MATTI HÄGGSTRöM: Pressen och samhället Den svenska pressen har svÃ¥righeter - kostnadsstegringarna har varit stora. För att lösa problemen har flera förslag lagts fram. Ett kommer frÃ¥n Harry Schein: man bör skapa en Sverigetidning, med staten som ägare. Man kan tänka sig resultatet, som i varje fall inte skulle taga nÃ¥gra hänsyn till tidningsläsarna. Redaktör M atti H äggström i Kalmartidningen Barometern har med utgÃ¥ngspunkt frÃ¥n en Göteborgsundersökning gÃ¥tt igenom de nuvarande formerna för presstöd, i frÃ¥ga om bÃ¥de fördelning och verkningar. Att de socialdemokratiska tidningarna inte förlorat i konkurrensen om presstöd är självklart. De betraktar sig ofta som partiblad och inte som allsidiga nyhetsorgan. Sannolikt är det därför de gÃ¥r sämre: läsarna väljer inte tidningar enbart efter partifärg. Under 1950- och 1960-talen nedlades Ã¥tskilliga svenska dagstidningar av varieran· de storlek. Andra slogs samman till större enheter. Eftersom det mest rörde sig om borgerliga organ, talade socialdemokrater· na tämligen tyst om faran för den fria opinionsbildningen. När Stockholms-Tid· ningen och Ny Tid gick överstyr kom den· na dock plötsligt att hotas. TvÃ¥ parlamentariska pressutredningar tillsattes under förra decenniet. Den enas arbete resulterade i de statliga subventioner, som nu i växande omfattning utgÃ¥r till de politiska partierna och som regeringspartiet delvis använder för att stödja den egna dagspressen. Men det räckte inte. och 1972 befanns det vara nödvändigt att tillsätta ytterligare en utredning. Denna väntas komma med sitt betänkande nÃ¥gon gÃ¥ng i vÃ¥r. Nyligen offentliggjorde utred· ningen en undersökning, som ekonornie licentiat Karl Erik Gustafsson vid Göteborgs universitets företagsekonomiska in· stitution gjort om de företagsekonomiska aspekterna pÃ¥ den svenska pressen. Denna rapport, "Svensk Press. Presstödet och tidningskonkurrensen", är intresseväckan- r de och ger anledning till en del reflektioo ner. Det finns indirekta och direkta stödfor. a mer till pressen. Till de förra brukar hän- s. föras befrielse frÃ¥n moms pÃ¥ prenumera- n tions- och lösnummersförsäljning samt ea ?l subventionerad taxa vid postdistributi(l s; av tidningar. Till de senare hör sam- ä distributionsrabatt, lÃ¥n frÃ¥n pressens JÃ¥ne- e fond och direkta statliga produktionslio s: drag. De förstnämnda av dessa dire I hjälpÃ¥tgärder är generella, medan de bÃ¥da senare är selektiva. Samdistributionsrabatten vill främja gemensam distribution av tidningar. Även om flera tidningsföretag hade startat samdistribution lÃ¥ngt innan rabatten kom till, är denna stödform utan tvekan motiverad. Det finns ingen anledning till att inte mer än en tidning skall kunna transporteras i samma bil till abonnenterna. Den femÃ¥riga försöksperioden för pressens lÃ¥nefond gick ut i och med budgetÃ¥ret 1973/74 men har sedermera förlängts i avvaktan pÃ¥ pressutredningens dutliga ställningstagande. En ram för utlÃ¥ningen pÃ¥ 125 miljoner kr fastställdes för de första fem Ã¥ren, men under denna tid hade bara 81,3 miljoner utnyttjats. De tvÃ¥ största lÃ¥nen, 10,6 respektive 6 mil- ~ner kr, hade beviljats de socialdemokratiska tidningarna Arbetet och Norrländska Socialdemokraten. En avsikt med inrättandet av pressens lÃ¥nefond var att stimulera till produktionsteknisk samverkan mellan olika tidningsföretag. ÄndÃ¥ fick inte presstödsnämnden - som är den instans som avgör vilka som skall erhÃ¥lla lÃ¥n - nÃ¥gra praktiska möjliglieter att främja sÃ¥dant samarbete. Detta har följaktligen inte heller skett. I en rad kommuner - LuleÃ¥, Härnösand, Falun, Eskilstuna, Karlskrona och Malmö - har lÃ¥n tvärtom beviljats för sammanlagt drygt 46 miljoner kr till mer än en tidning för maskininvesteringar. PÃ¥ en rad andra orter har frÃ¥gan om teknisk samverkan skjutits pÃ¥ en oviss framtid. Det kan alltsÃ¥ fastslÃ¥s att ett väsenligt syf- 125 te med lÃ¥nefondens tillkomst inte uppnÃ¥tts. I stället har fonden fÃ¥tt den motsatta effekten. Tidningarna har uppmuntrats till egna kostnadskrävande produktionstekniska satsningar. Till bilden hör att det inte finns mÃ¥nga maskiner som används under sÃ¥ kort tid per dygn som tidningspressar. En normal landsortstidnings dagsupplaga är färdigtryckt pÃ¥ högst ett par timmar. Produktionsbidraget Det direkta produktionsbidraget har Ã¥ren 1971-74 beviljats 61 tidningar, varav 31 flerdagarstidningar - 4-7 nr/vecka - och 30 fÃ¥dagarstidningar - 1-3 nr/ vecka. Basbeloppen och beloppsgränserna har ändrats vid tvÃ¥ tillfällen, vilket medfört att bidraget per Ã¥r nästan tredubblats sedan starten. Det är nu uppe i 96,2 miljoner kr. Ar 1971 var maximigränsen för storstadspress 3,5 miljoner kr i produktionsstöd per Ã¥r, och en miljon för landsortspress. Tre Ã¥r senare hade beloppen höjts till 13,5 respektive 3,75 miljoner. NÃ¥gon ökning föreslÃ¥s inte i Ã¥rets budgetproposition. Det är värt att notera, med tanke pÃ¥ tidningarnas kraftigt ökade kostnader det senaste Ã¥ret. Det är tankeväckande att studera bidragstidningarnas politiska tendens. Av de moderata tidningarna erhÃ¥ller en fÃ¥dagarstidning och fem flerdagarstidningar sÃ¥dant stöd. Motsvarande siffror för folkpartisympatiserande organ är exakt desamma. Av centerpressen fÃ¥r sexton fÃ¥- dagarstidningar och tre flerdagarstidning- 126 ar bidrag. En av socialdemokraternas fÃ¥- dagarstidningar och inte mindre än femton av deras flerdagarstidningar stöds pÃ¥ motsvarande sätt. Socialdemokraterna och centerpartiet gjorde en gÃ¥ng upp om presstödet och dess utformning. Onekligen var det en god affär för parterna. Efter det att produktionsbidraget infördes har inom flerdagarspressen en tidning lagts ner. Det är anrika Handelstidningen (fp) i Göteborg, som sedan Ã¥teruppstÃ¥tt som veckotidning. Dessutom är Karlshamns Allehandas (m) framtida öde osä- kert när detta skrivs - det förefaller som om den skall övergÃ¥ i KDS' ägo. Fyra stödtidningar, samtliga socialdemokratiska, har visat fortsatt negativ upplageutveckling. De flesta flerdagarstidningarna har lyckats stoppa den sjunkande upplagetrenden, dock utan att i stort kunnat förbättra sin konkurrensposition. TvÃ¥ andratidningar, Skaraborgs Läns Annonsblad (m) och Gotlands Tidningar (s+ c), har blivit förstatidningar. Svenskarna är sedan länge ett tidningsläsande folk och upplageökningar mÃ¥ste därför mest tas frÃ¥n andra tidningar. Vad som förefaller ha gett en viss effekt pÃ¥ upplageutvecklingen för en del tidningar är bytet av produktionsteknik. ÖvergÃ¥ngen frÃ¥n högtryck till direktlito eller offset har lett till en utseendemässigt mera tilltalande vara. Detta har läsarna uppenbarligen uppskattat. Partifärgen Av Gustafssons undersökning framgÃ¥r som väntat att tidningarnas politiska hÃ¥llning är tämligen ointressant ur upplagesynvinkeL Socialdemokratiska andratidningschefer har med bitterhet konstaterat att regeringspartiets press möts med uppseendeväckande kallsinnighet bland merparten medborgare. Förklaringen är enkel, rne1 ändÃ¥ har den s-märkta pressen under mÃ¥nga Ã¥r inte velat lÃ¥tsas om den. Den politisering av nyhetsmaterialet, som präglat och alltjämt präglar mÃ¥nga • presstidningar, har inte tilltalat läsarna. De borgerliga förstatidningarna har där· emot lÃ¥tit de politiska värderingarna komma till uttryck enbart pÃ¥ ledarsidan. Dl strävar, generellt sett, efter en saklig od objektiv nyhetsrapportering. De bevakar sorgfälligt samtliga partiers göranden od lÃ¥tanden. Socialdemokratiska tidningar noterar ytterst sporadiskt exempelvis bor· gerliga partiers lokala arrangemang. När det sker är reportagen inte sällan kryddack av invektiv och nersättande kommentarer. Det är som om tidningen inte trodde ~iÂ- sarna om att själva kunna ta ställning ti fakta. En politisk skribent i Aftonbiadit (s) har sagt att hans tidning inte bara v. opinionsbildande pÃ¥ ledarsidan utan h igenom. Denna sköna själs bekännelse · representativ även för mÃ¥nga socialde kratiska landsortstidningar. SÃ¥ gÃ¥r dd ocksÃ¥ som det gÃ¥r med upplagan. I utredningen konstateras fullt riktif att andratidningen ofta har en geografisil större spridning än förstatidningen. Dal sistnämnda har i regel en bredare od lättre nyhetsbevakning och fÃ¥r därigenom llarkare grepp om annonsmarknaden pÃ¥ lllgivningsorten. Men varför har dÃ¥ socialdemokratiska tidningar mot allt företagsekonomiskt förnuft inriktat sig pÃ¥ stora ~dningsomrÃ¥den? Jo, även det av polilika skäl. Tidningen betraktar sig själv 10111 till stor del ett politiskt medlemsblad, mderordnat den höga socialdemokratiska bllelsen. Den mÃ¥ste därför finnas bland de partitrogna i hela partidistriktet. OcksÃ¥ den relativt sett lÃ¥ga tillströmningen av kblannonser blir följaktligen självförvÃ¥lid-en naturlig konsekvens av en medteten upplageinriktning. Partistöd? Gustafsson gör nÃ¥gra konstateranden av fundamental betydelse för den som vill se ~~Sakerna till den nuvarande dagspressituationen. Han fastslÃ¥r att man hos förstatidningarna i vanliga fall prioriterar de företagsekonomiska mÃ¥len, medan man IU.nd andratidningarna anser de politiska 1111bitionerna vara viktigast. Även om företrädare för den senare gruppen numera erkänner detta, är de inte villiga att ändra sin mÃ¥lsättning. De springer i llället till staten och ber om hjälp. Med sÃ¥dana strävanden som andratidDingarna vill förverkliga borde inte ett presstöd utan ett ännu mera utbyggt partistöd logiskt sett vara den korrekta lösDingen. Gustafsson pÃ¥pekar att syftet med produktionsbidraget och tillskotten frÃ¥n iltressenterna ocksÃ¥ är att förhindra att tidningarna skulle behöva ge avkall pÃ¥ de 127 politiska mÃ¥len. SÃ¥tillvida hade alltsÃ¥ regeringen rätt när den en gÃ¥ng införde partistödet. Moderaternas förste vice ordförande Staffan Burenstam Linder har pÃ¥pekat att det socialdemokratiska partiet är störst - och fÃ¥r därför mest statligt partistöd. Den socialdemokratiska pressen är minst - och fÃ¥r därför mest statligt presstöd. I praktiken fungerar det nuvarande presstödet egentligen inte som nÃ¥gonting annat än ytterligare en indirekt statlig subvention, framför allt till det redan mest gynnade och särklassigt rikaste partiet. Erfarenheten frÃ¥n Karlshamn Det selektiva presstödets konsekvenser är värda att diskutera även mot bakgrund av Karlshamns Allehandas ekonomiska bekymmer. Möjligen har den statliga bidragsgivningen här spelat en annorlunda och ödesdiger roll. I Blekinge län finns tre flerdagarstidningar. De är Sydöstra Götalands Tidningar - bestÃ¥ende av bl a Blekinge Läns Tidning (fp) och Växjö-Bladet (c) - Syrlöstran (s) samt Karlshamns Allehanda. Samtliga dessa företag har erhÃ¥llit produktionsbidrag och har därutöver fÃ¥tt lÃ¥n frÃ¥n pressens lÃ¥nefond. Allt detta kan ha medfört ett högte generellt kostnadsläge för hela branschen i länet, vilket dÃ¥ främst drabbat den svagaste tidningen. Det är ocksÃ¥ tänkbart att förekomsten av produktionsbidrag skapade en falsk trygghetskänsla inom Karlshamns Allehanda. Kanske trodde man att staten inte 128 skulle tillÃ¥ta att ytterligare en tidning gick omkull, inte ens om den hade moderata förtecken. Kanske var detta en av orsakerna till att tidningsledningen inte tidigare utnyttjade de möjligheter som fanns att gÃ¥ samman med ett företag med större resurser. Konkurrensen Produktionsbidraget är sÃ¥ egendomligt konstruerat att andratidningarna har svÃ¥rt att genom formatminskningar förbilliga sin vara. Medan förstatidningarna tvingas till stor sparsamhet med pappersförbrukningen pÃ¥ grund av stigande papperskostnader, kan andratidningarna mer eller mindre obehindrat sl&a med papperet. Ju mer en bidragstidning förbrukar desto mer ökar nämligen det statliga stödet. ÄndÃ¥ har mÃ¥nga chefredaktörer och re· daktionschefer erkänt att de genom hÃ¥rdare redigering och mera koncentration mycket väl skulle kunna minska utgifterna. Gustafsson tycks för egen del stödja en tanke, som sannolikt inte nämnvärt skulle inverka pÃ¥ konkurrensförhÃ¥llandet mellan första· och andratidningar men som inte desto mindre är betänklig. Det är en allmän minskning av utgivningsfrekvensen till fem dagar i veckan. Enlig Gustafsson skulle det bara vara en tidsfrÃ¥ga innan sÃ¥ sker inom landsortspressen. Verkligen? Atgärden vore knappast förnuftig. Vilken dag skulle bli tidningsfri? Det är ett svÃ¥rt problem. Det skulle ocksÃ¥ vara att tunna ut den svenska dagstidningsfloran betydligt mer än om nÃ¥gra svaga tidningar fick slÃ¥ vantama i bordet. Och slutligen - vad skulle läsarna tycka? De bör ocksÃ¥ ha nÃ¥gonting att säga till om. PÃ¥ ett helt annat plan ligger däremot de strävanden som pÃ¥gÃ¥r för att skapa veckotidningar av samma slag som Han· delstidningen nu blivit - alltsÃ¥ publika· tioner med kvalificerat politiskt, samhälleligt och kulturellt innehÃ¥ll. Som Gustafs· son framhÃ¥ller kan en sÃ¥dan lösning pÃ¥ sikt bli den enda realistiska för nÃ¥gra av de nuvarande andratidningarna, om de vill fortsätta att komma ut. Tidningarna kan naturligtvis konkurrera med varandra genom prisÃ¥tgärder. MÃ¥nga andratidningar har tidigare klagat pÃ¥ att förstatidningarna hÃ¥ller för lÃ¥gt prenumerationspris. Det har inte hindrat en del av dem frÃ¥n att - efter att ha fÃ¥tt selektivt statligt presstöd - söka dra till sig nya läsare genom att hÃ¥lla ett väsen!· ligt lägre abonnemangspris än förstatid· ningen. Den procentuelia ökningen av prenumerationspriset har varit lägre under 1970-talet än under hela 1960-talet. Över huvud taget har tidningsbranschen gjort för litet för att informera medborgar· na om hur billig en abonnerad dagstidning i själva verket är, trots de prishöjningar som blivit oundvikliga de senaste Ã¥ren. En landsortstidning kostar i dag cirka 60 öre per exemplar. För det priset fÃ¥r prenumeranten tidningen hemburen vardagar och lördagar, vinter och sommar, pÃ¥ obekväm arbetstid, i ur och skur. Vilken annan produkt skulle han fÃ¥ hemtransporterad pÃ¥ det sättet till den kostnaden? Oberoendet Gustafsson hävdar att tidningsföretagen numera "överlag" är positivt inställda till det presspolitiska mÃ¥let om ett differentierat tidningsutbud. Givetvis. Ingen tidning önskar konkurrentens död. Han menar vidare att bara en minoritet av de tidningar han undersökt fruktar att ett selektivt stöd kan resultera i en ofri press. Men den risk som finns är hur en av statsmaklmla beroende press - fortfarande ,·'den tredje statsmakten"? - skulle agera i en krissituation. Det är dÃ¥ pressens självständighet och pressfriheten prövas pÃ¥ allvar. Gör tankeexperimentet att Handelstidningen under andra världskriget fÃ¥tt selektiva bidrag av myndigheterna! Hade ttgeringen dÃ¥ kunnat svara de utländska kritikerna att den saknade allt ansvar för det statliga stöd, som möjliggjorde tidningens utgivning? Hade tidningen dÃ¥ kunnat vara lika frisprÃ¥kig? I debatten har framskymtat en del makabra infall om den framtida presspolitiken. Till de värsta avarterna hör filmdirektören Harry Scheins hugskott om nÃ¥- gon sorts Sverige-tidning med staten som dominerande intressent. Det har talats om olika former av annonspooler, om att staten skulle gÃ¥ in och bekosta alla förstatidningarnas annonser i andratidningen. I boken Makten över medierna har lektor Lars Furhoff bl a hävdat att ägarna mÃ¥ste "avskriva tidningen som propagandaorgan för sina ideer - och detta är ett krav som mÃ¥ste ställas ocksÃ¥ pÃ¥ politiska organisationer som äger monopoltidningar". Det behövs inte mycket fantasi för att tänka 129 sig hur tidningarna skulle se ut efter sÃ¥- dana ingrepp frÃ¥n högre ort. Ytterligare ett uppslag framfördes frÃ¥n Grafiska Fackförbundet i början av januari i Ã¥r. Dess andre ordförande framhöll att LO-medlemmarna skulle kunna avstÃ¥ en krona per mÃ¥nad till en "arbetarpressens fond". Det skulle alltsÃ¥ vara frÃ¥- ga om ett kollektivt avgiftsuttag - tydligen även frÃ¥n fackföreningsmedlemmar som stöder andra partier än det socialdemokratiska! Läsarna Oroande är ocksÃ¥ att man sÃ¥ relativt litet har funderat pÃ¥ läsarnas Ã¥sikter och de enskilda tidningarnas innehÃ¥ll. Det är egentligen ett förnämligt betyg Ã¥t en tidning att den regelbundet köps av 80-90 procent av hushÃ¥llen pÃ¥ en ort, trots att det politiska parti som den stÃ¥r närmast kanske bara har 15-20 procent av väljarna bakom sig. Det tyder pÃ¥ att tidningen väl lyckats tillgodose kraven pÃ¥ allsidighet och objektivitet. Det tyder ocksÃ¥ pÃ¥ att pressen kan vara mÃ¥ngsidig utan att antalet tidningar är speciellt stort. Ju mer man manipulerar med ingrepp i konkurrensen, desto farligare vägar är man inne pÃ¥. DÃ¥ Ã¥sidosätts läsarnas fria val. De framgÃ¥ngsrika tidningarna har uppnÃ¥tt sina positioner därför att de framställt en konsumentvänlig produkt. I det fallet skiljer de sig inte nämnvärt frÃ¥n lyckosamma företag i andra branscher. Gustafssons utredning bekräftar vad man 130 redan visste, att andratidningarnas svÃ¥righeter inte behöver vara ödesbestämda. De är Ã¥tminstone delvis självförvÃ¥llade. Tidningsledningarna har inte varit nog lyhörda för läsamas önskemÃ¥l, och en del av dem vägrar fortfarande att söka vara det. OcksÃ¥ av det skälet är hÃ¥rda ingrepp i konkurrenssituationen oacceptabla. Det är läsamas sak att avgöra hur framtidens press skall se ut. De bör fÃ¥ göra det genom sina val av tidningar, inte genom sina val av politiska partier. Det har sagts även av andra än hr Furhoff att opinionsbildningen är en sÃ¥ allvarlig sak att den inte bör fÃ¥ anförtros exempelvis enskilda familjer. Varför? Skulle familjeägda tidningar i Sverige ha missbrukat sin ställning pÃ¥ nÃ¥got sätt? Det är dock inte främst de som har störst svÃ¥righeter för närvarande. De tidningar som tvingat regeringen att rycka in som hjälpgumma är mest partiägda och har stÃ¥tt samma regering närmast. Hittills gjorda erfarenheter av olika ägandeformer tyder pÃ¥ att partiägda tidningar är den sämsta ägandeformen av de nu existerande. De har svÃ¥rast att ge de anställda trygghet utan statliga brandkÃ¥rsinsatser. Pressens framtid är inte bara ett branschproblem. Det är en frÃ¥ga som i av· görande grad rör den enskilde människans vardagstillvaro. Men inte bara det. Det handlar även om samhällets sätt att fungera. Utan en fri, oberoende och vital press försumpas demokratin.