Dagens frÃ¥gor Att tänka rätt Thorilds berömda devis: "att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större", pryder som bekant Uppsala universitets aula. Efter genomförandet av U 68 lär studenter och lärare efterhand fÃ¥ anledning att med allvar besinna den manande innebörden i denna sats. Troligen kommer vÃ¥ra författare att än snabbare fÃ¥ lära sig att "tänka rätt", om utbildningsministern fÃ¥r igenom sitt förslag till ett allmänt stöd Ã¥t ny svensk skönlitteratur. Det stödsystem, som litteraturutredningen framfört, nämligen att Ã¥rligen 400 böcker skulle fÃ¥ dela pÃ¥ fem och en halv miljoner kr, har nämligen förkastats av hr Zachrisson. Han vill i stället för detta generella förhandsstöd - där motprestationen frÃ¥n förlagen skulle vara att l 250 ex av varje stödd bok skulle lämnas till biblioteken - ge premier i efterhand inom ramen för ett belopp pÃ¥ 500 000 kr fördelade pÃ¥ 50 böcker per Ã¥r. Den vittra aeropag, som skulle sköta fördelningen och bestämma formerna härför, skulle bli statens kulturrÃ¥d. Det antogs i förstone att hr Strängs tunga hand pÃ¥ kassakistan varit den avgörande orsaken till att litteraturutredningens ambitiösa och rimligt konstruerade förslag fÃ¥tt gÃ¥ i papperskorgen. Men sÃ¥ lär icke vara fallet; hr Zachrisson och hans livvakt av kulturknuttar i utbildningsdepartementet pÃ¥stÃ¥s själva ha kläckt iden. Ett indicium pÃ¥ att den tolkningen är riktig har framkommit genom den socialdemokratiska tidningen Arbetarens avslöjande att det finns (hittills hemlighÃ¥llna) utkast till direktiv för en utredning, som skulle avskaffa upphovsmannarätten till litterära och konstnärliga verk. De stolta fäderna till detta initiativ skulle vara hrr Lidbom och Zachrisson. De pÃ¥- stÃ¥s vilja i jämlikhetens namn slÃ¥ ner den kommersialiserade kulturens hydra genom att avskaffa rätten för en författare eller konstnär att fÃ¥ ersättning för sitt arbete efter marknadsvärdet. I stället skulle ersättning utgÃ¥ frÃ¥n staten efter generella grunder och i kollektiva former. Det skall bli intressant att fÃ¥ se dessa direktiv in extenso - bl a för att fÃ¥ veta om det är meningen att statens kul· turrÃ¥d skall betros ocksÃ¥ med uppgiften att soulagera författare och konstnärer för deras exproprierade äganderätt till frukterna av sitt arbete. Genomförs författarstödet i statspremiernas form och expropriationen av upphovsmanna· rätten, skulle hrr Zachrisson och Lidbom gÃ¥ till historien som de första politiker väster om järnridÃ¥n, vilka lyckats socialisera t o m kul· turlivet. Redan hr Zachrissons premiesystem räcker en bra bit pÃ¥ vägen. Om man erinrar sig att statens kulturrÃ¥d till ungefär 3/4 bestÃ¥r av vänsterns kulturkändisar och att t o m de ex· trema kulturradikalerna är väl företrädda, kan man lätt tänka sig hur premierna kommer att fördelas. De kommer somoftast att gÃ¥ till väJ. sinnat folk med hatten i den ena handen ocll partibok av rätt kulör i den andra. Sovjetisk idyll I början av 50-talet, i slutet av Stalinepokca, hade New York Times som korrespondent Moskva en framstÃ¥ende journalist, HarriD Salisbury. Sedan han lämnat sin post gav ha ut en bok om sina erfarenheter, "Mosa~~ Journal". Den var byggd pÃ¥ hans dagbok, ~ telegram och rapporter till tidningen. Av tre komponenter var bara dagboken äkta. rapportering, även den obetydligaste, censurerad, och korrespondenterna för 20 sedan tvingades anpassa sig. De mÃ¥nga emplen pÃ¥ vad censuren skurit bort kan kas löjliga men är samtidigt förskräck Censorn tänkte pÃ¥ att han bokstavligen livet pÃ¥ spel i sitt yrke och skar i öv Reportern skickade hem vad som blev - och visste att det blev urvattnat och v· och förvrängt. Jämför man dessa arbetsvillkor med under vilka Dagens Nyheters korrepon s r r s a d s h d gr so vä Per Sjögren arbetat och som beskrivits i "Sidor av Sovjet" (Pan/Norstedts, capris 30 kr), lever han i den rena idyllen. Han bor hyggligt, köper mat i de privilegierades varuhus, fÃ¥r tala med vem han vill, fÃ¥r resa pÃ¥ lÃ¥nga reportageresor och intervjua alltid tillfredsställda människor som bjuder honom pÃ¥ söt champagne. Till och med i Karelen har han mit och pÃ¥ ön Kisji i Onega har han fÃ¥tt se kyrkan, vars motsvarighet inte som han tror finns i norska stavkyrkor utan i Kerimäki i Finland, där kyrkan dessutom fÃ¥r användas. I Karelen är alla nöjda, och folk kommer dit ända frÃ¥n USA. Det gjorde finnar ocksÃ¥ under Stalintiden, lockade av löften som inte hölls. Men Sjögren har inte träffat dem, ty de avrättades eller sände,s till arbetsläger. Sjögren skriver gärna och bra historia i sin bok, men ogärna om revolutionstiden och Stalins tid. Han talar om de jättelika byggena i Sibirien men nämner ingenting om de hekatomber av liv som de kostade eller om vem som drev slavlägren. Han har besökt den sibiriska vetenskapsstaden Akademgorok, grundad 1957, men nämner inte nÃ¥gon dess företrädare, till vilken ingen kom frivilligt. Men det skall sägas att hans kapitel om Baltikum är annorlunda. Han bemödar sig i hela boken att hÃ¥lla jämvikt och skriva objektivt. Just därför är det inte möjligt att förbigÃ¥ vad som hänt i de baltiska staterna sedan den dag 1940, dÃ¥ de besattes. En sida berör Sjögren med mycket lätt hand, men den intresserar yttervärlden. Finns det en opposition i Sovjet? Nej, säger Sjö- gren, men det finns enstaka individer eller en handfull människor som samverkar, som är "annorlunda". Västkorrespondenterna bör för säkerhets skull hÃ¥lla sig ifrÃ¥n dem. Han bör veta det. En del av dem lär för övrigt sitta i sinnessjukhus eftersom de ogillar regimen; det är säkert lätt att undvika dem. Andra landsförvisas och existerar inte längre som sovjetmänniskor. Betyder de nÃ¥gonting? För samvetet i den fria världen betyder de väl nÃ¥got som exempel, men, om man förstÃ¥r 163 Sjögren rätt, i Sovjet ingenting. Landet är för stort, för enhetligt med sin centralstyrda publicitet, för avstängt, för välbevakat. Folk lever där och dör där och fÃ¥r numera se pÃ¥ utländsk TV, men de fÃ¥r inte lÃ¥ta sig pÃ¥verkas till att ge uttryck för eventuella tankar. Idyllen söver. De har vant sig. Sjögren själv fann sin bostad stÃ¥ under polisuppsikt och mikrofoner i sina väggar, men han vande sig ocksÃ¥. Kommunens väl Den svenska lagstiftningen förutsätter existensen av politiska partier. Är de tillräckligt framgÃ¥ngsrika i kampen om väljarnas ynnest, utgÃ¥r t o m statliga och kommunala bidrag. Ju fler anhängare de fÃ¥r, desto mer pengar erhÃ¥ller de enligt Bibelns ord "Den som haver, honom skall varda givet". Genom ett system med tilläggsmandat vid fördelningen av riksdagsmandaten kan nästan hundraprocentig proportionalitet uppnÃ¥s mellan partierna. Detta är otvivelaktigt ett gott inslag i den svenska författningen. Det finns dock en begränsning. Ett parti mÃ¥ste ha fÃ¥tt minst fyra procent av rösterna i hela landet eller minst tolv procent i en valkrets för att fÃ¥ vara med om fördelningen av mandaten. Även om vissa principiella invändningar kan riktas mot detta system, bör det bibehÃ¥llas. Demokratin mÃ¥r sällan väl av ett överflöd av partier. I Danmark, där spärren för smÃ¥partier ligger sÃ¥ lÃ¥gt som vid tvÃ¥ procent, har en mängd partier i folketinget gjort sitt till för att försvÃ¥ra en handlingskraftig regeringskombination och därigenom bidragit till att fördjupa landets ekonomiska och politiska kris. Genom uppdelningen i valkretsar i kommunerna blir det inte alls samma proportionalitet vid mandatfördelningen där som i riksdagen. Vissa partier blir orimligt svagt representerade i förhÃ¥llande till sina röstetal. Det borde därför vara naturligt att även pÃ¥ det kommunala planet införa ett system med tillläggsmandat för att Ã¥stadkomma större pro- 164 portionell rättvisa. I en del kommuner förekommer särskilda partibildningar utöver de etablerade rikspartierna. Utredningen om den kommunala demokratin har studerat vad dessa lokala smÃ¥- partier har betytt. MÃ¥nga gÃ¥nger är det frÃ¥ga om "tillfälliga gästspel" för ett lokalt parti. Hela 44 procent av dem har bildats efter 1971. 70 procent av dem har uppkommit i kommuner med mindre än 20 000 invÃ¥nare. De förekommer inte alls i kommuner med mer än 50 000 invÃ¥nare. Under den nuvarande mandatperioden finns det 61 lokala partibildningar, varav nio är valkonstruktioner av rikspartier och fjorton lokala utbrytningar ur etablerade partier. Flera av de lokala partiernas företrädare uppfattar sin egen aktivitet som "opolitisk". Det är ett högst diskutabelt synsätt. Uppenbarligen är man emellertid av olika anledningar missnöjd med de befintliga partierna och söker därför skapa en organisation, som enbart vill se kommunens bästa - ett parti som paradoxalt nog skulle stÃ¥ över partipolitiken. Skall man införa spärrar mot sÃ¥dana partier? Det gäller, som utredningen framhÃ¥ller, att göra en avvägning mellan önskemÃ¥let att uppnÃ¥ största möjliga proportionalitet mellan partierna och nödvändigheten av att förhindra en lÃ¥ngtgÃ¥ende partisplittring. Det mesta talar dock för att ingen spärr alls bör förekomma. Under inga omständigheter bör den sättas sÃ¥ högt som vid fyra procent. Lokala partier bör betraktas som symptom pÃ¥ missnöje med vissa kommunala förhÃ¥llanden eller med de etablerade partierna. Dessa har dÃ¥ alla skäl i världen att se mera självkritiskt pÃ¥ sin verksamhet. Risken för nya partibildningar, som har en reell chans att hävda sig i ett val, kan vara en nyttig pÃ¥minnelse om de befintliga politikernas dödlighet. HÃ¥ller de inte tillräcklig kontakt med väljarna, eller lÃ¥- ter de pampväldet florera, bör medborgarnas reaktion kanaliseras via nya partibildningar. Söker man lagstiftningsvägen förhindra detta, kan förtroendet för demokratin äventyras. "Kommunens väl" kan kanske mÃ¥nga gÃ¥ng· er vara just vad en kommun behöver. Vid vägskälet Opinionsmätningen frÃ¥n mars beträffande partiernas inbördes läge i väljaropinionen har hastigt satt folkpartiet i en situation, där man mÃ¥ste bestämma sig. Sedan det för partiet olyckliga valet 1973 har dÃ¥ och dÃ¥ smÃ¥ ljusglimtar kunnat skönjas i dessa opinionsmät· ningar. Men nu stÃ¥r skriften pÃ¥ väggen. FrÃ¥n januari till mars detta Ã¥r har folkpartiets sill· ror gÃ¥tt ner frÃ¥n 8 % till 6 %- Det betyder att om partiet inte lyckas forma en politik, som Ã¥tervinner väljarnas förtroende, stÃ¥r katastrofen för dörren. Sven Erik Larsson i DN, som i icke ringa mÃ¥n bi· dragit till partiets svÃ¥ra läge genom att en~aÂ- gera tidningens stora inflytande för ett samarbete mellan socialdemokraterna och folkpar· tiet, har i en bekymrad kommentar uttalat att tillbakagÃ¥ngen inte gÃ¥r att tillfredsställande förklara. Den som pÃ¥ fullt allvar tror det mÃ¥ste van lÃ¥st i ett önsketänkande. Folkpartiet byggde 1 25 Ã¥r upp sin position i svensk politik under Bertil Ohlins ledning genom att framträda som det stora liberala oppositionspartiet - del samlande liberala alternativet till socialdemokratien. Det hade visserligen en folkrördstförankring i frikyrklighet och nykterhetsrörelse. Men dess plattform var väsentligen ideoJo. gisk - inte organisatorisk eller byggd pÃ¥ samhörighet med ekonomiska intresseorganisationer. Partiets slagkraft utÃ¥t lÃ¥g främst i starka press. Allteftersom sviktade genom att dessa rörelser själva svagades och andra massmedia minskade sens betydelse, blev betydelsen av den giska plattformen allt större. För ett parti i en sÃ¥dan situation är det turligtvis livsfarligt att idepolitiskt sätta mellan tvÃ¥ stolar. Att pÃ¥ en modifierad logisk linje vinna nya väljare är i dagens stelnade partipolitiska miljö i alla händelser en uppgift pÃ¥ mycket lÃ¥ng sikt. Opinionsutvecklingen efter valet visar att folkpartiet riskerar att bli tillintetgjort om det försöker sig pÃ¥ en politik, som innebär en förskjutning frÃ¥n socialliberalism till liberalsocialism. Dessbättre är det inte för sent för Gunnar Helen att bryta sig själv och sitt parti ut ur den tvetydiga hÃ¥llning, som sÃ¥ uppenbart förkastas av partiets sympatisörer. I själva verket har han nu sin stora chans, nämligen att Ã¥terupptaga uppgiften som ledande kraft i en samlad liberal opposition - ty alla de tre oppositionspartierna är ideologiskt i grunden liberala, om ock med olika förtecken. Gör han det med kraft och skicklighet - och under motgÃ¥ngens dagar har han visat prov pÃ¥ bÃ¥da egenskaperna - kan folkpartiet mycket väl komma att göra en come-back i stor skala. Det ligger fuller väl inom möjlighetemas gräns att en samlad liberal opposition vinner valet 1976 - ett val, som främst kommer att gälla skattepolitiken och inflationen. Vilken stark ställning skulle hans parti dÃ¥ inte fÃ¥ i en liberal samlingsregering. Att välja rätt linje borde inte vara svÃ¥rt. Alternativet är ju en ända med förskräckelse eller - i bästa fall- en förskräckelse utan ände. Kristendom och broderskap Vad folkpartiet kan ha för glädje av sin riksdagsman Sten Sjöholm undandrar sig utomstÃ¥endes bedömning. I en votering den 20 mars röstade han ensam av de borgerliga med socialdemokrater och kommunister och lyckades därmed förhindra lottning om en motion, som begärde utredning av rätt till avdrag för gÃ¥vor till religiösa och ideella organisationer. Att regeringsanhängarna skyggar redan inför tanken pÃ¥ en skattelättnad vet vi. Men att en folkpartist, med mÃ¥nga frireligiösa bland sina väljare och med vetskap om - och den vetskapen mÃ¥ste han ha - hur svÃ¥r inte minst 165 mÃ¥nga friförsamlingars situation är i dessa tider, söker motivera sin stÃ¥ndpunkt ur specielr kristen synpunkt, det förefaller vara rent hyckleri. Hr Sjöholm citerade bibeln och fann det ocksÃ¥ vara fel att "givandets glädje skulle bero av avdragsrätten". Att det är givandets. förmÃ¥ga som skulle höjas förbigick han. Han har inte brytt sig om att ta reda pÃ¥ vilka belopp som frivilligt ges till mission och Lutherhjälp eller för att hÃ¥lla missionshus beboeliga och för att betala frikyrkliga pastorers tämligen magra arvoden. Han kan, om han vill, förneka att detta är goda ändamÃ¥l. Men han kan inte förneka att gÃ¥vorna ges, och inte· heller att de med avdragsrätt i deklarationerna skulle kunna öka. Att i sammanhanget ocksÃ¥ Ã¥beropa Gud för ett avslag är minst sagt egendomligt. Men detta var vad hr Carl-Eric Lundgren (s) gjorde. Han svarade för utskottet och kunde inte förstÃ¥ att nÃ¥gon ville ha avdrag för en gÃ¥va till Gud. Hr Lundgren är broderskapare och tillhör alltsÃ¥ den grupp, som förr ville göra socialdemokratiska riksdagsmän ti!F kristna men nu vill göra de kristna till socialdemokrater. Som sÃ¥dana skall de hÃ¥lla pÃ¥ höga skatter, medan att vilja sänka skatterna bör förbehÃ¥llas de okristna. Till allt annat blir regeringen därmed mer kristen än oppositionen och hrr Palme och Sträng allra mest. Om nÃ¥gon betvivlar att sÃ¥ är fallet, hänvisas han eller hon härmed till en statskyrkapräst. Fru Lillemor Erlander, pÃ¥ sin tid energisk ordförande i en misslyckad statlig utredning om leksaker, vÃ¥rdar sig numera inte om barn utan om själar. Hon är prästvigd för svenska kyrkan. Hon är helt pÃ¥ kristna-socialdemokrater-linjen. Ett klipp ur vad hon i vintras skrev i tidskriften Broderskap (s) gick genom pressen. Här citeras det efter SvD; det förtjänar att gömmas och bevaras: Och vi skall och fÃ¥r alltsÃ¥ vara jublande· glada över att politiken är lätt och glad' och rolig ibland och över att allt gÃ¥r bra.. Men vi fÃ¥r inte vara glada över att vi är 166 duktiga för det är ju Hans gÃ¥vor till oss som vi använder. Edra namn är skrivna i himmelen. SÃ¥ fÃ¥r vi perspektiv ocksÃ¥ pÃ¥ SIFO-siffror. Om detta inte om nÃ¥gra Ã¥r kommer att räk· nas pastor Erlander som merit för biskopsstolen i Linköping, under vilken hon tjänstgör, finns förvisso ingen rättvisa i världen!