)SSelsättning och motverka en överkonsumtion. Politiskt omöjligt, svaras det. Just nu,
kanske, men det är just regeringens uppgift
all se till att det som är nödvändigt blir politiskt möjligt. Detta är det centrala i konsten
att regera.
95
Vad kriminalpolitiken beträffar är snabba
åtgärder nödvändiga om regeringen inte
kall råka ut för svåra bakslag i opinionen.
Så många människor - och ingalunda bara
inom de tre regeringspartierna - har fåst
stora förhoppningar vid regimskiftet. De
har upplevt elen förra regeringens liknöjda
passivitet inför elen försvagade rättssäkerheten tillliv och egendom liksom dess handfallenhet inför uppbyggandet av en effektiv
kriminalvård i frihet som en svår försummelse. Nu hoppas de på nya signaler och nya
riktlinjer. Uteblir de kommer reaktionen att
bli bitter besvikelse. Att inte uppfylla dessa
förväntningar skulle starkt försvaga regeringens ställning till I979 års val - den må
sedan ha lyckats aldrig så väl på andra områ-
den.
Hittills har dessbättre inga irreparabla
misstag begåtts och än är det tid för att tänka
igenom de långsiktiga initiativ, som måste
komma. Ty det är ändå de, som till sist skall
ge regeringen fortsatt förtroende.