Litteratur
THEDE PALM:
De rakryggade
Evert Adolfsson har veterligen tidigare givit ut två
böcker, den senaste 1970. Om den skrev Bengt
Holmström i Kvällsposten, att den var "en helt
konventionell roman, men konstnärligt och medmet gjord". Man skall lägga märke till ordet
"men". För några år sedan betraktades konventionella romaner på sina håll med misstro. De kännetecknas av att i dem förekommer en handling och
av att de inte bara består av introvert diskuterande
av ogripbara huvudpersoners känslor, särskilt i relation till deras osannolikt tilltrasslade sexualliv.
Adolfssons nya bok heter "Kröka rygg" (Nor- 51edts, pris hft 38 kr). Om den kan också sägas att
den är konventionell: den har en handling, som
det går att följa med i, och den ger bakgrund till
vad som händer. Konstnärligheten framträder:
småstadens växt och småstaden att växa i är mycket fint framställda, och boken är skriven på verkligt god svenska. Den är slutligen medvetet gjord.
Författaren skriver med - om man får begagna
uttrycket- ett gripande ursinne.
Huvudpersonen är en adjunkt i matematik. På
honom kunde fru Myrdal eller någon annan kulturpersonlighet av hennes slag ha tänkt, då uttrycket fälldes att "vi inte får någon ny skola förrän
den gamla lärargenerationen är borta". Han har
växt upp i ett arbetarhem. Han ansluter sig till socialdemokraterna men lämnar partiet, när arbetarkommunen i hans ort genom nya partistadgar
blir en supporterklubb till den centrala partikretsen och förlorar sina befogenheter. Möjligen förhåller det sig så, att de maktägande inom partiet
inte litar på nyordningen förrän den gamla socialdemokratiska generationen är borta ...
Adjunkten undgår inte att möta den nya tiden.
Förr sköttes en skola av en rektor och av lärare
10m undervisade i sina kurser. Nu finns skoladministratörerna, av vilka en del inte öppnat någon
annan bok än partiboken. Adjunkten går inte bra
ihop med dem - han har inte vant sig att kröka
rygg, vilket är nödvändigt. När de får en möjlighet att komma åt honom, gör de så. En läkare,
som konfronteras med fallet, visar ingen förvå-
ning och skriver ut hans sjukbetyg. Vad som inte
kan bijjas, bryts.
Detta är, vill någon kanske tro, ett fiktivt fall, en
romanfigurs öde. Om verkligheten talade emellertid domprosten i Göteborg Per-Olof Sjögren vid
stiftets prästmöte i våras. Talet finns utgivet som ·
en broschyr, "Kyrkans politisering" (Bokförlaget
Pro Veritate). Där beskrivs hur det kan gå till innan en kyrklig gänst tillsättes, före ett val eller en
utnämning. Vissa sökande utfrågas genom olika
mellanhänder, och resultatet förmedlas ända upp
i Kanslihuset. Ingen frågar om deras studier eller
om deras lära och leverne. Det gäller vilket politiskt parti de röstar på och vilken inställning de
har till kvinnliga präster. Om någon redan tillhör
Partiet är hans framtid tryggad. Men vänlighet
och förståelse för andra saknas inte. Mottot till
skriften är ".. . men om du ändrar åsikt har du
stora möjligheter att bli utnämnd ..."
Författaren har kritiserats i Aftonbladet av dr
Olov Hartman, och detta kan knappast ha förvå-
nat honom. Hr Hartman har inte vägat påstå att
Sjögren ljuger. Han frågade bara varför domprosten inte redovisat sina källor. Att detta inte utan
vidare låter sig göra är ju självklart. För övrigt är
författarens personliga integritet höjd över varje
tvivel och hans framställning, sedd mot bakgrunden av dagens Sverige, i sig själv utomordentligt
trovärdig.
Samhällskritiken tystnar hos oss, säger författaren, emedan så mänga är övertygade om att ingenting går att göra åt utvecklingen. I själva verket
är det bara sanningen, rent och klart framlagd,
som skrämmer sådana som missbrukar sin makt.