Litteratur ERI K ANNERS: Sista brevet från Rom Par-ridius Gratus, en romersk ädling, ännu knappt vuxen, bor hos sin farbror på släktens sista gods. Det ligger i en undanskymd dal inne i skogarna bortom Argentor;ne (numera Strassburg). Han har uppfostrats a,· sin lärde farbrm·, som ägnat många år åt en Virgiliuskommentar. Men lika nwcket bet\'der gårdsfogden Sextinus, en gång legionär. som gör för Parridius Gratus vad han skulle ,·elat göra för elen son han aldrig haft. Året är 451, hunnerstormens år, då Attila gjorde sitt blixtanfall över Rhen . Ända sedan barbaranfallen en generation tidigare är förh ållandena i dessa imperiets gränstrakter osäkra. Romarna håller själva militärgränsen . Men administration och rättsväsen har sedan länge varit i förfall. Imperiets krafter förslår inte längre. Opålitliga barbarstammar inne i själva Gallien, tills vidare officiellt bundsförvanter till romarna, väntar på tillfälle att ta så mycket de kan a,· det romarna inte längre kan försvara. På godset hotar slavuppror. Farbrodern förstår att undergången för imperiet, för godset i dalen och för honom själv är nä- ra. Rom har förr gi,·it världen fred och förnuftiga lagar. Med detta är det nu förbi. Men Rom har också givit något än större - historikernas och diktarnas verk. Detta, själva kulturtraditionen, måste föras vidare, om så den egna tidens värld faller i spillror. Farbrodern ger Parridius Gratus uppgiften att rädda manuskriptet till Virgiliuskommentaren. Han sänds till Argentorate för att med hjälp av biskopen Synagrius få det utskrivet så att det kan be,·aras åt eftervärlden. Han finner Argentorate förhärjat av hunnerna. Synagrius är död. Själv blir han fånge hos dem. Slumpen räddar ändock manuskriptet till en prekär fortvaro. Attilas livlä- kare, Eudoxus, inser dess litterära värde och tar manuskriptet för att införliva det med sitt bibliotek i Pa.n'nonien. Parriclius Gratus låter han gå fri. Under dennes frånvaro har katastrofen kommit över dalen. Parridius Gratus finner vid sin återkomst sextinus och de andra få trogna dräpta. Farbrodern har fallit i biblioteket med sitt romerska kortsvärd i hand. Vilka förövarna av dådet är får Parridius Gratus inte veta. Han hinner nätt och jämnt begrava de döda innan annalkande hovslag tvingar honom på flykt. Ur biblioteket hinner han rädda med sig en skatt som minne: det sista brevet från Rom . Brevet hade farbroden fått för många år sedan, innan postgången i Gal· lien bröt samman. Det innehåller en älskvärd epistel från en ståndsbroder, även han sysselsatt med en kommentar till Virgilius. Han anser sig ha för· klarat en dunkel punkt om biodling. Om detta handlar Stig Strömholms debutn> man: "Dalen" (Norstedts), som redan fåu många lovord för historiskt och litterärt konstnär· skap, att det icke tjänar mycket till att här stapb Pelion på Ossa. Intressantare kan det möjligen \d· ra att diskutera vad författaren vill säga med sm bok. Som bekant finns det tre slag av historiska romaner. Den vanligaste är, Gudi klagat, sådana dar författaren utifrån sin egen tids värderingar här· jar fritt i det historiska materialet och gärna rasar över forna tiders enfald och ondska. Syftet är dl att använda historien som underlag för social a · tation eller att göra produkten mera färgrik och därmed mera säljbar. Den andra är den serioli historiska epiken, där författaren läst på noga txh försöker ge en så långt möjligt trogen tidsbild. \u är det naturligtvis hopplöst att ge en "sann" tirlsbild. Vi ser alltid på det förgångna med vår egen tids färgade glasögon. Ändock kan sådan epik 1a. ra av ett så högt konstnärligt värde, att den bli odödlig. För egen del instämmer jag med Frans C Bengtsson, när han någonstans säger att han nur förstår att så många människor går genom li1e utan att ha läst Walter Scott, Quentin Durward Återstår den tredje kategorin: den histonsk. ideromanen . I den vill författaren inom ramen för en historisk berättelse siiga något väsentligt inte bara om en tids ideer utan också om deras historiska betydelse. Det finns inte många bra sådatu uppgiften är för svår. l regel stupar författare antingen på bristande idehistoriska kunskapere ler på oförmåga att ge litterärt njutbar form åt tid han vill säga. Vi bör vara glada över au vi här i Sverigejust nu har fått en författare, som kan skriva en bra lllltorisk ideroman . Visst, ingenting är fullkomligt. och om Stig Strömholm är lysande som idehiswnker r hans litterära konstnärskap ännu under utveck·ng. Hans naturskildringar riktar sig sålunda mea till honom själv än till läsaren - likaså en del i .e som regel i sin subtilitet fascinerande dialogera mellan farbrodern och Parridius Gratus. trömholm har vidare använt ett konstgrepp, som nte är utan risker. Han förankrar och summerar rättelsens yttre ram i ett par inskjutna kapitel ubricerade "Facit". Uppslaget är förträffligt och ans graciösa källkritiska lek med de historiska ällor han själv fabricerat bereder i vart fall yrkesistorikern en njutning. Men de bryter tempot h därmed läsarens begynnande grepp om hänelsernas djupare mening. Strömholm borde betämt tänka på att vad han vill ge läsaren är en ·onception av en kulturprocess -och att det är en G NAR UNGER: Maktens apor l nr 3 av BLM 1975 är Sven Delblancs författarskap föremål för en djupsinnig studie av en skribent vid namn Lasse Ahlbom. Får man tro Ahlbom kämpar tvenne makter om Delblancs själ: den ena vill avskärma honom från människorna, den andra vill föra honom till en förståelse av dem bortom namnet och den sociala rollen. Ahlbom utgår från R D Laings psykiatriska livsfilosofi som skall ha påverkat Delblanc och hos honom skapat vad som med Laingsjargong kallas "en djup ontologisk osäkerhet." Och sedan är det ingen ände på de fenomenologiska och existentialistiska syn- 363 present, som det inte är alldeles lätt att ta emot. Vilken konception? Åtskilliga recensenter har uppfattat Strömholm så att han vill säga något allmängiltigt och tidlöst om den intellektuella kulturens villkor i våldets värld. Det är möjligt. l varje fall har han givit ett sällsynt värdefullt bidrag till förståelsen av hur och varför den antika kulturtradition bevarades, som ännu vår tids västerländska kultur, humanitärt, rättsligt, konstnärligt, i det väsentliga bygger på. Kort sagt: vi tänker och lever som vi gör därför att ett antal texter från antiken överlevde ett halvt årtusende av social desorganisation. Om något så enkelt och så stort handlar hans bok. .Den är ett brev från Rom. Låt oss hoppas att den inte blir det sista sådana brevet av hans hand. punkter som anläggs på Delblancs alienering och reifiering. Det är möjligt att någon blir klokare genom detta; personligen är jag mera benägen att ansluta mig till den teori, som i ett porträtt av Delblanc tidigare framförts i denna tidskt-ift. Enligt den skulle "de makter som kämpar om Delblancs själ" - för att nu begagna detta högtidliga för att inte sä- ga högtravande uttryck -vara endels hans subjektiva dragning till det gamla Europa, den europeiska traditionen: kulturarvet, individualismen och pessimismen, dels hans objektiva dragning till en