Kärnkraft och kärnvapen Kärnkraftsdebatten i Sverige har på ett egendomligt sätt förts isolerad, som om kär!lkraftverkens problem bara vore svenska. Så förhåller det sig ju inte. Antalet kärnkraftverk i världen, nu omkring 170, beräknas bli tredubblat på tio år. Det radioaktiva avfallet ökar på samma gång, och problemen med dess omhändertagande blir allt större. Tillgången till plutonium, brukbart i kärnvapen, sprids över jorden, och möjligheterna att kontrollera hur detta ämne används blir allt mindre. En konferens mellan de stater, som skrivit under avtalet , m icke-spridning av kärnvapen, sammanträdde i maj i år i Geneve för att granska hur avtalet tillämpats. Bilden var inte ljus. Konferensen konstaterade att utvecklingen av fredlig användning av kärnenergi i brist på effektiva kontrollorgan ökar risken för spridning av möjligheterna till kärnexplosioner, dvs till tillverkning av kärnvapen. I Geneve fick man nöja sig med att uttrycka en förhoppning om att alla stater, som använde fredliga kärnkraftaktiviteter, skall vara goda nog att också ordna och uppehålla effektiva kontrollsystem över deras användning. En sådan vädjan är naturligtvis inte riktad till staterna själva i den meningen, att någon tror att inte varje statsledning önskar en så- dan kontroll. Ingen stat kan inom sitt områ- de acceptera en hemlig kärnvapentillverkning eller en okontrollerad sådan, baserad på stulet eller "borttappat" plutonium. I händerna på t ex en asocial liga skulle sådana vapen ge nästan obegränsade möjligheter till utpressning och i värsta fall till förödande vansinnesdåd. En helt annan sak är att stater hjälper vaJ k1 andra utan alltför noggrann uppsikt Öl'!l m hur hjälpen används. Icke-spridningsavtaXt p• förutsåg teknisk hjälp för kärnkraftens fredliga användning. Samtidigt förutsattes, iii u1 hjälpen egentligen endast skulle gå till stata kt som undertecknat avtalet. Denna senare l» h< gränsning har man ej iakttagit. Indien hall st; aldrig undertecknat. Icke desto mindre fd fö landet betydande hjälp med att utveckla Il d( kärnkraftprogram bl a från Kanada och Ja. Al pan. Resultatet blev förra året en kärnexpJo. rå• sion, som fru Indira Gandhi kallade Cl an "fredligt" experiment - om verkligen nåp trodde henne, bör han efter sommai'CII vä händelser i det "demokratiska" Indien stc blivit betänksam. Pakistan får numera h'· all från Frankrike med sin kärnkraftutvecklilf ke Brasilien har nyligen köpt ett fullstämlf da kärnkraftsyste.m från Västtyskland. Jsl111 ha har troligen sedan flera år tillbaka sitt fö~ vär kärnvapen färdigt, även om landet med båt neJ syn till sitt läge säkerligen inte använder gö• första taget. Sydafrika ligger enligt up mo långt framme med sin första bomb. Ytt det gare andra länder är på gång. Fromma önskningar och förhoppninp räcker inte till för att kontrollera denna veckling. Det enda som kan hämma den ler i varje fall kan hindra att kärnvapeniii - vilket snart ingen kan stoppa - öve till kärnvapenkrig är att det finns stormabr med både överlägsen kärnvapenkapacitl och djup insikt om faran av att utnytgadea Alla krig, hur begränsade de än börjar,~ derar att utvidga sig. Därför kan stormakterna USA och Sovjetunionen av rädsla att Il indragna i kärnvapenkrig med vara wmma att med snabba ingrepp söka hindra nindre välrustade stater att använda kärnvapen. :-.lågot närmande mellan USA och Sovjetunionen på kärnvapenkontrollens område kunde inte konstateras i Geneve. Det var ej heller att vänta. Det är orealistiskt att tro att stater av denna storleksordning skulle vilja föra eventuella förhandlingar på detta för dem så känsliga område inför öppen ridå. Allra minst är de hågade att mottaga goda råd och anvisningar av ambitiösa småstatsambassadörer. Det paradoxala läget i dag är, att ett världsförstörande kärnvapenkrig mellan stormakter praktiskt taget utesluts av dessas alltför stora innehav av sådana vapen. Risken för att kärnvapen kan komma att användas består egentligen där ett land bara innehar något eller några sådana vapen och använder dem överraskande i ett krigs begynnelseskede för att nå ett snabbt och direkt avgörande. Inför stormakterna och världsopinionen kan landet sedan göra gällande att det hela skedde i förebyggande syfte, att det 271 "kom först". Sveriges kärnkraftspolitik är så tillvida oberoende som vi ej avs!lr att tillverka kärnvapen. Vårt kärnkraftsvetande behöver vi inte heller sälja tillländer som inte är pålitliga i detta avseende. Omvänt behöver vi inte räkna allt för mycket med ett kärnvapenhot riktat mot oss. Småstater och medelstora stater, som skulle vilja hota oss med sådana medel, finns inte i vår närhet. Om en stormakt vill tilltvinga sig svenskt område, vilket i olika lägen är fullt tänkbart, kan den i varje fall inte tillgripa kärnvapenhoL Det vore inte trovärdigt. Skulle den gå från hot till handling, vore kärnvapenkriget, det oönskade och även för stormakten hopplösa, troligen ett faktum. Om ett angrepp mot oss blir aktuellt, kommer vi att hotas med konventionella vapen. Sverige har också valt att bygga sitt försvar på sådana vapen. Det kan inte nog understrykas, att det endast är om vi är starka med dessa, de konventionella vapnen, som vi kan stå emot hot och hålla oss utanför konflikter.