et Ja m et .e. in är )fl Iii a iii tts ANCKAR: etenskap och politik 1 Finland •"'"'"'nr Dag Anckar vid Abo Akademi .-"""'"u1 i sin artikel en utveckling, gått långt i Finland och som vi inte främmande för i Sverige. Forskning, • allt samhällsvetenskaplig forskanses skola vara till nytta för de styDen skall kort sagt vara "samhälls- . Författaren polemiserar skarpt denna syn på forskningen och han vad den redan lett till i Finland vart den alltid kan leda. V etenpolitisering måste få ett slut, forskarna har redan dragit konseIHnserna av utvecklingen. De söker sig fristående institut, medan universillftn förfaller. Om vi med forskningspolitik förstår åtgärder avsedda att främja vetenskapspolitiska mål, dvs sådana mål som vetenskapen förutsättes främja, kan vi säga att slutet av 1960-talet och början av 1970- talet har inneburit en period av intensifierad vetenskaps- och forskningspolitisk planering i Finland. Den vetenskapliga centralförvaltningen har kommit att spela en alltmer dominerande roll i denna planering, och Finlands Akademi, som består av den vetenskapliga centralkommissionen samt av olika vetenskapliga kommissioner, har fått ett allt starkare grepp om den forskning som utförs i landet. Utvecklingen svarar på denna punkt mot lagstiftarens intentioner: kommissiOnerna har förordningsvägen ålagts uppgiften att planera och koordinera den forskning som äger rum på olika håll. De principiella vetenskapspolitiska målsättningarna framgår kanske klarast i de s k program, som uppgjorts av vetenskapliga centralkommissionen (1972) och statens vetenskapsråd (1973). I dessa program tvekar man inte att beteckna forskning som en del av den allmänna samhällspolitiken, som ett medel att nå samhälleliga mål. Konkretare uttryckt är det alltså fråga om att de samhälleliga beslutsfattarna har vissa mål för sin verksamhet och att de vill spänna vetenskapen för sin vagn: forskarna skall frambringa resultat som beslutfattarna och samhället kan dra nytta av i sin strävan mot dessa mål. Denna allmänna vetenskapspolitiska målsättning har getts konkreta forsk- 94 ningspolitiska formuleringar, som kommer till uttryck i s k tyngdpunktsprogram, vilka utpekar de problemkomplex där intensiv forskning enligt beslutfattamas mening är av nöden. Sådan forskning som faller inom dessa tyngdpunktsområ- den prioriteras och erhåller lejonparten av de forskningspolitiska resurser staten tillhandahåller. Syftet med denna korta översikt är polemiskt. Jag vill för min del hävda att den ovan skisserade utvecklingen inte har varit lycklig. På många håll har den säkert upplevts som angelägen. Den har setts som en väg att göra forskningen nyttig och bryta dess isolering från samhället. Uppfattningen kan emellertid bemö- tas, och detta kan ske med åberopande av såväl inom- som utomvetenskapliga kriterier. Jag skall här lämna de förra obeaktade och endast uppehålla mig vid ett par av de senare. Styrd forskning Mot tanken att forskningen skall betjäna samhället och vara det till nytta kan man naturligtvis inte resa invändningar - det är ju samhället som bekostar forskningen och tillhandahåller resurser. Med nytta kan man emellertid förstå olika saker, och jag vill hävda att det är viktigt att fråga vem som har nytta av en samhällsnyttig vetenskap. Vetenskapens uppgift är kort sagt att frambringa kunskap, och t ex samhällsvetarens uppgift är då att frambringa kunskap om samhället. Denna kunskap kan utnyttjas på olika sätt av olika och organisationer i samhället, och punktstänkandet innebär här att de stanser som tillhandahåller medel kan stämma de områden för vilka frambringas. Vetenskapen tilldelas funktionen att förse de styrande med regeluppsättning som underlättar hällskontrollen och fyller en rande funktion. Denna ambition ligar ett s k tekniskt - de styrande laborerar punktsområden som de favoriserar från vilka de frambringar kunskap, kan utnyttjas för dirigering och ""a""f''._ tion. Föreställningen att forskningen är tig om den kan vara beslutfattarna hjälplig är enligt min åsikt felaktig. etiska regel jag vill framhålla är att tenskapsmannen inte får ställa sin skap i någon särskild grupperings Hans uppgift är att tjäna samtliga hällsmedlemmar, i sista hand samhällen finns såväl styrande som ter det sig moraliskt tvivelaktigt om tenskapen håller just de styrande om gen och tillhandahåller den kunskap behöver. Ambitionen borde snarare att underlätta de styrdas kontroll av styrande, och denna ambition kan doses endast av en fri vetenskap, inte en vetenskap som fungerar på de des villkor. En politik, som bestämmer vem får forska i vad, är ett smygande gift förlamar en demokratisk o v o: s1 s~ fe k< Sll tt vekunjänst. samskligi alla yrda, J. ve- . rygp de vara .v de illgote av vransom som anda hindrar vetenskapen att hjälpa inditill klarhet om den verklighet som henne och till insikt om hur den förklaras. Vad man uppnår med en politik är en ofri vetenskap, som sitt kritiska och sanningssö- syfte och därmed förlorar mycket av existensberättigande. är läget i detta avseende helt dystert. Detta konstaterande har med nivån på de stora forskningssom slukar en ansenlig del av de som allokeras. Om statens forskverkligen skulle avsätta resom kunde bli ett effektivt regelför de styrande, då vore detta ur synpunkt betänkligt. Som nu förhåller sig, är det dock inte de•.,mltin utan skattebetalarna som är i Mycket av det som produceras med medel skattebetalarna tillhandahåller nämligen att klassificera med den i populära termen "nollforskdvs forskning utan egentlig vetenhalt eller åtgärdsrelevans. Av de fyra större projekt som samhällskommissionen bekostar - rör sig om väldiga summor - är det ett som har skötts på ett vetenanständigt sätt. Jag tänker på det DETA-projektet (bokstavskombinaliiDen står för "demokrati och jämlikiet"), som ur en statsvetenskaplig policyMpekt undersöker de samhälleliga konav politiska beslut. Projektet avsatt en lång rad rapporter, och även standarden har varierat är det rimligt säga att den varit mer än tillfredsstäl- 95 lande och i varje fall klart bättre än standarden i de övriga projekten. Vad dessa beträffar kan man gott tala om skandal: rapporterna är såväl fåtaliga som direkt dåliga. Under inga omständigheter kan man hävda att resultaten svarar mot de medel som satsats på dessa projekt. De styrande Den frågan infinner sig givetvis automatiskt varför dessa projekt inte övervakas bättre, varför man inte tillgriper sanktioner. Svaret blir att här saknas både den kompetens och den vilja som en effektiv övervakning skulle förutsätta. Kompetensfrågan har att göra med kommissionernas sammansättning, som numera är utformad på politiska grunder. Medan de tidigare kommissionerna företrädde en hög vetenskaplig kompetens, företräder de kommissioner som arbetar sedan år 1974 närmast politiska inriktningar. Det är inte någon överdrift att påstå att dessa nya kommissioner arbetar helt efter politiska linjer, där kohandel florerar och där forskare och forskargrupper tilldelas medel utgående från politiska ändamålsenlighetssynpunkter. Det är inte längre fråga om att bemanna kommissionerna med politiskt obundna vetenskapsmän, som känner ansvar för vetenskapens utveckling. Det är fråga om att utnämna forskare med explicita partipreferenser, som känner ansvar närmast för den samhälleliga gruppering eller organisation de tillhör. Som ett exempel på hur långt man här har gått kan nämnas att i samhällsvetenskapliga kommissio- 96 nen sitter en juriskandidat (socialdemokrat, vad annars). Givetvis saknar denna person alla vetenskapliga förutsättningar att uttala sig om t ex olika samhällsvetenskapliga professorers forskningsprojekt. Den bristande viljan till övervakning har givetvis ett intimt samband med denna politisering av vetenskapen. Det har i detta sammanhang sitt intresse att konstatera att det ovannämnda DETAprojektet genomförs av borgerliga forskare, medan de andra stora samhällsvetenskapliga projekten har vänsterkaraktär. Man har nämligen önskat göra gällande - tankegången ter sig helt plausibel - att vänstern har utvecklat en långsiktig strategi för att erövra den samhälleliga forsknings- och undervisningssektorn. Strategin skulle i första hand gå ut på att tillhandahålla medel för stora vänstermaskinerade projekt, inom vars ram man kan försörja unga vänsterorienterade forskare och låta dem meritera sig för tjänsten. När meriteringen framskridit tillräckligt långt - att den framskrider ombesörjs av de politiskt bundna forskare som leder de politiskt bundna projekten - inrättar undervisningsministeriet, där vänstern besatt centrala poster, i statsbudgeten medel för sådana högre tjänster som svarar mot de egna forskarnas meritering. Vad vi har att göra med är alltså en på samma gång hänsynslös och smygande politisering av vetenskapsstrukturen. Till bilden hör att undervisningsministeriet med egna, för utvecklandet av undervisningsväsendet medel, initierar projekt, som enligt uppgifter försörjer upp till 300 yngre kare. Man behöver inte fråga vilka tiska riktningar som gynnas vid nandet av dessa projekt. På borgerligt håll har man redan länge visat flathet och aningslöshet dessa frågor. Orsakerna till detta kan många, men en bidragande on1sr;:mcugu• har nog varit känslan att vetenskap politik inte bör sammanblandas; att kare och projekt skall prioriteras gående från kompetens och betydelse, inte utgående från diffusa omstridda samhälleliga När man nu på borgerligt håll har upp och börjat organisera sig skapspolitiskt, innebär detta inte man frångått dessa principer. Fastmer det fråga om en insikt att kraftiga gärder är av nöden. En linje som t ex progressiva vetenskapsförbundet - det förskräckliga namnet kan leda, det är fråga om ett borgerligt bund - går ut på att en stor del forskningsmedel och de om vilka Finlands Akademi nu äger sluta, skall överföras på Denna linje är den enda riktiga och allt stöd. Om den kunde rättningarna ställas på en rättvisare samtidigt som den skenbara levansen" skulle stå tillbaka för skaplig relevans och den grumliga rismen skulle stå tillbaka för den tiska grundforskningen. snedvridning •llnälnncia konstaterande för oss över till ytterligare vetenskapspolitisk konsesom har att göra med uppkomsten viss vetenskaplig elit. Denna består inte enbart av personer med politisk färg. Den elitistiska utveckhar relevans även för balansen och mellan de olika unihögskolorna. Generellt man kunna säga, att universitet och •lftkrllor som visat följsamhet mot överbud och ställt om sin forskningsså att den svarar mot de styrandes har blivit belönade, medan universitet och högskolor som av olika inte har kunnat eller önskat ge sin forskningspolitiska egenart har lidande. av professor Kalevi Piha gjord unåt- är belysande i detta avseende: kommissionen har gynnat universiteten i Jyväskylä och se- Dessa universitet har gått :ir- för en markerat empirisk forskning, förutsättes vara särskilt "samhällsre- \wnt" i sitt frambringande av konkreta . Däremot har Åbo finskspråkiga 1a. IIIiversiiet och särskilt de svenskspråkiga tigskolorna blivit förfördelade. Denna snedvridning har inte att göra n- .I att forskarnas allmänna kompetens 1g, ech förutsättningar vore lägre i de sist·e- limnda läroinrättningarna. I ett längre n- l'fllpektiv är det dock fullt tänkbart, att n- tilnader inte bara i resurstilldelning 1lan även i allmän vetenskaplig aktivitet nivå kan uppstå. Den förfelade forsk- 97 ningspolitik, som kommissionerna med undervisningsministeriets goda mmne bedriver, blir på denna punkt en självuppfyllande profetia: vissa inrättningar tillförs på andras bekostnad väldiga resurser och detta kan med tiden inte undgå att återverka negativt på vetenskapen i de inrättningar som missgynnas. Var och en inser hur lätt det är för en högskola med stora forskningsanslag att vetenskapligt expandera och stimulera till forskning och forskarutbildning. Var och en inser också, att högskolor vars resurstilldelning stryps vetenskapligt kommer att förtvina i brist på det syre, som en aktiv forskningsatmosfär innebär. Ur detta dilemma finns för de missgynnade högskolorna i dagens läge endast en väg. De måste tillägna sig det tyngdpunktstänkande för vilket de egentligen önskar stå främmande. De måste ge upp sin forskningsmässiga egenart och underkasta sig beslutfattamas vilja. Denna väg är naturligtvis tung och otrevlig att beträda. Den ter sig principiellt motbjudande och vetenskapligt förytligande. På kort sikt är den emellertid oundviklig. Vad som kan hända på längre sikt är oklart och i mycket beroende av hur det politiska läget utvecklar sig. Statens tunga hand Sist skall jag nämna några drag i statsmaktens allmänna universitetspolitik, som är ägnade att påverka forskningens förutsättningar i negativ riktning. Parallellt med statens strävanden att centralisera och politisera avgöranden gällande 98 vem som får forska i vad, löper nämligen en mer direkt strävan att undergräva högskolornas autonomi och möjligheter att fylla en samhällskritisk funktion. Denna strävan kommer till uttryck bl a i det att statsmakten under åberopande av juridiska spetsfundigheter inte dragit sig för att tillskansa sig rätten att bestämma vem som skall sitta i de beslutande organen i de universitet, som till följd av ekonomiska trångmål varit tvungna att gå med på förstatligande. Statsrådet har vidare fattat principbeslut om införande av en examensreform för humanistiska och samhällsvetenskapliga studier, som om den genomförs kommer att sätta yrkesinriktad undervisning och ytlighet i system - på denna punkt har de borgerliga högskolepolitikerna visat en oförlåtlig flathet. Ett initiativ, som i all sin enfald visar att man på ulldervisningsministeriet inte har en aning om hur vetenskap i praktiken bedrivs, går ut på att de arbetstids- och semesterbestämmelser som gäller vid statens ämbetsverk skall gälla även för högskolorna. Konsekvensen av dessa och många andra liknande diktatoriska förfaranden har naturligtvis varit att en känsla av olust och otrygghet har vunnit insteg vid universitet och högskolor. En vidare följd av denna otrygghet och den forskningsfientliga atmosfär statsmaktens rande har framkallat är uppkomsten olika fristående Denna utveckling är på en gång och farlig. Naturlig är den därför att seriösa forskningen söker sig bort ställen där den inte andas fritt. Farlig den därför att den frikopplar från den undervisning och fostran borde främja. Det finns många som har inför denna utveckling och den som ett nödvändigt ont. ten blir yrkesutbildningsplatser, högre forskningen flyttar över till ningsinstituten. Jag tror att det är tigt att inte låta en sådan resignation överhanden - detta vore ett missgrepp. I stället bör man med medel gå in för att stävja dessa och återställa den tidigare Det är inte bara fråga om att och undervisning är oskiljaktiga: universitetsundervisning som inte är ankrad i forskning är det inte myckelt• vänt med, och en forskare som andra undervisar samtidigt sig själv. är även fråga om att rädda un1iverglll• från en framtida förnedrande som de makthavandes verktyg, då de längre kan fostra till fritt och tänkande.