Dagens frågor Fackföreningsfonder Löntagarna skall ta makten i de privata företagen. Det är kon och gott innebörden i det förslag om löntagarfonder som LO:s utredare Rudolf Meidner nyligen fram lagt. Den andra skänkeln av den sax, i vilken det enskilda näringslivet skall fångas, har alltså börjat få konturer. Den första har redan i bö1jan av året tillhandahållits genom § 32- utredningen. Utan tvekan har marschen mot det socialistiska samhället gåu snabbt under de senaste åren. Samhällsekonomiska bekymmer lade viss sordin på socialdemokratin under åren närmast efter 1970 års val, men därefter kan man knappast klaga på aktiviteten. Fjärde AP-fonden är i full färd med att kö- pa in sig i de börsnoterade företagen. Socialisering av bl a läkemedelsindustrin - kanske också affärsbankerna? - är knappast längre något avlägset hot, utan kan vara en realitet inom kort. u tas stegen ut i allt längre kliv. Redan inom tio å femton år kan de t}•ngsta bitarna av näringslivet i huvudsak vara kontrollerade av fackföreningsrö- relsen , om Rudolf Meidner får som han vill. Vad gör då de borgerliga partierna för an möta denna offensiv? Hittills har den socialdemokratiska uppmarschen till 1976 års val kunnat ske tämligen ostört av borgerliga attacker. Regeringen har länge kunnat arbeta i sk)'del av de stora fackliga organisationerna, eller "löntagarna" som det heter i mera publikknipande sammanhang. l\laktkonstellationen LO/TCO har skapat en uttalad tveksamhet hos framföralltminenpartierna. Man vill inte gärna ta risken au i valkampen möta anklagelser för att gå emot Sveriges löntagare. Det förefaller emellertid som om det meidnerska förslaget om löntagarfonder skulle vara tillräckligt svårsmält för au kunna driva samman de borgerliga partierna i en gemensam front. Alternativet till LO-förslaget är ganska givet. Sedan flera år har man både inom näringslivets organisationer och inom de borgerliga partierna (främst Moderata Samlingspartiet) arbetat med modeller för ägandespridning. T} de borgerliga partierna har sedan länge godtagit själva principen att de anställda bör få vara med och dela ett företags vinst. Alltfler privata fö- retag har också - med betydande framgång- infön olika system, som gör de anställda delaktiga 1 företagens vinster. Bakom iden ligger i konhet följande motiv. För au främja de svenska företagens internallonella konkurrenskraft och för au stimulera etableringen av nya företag måste staten i många fall ak· tivt stödja företagen. Metoderna härför är numera många, och innebär i regel olika slag av skauemässiga förmåner. En följd av sådana stödåtgärder blir dock ofta en faktisk förmögenhetsöverfilring från vanliga skallebetalare till ägarna av företagen. I en tid då vanliga löntagare dignar under eu extremt hån skattetryck, är s dana effekter knappast acceptabla. Om man däremot ser till an de värden som skapas också tillfaller en bred lon· tagarkrets, bonfaller betänkligheterna mot a1 skauemässigt gynna företagsamheten . ~1 en självfallet måste värdena i så fall sprida' form av individuellt ägda andelar. Anon\ ma fonder, styrda av fackföreningspampar, ger inte den enskilde vare sig ökat välstånd eller ökad dont> misk handlingsfrihet. Anonymt ägande har ömhuvudtaget inget gripban ekonomiskt värde. Ort har bara en enda funktion, nämligen au skaffa fondstyrelsernas ledamöter makt. Det verkar som om många inom socialdem< kratin hoppas au LO-offensiven mot företagt skall kunna bli upptakten till en panipoliu drabbning av klassiskt slag, en m ATP-strid. ~ ser kampen för löntagarmakt i företagen som rtt lämpligt medel au ån) o mobilisera foli-et undt fanorna. :\len det är långtifrån säkert att detta är en rik 1ig spekulation . Parallellen med ATP-striden ha[. tar. För den vanlige väljaren stod själva pensiont fr; gan den gången i centrum. Maktfrågan var anclrahandsfråga. I clebauen om löntagarfonder na kommer däremot maktfrågan au vara hu11Jd. frågan. Socialdemokraterna kommer au tl'in förklara, varför det är så viktigt au fackförbun får mer makt och varför det är så otänkbart all ta de enskilda löntagarna själva disponera vinstandelar. Den debausitsen kommer nog 1 au vara så alldeles bekväm för socialdemokrati Denökade sjukfrånvaron Den soliga sommaren har geu rikliga tillfällen till •ederkvickelse för nästan alla människor. De har unnat idka friluftsliv och haft goda möjlighetet· att lagra krafter inför kommande, mörka vinterdagar. \fan kunde tro au sol ger hälsa, men så tycks inte alltid vara fallet. sjukfrånvaron vid åtskilliga arbetsplatser i sommar tyder snarare på motsatsen. Det 1ackra vädret förefaller faktiskt ha försämrat det s1enska folkets hälsotillstånd i alarmerande utsträckning. Håller denna tendens i sig, är det av ston imresse för produktivitetsutvecklingen au •ädergudarna bjuder på en riktig regn-och-rusklOmmar nästa år. Särskilt tiden omkring midsommar måste ha varit förödande för hälsotillståndet i landet. Vid exempelvis eu företag i sydöstra Sverige uppgavs all inte mindre än I75 av de cirka 500 anställda hade varit fysiskt och andligt frånvarande måndagen efter midsommar. Förmodligen var det en elakartad virus som av någon anledning rå- lade kulminerajust dagen efter helgen. \r 1967 minskades antalet karenselagar för sjukförsäkringen från tre till all omfatta endast dagen för insjuknandet. Fr o m detta år och till 1973 ökade sjukfrånvaron. 1974 förbättrades förmanerna vid sjukfrånvaro ytterligare - och si, sjukligheten ökade åter enligt riksförsäkringsverkets statistik över antalet sjukpenningdagar per försäkrad. Man undrar hur mycket folkhälsan skall undermineras nästa gång en förbättring av förmånerna genomförs. Det är givet att det ökade tempot i arbetslivet - trots förkortad arbetstid och successiva förbättringar av arbetsmiUön - kan ha bidragit till den tilltagande sjukfrånvaron. En tredjedel av den anses numera bero på stressfaktorer. Så länge de tre karensdagarna var kvar, är det också tänkbart att många som verkligen var sjuka ändå arbetade, därför au de inte hade råd all vara utan sin inkomst. Det är en sak. En helt annan är au det också kan finnas betydligt mindre godartade orsaker till den ökade sjukfrånvaron. En del anställda anser förmodligen att de kan utebli från arbetet därför att marginalskatterna är så höga, att några dagars frånvaro inte 323 märks i plånboken. Även om motivet är begripligt, kan handlingssättet inte försvaras. Det är frå- ga om medvetna försök an lura samhället på pengar. Vad som är beklagligt är att sjukfrånvarofrekvensen och därmed arbetsmoralen i så liten grad blir föremål för öppen debatt och kt-itik. Finns det några utredningar om hur det verkligen förhåller sig med frånvarobedrägerierna? Varför brännmärks inte dessa offentligt av arbetsmarknadens organisationer? Varför tigs det om denna sjuka sak? Är inte den principiellt sett lika allvarlig som exempelvis skattefusket? l ett anförande i september i år vid det förlustdrabbade Norrbottens Järnverks årliga personaldag poängterade företagets chef John-Olof Edström att alla måste hjälpas åt att hålla permitteringsspöket på avstånd. "Vi måste minska frånvaron på arbetsplatsen, vilken tenderat au stiga under sommarmånaderna." Han sade också att "det gäller för var och en att utnytga förmånen att ha ett arbete". Det är en förmån - även när solen skiner. Mer än ett serviceproblem Från länsstyrelserna klagas det allmänt över underbemanningen på deras planeringsavdelningar, som pålagts så många och stora uppgifter. Förseningar av ärenden, ibland i åratal, hör snart sagt till den normala ordningen. Tillståndet är olyckligt både för de gänstemän, som skall kämpa med den olösliga uppgiften au hålla balansen av inneliggande ärenden inom rimliga gränser, och för den allmänhet, som förgäves väntar på beslut och fastställelser. Vi har inom fastighetsrätten - typexempel dispenser enligt natun•årdslagen och fastställelser av beslut om jaktvårdsområden - en mångfald frågor som skall handläggas av länsstyrelserna. Om dessa släpar efter i de nödvändiga åtgärderna drabbas enskilda människor, som inte kan förverkliga sina planer förrän de fån de nödväneliga papperen. Åren går, mycket ändras i förutsättningarna, tex för planerad byggenskap av fritidshus. Provisorier måste tillgripas, som ytterli- 324 gare ändrar förutsättningarna för de en gång planerade åtgärderna . När beslutet eller dispensen till sist kommer, har oersättlig tid gått förlorad , mycket har skett och beskedet från myndigheten är kanske alldeles ointressant. An värre, länsstyrelsernas svårigheter att hinna med sina arbetsuppgifter kan leda till direkta rättsförluster. Som exempel kan nämnas jakträtten, där ett beslut om förlängning av avtal om jaktvårdsområde skall fastställas av länsstyrelsen, närmare bestämt genom dess planeringsavdelning. Det finns fall då sådana ärenden från 1973 ännu "ligger till sig" i länsstyrelserna dokumentskåp. Om nu avtalet om förlängning innefattar upptagande av nya medlemmar ijaktvårdsområdet kan det förestå dessa en besvärlig väntans tid. De får nämligen inte ut jaktkort för området innan länsstyrelsen fastställt beslutet. Man kan tänka sig deras känslor när de medan jaktmånaderna (och jaktåren) går sin gilla gång, förgäves väntar på det förlösande beskedet. Sådana och liknande rättsförluster skall inte få förekomma i en någorlunda väl fungerande rättsstat. Till kraven på den hör att myndigheterna får personella och ekonomiska resurser för att rättsliga och administrativa ärenden kan handläggas så snabbt, att medborgarna får vägledning för sitt handlande och tillgång till välfångna rättigheter. Det har tyvärr inte alltid varit väl beställt med den saken varken inom domstolsväsendet eller förvaltningen. Balanserna i överinstanserna, särskilt skattedomstolarna, har både av domarna själva och allmänheten länge upplevts som en svår belastning. Men det är här fråga om stora och speciella problem, som förmodligen måste angripas med extraordinära metoder. Långt lättare borde det vara att rätta till eftersläpningen på länsstyrelserna. Den är helt enkelt en fråga om tillgång på personal. I en tid då det finns gott om arbetslösa unga jurister och samhällsvetare är det varken organisatoriskt eller ekonomiskt någon olöslig uppgift att rusta upp länsstyrelsernas personalresurser till en tillfredsställande nivå - till allmänhetens hjälp. Sett från utlandet Även om Neue Zurcher Zeitung ej är Europas största tidning är den utan tvivel en av de mest kända, lästa och ansedda. Det hör till principerna i denna tidning, att när en av dess korrespondemer skickar in en artikel från det land, där han arbetar, och denna artikel är en grundlärd studie i en visst ämne, avvisas den ej som alltför "tung" eller något sådant. Ingenting är för tungt för en kvalificerad schweizisk läsare. Trycks en grundlig och väl genomarbetad artikel om svenska förhållanden, då blir den läst, och Sverige bedöms därefter. l slutet av juli i år förekom i NZZ en artikel under rubrikerna "I m Dienste des schwedischen Staates. Abschied vom loyalen Beamtentum". Enligt tidningens principer anges författaren, då denne tillhör tidningens fasta stab, bara med initialer. Över fyra spalter läser man alltså en bedömning av hur den svenska tjänstemannakåren för· ändrats, och var och en får, utan att känna förfar· taren, den bestämda uppfattningen att här talar och sktiver någon som studerat frågan i detalj och lägger fram den med eftertänksamhet och objektivitet. Författaren går tillbaka till Gustaf Vasa. Den svenska till Kronan bundna statstjänstemannaUrens framväxt beskrivs, och författaren framhå~ ler att den var unik i Europa. I andra länder kunde städernas tjänstemän ställas mot statens, men Sverige styrdes centralt, och med fullt skäl blir Karl XI nämnd. I princip fortsatte utvecklingen på samma sätl under båda de följande århundradena. Det är först efter andra världskriget, under den socialdemokratiska regim som behärskat o över 40 år, som den lojala, fasta tjänstemannaUren upplösts och delvis förstörts. I Sverige får flera personer sin lön från sra1e1 än i de flesta andra länder, de är "statsanställdl Detta betyder inte att de finner någon särskildiiilledning att hysa lojalitet mot sin arbetsgivare. Snarare tvärtom, menar författaren. Fram till nu • det egentligen bara inom vissa slutna kaniäm som den gamla andan lever kvar. Han analyse111 diplomat- och domarkarriärerna. Vad beträffar diplomaterna vet han naturligttl att från vissa ambassader kommit klagomål åftr 325 "hårda, otidsenliga arbetsförhållanden". Cita- verkan inför 1976 års val. Att försöka hålla båda tion tecknen är hans egna, och de är utan tvivel ironiskt menade. Stormöten bland de anställda 1id schweiziska beskickningar torde vara okända, och pratet om de hårda villkoren vid våra ambassader är nonsens. Det vet man vid alla beskickningar, och vad som förekommit vid några svenska sådana har på imet sätt stärkt vårt anseende i världen. Mest imresserad är emellertid artikelförfattaren av hotet mot de svenska domarnas integritet, uppenbarat i förslaget om en "öppnare domarkarriär. Att förslaget redan sakligt blivit ihjälkritiserat, har ej undgått honom. Men han har mycket riktigt uppfattat situationen i Sverige: det behöver ej vara sakliga skäl bakom förslagen, det är tillräckligt att de kan vara politiska. Med den korrekthet, som utmärker alla som medarbetar i denna tidning. framhåller författaren att detta ej är bevi at. Men redan att han framför att uppfattningen finns, gör att man har anledning atttro au han delar den. Han har så rätt. De som inspirerat utredningen har ytterst haft folkdomstolar för ögonen som ett tdeal, eller i vatje fall sett en möjlighet att uppnå detta genom att öppna karriären för sådana som ej är utbildade för den. Att detta planeras i Sverige och har tillskyndare på högsta ort fön,ånar oss ej här hemma. Nu är det också ute över Europa. Den rätta vägen Inom folkpartiet pågår intensiva och nervösa överläggningar inför lanelsmötet i november. Det gäller att välja en ny partiledare efter Gunnar Helen. Men än viktigare för partiet är att välja handlingslit'tie på längre sikt. Skall man, som en liten men högröstad och genom sina presskontakter inflytelserik minoritet önskar, satsa på en fristående linje innebärande beredskap för samarbete med socialdemokraterna. Eller skall man följa vägledningen från SCB:s stora opinionsmätning om väljarinställningen till borgerlig samverkan, som visade att även inom folkpartiets väljarkår finns en förkrossande majoritet för en sådan samvägarna öppna är enligt opinionsmätningens vittnesbörd att ta livsfarliga risker utan motsvarande utsikter till vinningar. Låter landsmötet de politiska realiteterna avgö- ra, borde valet av väg ime vara svårt. Att driva en fristående linje skulle placera partiet i ett lufttomt rum. Skillnaderna i grundåskådning och i aktuella sakfrågor mellan de tre oppositionspartierna är nämligen så små, att inte ens de mest emfatiska försök att betona fördelarna i en liberal s k resultatpolitik skulle ha nämnvärda utsikter att vinna gehör. Socialdemokratin har starkt t·adikaliserats under senare år och driver nu öppet en politik syftande till total socialisering- låt vara mera genom fackföreningsrörelsens övertagande av företagen än genom förstatligande av klassisk socialistisk modell. Valet 1976 kommer au gälla om vi i framticlen skall ha ett liberalt samhälle byggt på blandekonomi och marknadshushållning eller en av SAP- LO-komplexet helt behärskad samhällsekonomi. Valet kommer också att gälla om de socialdemokratiska s k folkrörelserna skall taga över en mångfald uppgifter inom bildnings- och kulturliv, som hittills betraktats som alla medborgares gemensamma angelägenheter och därför legat under det allmännas myndigheter. Det betyder socialistisk likriktning. l en så spänningsf) lld uppgörelse kommer väljarna au vilja veta var folkpartiet står. Det hjälper då inte att åberopa ett amal ställningstaganden i riksdagen i frågor, som var för sig kan vara viktiga nog och avspegla socialliberala programmatiska ideer. Sådana försök kommer att drunkna i valets stora principfrågor. I detta bekymmersamma och utsatta läge måste rimligen den räua vägen vara att folkpartiet ger si n nye ledare mandat att återuppta partiets roll som sammanhållande kraft i en samverkan inom den demokratiska oppositionen. En energisk insats på det planet skulle återföra folkpartiet till en stark ställning i svensk politik och ge det ett motsvarande inflytande i den borgerliga samlingsregering, som man fortfaranrle har goda skäl au hoppas på nästa höst. Skulle partiet sedan föredra att stabilisera miLLenlinjen genom den fusion med . l J 326 centerpartiet, som för dess del numera ligger inom räckhåll, blir folkpartiets förhand lingsposition en helt annan med en bas på låt oss säga 12 procent i stället för 6 procent. Skulle den olyckan hända att den socialdemokratiska regeringen satt kvar, fick folkpartiet i varje fall den möjligheten att forma en konception av socialliberalismens roll i framtidens samhälle. Den har man ännu inte nått fram till . Ge Svensk Tidskrift som present! Presentkort kan rekvireras genom att prenumerationsavgiften, kr 45: - , insättes å Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44- 6 Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv och mottagaren