Avspänningen som kom bort I den regeringsförklaring, som statsministern avgav vid höstriksdagens början och som numera skall ersätta trontalet, förekom följande ifråga om det utrikespolitiska läget: "Den europeiska säkerhetskonferensen har stärkt avspänningsprocessen och lagt grundvalen för det fortsatta samarbetet mellan de europeiska staterna." Det är ett högst egendomligt uttalande, även som politisk högtidsretorik betraktat. Tror någon att det fortsatta samarbetet mellan t ex EG-länderna på något sätt förändrats, eller ens kunnat påverkas, av vad som förekom i Helsingfors? Men när så inte är fallet, varför sägs det i den svenska riksdagen? Sanningen är den, att få insiktsfulla bedö- mare vågar använda ordet avspänning i dag. Möjligen har förhållandet mellan Moskva och Washington blivit något förbättrat på sistone. I oktober slöts ett avtal om försäljning av amerikansk spannmål, huvudsakligen majs, för att säkra köttproduktionen i Sovjetunionen. Det amerikanska motkravet på försäljning av en mindre kvantitet sovjetrysk olja till något lägre priser avslogs av ryssarna, som alltså hade fullständig framgång med affären. Emellertid förutses avtalet löpa i fem år, vilket i sin tur innebär att parterna ser fram mot fred dem emellan under lika lång tid. Samtidigt har från sovjetisk sida skett en för alla uppenbar kränkning av utfästelserna från Helsingfors. Där fastslogs, att inblandning i andra staters inre förhållanden ej borde förekomma. Begreppet inblandning kan dock tolkas olika. På västsidan menar man vanligen den form av inblandning, som avser att ändra de politiska maktförhållandena i ett land. I Moskva håller man si till Bresjnevdoktrinen. Enligt denna har all rättrogna, dvs Moskvatrogna, kommunist partier rätt till stöd från den internationell kommunismen, vilket i sak betyder från Sov jetunionen. Tjeckoslovakien var ett exempe på att en politisk förändring i ett land, dä kommunisterna tagit makten, ej är accepta bel för Moskva, alldeles oberoende av o kommunisterna är i majoritet eller inte. Nu, efter Helsingfors, har det visat sig a ryska vapen frikostigt levererats till Portug som stöd för det kommunistparti, som maj riteten av portugiserna inte vill veta av. D var denna vapenhjälp som också de svens kommunisterna fann så riktig. Men allt su tilt prat om hjälp mellan broderpartier än detta fall uppenbart nonsens. SovjetunioneJ gjorde sitt bästa för att revolutionen skull resultera i kommuniststyre i Lissabon. Men september tvingades Pravda konstatera, a "maoistiska grupper" förföljde kommunis terna i Portugal. Sanningen i detta fallet ·· att den gamla styrelsen inte var hårdare äJ att portugiserna börjat hoppas på ett änn friare system med fria val och någon form a demokrati, alltså inte en kommunistisk di tatur. Det har länge gått att öppet tala poliu i Portugal; bara när det i början såg ut sol om kommunisterna skulle få övertaget, vl gade man inte längre tala fritt. Detta var de kommunistiska avspänningen i praktiken. I östra Medelhavsområdet har Suezkam len börjat fungera. Det är ett gott tecke Samtidigt har inbördeskriget i Libanon tra pats upp. Beirut har förstörts och fungera inte längre som handelscentrum. I bakgru den finns Syrien, som har gott om nyim~o terade vapen från öststaterna att lämna ut, och sannolikt Libyen, som har gott om pengar. Vad slutresultatet än blir - kanske Arafat och palestinierna har tröttnat på att bo i läger och vill ha ett större land att falla tillbaka på inför nästa krig mot Israel - men avspänning råder inte i Mellersta Östern. En allvarlig oroshärd denna höst har koncentrerats till den rysk-kinesiska gränsen. Izvestija har åter talat om krigsförberedelser i Kina. Där varnas för ·illusionen att dessa förberedelser skulle vara en bluff. Möjligen är sådana tongångar avsedda att varna USA för fortsatta närmanden till Kina. Möjligen vill man ha förberett stöd till någon kupp i samband med Maos bortgång en dag. Tydligt är, att full spänning råder mellan de olika kommunistriktningarna. Samtidigt pågår den ryska fortsatta upprustningen för fullt. Inom själva Sovjetunionen har också tyglarna dragits åt. Den intellektuella opposition på det ideologiska planet, som under senare år i någon mån tolererats, tycks nu tvingas tillbaka under jorden. I detta sammanhang kommer fredspriset till A Sacharov in. Norska stortingets alltid något bisarra Nobelkommitte har åter lyckats utdela sitt pris på ett förvånande sätt. Hur framstående mottagaren än är på andra områden, har han knappast haft många tillfällen att arbeta på "folkens förbrödrande och avskaffande av stående armeer samt bildande av fredskongresser", vilket är vad som skall belönas. Sin stora prestige har han beundransvärt djärvt utnytgat för arbete på drägligare villkor för tänkande människor inom Sovjetunionen. Där har priset till honom betrak- 423 tats som en inblandning i landets inre förhållanden. I viss mån är det väl riktigt. Det var kanske inte en tillfällighet att belöningen åtföljdes av en intensiv raketskjutning mot mål på norska vatten utanför Spetsbergen, vilket i sin tur föranledde en stilla norsk protest. Inblandningen - om en sådan förelåg - i sovjetiska inre förhållanden åtföljdes i så fall av en tydligt provokativ militär aktion. Ingen Helsingforsanda svävade över det hela. Man skulle i detta sammanhang också kunna peka på de hårdnande disciplinkraven inom det svenska kommunistpartiet, men detta får väl anses vara ett mera skämtsamt inslag i en annars ganska dyster bild. I fråga om internationell avspänning har 1975 blivit ett besvikelsens år. Detta faktum går inte att dölja och måste få vissa konsekvenser. Att plädera för svensk nedrustning är nu orimligt, och det var välgörande att socialdemokratiska partikongressen slog fast den saken i det välplanerade och välöverlagda nedsablandet av fru Theorins försvarsnihilistiska okunnighet. Vad som först måste hända är att vi får ett slut på nedrustningsautomatiken inom svenskt försvar, den mest komprometterande åtgärd som vidtagits inom svensk säkerhetspolitik, förödande för tilltron utomlands för regeringens försvarsvilja. Vad som skulle behövas är en avspänning mellan de demokratiska partierna när det gäller försvaret. Frågan var förr inte partiskiljande, och den behövde inte heller vara det nu.