CARL LEISSNER: Kapitalbildningen I anslutning till en analys av Meidnerfonderna lägger Carl Leissner, en av moderaternas specialister pÃ¥ ägardemokratins problem, fram ett annatförslag. OcksÃ¥ detta avser ett fondsystem men skiljer sigfrÃ¥n Meidnerfonderna bl a genom att de föreslagna personfonderna inte skallförvaltas av LO utan i princip av alla offentliga kreditinstitut i landet. Medan Meidnerfonderna resulterar i att företagen överförs i LO:s ägo, alltsÃ¥ en konfiskation, skall personfonderna befrämja ägandespridning och därtill en jämnare förmögenhetsfördelning. Personfonderna kan dessutom ingÃ¥ som en del i ett allmänt personligt sparfrämjandesystem. Personer som bör veta vad de talar om har framhÃ¥llit att den svenska debatten om löntagarfonder och vad därmed sammanhänger tog fart först sedan Rudolf Meidners utredning i frÃ¥gan publicerades sommaren 1975. I Sverige hade tidigare, liksom i Norge och Finland, enbart de konservativa deltagit i den debatt om förmögenhetsägandet som länge pÃ¥gÃ¥tt pÃ¥ kontinenten och berört Västtyskland, Holland, Österrike, Danmark, Frankrike och andra länder. De andra svenska partierna liksom ocksÃ¥ intresseorganisationerna var därför ideologiskt oförberedda när de drabbades av debatten om anställdas kapitaldelaktigheL En som i vart fall inte var oförberedd var Rudolf Meidner själv, som vid det laget sysslat med fondproblematiken i vid pass ett par decennier bl a som ordfö- rande i den arbetsgrupp som hade till uppgift att till 1961 Ã¥rs LO-kongress framlägga en skrift om fackföreningsrörelsens inställning till näringslivets strukturfrÃ¥gor. Den fick titeln "Samordnad näringspolitik". Meidnerrapporten 1976 har egentligen tre författare - Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond - och kallas i slutversionen "Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder - Rapport till LOkongressen 1976". Det är ovedersägligen ett synnerligen välskrivet aktstycke. Stilen är klar och lättläst, framställningen medryckande och suggestiv. Den som saknar förkunskaper i ämnet och läser utan förutfattade meningar kan knappast undgÃ¥ att bli övertygad om att vad LO vill är det enda rätta. Det är alltsÃ¥ ingen utredning det är frÃ¥ga om, där man kyligt redovisar för och emot, utan en mycket skickligt hopkommen program- ----------------------............... 390 och propagandaskrift. Men under läsningen har man kanske ocksÃ¥ anledning att pÃ¥minna sig att rapporten utgjorde ett beslutsunderlag för den senaste LO-kongressen. Man kan frÃ¥ga sig hur beslutsfanandet tillgÃ¥r inom fackföreningsrörelsen och om det är fullständigt riskfritt att överföra det avgö- rande ägarinflytandet i vÃ¥ra 4000 största fö- retag till ett LO-dominerat löntagarkollektiv. Meidners förslag till löntagarfonder har som sagt givit upphov till en livlig debatt. Innan vi försöker bidraga med nÃ¥got inlägg kan det vara lämpligt att ge nÃ¥gra kona data om förslagets tillkomst och huvudsakliga innehÃ¥ll. 1971 Ã¥rs LO-kongress beslöt med anledning av ett antal vid kongressen framförda motioner att uppdra Ã¥t landssekretariatet all lÃ¥ta utreda "frÃ¥gan om branschfonder och annan fondbildning av vinster och löntagarnas sparande för kapitalinsatser i företagen". l den av at·betsgruppen avgivna rapporten förklaras au tre mÃ¥l finns angivna för utredningsuppdraget, "att komplenera den solidariska lönepolitiken, att motverka den förmögenhetskoncentration, som fö(jer med industrins självfinansiering, och att öka löntagarnas inflytande över den ekonomiska pt·ocessen." Arbetsgruppen publicerade i augusti 1975 en förhandsrapport med titeln "Löntagarfonder", som tillsammans med annat materiallÃ¥g till grund för en studiekampanj bland LO:s medlemmar. Enligt rapporten har resultatet av kampanjen avsevärt pÃ¥verkat utformningen av den slutliga rapporten. Fondsystemet Det allt överskuggande utbytet av utredningsarbetet är upptäckten av en metod att lagstiftningsvägen - sakta men äkert och utan att tillgripa formell konfiskation - överföra det avgörande ägarinflytandet i aktiebolagen till ett löntagarkollektiv. Instrumentet för att genomföra denna förändring är de riktade fondemisionerna. Varje aktiebolag skall Ã¥läggas att Ã¥rligen genomföra en fondemission pÃ¥ sÃ¥ sätt att viss del av vinsten - vanligen nämns lO procent - överförs till" aktiekapitalet och au motsvarande aktier överlämnas till löntagarkollektivet. Alla företag över en viss storleksgräns skall ingÃ¥ i fondsystemet. LO har ännu inte bestämt om gränsen skall gÃ¥ vid 50 eller 100 anställda. Offentligtägda och konsumentkooperativa företag skall stÃ¥ utanför systemet. Även vissa andra undantag nämns. Enligt rapporten kommer drygt 4 000 företag med drygt 1,5 milj anställda att omfattas av systemet, om storleksgränsen sätts vid 50 anställda. Löntagarkollektivets ägarbefogenheter utövas pÃ¥ tre olika vägar. En central fond med företrädare för alla fackförbund - den sk uljämningsfonden - skall äga aktierna och uppbära avkastningen samt fördela den pÃ¥ olika ändamÃ¥l (utbildning, for kning etc). Rätten att utse företrädare pÃ¥ bolagsstämma skall för de första 20 procenten som u~ämÂ- ningsfonden äger i ell företag delegeras till de lokala fackklubbarna (tillhörande förbund i LO, TCO, SACO/SR) och för överskjutande del till de s k branschfonderna, som i övrigt skall ha vissa samordningsfunktioner. Termen löntagarkollektivet har alltsÃ¥ olika innebörd i olika sammanhang. Det är mÃ¥nga olika reflexioner som tränger sig pÃ¥ när man tar del av rapporten och försöker sätta sig in i förslagen och deras konsekvenser. FrÃ¥n icke socialistiskt hÃ¥ll torde man kunna instämma i att en jämnare förmögenhetsfördelning mÃ¥ste eftersträvas och att näringslivets självfinansiering frÃ¥n denna synpunkt utgör ett särskilt svÃ¥rbemästrat problem. Däremot torde man inte vara benägen att lösa fördelningsproblemet enbart genom ökat kollektivt ägande och inte heller att godta den koncentration av den ekonomiska makten, som förslaget om löntagarfonder innebär. Ställer man frÃ¥gan om det finns nÃ¥got alternativ till löntagarfonderna, ett alternativ som möjliggör personlig delaktighet i förmö- genhetstillväxten, bör man först erinra sig att en av uppgifterna för Meidner och hans medarbetare var att finna en metod att motverka den förmögenhetskoncentration som följer med industrins självfinansiering. När utredarna studerade frÃ¥gan fann de att de tvingades godta bÃ¥de vinster och självfinansiering som nödvändiga drag i en växande ekonomi. De föreslog därför att löntagarna genom successiva vinstavsättningar till av löntagarna ägda och förvaltade fonder skulle fÃ¥ del i den genom självfinansiering inom företagen uppkommande förmögenhetstillväxten. Man bör vidare erinra sig att mycket bestämda invändningar rests mot individuella andelar: Den som hörde ett radioinslag frÃ¥n LO-kongressen 1976 minns kanske att där förekom ett antal korta intervjuer med deltagare i den dÃ¥ nyss avslutade studiekampan- 391 jen, vars huvudsakliga underlag utgjordes av den i augusti 1975 framlagda förhandsrapporten "Löntagarfonder". Vid direkt frÃ¥- ga ställde sig de intervjuade genomgÃ¥ende negativa till individuella andelar - i regel med hänvisning till att det bara skulle leda till inflation. Vad Meidner föreslÃ¥r kan med fog betecknas som en förmögenhetsreform. Men det är bara en partiell reform, vilket Meidner själv är medveten om: "Detta problem (att hejda den förmögenhetskoncentration till traditionella ägargrupper, som är en oundviklig föUd av industrins självfinansiering) är visserligen blott en mindre del av den ojämna förmögenhetsfördelningen i Sverige men en del, där ojämnheten är speciellt iögonfallande och fÃ¥r stor strategisk betydelse." Fondernas uppbyggnad Innan vi gÃ¥r vidare kan det vara skäl att upprepa hur uppbyggnaden av löntagarfonderna tänkes gÃ¥ till. Först överförs en del av bolagets vinst till dess aktiekapital, och sedan överlämnas däremot svarande aktier till utjämningsfonden. Ã…ret därpÃ¥ fÃ¥r fonden dels avkastning pÃ¥ de aktier den innehaft ett Ã¥r och dels ett antal nya aktier osv. Genom sin lösning vinner Meidner flera fördelar. Han kan för det första avvisa varje beskyllning för att försämra bolagets ekonomiska ställning. Inte ett öre tas ut ur bolaget utöver den av bolagsstämman fastställda utdelningen. Att förslaget innebär en försämring för övriga aktieägare är en annan sak. 392 Meidner kan vidare prestera ett fullgott skäl för att fonderna skall vara kollektiva. Vad fonderna tar emot är kapitaltillgÃ¥ngar, som man inte kan lÃ¥ta gÃ¥ vidare med risk att de omsätts i privat konsumtion. För det tredje uppnÃ¥r Meidner ökat löntagarinflytande över ekonomin, vartill kommer att den solidariska lönepolitiken kompletteras. Med hans modell tillgodoses tre olika önskemÃ¥l genom en och samma lösning. Detta kan visa sig vara bÃ¥de en styrka och en svaghet. Det finns ytterligare ett par förhÃ¥llanden som är värda att beakta när det gäller att överväga en förmögenhetsreform. För det första har vi under efterkrigstiden genomfört ett antal stora sociala reformer. De har genomgÃ¥ende utmärkts av dels lÃ¥ngtgÃ¥ende social u~ämning och dels höjning av det stora flertalets standard. Det skulle vara anmärkningsvärt om vi nu skulle genomföra en stor förmögenhetsreform där detta mönster inte Ã¥terfanns. Det skulle kunna uppfattas som tecken pÃ¥ att vi stode i begrepp att byta ut välfärdsekonomin mot nÃ¥got annat. För det andra är det med hänsyn till den samhällsekonomiska balansen mycket angeläget att inte bara löntagare utan alla medborgare i större utsträckning tar ut sin standardökning i form av höjd förmögenhetsstandard. Det senaste Ã¥ret har ekonomer och politiker ständigt Ã¥terkommit till nödvändigheten att strama Ã¥t den privata konsumtionen. Det förefaller logiskt att det borde vara lättare att Ã¥stadkomma en sÃ¥dan Ã¥tstramning genom metoder som innebure att man, i stället för att beskära medborgarnas konsumtionsutrymme skattevägen, förmÃ¥dde dem till frivilliga begränsningar i utbyte mot ett tinskott till deras sparkapital. Slutligen är möjligheten av en näringspolitisk överbyggnad, som - även om den är öppen för insyn - är undandragen samhällets avgöranden, en omständighet som pÃ¥verkar bedömningen. Sparfrämjandet FrÃ¥gan huruvida ett allmänt sparfrämjandesystem kan vara ett alternativ till LO-fonderna har hittills inte ägnats större allmänt intresse. Däremot har det talats rätt mycket om fonder med individuell anknytning ed. Det borde dock inte vara ogörligt att utforma ett förhÃ¥llandevis enkelt, överskÃ¥dligt och fördelningspolitiskt acceptabelt sparfrämjandesystem, som uppammar personligt sparande och befordrar jämnare förmö- genhetsfördelning. Utformningen mÃ¥ste dock i vissa avseenden komma att skilja sig frÃ¥n den för sÃ¥dana system traditionella. l det föUande görs ett försök att skissera en ny modell av ett sparfrämjandesystem. Den tänkta modellen innebär i princip att fysiska personer under vissa förutsättningar fÃ¥r skattelindring enligt principen för uppskjuten skatt för avsättning till vad man skulle kunna kalla investeringsfond för fysiska personer (fortsättningsvis för korthets skull kallade person fonder). Medel som avsätts till personfonder fÃ¥r i princip placeras i alla slags kapitaltillgÃ¥ngar. Det förutsätts att systemet är frivilligt och att var och en fÃ¥r bestämma sitt sparande inom givna ramar. Om medel uttages frÃ¥n en fond skall de Ã¥terföras till beskattning. Den föreslagna modellen skiljer sig frÃ¥n vanligen förekommande sparfrämjandesystem bl a pÃ¥ det sättet att skattebefrielsen aldrig blir definitiv. Man kan ocksÃ¥ uttrycka det sÃ¥ att den s k spärrtiden är obegränsad. Skulle modellen till äventyrs en gÃ¥ng förverkligas, skulle personfond eller behÃ¥llning i personfond sannolikt bli betraktad som ett särskilt slag av kapitaltillgÃ¥ng. Om man inför skattefrihet för avsättning till personfond och beskattar uttag innebär det pÃ¥ sätt och vis att man i begränsad omfattning övergÃ¥r frÃ¥n inkomst- till utgiftsskatt. I den mÃ¥n det här är frÃ¥ga om en innovation, berättigas den av behovet av reformer pÃ¥ förmögenhetsomrÃ¥det. Den obegränsade spärrtiden jämte de kontrollmöjligheter som modellen inrymmer reducerar avsevärt betänkligheterna mot att medge skattefrihet för avsättning till personfond. Ett motiv för skattefrihet är att vid given konsumtionsbegränsning det belopp som kan avsättas till sparande blir större vid skattefrihet än vid ett system med sparpremier. Det förefaller sannolikt att sparverksamheten ter sig intressantare om den kan bedrivas i större skala. Ett annat motiv för skattefrihet är att företagare och kapitalägare torde ha större möjligheter än personer med inkomst enbart av gänst att utnytga skattemässigt fördelaktiga sparformer. Även jämlikhetsskäl talar sÃ¥lunda för skattefrihet. Personfondsmodellen skiljer sig frÃ¥n traditionella sparfrämjandesystem ocksÃ¥ i det avseendet att den förutsätts omedelbart lämna största möjliga valfrihet beträffande medelsplacering. Även detta görs i sparstimule- 393 rande syfte. De medel som överförs till en personfond skall fÃ¥ placeras pÃ¥ det sätt, som fondhavaren själv finner fördelaktigast eller mest tilltalande. Det mÃ¥ste givetvis finnas klara anvisningar om vilka placeringar som är godkända. Oavsett detta förefaller det naturligt att placering skall fÃ¥ ske i alla börsnoterade värdepapper (inklusive premieobligationer) och i aktiefonder. Hopsparade medel bör vidare fÃ¥ utnytgas för bostadsanskaffning - smÃ¥hus, bostadsrätter, andelslägenheter. Även fritidshus borde kunna ifrÃ¥gakomma. Om medelsplacering i bostäder rent formellt skall ordnas pÃ¥ det sättet, att fonden äger bostaden eller har en fordran pÃ¥ fondhavaren med bostaden som säkerhet, är en frÃ¥ga som kan anstÃ¥ till den gÃ¥ng den eventuellt blir aktuell. Om en fondhavare grundar eget företag bör han givetvis fÃ¥ sätta in alla sina medel i detta. Det förefaller riktigt att fondmedel fÃ¥r användas till pensionsförsäkringar och livräntor. Det är inte tänkt att medlen skall kunna placeras i antikviteter, konst eller samlarobjekt. skattefrÃ¥gorna I anslutning till vad förut sagts om skattebefrielse för avsättning till personfond kan det vara skäl att beröra vissa andra skattefrÃ¥gor som man bör vara beredd att ta ställning till vid eventuella diskussioner om ett personfondssystem. Det har redan framgÃ¥tt att tanken är att avsättning till personfond i beskattningshänseende skall behandlas enligt principen om uppskjuten skatt. Det innebär att den skattskyldige erhÃ¥ller uppskov med inbetalning av den skatt, som belöper pÃ¥ det l t 394 avsatta beloppet till dess beloppet tas ut frÃ¥n fonden. En strikt tillämpning av principen torde medföra administrativa besvär och skapa svÃ¥righeter för den enskilde att överblicka sin ekonomiska situation. Man bör därför överväga eu enklare förfarande. Att lÃ¥ta den skattskyldige i sin deklaration ta upp avsättningar och uttag som avgÃ¥ende, resp tillkommande poster torde ej anses godtagbart ur fördelningspolitisk synpunkt och öppnar dessutom möjligheter att göra vinster genom enbart omplaceringar. Däremot borde man kunna överväga ett schablonförfarande, som innebär att fondhavaren vid skatteavräkningen fÃ¥r tillgodoräkna sig en viss procent av avsalta belopp, resp belastas för eventuella uttag med samma procentsats. (Det förutsätts dock att preliminärskatteuttag gjorts i samband med sÃ¥dana uttag, varför kvarskatt ej skall uppkomma av denna anledning). Procenttalet bör svara mot marginalskatten för en medelinkomsttagare. Ett sÃ¥dant tillvägagÃ¥ngssätt medför att en skattskyldig med hög marginalskatt fÃ¥r för lÃ¥g skallekredit och vice versa men det motvägs av en motsatt effekt när krediten avvecklas. När här förut talats om uttag frÃ¥n personfond, har därmed underförstÃ¥tts uttag av kapital. FrÃ¥gan hur den avkastning som tillfaller en personfond skall beskattas har tidigare inte berörts. Tanken är att avkastning skall beskattas först när den utbetalas till fondhavaren . Om den skall beskattas pÃ¥ samma sätt som uttag av kapital, hos fondhavaren som inkomst av kapital eller pÃ¥ nÃ¥got annat sätt fÃ¥r övervägas. Detsamma gäller beträffande realisationsvinst, som uppkommer vid försäljning av fondtillgÃ¥ng. För att skapa fullgoda garantier för att reglerna för personfondssystemet i alla avseenden blir allmänt respekterade bör den omedelbara förvaltningen av tillgÃ¥ngarna överlämnas till särskilda fondförvaltare. Tanken är att fondförvaltarna skall fullgöra sitt uppdrag enligt fondhavamas instruktioner och samtidigt ansvara för att systemets regler iakttas. Fondförvaltarna skall lämna skatte- och eventuella tillsynsmyndigheter de uppgifter om in- och utbetalningar, avkastning och behÃ¥llning som kan behövas för au systemet skall fungera tillfredsställande. De bör vara ersättningsskyldiga för den skada som kan uppkomma pÃ¥ grund av fel eller underlÃ¥telse frÃ¥n deras sida. Det förutsätts att förvaltningskostnaderna skall reduceras sÃ¥ lÃ¥ngt som möjligt genom utveckling av för personfondssystemet ändamÃ¥lsenliga redovisningsmetoder, datarutiner etc. Alla allmänna kreditinrättningar bör ha rätt och skyldighet att Ã¥taga sig förvaltarskap. Ersättning bör utgÃ¥ enligt av regeringen eller särskild myndighet fastställd taxa. Ägandespridning Skall ett personfondssystem användas för att främja ägandespridning ochjämnare förmö- genhetsfördelning torde det vara nödvändigt att maximera sÃ¥väl den totala behÃ¥llningen i en fond som den Ã¥rliga avsättningen till den. Var den övre gränsen för den totala behÃ¥llningen skall sättas behöver kanske inte diskuteras just nu, eftersom det under alla förhÃ¥llanden mÃ¥ste komma att dröja ganska länge innan det blir aktuellt att till-