Valutgången När detta skrives föreligger inte det slutgiltiga valresultatet. Vad som är klart är att en borgerlig trepartiregering kan tillträda med en komfortabel majoritet av storleksordningen l l mandat. Kommentarer till valrö- relsens slutskede och detaljerna i valresultatet får alltså anstå. När detta läses torde det mesta ha sagts om valutgångens historiska och politiska innebörd. Reflexioner därvidlag skulle näppeligen tillföra debatten nå- got nytt. Alltså är det anledning vända blicken mot framtiden. Vad blir - till att börja med - den nya regeringens första stora problem? Uppenbarligen inte de politiska sakfrågorna - beträffande dessa måste den nya regeringen redan vid sitt tillträde ha avtalat riktlinjer för alla icke kontroversiella områden. De frågor, som inte då kunnat lösas förhandlingsvägen lär få vila i avvaktan på att erforderliga utredningar kan ge säkrare underlag för definitiva diskussioner. I stället blir problemet, kort sagt, att regera. Det betyder att övertaga ett utrednings-, besluts- och förvaltningsmaskineri som i decennier stått under socialdemokratisk kontroll. Att lösa den uppgiften blir inte lätt för en opposition, som så länge stått utan möjlighet att förskaffa sitt folk den praktiska förtrogenhet med regeringsmaskineriet som är nödvändig. Särskilt svårt blir det naturligtvis att få ett grepp om lagstiftningen. Den är en högeligen komplicerad process av utpräglat teknisk karaktär. För att travestera den bekanta devisen: "att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större", så är det förvisso stort att mena väl, men att skriva rätt är större. Men en borgerlig regering kan här lyckligtvis tillgodogöra sig de erfarenheter, som socialdemokraterna i en liknande situation gjorde, nämligen då de för omkring ett halvt sekel sedan skulle bilda regeringar. De saknade också personer med direkt förtrogenhet med regeringsarbete. De löste - efter något vilset experimenterande - problemet så att de tunga politiska förtroendemännen sattes på departementschefsposterna trots att de stod främmande för arbetet i Kungl Maj:ts kansli med underlydande verk och övriga myndigheter. Vid deras sida ställdes sedan en uppsättning konsulter med den erforderliga insikten i administrations- och lagstiftningsteknik. Konsultsystemet har under decenniernas gång urholkats. Ju längre och ju fastare socialdemokraterna förankrat sig i statsmaktens organ, ju naturligare har det blivit att omvandla konsulterna till biträdande ministrar. Det har varit ett sätt för en stabiliserad regim att på en gång lätta departementschefernas arbetsbörda och förskaffa regeringspartiet en hårdare och mer djupgående kontroll över den statliga maktutövningen. För den nya regeringen borde det då te sig som en i hög grad praktisk utväg ur svå- righeterna att sätta upp en grupp av konsultativa statsråd, där den administrativa och juridiska expertisen vore avgörande vid personvalet. En sådan grupp skulle rycka in till de politiskt meriterade departementschefernas hjälp för att biträda med att tekniskt samordna lagstiftningsarbetet och när det gäller att snabbt genomföra utredningar av nyckelkaraktär, där lagstiftningsreformer är av nöden. De områdena är många. Alltsedan 1946 har socialdemokraterna bedrivit en smygsocialisering lagstiftningsvägen - särskilt när det gäller äganderätten till fast egendom och det enskilda företagandets rättsliga villkor - som gör det nödvändigt att ompröva och reformera inte l 00-tals utan l 000-tals lagar och förordningar. Att "avsocialisera" genom en teknik som innebär att man tillsatte utredningar med uppgift att utforma stora block av reformlagar vore helt fel. Då skulle man spela socialdemokraterna i händerna. Sådana utredningar skulle ta lång tid och deras förslag skulle, då de täckte stora områden på en gäng, leda till gynnsamma angreppsmöjligheter för den socialdemokratiska oppositionen - eventuellt skulle de kunna fresta till och underlätta ett illojalt utnytuande av utomparlamentariska maktmedel i form av strejker och dylikt. Den rätta vägen torde vara att utifrån en väl genomtänkt principiell grundsyn reformera i småportioner, men så snabbt som möjligt. Regeringen borde redan till våren kunna ha ett betydande antal lagstiftningspropositioner klara, där man genom bearbetningar av lagtexter rättade till vad som 303 brister i fråga om rättssäkerhet och konsekvent genomförde individualistiska och decentraliserade i stället för kollektivistiska och centralistiska problemlösningar. En tysk rättslärd sade en gång på 1800- talet på tal om förhållandet mellan rättsvetenskap och lagstiftning att "tre beriktigande ord av lagstiftaren och hela bibliotek blir till makulatur". För att omsätta detta på aktuella svenska förhållanden kan det räcka med att påpeka att vår monstruösa expropriationslag bör kunna göras fullgod ur rättssä- kerhets- och ersättningssynpunkt inom ramen för en text täckande en trycksida i Svensk Författningssamling. Många bäckar små blir en stor å. Ett kraftfullt och snabbt mobiliserande av de möjligheter lagstiftningstekniken erbjuder att rätta till vad som är vrångt och vrängt i dagens samhälle är en politiskt tacksam metod. Den är ett av den nya regeringens viktigaste och mest effektiva potentiella vapen när det gäller att föra oss tillbaka till ett samhälle med mindre byråkrati och fastare rättslig förankring i de för regeringspartierna gemensamma liberala ideerna om individens rättssä- kerhet och personliga rörelsefrihet.