LARS AHLMARK: Kommunal kulturpolitik Kommunernas ekonomiska läge har förändrats, konstaterar kommunalrådet Lars A hlmark i Uppsala. I en tid, då det inte längre går att höja skatterna, kommer sociala utgifter troligen att prioriteras. Staten och kommunerna har stora åtaganden inom den kulturella sektorn. Ahlmark hoppas att det skall förbli så och att inte landstingen dessutom kopplas in. Han menar vidare att kommunerna inte skall låta sina tjänstemän bestämma för mycket. Det är bättre att delegera uppgifter på t ex studieförbund, som har till uppgift att meddela undervisning. Sådana har också intresse av att hålla på kvalitetskraven, som annars riskerar att få sitta emellan. Det är oroväckande att utbildningsministern i vårens proposition om samhällsinsatserna på det kulturella området förbigår de kraven. Diskussionen kring den kommunala k turpolitiken blir lätt sektorbunden: terns, musiklivets, bibliotekens behov svårigheter studeras separat. I bästa sker en analys av samverkansmöjlighe hur skall t ex det moderna bibliotekets bud samordnas med föreningslivets studieförbundens. Mera sällan kommer man in på gem samma trender som påverkar hela kul sektorn. De frågor som då blir aktu berör normalt även statens och lands · ens insatser. Men det kan vara av int att något diskutera den generella u lingen just ur primärkommunal syn · kel. Från allmänhetens sida ställer krav på kommunerna. Vissa av dessa accepteras allmänt som berätti Andra, inte minst vissa av dem som bundet framförs från moderat håll, traktas av andra med misstänksamhet ler underkänns helt. Jag kallar for · ningsvis de förra för accepterade krav, senare för ifrågasatta. Två accepte krav kan finnas anledning att s" granska: kulturutbudets och dess tillgänglighet. Utvecklingen mot lika löner och direkta skatter har gått dithän att det svårt eller omöjligt för människor köpa varandras tjänster. Det är d nog att låta klippa sig, som tar en eller reparera bilen under ett par ti Att skaffa ett konstverk, som kanske tar vecka att producera, är för de flesta • komligt. Med beskattade pengar skall vara betalas, medan mottagaren själv e .t g a r :t t r, n ·. n r att erlägga skatt. Köparen måste därför mlika lön för parterna arbeta två Idor för att få ihop till köpeskillingen. Hur många kan eller vill göra den insat- 111 för ett konstverk? Kulturskaparnas alster blir relativt sett allt dyrare och människornas benägenhet att i stället nöja sig med massproducerade ting rimligen allt större. Möjligheten att efterfråga kvalificerade arbetsinsatser - och dit hör ju den skapande kulturella verksamheten - begränsas till företag och denoffentliga sektorn. Om denna effekt av den förda ekonoma politiken varit förutsedd och önsbd av den socialdemokratiska regimen ar svårt att bedöma. Det är under alla tiiiStändigheter en utveckling som påverkat hela vårt samhälle och i detta sarnmanhang även innehållet i den kommunala kulturpolitiken. Kommunerna har länge och gärna tagit på sig nya uppgifter. Många åtgärder pl kulturområdet måste ses som gemensamma intressen för kornmunmedlemmarna och det kommunala engagemanget ar därför naturligt: byggnadsföretag som teatrar och konserthus, monumental konst, ekonomiskt stöd till större ensembler. I medvetandet om kulturskaparnas och de ideellt verkande organisationernas ekonomiska situation har man gått in på mer speciella områden som stipendiegivning, utställningsstöd, organisationsbidrag. Aven om karaktären av gemensam angelägenhet varit mindre har det framstitt som en riktig och nödvändig verksamhet. 77 Men kommunernas ekonomiska läge har förändrats. Ett skattetak - som i praktiken innebär att kostnadsstegringarna måste anpassas till intäktsökningarna - rycker allt närmare. En hårdare prioritering framtvingas. All sannolikhet talar för att de sociala kostnaderna ges förtur. Ny kulturell verksamhet kornmer att ha svårt att få utrymme och befintlig sådan kan kornrna att omprövas. Den minskade urbaniseringen arbetar i samrna riktning. Med stora investeringar i bostäder och gemensamhetslokaler har följt kultursatsningar både direkt i lokaler och offentlig konst och indirekt i form av utsmyckning enligt enprocentregeln. Dessa marginella kostnader har inte upplevts som särskilt betungande. Men den gröna vågen ger inga så- dana effekter. Varje krona till kulturen blir allt mer synlig - och därmed mer omdiskuterad. Utrymmet för kommunala subventioneringar av kulturverksamheten kan relativt sett kornrna att krympa. Ambitionsnivån På kollisionskurs med utvecklingen mot en kärvare bedömning av kommunernas kulturutgifter löper en annan tendens - den växande ambitionsnivån. Ett uttryck för detta är kravet på tillgänglighet. Biblioteksverksamheten utgör ett bra exempel. I kommuner där man tidigare hållit sig med ett huvudbibliotek byggs nu filialer i stadsdelar och tätorter. Glesbygden nås med bokbussar. Så tas steget från närhetsservice till uppsökande verksamhet. Den enskilde 78 skall nås i hemmet eller på arbetsplatsen av bokutbudet, teaterföreställningen, erbjudandet om en studiecirkel. Funnes inga ekonomiska spärrar vore denna utveckling givetvis enbart av godo. Men i det nya läget måste en balans uppnås mellan produktions- och distributionskostnader. Det är dyrt att sälja kultur genom att "knacka dörr". Skulle de resurserna göra större nytta om de i stället placerades i produktionsledet och möjliggjorde ett rikare utbud men på något längre avstånd- bokstavligen - från konsumenten ? Det går inte att besvara den frågeställningen med att enbart begära både - och. I stället måste en konkret avvägning ske på varje särskilt område: huvudbibliotekets materialanslag mot nya bokbussar, den fasta teaterensemblen mot de fria grupperna, bidrag till studieförbunden för bättre lokaler mot premiering av uppsökande verksamhet. Publikens rörlighet Vid balansgången mellan produktion och distribution måste publikens rörlighet föras in i bilden. Allmänhetens möjligheter att förflytta sig är större än någonsin; dess villighet likaså att döma av framgångarna för researrangörer och stormarknader. Trots detta är en decentralisering och regionalisering av kulturutbudet ett väsentligt mål för den statliga kulturpolitiken. Sett isolerat kan ett stort antal teaterensembler och museer nå en större publik än vad färre klarar av. Men hur många yrkesskådespelare är det rimligt att tänka sig i ett land med åtta miljoner innevånare? Och vad är ur kv tetssynpunkt en riktig resursfördelning museiområdet? Om regionaliseringen der till en uttunning av det som erbj kommer den i praktiken inte att sk nytt publikunderlag utan riskerar verka i motsatt riktning. En annan svaghet i regionalise · strävandena är den nuvarande eko miska ansvarsfördelningen mellan s landsting och kommuner. Statens och k munernas insatser är helt avgörande. förskjutning mot landstingen måste föra stora omfördelningar. Nya bes! fattare skall intresseras och övertygas, människor skall fylla styrelseposterna. der en lång övergångsperiod kan osäke och försvagad verksamhet bli följden. nuvarande stora kommunerna tillskap för att kunna bemästra dagens sarnar uppgifter. Därför borde decentralise · tanken kunna drivas så att kommun behåller sin nuvarande ställning på kul området. Ett begränsat antal tunga e ter på t ex teaterns och musikens råde skall betjäna hela landet, inte regioner om ett eller ett par län. Turneverksamheten bör prioriteras bekostnad av antalet fasta instituti För kommunerna är det normalt mö att åstadkomma acceptabla lokaler teater, musik, konst och andra kul rangemang. Det är en liten kostnad· fört med vad en permanent verks skulle dra. Med goda lokaler kan ett bud av hög kvalitet inköpas. Därmed pas ekonomisk ryggrad för det mer gränsade antal institutioner som gi .tat, )ffi· En edJtser. igt 'ör !r· 'Il· tet l t· a·eI!S finnas. För den enskilde kulturarär detta en krävande form av de- "'cwo><-""'1>· Den ger större konkurrens arbetstillfällena och en mer rörlig Men arbetsmiljön bör bli stimulerande och utvecklande. Förutför att anlita massmedia tiansmedel ökar också. krav ifrågasatta krav skall närmare komkvalitet, objektivitet och förgrundläggande fråga för samhällsinpå kulturområdet måste vara viivikt kvalitetsbegreppet skall tillmä- Kvalitetsvärderingen kan vara svår problemet kan angripas på skilda Men skall en värdering överhuvudske? Inte ens i denna nyckelfråga de tunga statliga utredningarna något svar: Kulturrådet säger nej, 65 och litteraturutredningen säger Utbildningsminister Zachrisson får ha anslutit sig till nejsägarna. I vå- kulturproposition sker en genomgång remissyttranden över Kulturrådets delför samhällets kulturpolitik. Bland linlagen till ytterligare delmål nämns av lera remissinstanser kulturlivets internaDialisering och kvalitetsmålet. Det seare tas upp även av organisationer med lllknytning till den s k rörelsen. Departementschefen tar fasta på internationaliltringsmålet, men något kvalitetskrav tas däremot inte upp. De mål som formulerats för den statliga blturpolitiken förväntas tillämpliga 79o delar gälla även för kommunerna. Har det då någon praktisk betydelse om ett kvalitetsmål finns formulerat eller underförstått för den kommunala kulturverksamheten? Jag tror att det kan spela en viss roll. I decentraliseringsdiskussionen ovan är problemet antytt. Och det finns andra exempel. Tag urvalsprocessen vid kommunala konstinköp eller uppdrag att utföra. större arbeten. Ofta betraktas detta som sysselsättningsfrågor för kommunen verksamma konstnärer lika mycket som kvalitetsfrågor. Tendensen till bytänkande är stark, medan man i stället borde underlätta för de kulturellt verksammasåväl kommuninnevånare som andra - att ha hela landet som sin marknad. De stora kommunerna har också ansvar för den internationaliseringsprocess, som det svenska kulturlivet så väl behöver men som kulturrådet tappat bort i sin utredmng. Objektivitet - valfrihet Ordet objektivitet är inte populärt i den moderna svenska debatten. Det kan därför vara nyttigt att understryka dess betydelse för den kommunala kulturpolitiken. På enstaka aktiviteter får naturligtvis inte läggas några begränsningar. Men summan av vad kulturlivet i en kommun erbjuder skall vara så rikhaltigt och varierat att en reell valfrihet för konsumenterna uppstår. För att detta skall åstadkommas krävs av anslagsbeviljande organ en objektivitet som framför allt måste stå fri från politiska värderingar. Som allmän regel vill jag påstå, att ju mindre 30 .kommunerna själva producerar på kultur- -området dess bättre. Genom ett brett stöd till föreningslivet och till kulturellt verk·samma grupper och individer gynnas bäst en differentierad verksamhet. Skall däremot kommunala tjänstemän stå för utbudet, riskerar man en medveten -eller omedveten styrning i bestämda riktningar, politiskt eller smakmässigt. En kommun som helt avstår från egen produktion avhänder sig dock möjligheten .att kompensera den snedhet som det spontant verkande kulturlivet kan uppvisa. En metod är att i viss utsträckning låta de ekonomiska bidragen gå via studieförbunden. Inte sällan möter man en negativ attityd till det ganska generösa stöd som stat och kommuner ger dessa. Deras i en del fall hobbybetonade aktiviteter betraktas som mindre värdefulla. Den kritiken kommer ibland från personer som verkar på andra sektorer av kulturområ- det. Vad man förbiser är att studieförbunden främst tillhandhåller en undervisning, som i många avseenden är både billig och pedagogiskt överlägsen ungdomsskolan och den kommunala vuxenutbildningen. Men i sammanhanget viktigast är att studieförbunden i sin allmänkulturella verksamhet har kontakt med en rad organisationer och samhällsgrupper med skilda önskemål. En bidragsgivning - som inte i sin tur är politiskt styrd, vilket dessvärre inträffar - genom studieförbunden är en framkomlig väg att skapa rikhaltighet i kulturutbudet. Förståelighet Det tredje kravet, oftare negligerat praktiken än ifrågasatt i teorin, g·· förståeligheten av de kulturyttringa kommunerna stödjer. Något krasst IJI. tryckt kan man kalla det hänsynen till bliksmaken. Men egentligen gäller något mer, ty möjligheten att öka fii ståelsen, att förändra publiksmaken r ligger ju alltid. Därmed behöver det · här finnas en omedelbar motsättning kvalitetskravet, även om risken är up bar om anpassningen går för långt. Avvägningen är svår, kanske den raste för de kommunala beslutsfattarna kulturområdet. Varje gång en offen byggnad skall utsmyckas eller en skulp ställas upp måste ett avgörande ske if om hänsynen till de människor, som o villigt skall konfronteras med de utfö konstverken. Även i valet av teaterre toar och i bibliotekens inköpspolitik ger samma svårighet invävd. Förvå värt ofta skjuts ansvaret över på ver !ande tjänstemän. Ibland har man · tryck av att de valda styrelserna mer sig som anställningsmyndigheter m de utsedda tjänstemännen har att forma politiken. Så fungerar det lyckligtvis inte all En styrelse med ansvar för teater-, bib teks- eller annan kulturverksamhet bredda kontakterna med allmänheten medvetet välja handlingslinje. En m att minska konfliktriskerna är att b referensgrupper som tillvaratar skilda tressen. Redan de politiskt utsedda s seledamöterna borde ju utgöra en g en viss förankring. Men dessa persoär ofta "överkvalificerade"; de har därför att deras huvudintresse eller II'IWIJJI.Llull<!; knyter an till kulturområ- vid beslutsfattandet, varäven kvalitetsaspekterna skall få sin kan ge en lycklig sammanliJIIIYUUIIl~ av kraven på kvalitet och förFramgång i kommunens kulkan inte mätas i antalet eller boklån per innevånare. även på kulturområdet är det nyttigt räkna fram enhetspris och fråga sig: många har glädje av den verksamhet bedrivs; når den fram och upplevs som meningsfull av den som ytterst för kostnaderna? Kommunens uppgift att söka vidga tid. å fördjupa kulturintresset skall slutlio· .ste >Ch :od lda lll· ·el· nti 81 gen understrykas. Betydande insatser på den vägen göres genom bidragen till studieförbund och andra organisationer och via de kommunala musikskolorna. Men den bästa möjligheten att verka i den riktningen har givetvis ungdomsskolan. Den moderna skolan lider dessvärre av en snedbalans i relationerna mellan vad som satsas på t ex skolmåltider och skolskjutsar och resurser för det som skall ge undervisningen innehåll - läromedel i vid mening. Teater- och museibesök, gästundervisning av kulturskapare, engagemang av uppsökande grupper är exempel på verksamheter som medlen i alltför ringa utsträckning räcker till för. I undervisningen borde momenten av passiv upplevelse av seriös musik, konst, teater ges ökat utrymme. Biblioteken bör så tidigt som möjligt ge tillfälle till ett fördjupat litteraturintresse; skolbiblioteket måste' med nödvändighet vara ganska magert. En lista på alla krav på kommunernas kulturinsatser skulle bli mycket lång. Redan kraven som sådana är kontroversiella, än mer prioriteringen dem emellan. Det gör kultursektorn till ett politiskt intressant fält i en kommande dragkamp om knappa resurser.