nutidens dalkarlar
Det har funnits skäl att minnas dalkarlarna i
årets valrörelse. Dalkarlarna, som med sin
bondesjälvständighet som grund gång efter
annan i Sveriges historia bjudit en skattesugen centralmakt motstånd och gång efter annan marscherat till Stockholm för att säga de
höga herrarna sin mening.
Nutidens dalkarlar är de mindre och medelstora företagarna, Sveriges hundratusentals företagare inom industri och hantverk,
handel, jordbruk och de fria yrkena. Det är
dessa mer än andra som aktivt och öppenhjärtligt burit fram kritiken mot de socialdemokratiska styret.
Bondejorden har i alla tider alstrat självständiga människor, och likadant ät: det i
dag med den fria företagsamheten. Helt
följdriktigt har också socialismen sett avskaffandet och utrotandet av dessa samhällsgrupper som en nödvändig förutsättning
för att kunna upprätta det socialistiska riket.
Exempel på ett sådant skeende finns i de socialistiska staterna i öst.
I Sverige ha socialdemokratin gett avslö-
jande prov på ointresse och bristande hänsynstagande till den mindre och medelstora
företagsamhetens arbetsvillkor.
Vilka är det som framför andra kommit
att drabbas av det framväxande blankettoch enkätraseriet? Jo, de mindre företagen.
Redan i början av 1970-talet hade företagsamheten att uppfylla 707 uppgiftskrav från
myndigheterna, innehållande 74 000 deluppgifter. Vilka är det som har svårast au
klara alla de nya lagarna och förordningarna? Jo, de mindre företagarna som inte i likhet med storföretagen har tillgång till en
stor tjänstemannastab. Tre nya författningar per dag har varit takten i regierandet på
senare år! Och av dessa författningar har en
stor mängd berört närings- och arbetsliv. Bara på det arbetsrättsliga området har vi fått
15 stora lagar sedan 1971 . Alltför många av
lagarna, t ex Åman-lagen och medbestämmandelagen, har utformats utifrån förhållandena i de stora företagen och skapar betydande problem för de mindre.
Kombinationen av höga inkomst-, förmö-
genhets- och arvsskatter gör företagarens
skattebörda betydligt tyngre än löntagarens.
Är en företagare framgångsrik nog så att
hans företag efter många års slit representerar en förmögenhet på l miljon kr, måste
han ta ut en lön på 150 000 kr för att få samma netto efter skatt - 35 000 kr - som en
löntagare som tjänar 75 000 kr. Många familjeföretagare har i likhet med Pomperipossa glädjen att konstatera att marginalskatten inklusive förmögenhetsskatt och
egenavgifter når upp till nära och ibland
över 100 procent av inkomstökningen.
De mindre företagen är i allmänhet arbetskraftsintensiva. De skaparjobb åt människor. Därför har de särskilt svårt att klara
313
höjda arbetsgivaravgifter och ökade sociala
kostnader.
Varför blir man egenföretagare i Sverige?
Ja, det kan man numera fråga sig. Och så
sjunker också nyföretagandet, medan två fö-
retag per dag säljer sig till större koncerner.
Socialdemokratin, som i propagandan säger
sig vara så emot maktkoncentration i nä-
ringslivet, har med sin politik ivrigt bidragit
till nämnda koncentration.
Sverige behöver den fria företagsamheten. Det är de mindre företagen som står för
en stor del av nyskapandet i näringslivet, de
står för dynamik och rörlighet. De ger hundratusentals svenskar deras utkomst och bygder runt om i Sverige deras ekonomiska liv.
Om till de mindre företagen rä,knas företag
med upp till 200 anställda, svarar dessa för
drygt 40 procent av den totala syssselsättningen och produktionen i Sv~rige.
EgenfÖretagandets utsatta läge i Sverige
är något av en svensk ekonomis akilleshäl.
Mer än så: svensk demokrati behöver självständigheten hos de fria företagarna i industri, handel och jordbruk.
Margaretha af Ugglas