CARL R SJÖBERG: Den revolutionära terrorn Ambassaddramat i Stockholm skall inte ses som en isoleradföreteelse. Den politiska terrorn kommer attfortsätta, skriverjur stud Carl R Sjöberg. Den har sin teoretiska grund närmast hos Lenin, och de grupper, som tror på terror som ett vapenför att omstörta vårt samhälle, är större än manföreställt sig. Så- dana grupperfinns också i Sverige, där ambassadterroristerna genastfann sinaförsvarare. Men politiskt våld är inte av högre klass än annat våld, menarförfattaren, och det skall inte mötas "mjukare" än sådant. Attityden i Sverige till de terrorister, som allt oftare under senare år utvalt vårt land till skådeplats för sina aktioner, präglades länge av inställningen "sådant kan inte hända här". Därefter kom den fas, då den "mjuka linjen" var slagordet, som också i viss mån blev praktisk politik. I april i år inträffade så det hittills värsta terrordåd som skakat vårt land. Det kallblodiga mordet på två västtyska diplomater och sprängningen av den västtyska ambassaden väckte en nästan enhällig opinion av avsky och fördömande. På den politiska vänsterkanten har reaktionen på ambassaddådet varit pinsamt förvirrad. Visserligen har man allt ifrån SSU till KMFL(r) skyndsamt understrukit sitt avståndstagande från Baader-Meinhofligans våldsmetoder, åtminstone i den uppseendeväckande form dessa tog sig under dramat i Stockholm. Tystnaden har dock då det gällt ligans politiska målsättning - att med våld omstörta den demokratiska rättsstaten och påtvinga folkmajoriteten ett diktatoriskt enpartivälde -varit kompakt. Något avståndstagande från denna politisk<l; ~ålsättning lär heller knappast avhöras från radikalt vänsterhålL Där har man nämligen alltför många gånger själv deklarerat just denna målsättn~ng - a~t med våld vilja störta det bestående samhället. Socialdemokraten Alvar Alsterdal diskuterade nyligen i Arbetet (s) denna allvarliga fråga. Han vände sig med skärpa mot "virrpannorna" som talat om att våldet är inbyggt i det "kapitalistiska systemet'.'. Till och med extremt vänsterradikala västtyskar som Gunter Wallraff har tagit avstånd från terrorligans våldsdåd, åtminstone efter de se- 402 naste attentaten. "Men inte kommer det några rejäla avståndstaganden från svenska genomsnittsextremister", heter det i Arbetet. Och nog är detta en högst allvarlig sanning. Det finns all anledning att se allvarligt på det relativt stora opinionsmässiga genomslag som försvar för terror har i vårt land. Det är betecknande, hur Sveriges Radio redan i TV-2:s Rapport samma dag dramat ägde rum sökte befästa sin ställning som modevänsterns främsta tillskyndare i vårt land genom att vinkla och filtrera nyhetsmaterialet på ett för vänstern mindre obehagligt sätt. Det reportage från Tyskland, som skulle förmedla bakgrunden till Baader-Meinhofligans våldsdåd, lyckades man på ett till och med för Sveriges Radio unikt sätt utforma som ett ensidigt angrepp på den tyska högern! Den teoretiska bakgrunden Vänsterns nervositet, då det gäller att blanda bort korten, är förståelig. Händelser som ambassaddramat skall ses som isolerade vansinnesdåd, vilket de i praktiken dock knappast är. Utan att ge sig in i halsbrytande konspirationsteorier får man konstatera, att den politiska terrorn framstår som en oskiljaktig del av den marxist-leninistiska teorin. Alltsedan Lenins dagar har varje kommunistiskt maktövertagande föregåtts av en intensiv politisk terror. Denna terror har främst två syften: å ena sidan att skrämma motståndarna till underkastelse eller undfallenhet och å den andra att skapa så mycken oro och osäkerhet i samhället, att de etablerade partiernas auktoritet kringskärs vilket får till följd, att gemene man längtar efter en stark regim som gör slut på krisen. Detta kristillstånd av kaos, rädsla och otrygghet kallas enligt marxistiskt språkbruk "revolutionär situation". I ett så- dant läge kan en numerärt underlägsen men fanatisk och väldisciplinerad klick slita åt sig makten. I svenska massmedia framstår "Röda armefraktionen (RAF)", eller Baader-Meinhofligan, som den oftast kallas, som en numerärt obetydlig anarkistisk sekt av närmast patologiskt belastade våldsdyrkare. I praktiken är denna bild felaktig. Den är en fanatisk och ytterst välorganiserad kommunistisk terrorgrupp med en dogmatisk tro på den marxistiska läran. RAF har, liksom våra hemmakommunister i t ex KFML(r), goda kontakter med flertalet internationella terroristligor. Dådet på tyska ambassaden har viI li c Il c t' sat, att gärningsmännen haft medhjälpare 1 a den svenska extremvänstern. Den vänsterradikale västtyske författaren Gunter Wallrall som öppet erkänner sina goda kontakter med Baader-Meinhofligan, hävdade i Syllsvenska Dagbladet, att organisationen enbart i Västberlin skulle ha uppåt 13 000 passiva sympatisörer. Ehuru denna siffra förefaller avsevärt överdriven, kan det inte betvivlas, att många politiskt missanpassade element i Västtyskland dras till RAF med dess revolutionära våldsromimtik. RAF arbetar delvis med förebild från andra sk stadsgerillor, som med skiftande framgång sprider skräck och terror på skilda håll i världen. Det mest spektakulära exemplet är "Tupamaros" i Uruguay, där under loppet av ett fåtal år ett socialt mönsterland för hela 403 Latinamerika förvandlats till en korrupt po- illegala aktioner och övergrepp åtminstone tisstat, där mord och kidnappningar hör till temporärt lyckades utmanövrera såväl sociaordningen för dagen. lister som liberaler och kristdemokrater. Vad våldet skall uträtta Många bedömare, som kritiserat RAF utifrån socialistiska utgångspunkter, har hävdat, att organisationen gör sig själv och andra socialister en björntiänst genom sitt öppna revolutionära våld och därigenom spelar högern i händerna. Detta är dock en sanning med modifikation. Visserligen blir den omedelbara reaktionen på ett våldsdåd av typ ambassadmorden i Stockholm starkt negativ och fördömande, och säkerligen kommer även folkopinionen att inledningsvis kräva hårdare tag mot terrorismen. I det långa loppet är det dock sannolikt att resultatet blir ett annat. Och hos extremvänstern arbetar man på mycket lång sikt. Avsikten att skapa förvirring och kaos har redan berörts. En annan långsiktig faktor av minst samma betydelse är den politiska polarisering, som följer på extremvänsterns verksamhet. Erfarenheten visar, att ytterligheterna i en sådan situation stärks på de mera moderata partiernas bekostnad. En polarisering gynnar i hög grad vänstern, som genom bättre organisation och ett omfattande ekonomiskt stöd från Östblocket oftast har större förutsättningar att rätt utnyttia den uppkomna situationen. Ett typexempel därpå är Italien, där politiska terrordåd ständigt utlö- ser landsomfattande oroligheter, strejker och demonstrationer. Ytterligare ett skolexempel på denna teori är utvecklingen i Portugal, där kommunistpartiet genom diverse Många av RAF:s terrordåd, tex kidnappningen av CDU-politikern Peter Lorenz, har utförts omedelbart före ett val och sannolikt gynnat högern. Detta styrker i hög grad teorin att RAF i själva verket eftersträvar en högerregering i Västtyskland, helst CSUledaren Franz Josef Strauss. Detta skulle få två väsentliga effekter: skärpning av de politiska motsättningarna, alltså polarisering, och brytande av RAF:s isolering gentemot den inhemska vänstern genom större sken av legitimitet i kampen mot den, enligt marxistiskt språkbruk "fascistiska och reaktionära regimen". Till denna teori ansluter sig bl a Gunter Wallraff. Enligt honom skulle illdådet i Stockholm varit RAF:s inlägg i valdebatten inför delstatsvalen i NordrheinWestfalen den 4 maj. Det tillhör marxismens elementa, att det "kapitalistiska" samh;illet går mot en oundviklig katastrof. Till marxisternas stora förtret vilLden historiska utvecklingens påstådda lagbundenhet inte inställa sig och man kan förmoda att de frustrerade BaaderMeinhof-anhängarna med terrorns hjälp sö- ker framtvinga den kris de känner sig bedragna på. Den politiska terrorn är nu som alltid en oskiljaktig del i den marxistiska doktrinen. Dels skall den bana väg för själva maktövertagandet, dels - när detta väl ägt rum - kväsa. varje tillstymmelse till oppositioh. · Vänsterradikalernas andlige fader, Lenin, stack själv aldrig under stol med att han såg terrorn som en väsentlig del av det kommu- 404 nistiska systemet. Det var som bekant Lenin, som började den organiserade politiska terrorn i Ryssland - Stalin satte den bara i system. Så här skriver denne vår svenska nyvänsters höga föredöme till folkkommissarien för justitieväsendet i Sovjetunionen, Kurskij: "Domstolarna får inte avskaffa terrorn. Att utlova något sådant vore självbedrägeri; terrorn bör tvärtom grundfästas och legaliseras i princip, klart, utan hyckleri och försköning." (A. Solsjenitsyn, Gulagarkipelagen.) Detta groteska yttrande bör ses mot bakgrunden av att kommunismen idag behärskar en dryg tredjedel av jordens befolkning! Det är mot denna bakgrund man bör se ambassadmorden i Stockholm - inte som ett desperat vansinnesdåd av en isolerad klick, utan som ett med iskall beräkning och stor intelligens in i detalj planerat attentat av en relativt liten men i sin revolutionära besatthet fanatisk kommunistisk terrorgrupp. Våldets forsvarare Knappt hade brandröken skingrats över Gärdet i Stockholm, förrän man i DN kunde läsa en av den svenska modevänsterns företrädares, FiB-Kulturfronts-juristen Göran Elwins mer eller mindre öppna försvar av RAY-terroristerna. Taktiken är simpel men effektiv: genom att vända upp och ned på argumentationen och utmåla Förbundsrepubliken som en reaktionär polisstat av halvfascistisk modell försökte Elwin rättfärdiga vänsterterrorn som ett slags inbyggd funktion i det "kapitalistiska samhället". Inte med ett enda ord tog Elwin avstånd från de dåd, som står på "Röda armefraktionens" merit· lista. Enligt denne straffrättsjurist gäller alltid som förmildrande omständighet att våldtt riktats mot det "kapitalistiska" samhället. Vänsterterrorister av typ RAF är enligt honom endast "vilsegångna idealister". Dylib exegeter på den politiska vänsterkanten har förstås som alltid patentlösningar på alla problem: det "strukturella våldet" i e~ ka~ talistisk stat föder det "politiska våldet". U~~o der förevändning att försvara det demokratiska samhället svarar staten med sia "repressiva våld", som i sin tur leder till ea upptrappning av det politiska våldet. Finns det då någon moralisk ellerjuridisk skillnad mellan politiskt våld eller annat våld? Faktiskt tycks adjektivet "politiskt"jUl för många "vänsterintellektuella" antyda t11 förmildrande omständighet. Ändå handlar en politisk våldsverkare av samma tarvfiga motiv som en vanlig bankrånare eller råJI. mördare. För att tillfredsställa sina egoisn. ka föreställningar vill terroristen beröva all andra av befolkningen en livsform som de upprepade gånger bevisligen bekänt sig til Att bli berövad grundläggande värden- demokrati, rättssamhälle, politisk och ekoiJO. misk frihet - är därutöver en förlust somar långt kännbarare än förlusten av någonti111 materiellt som går att ersätta. Den otrolip cynism och arrogans, med vilken en stafi. tiskt nästan försumbar minoritet förklanr sin uppfattning som allmängiltig och andnr som i bästa fall brist på verklig politisk Jlltd. vetenhet, hör inte hemma i ett samhälle !01 vårt, där politiska beslut fattas genom map. ritelsbeslut och inte med kulsprutepistoler Samma våldsmentalitet, som kännetecknar RAF:s framfart, finner vi hos företrä- darna för vår egen svenska extremvänster. Grupper som KMFL(r) hyllar öppet den råa politiska terrorn som berättigat "revolutionärt våld". I KMFL(r) :s tidning "Proletären" har tex alla sanna kommunister uppmanats att "möblera om" SE-redaktören Rune Mobergs "svinliknande ansikte". Ytterligare exempel på det andliga klimat som råder inom stora delar av den svenska extremvänstern får man i den bok, som återger korrespondensen mellan Maja Ekelöf och kändisinternen Tony Rosendahl, där man kan läsa följande tänkvärda orakelspråk. Rosendahl: "Det här packet kommer man inte åt med demokratiska töntigheter .. . andra metoder behövs." En närmare förklaring av metoderna låter inte vänta på sig: "Förhandlingar - fy fan, nej, molotovcocktails och sabotage ..." Maja Ekelöf deklarerar frejdigt sin nyvunna politiska medvetenhet: "I dag skulle jag kunna plundra en affärsbank och tycka att jag gjorde rätt." Rosendahl: "Power to the people - vi skall sparka in tänderna på dom jävla bastarderna." Har man väl en gång kommit in i sådana tankebanor, är ofta steget från ord till handling inte långt. Någon vecka efter ambassadsprängningen kunde Rapport meddela, att en fabrik för bensinbomber, s k molotovcocktails, avslöjats av polisen i Lund. Man kan nog utgå från att vi hittills bara sett toppen på isberget. Eller hur skall man förklara de organiserade stölderna av eldhandvapen, handgranater, spräng- och tändmedel från armens mobiliseringsförråd under senare år? 405 Terrorn inför myndigheterna Varför har man då på ansvarigt håll ignorerat varningarna för terrordåd i Sverige? För två år sedan stiftade regering och riksdag en lag, kallad terroristlagen, just under intryck av den tilltagande politiska terrorn. Lagen tillkom naturligtvis under högljudda protester och demonstrationer från vänsterhåll men har icke desto mindre inneburit ett visst skydd mot utländska terrorister. Frågan är, om det är av undfallenhet mot vänsterradikalerna,_som man underlåtit att tillämpa den med konsekvens. Eller hur skall man annars förklara det faktum, att regeringen blott några veckor före blodbadet på tyska ambassaden beslöt att inte tillämpa lagen på RAF, trots att denna hade attentat även utanför Tysklands gränser på sitt samvete, och man visste, att Baader-Meinhofmedlemmar under veckorna före ambassaddådet tagit sig in i Sverige? Frågan är, om inte även regeringen Palme skulle ha behov av att skärpa sin attityd mot terrorister. Några veckor efter ambassaddramat kunde man i TV se justitieminister Geijer deklarera, att Sverige skulle följa den mjuka linjen gentemot terrorismen. Oavsett vad som kan läggas i begreppen "mjuk" respektive "hård" linje, ter det sig föga förtroendeingivande att landets statsminister förklarar, att vårt öppna samhälle saknar möjligheter att skydda sig, samtidigt somjustitieministern menar, att den mjuka linjen skall följas i alla lägen. Den vettigaste handlingslinjen inför problemet måste trots allt utgöras av en stor flexibilitet i krislägen samt ett arbete från sä- kerhetspolisens sida, som i görligaste mån 406 kan förebygga terrordåd, i stället för att på förhand binda sig för en eller annan patentmetod. Terroristlagen tycks ganska effektivt ha skrämt iväg grupper som Ustasja, som länge fann Sverige en angenämt lättarbetad miljö. Nu är det fråga om verkligt ideologiskt extrema och fanatiska grupper. De kommer att bli betydligt svårare att tas med, men det är fåfängt att blunda för eller söka bortförklara problemet. Den politiska terrorn kommer att fortsätta, och då tvingas vi handla. Ge Svensk Tidskrift somjulklapp! Presentkort kan rekvireras genom att prenumerationsavgiften, kr 45: -,insättes å Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44- 6 Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv och mottagaren