En ny nordism I de finländska socialdemokraternas största tidning Demari förekom den 9 februari en ledare, i vilken en ny nordism förespråkades. Tidningen hade funnit att de nordiska länderna utvecklats på olika sätt. En politisk helhet förkommer inte längre. Danmark har gått till EG. Norge har blivit ett oljeland med egna intressen. Sveriges strikta utrikespolitik är inte vad den varit: anslutningen till oljeklubben är ett uttryck härför, försöken att sälja Viggen till Nato-länder är ett annat. Finland måste underkasta sin ställning en omprövning. I avspänningens tecken borde kanske Finland förmedla övergången till en ny nordism, i vilken Sovjetunionen kunde deltaga. Nordeuropa kunde bli ett modellområde för samarbetet mellan Öst och Väst, menade tidningen. Att en socialdemokratisk redaktör i Finland själv skulle funnit på detta egendomliga förslag är föga troligt. Upphovsmannen måste sökas högre upp - eller längre bort. Hur därmed än förhåller sig, är tanken allt igenom orealistisk. I den gamla romerska rätten ingick bestämda förbud mot vad man kallade lejonbolag, societas leonina. Uttrycket stammar från en fabel av Aesopus och syftar på förbund mellan två eller flera svagare partners och en stark, så stark, att man har skäl att från början misstänka att han kan kamma in vinsten ensam, medan de svagare får betala. Ett mera utsökt exempel på ett sådant förbund än den föreslagna nordismen kan man knappast tänka sig. Ty vad skulle Danmark betala för sitt inträde annat än att ge EG och eventuellt Nato? För Island det också fråga om Nato liksom Norge, som dessutom kanske finge med sig av sin rätt till oljan i norr. rige skulle tydligen gå ut ur OECD över sin exportpolitik. Finland vet vad där kan finnas att ge. Men unionen? Är det sannolikt att samförståndets intresse vill t. ex. Murmanskområdet eller dra bort sin mer aggressiva Östersjöflotta? Svaren är givna på förhand och gorna är meningslösa. inget "nordiskt land". derna har inte bara sin geografiska genhet som förenar dem. De har hela en gemensam syn i sociala och rella frågor, mycket gemensamt i nomi, sedan länge också en töxma& samarbeta på det politiska omträ<jet.,l-; jetunionen är en av dess intressen sträcker sig vida till ett snävt område i norr, där diska länderna har sina. Hela hällsutveckling är också en är inte vår sak att kritisera vi har rätt att konstatera, att den olikartad vår egen att en )';"'J'll"'"""UII dism inte kan byggas på så grunder. Hur uppenbart detta än är, har likt iden om det nordiska mc>dell011l1 inte tillkommit av en slump. nämligen sammanfalla med att gor aktualiserats. Som läses i en Fråga i detta nummer av skrift har förhandlingarna om frå- gens Tid- ;berställning och oljefyndigheterna i Havet inte gått så lätt som man i Moskva. Inom ett nordiskt movore det troligen enklare att om icke överens, så dock till ett Sverige har regeringen för att den vill sälja krigsmatill Nato-länder. Eftersom vi köpt vapen därifrån är det enligt modell inte orimligt att vi också vapen dit. Samtidigt har överbedrabbats av ryskt missnöje, har fått veta att man inte hade taga emot honom på ett avtalat Uttrycket är lika intressant som och mera dylikt gör att den nya förmodligen bör betraktas som i ett mönster av varningar eller, säga, som ett höjt pekfinger, åtmot Sverige och Norge. Så har utrikesminister Sven Andersson saken. Annars hade han knapkommenterat den finska artikeln i intervju i Dagens Nyheter den 14 avvisade hr Andersson klart tanken på en nordism med letUmOI1en som medlem. Han underatt möjligheterna till ökat ekonoutbyte bör iakttagas. Han stödde tillvida som han menade att den- 109 nes bedömanden i en utrikespolitisk översikt varit korrekta. Att han sade att svensk utrikespolitik kunde tillåta att man säljer flygplan var självklart: regeringen själv har visat ett lovvärt intresse för just denna vapenhandel. Han tillbakavisade påståendet i Demari att Sverige skulle vara i färd med att ompröva grunderna för sin internationella ställning. Man skulle önska att tidningen haft rätt: då kanske vi sluppit att höra hr Anderssons eget obehärskade utfall mot USA i riksdagen för en tid sedan. Men i fråga om Norden är svensk utrikespolitik veterligen oförändrad. Det är närmast häpnadsväckande att Finlands representant hr Tuomioja (s) trots utrikesministerns intervjuuttalande framförde exakt Demaris argument vid Nordiska Rådets möte i Reykjavik några dagar senare. Att så skedde tyder på att det inte bara varit dåligt omdöme hos en socialdemokratisk huvudredaktör som tagit sig uttryck i tidningen. Man misstänker en medveten styrning, som den socialdemokratiske regeringschefen hr Sorsa visserligen tagit avstånd från men som inte kan vara honom obekant. Och det är olycksbå- dande, att i detta sammanhang president Kekkonens kungstanke åter tagits upp: ett nordiskt-sovjetiskt "s~arbete" på Nordkalotten.