nis· ~on ler, ef. att minnas största dagen i Henry Allards liv - åthittills och åtminstone det politiska ha varit fredagen den 10 januari 1975. var då enkammarriksdagen för första öppnades enligt de nya formerna och eget, låt vara provisoriska, hus. Det var i enlighet med den nya grundlaanda och mening förvandlades till polibiperson och riksdagens talman till polihuvudperson. Det var då hr Allard och Carl XVI Gustaf spelade första fiolen motta den nådiga luntan, förlåt och redogörelsen över tilldragit haver, förlåt kommit•llloi!·örelseJ1. Så markerades på ett diskret sätt att det i fortsättningen inte är - ehuru han något oegentligt kaltta- •;llatsch,et sedan han berövats alla sina statsig, chefsbefogenheter - utan talmannen tra. skall utpeka regeringschefen. nå- anden stora dagens närmare utformning mycken diskussion pågått och pågår. Här parentetiskt inskjutas en upplysning om hr Allard fick sin vilja igenom beträflokal och ceremoniel, därför att den mliten uppfattning om hans smidiga och förhandlingsteknik. Moderaterna som bekant att ceremonin under i stort bibehållna former alltjämt skulle äga i rikssalen. Socialdemokraterna (för att tala om kommunisterna, som dock knapfick något ord med i laget) ville ha den i former vid Sergels torg. Men nu moderaterna skulle kunna få över det centerpartiet och det vacklande IWknartiet i skepnad av vice talman Bengtson vice talman Nettelbrandt på sin sida - skulle det då gå, eftersom talmännen anlliDdigtvis borde vara eniga i frågan, även om Allards ord vägde tyngst. Följande den pålitliga principen "söndra och härska" lllllnkas1tade Henry Allard då tanken på Konsom ett möjligt alternativ. Det tillgenast Torsten Bengtson, och liksom i ••u..utuoou - utan alla jämförelser i övrigt fanns det nu tre alternativ i stället för två att välja mellan. Utgången vet vi. I den heliga kompromissens namn godtog man slutligen det sämsta alternativet. Om inte höjdpunkten, ty det är ett ord som knappast kan användas i sammanhanget, så i varje fall det mest oförglömliga ögonblicket i det högtidliga öppnandet var majestä- tets färd till plenisalen. Fordom åkte han som bekant med sjuglasvagnen från sin privata vå- ning till den (som så riktigt påpekats) av folket ägda och av staten disponerade rikssalen. Icke så nu. Efter att ha inpasserat mellan dubbla led av skyldrande livgrenadjärer i björnskinnsmössor åkte konungen ämabelt konverserande med hr Allard per rulltrappa till plenisalen. En sådan syn - bevittnad av tiotusentals TV-tittare - torde aldrig tidigare ha skådats i samband med en högtidlig statsakt. För en hädisk betraktare kunde den möjligen föra tanken till Disneyland, Gröna Lunds Tivoli eller Mosebacke monarki, men i gengäld symboliserade den på ett oöverträffat sätt vår nya grundlag. Vem är nu denne Henry Allard som av tidningarna växelvis kallas vicekung och Sveriges mäktigaste man? Hans karriär kan verkligen komma en att erinra sig svenska folksagor. Han föddes för snart 65 år sedan i Almby utanför Örebro, där hans far var en politiskt och fackligt starkt engagerad metallarbetare. På vardagarna lästes Harald Åkerbergs ledare i Örebro-Kuriren högt för familjen, och på söndagarna fick Henry och hans bror trava de tre kilometerna in till Örebro för att införskaffa Social-Demokraten, vars riksdagsreferat också höglästes i hemmet, där man då inte fick så mycket som harkla sig. Så nog har Henry gått i en hård politisk skola, som redan från barnsben kvalificerade honom för talmanskallet. Han började emellertid sin bana som vallpojke för att småningom bli lagerarbetare på en skofabrik. På fritiden hade han för att få litet omväxling och kamratliv gått in i scouternas gymnastikförening där han snart nog utvecklade sig till elitgymnast. Kombinationen av det livliga politiska intresse han bi- - ---------------------------------------------- j 104 bringats i hemmet - och som under den hårda järnbrukslockouten 1923 gjort den då 12-årige Henry till en övertygad socialdemokrat - och hans scoutverksamhet förde honom till Örebro kristliga socialdemokratiska grupp. Allt sedan dess kan man säga att hans politiska och idrottsliga karriär löpt parallellt. Henry Allard som tidigt blev allmänt uppskattad för sin försynta och försiktiga fasthet, sin klokhet och omdömesgillhet och sitt korrekta, behagliga sätt återfanns inom kort i ledningen för Örebro arbetarkommun. Han övergick ungefär samtidigt till att bli försäljningschef på Örebro-Kuriren. Från arbetarkommunen gick vägen till stadsfullmäktige och landsting och därifrån till riksdagen, där han invaldes 1943. Han var då, vid 31 års ålder, riksdagens yngste ledamot - nu är det bara Torsten Nilsson och Gunnar Hedlund, som kan räkna flera riksdagsår. Ar 1958 blev han ordförande i Örebro läns landsting och drygt tio år senare talman i andra kammaren för att efter enkammarriksdagens införande bli riksdagens talman. Under tiden har denne verksamme man hunnit med att vara inte bara ledamot av en rad olika utredningar och kommitteer utan också ordförande i riksidrottsstyrelsen, i svenska gymnastikförbundets arbetsutskott och i GCI! Inte utan skäl har han kallats för den svenska idrottens statsminister. Ingen har veterligt någonsin sagt ett ont ord om Henry Allard - det verkar misstänkt, men han tycks vara en sådan person som är en hygglig karl, ja en fin människa, en verklig gentleman i alla fall. Han är en progressiv men odogmatisk och pragmatisk socialdemokrat, principiell republikan men praktiskt monarkist - som höves en vicekung - klok, kunnig, representativ och sympatisk. Om nu har blivit Sveriges mäktigaste man - ket kanske varken hr Olof Palme, hr Sträng, hr Gunnar Nilsson eller ens dr Wallenberg skulle vilja gå med på - så man nästan unna honom det med tanke det orimligt höga pris han får betala för maktinnehav. Att nästan bokstavligen fastnitad i Sveriges riksdags talmansstol nödgas lyssna dagarna i ända till svensk tisk retorik utan att själv - annat än i synta undantagsfall - få säga så mycket "Håll klaffen!" måste höra till detta livets hårdare prövningar. Det enda som egentligen kan läggas Allard till last är det nya ceremonielet riksdagens högtidliga öppnande. Är den lokalen mera stämningsfull, rymlig, eller tilltalande för ögat? Varför kan björnskinnsmössor men inte Gör sig kungen, hovet och diplomatiska bättre i kavaj än i uniform? Vad har en som "Ett brev" med ceremonin att göra det inte är en tonsättning av ett kungl om riksmötets högtidliga öppnande? det över huvud taget något i den nya nin som är vackrare, värdigare eller (det suveräna folket var ju portförbjudet i den gamla? Dessutom, om man skall tigt futtig, kostade den gamla ceremonin lan 6 000 och 7 000 kr medan den nya tade uppemot 100 000! Men det är det tydligen värt för att verkliga - som en skribent i Svenska bladet formulerat saken - sagan om ken som visserligen inte vann prinsessan, så gott som hela kungariket, eller i varje kungamakten.