SVEN HAMMARSTRÖM: En ny skolreform Vi behöver en ny skolreform, skriver rektor Sven Hammarström i Matfors i denna artikel, men inte den som SIAföreslagit. Vi behö- ver en reform som bygger på pedagogiska realiteter och inte på grumligt politiskt tänkande bemängt med skönmålade sociala aspekter på sko!frågorna. Han menar att man bör kunna tillvarataga åtskilligt i tidigare läroplaner och på detta sätt radikaltförbättra I 969 års läroplan. Särskilt pekar han på möjligheterna till differentiering och ämnesval. Den shola, han länher sig, stämmer inte med nuvarande sko/politik, men den stämmerförmodligen bättre med vadföräldrar, elever och lärare önshar, menar han. Tankar inför en stencil, skrev en känd stockholmsprofessor för några år sedan som rubrik till något, som handlade om över-, mellan- och underbyråkraternas samhälle, som minst av allt motsvarar det valfrihetens samhälle, som en gång var idealet. Funderingar av liknande slag kunde med skäl göras inför den digt·a produkt av högre skolpolitiskt tänkande, som kallas SIA, som en längre tid Ya· rit föremål för en omfattande remissprocedur landet över. Tankarna går både framåt i tiden och ett antal år tillbaka. Försöksverksamheten med enhetsskola, som pågick hela 50-talet, introducerade nyheten au samla alla elever under samma tak. Den bjöd på åtskilliga \almöjligheter mellan såväl teoretiska som praktiska ämnen och medgav även linjedelning redan från årskurs 7, byggd på val mellan det andra främmande språket och praktiska ämnen. Samtidigt ivrade skolpolitikerna för likställighet mellan teoretisk och praktisk studiegång. I elen skolreform, som följde på enhet skolan och bär beteckningen l962 än gnmdskola, markerades detta syfte än mer elen rikhaltiga uppsättning av valmöjlight· ter, som stod till buds för eleverna. Det ble tyvärr en ganska snårig djungel av val mef lan ämnen och ämneskombinationer i år~ kurserna 7 och 8, \ artiii anslöt sig ett omfat tancle system av linjer i årskurs 9, inte mindre än 9 sådana, 5 teoretiska och 4 praktiska l\lan strävade efter sammanhållna klasser men eleverna var sällan samlade. Skolan blev också helt naturligt mycket dyrbar. U detta kom stora be k\ mmer med disciplinupplösning och ständigt påtalade brister~ kunskapssidan . Alltnog, redan 1969 var man mogen för en ny skolreform, och den gick i jämlikhetens och, bör det tilläggas, i jämnstrukenhetens tecken. Valmöjligheterna blev nu i det torftigaste laget. Först och främst bortföll li1~evalet i åk 9. Sedan begränsades valmöjligheterna alla tre klasserna igenom till fyra alternativ, ett teoretiskt (det andra främmande språket), de övriga praktiska, men åtminstone två av dem, teknik och ekonomi, med starka teoretiska inslag, samtliga med 3-4 timmar per årskurs. En tröst i olyckan rar, att språken och matematik blev nivå- grupperade med en svårare och en lättare kurs. En ledande tanke i denna 1969 års skolplan har varit att utjämna skillnaden mellan olika val, ett synsätt som står unde1· intryck av den nu allt mer aktuella jämlikhetspolitiken och den allt mer markerade sociala synen på skolfrågorna. Det är inte längre likställighet mellan teoretisk och praktisk studiegång, som eftersträvas, utan likställighet mellan eleverna. För vissa val till praktiska ämnen, som ofta inte lockat de högp,·esterande, hade termen negativt val kommit att användas, varigenom av skolpolitikerna klart röjdes (kanske omedvetet), att de teoretiska valen betraktades som "finare". Genom l'issa yttre anstalter i fråga om studiegången hoppades man kunna nå målet, en likartad studiegång för alla. Men verkligheten har talat ett annat språk. Från elevhåll har försports missnöje med bl a att de praktiska linjerna i åk 9 avskaffades, och elevorganisationen Seco påyrkade häromåret återinförande av dem med motiveringen, att denna studie- 339 väg för många elever gav det mest meningsfyllda utbytet av undervisningen. Lärarnas syn på denna fråga behöver knappast diskuteras. Ett nytt experiment Det senaste tillskottet till reformfloran, SIA, innebär organisatoriskt, att nivågrupperingen i språk och matematik föreslås bli avvecklade som en föUd av den flexibla klassenheten, alltså en avgjord försämring. Med obligatoriskt genomförande av arbetslagsprincipen och upplösning av klassenheterna avser man att förbättra ordningsförhållandena och studieresultatet. Pen omväxling i arbetet, som de fria och frivilliga aktiviteterna syftar till, förväntas ge samma positiva effekt. Det har blivit många kritiska kommentarer både på grund av kravet på obligatorisk tillämpning av allt, som SIA föreslår, och kostnadsaspekter med hänsyn till utökat behov av lokaler och personal. Därtill kommer de befarade återverkningarna på det administrativa planet i form av mer organisationsarbete, fler konferenser i samband med den komplicerade undervisningssituationen, mer byråkrati. Vi står följaktligen inför en reform, vars genomförande i vida kretsar uppfattas som ett högst tvivelaktigt experiment. Samtidigt befinner vi oss i en pedagogisk situation, som av få erkännes som acceptabel och värd att bygga på för framtiden. Det borde under sådana förhållanden finnas anledning nog att tänka om i en hel del och framför allt fundera över om inte sinnet för pedagogiska realiteter skulle få vara mer vägledande, när 340 undervisningen skall ordnas, än allsköns grumligt politiskt tänkande bemängt med skönmålade sociala aspekter på skolfrågorna. I diskussionen kring skolpolitiken de senaste åren är det framför allt två synpunkter, som spelat en framträdande roll, klassernas storlek och den heterogena sammansättningen av dem. I det mycket omskrivna Rå- sunda-projektet, som blivit ett betydelsefullt debattinslag i SIA-diskussionen, har man sökt lösa problem förknippade med de förhållandevis stora och heterogena klasserna genom att utnytua tillgängliga resurser för uppdelning av en årskurs i flera och mindre enheter. Här är inte avsikten att gå in på och närmare bedöma denna försöksverksamhet, som säkert föruänar att ytterligare prövas. Så mycket kan väl ändå sägas, att kvar står skolans konstruktion med det föga varierade utbudet av ämnesval, den genomgående teoretiska inriktningen och som en föUdverkan av det totala utnytuandet av resurserna, att den goda tillgång vårt skolväsen förfogar över för att bemästra svagklientelet, nämligen speciallärarna, endast i begränsad omfattning kommer till sin rätt. De får ju rycka in som vanliga klasslärare. Den heterogena klassen Här är avsikten att i ett förslag, som närmast får uppfattas som ett diskussionsunclerlag, presentera synpunkter på problematiken kring den heterogena klassen. Det råder väl ingen tvekan om att ett sammanförande av elever med de mest skilda anlag och förutsättningar försvårar eller omöjliggör en effektiv unelervisning och blir ett hinder för många elever att utvecklas efter sin säran. Lägger man därtill de få valmöjligheterna. ökas problemen ytterligare. Den i det före· gående lämnade historiken uppvisar en gradvis skeende försämring av skolans möj· ligheter i dessa avseenden. Följden har blivit sjunkande kunskapsstandard bland elevka· tegorier, som skulle ha kunnat prestera be· tydligt bättre resultat i mer effektiva arbetsformer, samt tilltagande olust hos de elever. som inte fått sin skolgång bättre avpassad ef. ter sina intressen och möjligheter. För au inte tala om mängden av välutbildade lärare som hämmats i sitt arbete och fått sin arbetslust spolierad av det rådande tillståndet. Ett bättre tillvaratagande av de teoretiskt begåvade och ett bättre tillgodoseende a\ olika former av praktisk begåvning måste framstå som den mest angelägna uppgiften för våra dagars skolpolitik. Gymnasiet och t sista hand högskolor och yrkesliv är i allra högsta grad avhängigt av standarden pl grundskolans högstadium. Ytterst är det pl lång sikt en kulturfråga, i vilken utsträck ning man under skolticlen ger chansen at dem, som har de bästa kvalifikationerna an föra kulturarvet vidare. Flykten från de t~ retiskt krävande linjer na på gymnasiet cd avtappningen från universiteten, som m oro uppmärksammats på senare tid talarsil tydliga språk. Den sociala dominansen skolpolitiken skapar stora problem. Det kB inte förväntas bli bättre, om SIA-förslag!l går igenom, snarare sämre. Åtgärderna~ skolans problemfall, som saboterar en ~ dem olämplig undervisningsform, lägger!Je. slag på orimligt mycken tid och skapar många håll en olidlig arbetsbörda för skolledningen. Det är rätt intressant att notera, att skolpolitiken i början av 50-talet vägleddes av en !strävan att differentiera klientelet och att detta en följd av år skedde med skolpolitikernas goda minne. Man hade vid denna tid en mer kunskapsinriktad målsättning. Men allteftersom jämlikhetstanken växte sig stark och lade beslag på intresset, uppluckrades kunskapskravet, och en nivellering framstod som åtråvärd. Det bör också hållas i minnet, at! redan starten av elen nya skolan innebar el! markant avsteg från den gamla skolans ordning genom elevernas egna val (utan betvgskrav), fri flyttning och avskaffande av examina, även på teoretisk studiegång. I dagens läge torde det få anses som helt orealistiskt att påyrka återgång till det gamla lskolväsendet, som givetvis också var behäftat med brister. Däremot borde man inte kunna resa invändningar mot att det undersökes, i vad mån tidigare läroplaner från den nya skolan tid rymmer element, som är av så positiv art, att de rätt använda kan tjäna som underlag för en radikal förbättring av den nuvarande läroplan 1969 inom ramen för 1ad som kan anses realistiskt och genomförbart. Sådana elem nt finns otvivelaktigt och kan utnyttjas, blott fördomar och politiskt skråtänkande övervinnes. Man kan peka på differentieringsft·ågan och vissa ämnesval i tidigare planer, som senare ur politisk synpunkt ansetts inopportuna. 341 elska skolor, avser man en uppdelning efter kunskapsresultatet, såsom det avspeglar sig i betygen (ability streams). ågot av detta fanns i vårt gamla parallellskolesystem (folkskola - realskola - yrkesskola). Men inom den typ av realskola, som kallades den praktiska realskolan, tillämpades en linjedelning efter intresseriktning (allmän= gymnasial, teknisk, handels-, huslig linje etc). Det var denna linjedelning, som fick ett genomslag i årskurs 9 av 1962 års grundskola. Enligt denna differentieringsmodell har man möjlighet att med hänsyn till de praktiska linjerna uppfånga olika praktiska intressen och ge undervisningen en samlande tyngdpunkt i dem. Självklart bör dessa ämnen omfatta sammanlagt rätt många timmar och vara organiskt samhöriga (som i 1962 års plan och praktiska realskolans). På motsvarande sätt domineras en teoretisk linje av teoretiska ämnen. Den homogena sammansättningen av elever med gemensamt studiemål bör ha utsikter att skapa en bättre stueliemotivation och en effektivare arbetsmiljö än vad nu är fallet. Man skulle förslagsvis kunna tänka sig följande differentieringsmodell för åk 9: l. Allmän linje (motsvarande elen tidigare gymnasielinjen) med sikte på 3-årig gymnasielinje. 2. Teknisk linje 3. Handelslinje 4. Huslig-ekonomisk linje 5. Allmän praktisk linje l anslutning tilllinje 2 med verkstadsarbete som dominerande inslag kan nämnas, att Differentiering och ämnesval på åtskilliga ställen skolverkstaden fonfat·an- :-.Jär man talar om differentiering i t ex eng- de är användbar för denna verksamhet, 342 emedan man avstått från att sälja de maskiner, som blev överflödiga vid övergången till 1969 års läroplan med tanke på att förhoppningsvis ämnet verkstadsarbete skulle komma tillbaka i undervisningen igen. Om man ej vågar sig på linjedelning längre ner än sista klassen, bör elevernas skilda önskemål och anlag tillgodoses i övriga klasser som nu och tidigare genom ämnesval ett begränsat antal timmar, men ett ämnesval med klart teoretisk eller praktisk inriktning. Ämnesvalen bör för eleverna framstå som nyttighetsbetonade och åtdvärda alternativ och vara klart målbestämda på så sätt, att de kan i möjligaste mån underbygga och förbereda linjevalet i sista klassen. Även i detta fall ger de föregående läroplanerna mer användbara uppslag än den nuvarande. Följande modell för ett ämnesval omfattande 7 veckotimmar kan presenteras som en tänkbar anordning: l. Tyska/franska+ ett par timmar i annat teoretiskt ämne 2. Verkstadsarbete 3. Maskinskrivning och kontorsteknik 4. Hemkunskap och sömnad Möjligheten till s k slussning efter 1-2 terminer skulle eliminera följderna av olämpliga val. En önskvärd förutsättning för elevernas val i syfte att garantera ett så säkert så- dant som möjligt skulle vara, att de lärare, som känner eleverna, tillerkändes en rådgivande funktion. I övriga ämnen skulle klasserna vara sammanhållna med undantag för de fall, då nivågruppering praktiseras, såsom nu i språk je fall skulle den rekommenderas i svenska. åtminstone partiellt, va1'igenom vissa mera krävande moment kunde komma in, som bleve av betydelse för fortsatta studievägari gymnasiet. Det finns säken anledning att även i andra teoretiska ämnen överväga extra anordning· ar för elever, som utan att vara direkt hjälpklassmässiga ej kan bli studiemotiverade och därför skulle må väl av byte i någon form. Redan den nuvarande planen räknar med dylikt förfarande unde1· formen jämkad studiegång. Den bör tillämpas i större utsträckning än nu, få en mer stadigvarande karaktär och planeras in före ett läsårs början pa grundval av erfarenheter under föregående läsår. Det förefaller riktigare, att dessa elever får en någorlunda stimulerande sysselsättning än att de blir störande inslag i undervisningen bland studieintresserade kamrater. Tidigare avgång och placering i internatskola av folkhögskolekaraktär är också en utväg, som borde sanktioneras och få tilllämpning inte endast i enstaka undantagsfaR utan som en ganska normal anordning för skoltrötta elever, som skulle må väl av att blta miljö. Avbrott med skyldighet att återuppta studierna vid senare tidpunkt är en lö~ ning, som många gånger förts på tal. För stärkande av den personliga ansvarskänslan i allmänhet hos eleverna borde det inte betraktas som orimligt att föreslå återinförande av ordnings- och uppförandebell· gen. och matematik. Starka skäl talar för en lik- En ny skolpolitik nande anordning även i andra ämnen. I var- De åtgärder och den organisation, som hår öreslagits, har självklart brister ur social 1npunkt, om man nämligen bedömer efter e doktriner, som nu bestämmer vår skolpolitik. Det är dock min tro, att de mest berörda parterna, lärare, föräldrar och elever unde förväntas reagera övervägande positivt. Den uppfattningen delas säkert av 1ånga, att den eftergiftspolitik, som bedriits i vårt skolväsen en längre tid, och den alska humanitet, som kommit till uttryck, ållat skolan obotlig skada. Därför ser man fram mot en skola, befriad från de sedan 343 många år sanktionerade skolpolitiska dogmerna. Det viktigaste är, att sådana arbetsförhållanden skapas, att lärare och elever kan finna arbetet meningsfullt och stimulerande. Så är i stor utsträckning ej fallet med den nuvarande skolan och kan säkerligen ej heller förväntas bli förhållandet i den skola, som föreslås av SIA-utredningen. Behöver vi en ny skolreform? Svaret på den frågan måste bli: Ja, vi behöver en ny skolreform - men inte SIA.