KARl T ARKIAINEN: Den finländska självcensuren I en artikel i början av året tog enförfattare i Finland uppfrågan om den finländska självcensuren, ett brännbart ämne. Den innebär att ettförlag skjuter upp utgivandet av en kontroversiell bok eller att tidningar och TV frivilligt begränsar obehagliga nyheter österifrån och tonar ner kritik åt det hållet, medan de kan sk1-iva vad de vill omförhållanden västerut. Fil dr Kari Tarkiainen framhåller, att en viss tradition finns i Finlandför sådant skrivsätt. En annan sak är dess berättigande. H'an framhåller att systemet har olägenheter; om det haftfördelar för Finland är svårt att veta. Han kommer också in på ämnet finlandisering och redogörför vad man i Finland lägger in i detta för landet föga tilltalande begrepp. l ett litet la nd ryms det bara en debatt på en gång, har det påståtts. Den diskussion, som under våren har seglat upp i Finland, tycksi stort sett verifiera detta påstående. T rots den ekonomiska krisen och problematiken kring riksdagsupplösningen ägnade massmedia at· minstone fram till påsk ett ovanligt stort ut· rymme åt ett par tidigare ganska tabubelagda ämnen, nämligen åt frågan om den finländska självcensuren och det i västvärlden sedan en tid myntade begreppet Finlandisering - två spörsmål, som ingalunda saknar beröringspunkter. Dessa ämnen med en smak av känslig, besvärlig självrannsakan har givetvis diskuterats och debatterats även tidigat·e, men inte särskilt öppet, eftersom ansedda media med större spridning har undvikit alltför djupgaende lodningar i temat. I januari i år brot emellertid den finlandsvenske skulptören och författaren Carl-Gustaf Lilius tystnaden med en artikel om den finländska självcensuren i tidskriften Kanava , som redaktione efter mycken tvekan publicerade 111ed anmärkningen, att den inte ville genom ~ vägran bid ra till att befästa de missförhälla den, som författaren behandlade. Däreft!'! synes det ha varit fritt fram för åsikter iamnet utan att Pravda eller Izvestija har bn sig om att höja ett pekfinger till varning. Med självcensur avser Lilius företeel att massmedia frivilligt begränsar både nyhetsutbud och sina redaktionella kommentarer vad beträffar Finlands relation!'! till Sovjetunionen och Sovjetunionens ut kespolitik och inrikes förhållanden. flt. gränsningarna går i den riktningen, au dt för den östra grannen negativa elementen n1 hetsflödet ges mind re proportioner och au man tillämpar stor försiktighet i fråga om na ståndpunktstaganden. \!est markant har självcensuren slagit när det har gällt några litterära verk, som i väst har blivit föt·säljningssucceer men som inte har utgivits på normalt äu i Finland. Till dessa hör bl a Chrustjevs s k memoarer och Solsjenitsyns Gulagarkipelagen, eu arbete som efter eu nej i sista sLUnd från författaren ordinarie finske förläggare förlades i Stockholm, trycktes på finska i Norge och lom till de finska boklådorna med eu halvt ar försening. Men självcensuren har utöver 1erk av oppositionellt ryskt eller internationellt antikommunistiskt ursprung också drabbat arbeten av rent finsk proveniens, så- som inrikesminister Yrjö Leinos minnen fran 1940-talet. En finländsk tradition En självpåtagen försiktighet är ingen nyhet i finländsk publicistik, snarat·e tvärtom. Tidmngarna i Finland hat· inte i samma mån tungerat som väckarklockor i fråga om världens oräuvisor som pressen i Sverige, där landsortsorgan på 1800-talet kunde vara benägna au "ge råd åt Bismarck". Bristande rngagemang i Finland har mindre berou på länslan av au man ingeming kan uträtta med protesterna - i deua hänseende är man nog lika blåögd i de bägge länderna - än på au man under större delen av föna seklet hade att göra med en verklig censu.-. Pressens frihet var även senare alltid undemrdnad utrikespolitiken när det kärvade till sig. Statsmän av det gamla gardet såsom J K Paa- 359 sikivi var påfallande pigga på au läxa upp journalister, då dessa hade "åter haft sönder några fönster" eller skrivit "som om Kreml vore rådstuvurätt", som han ullryckte sig. Att vara censor är dock inte något privilegium för grånade män i staten. ysslan står tyvärr fri för envar, som känner kallelse till au befästa vänskapen mellan länderna genom förbud av detta slag. Till de mest tvivelaktiga inslagen i självcensurens funktionssätt hör dess andliga släktskap med vanligt simpelt angiveri, flitigt använt av de folkdemokratiska tidningarna, från vilka brännmärkandena lätt finner sin väg till den sovjetiska pressen och därigenom får en annan, mera "officiell" tyngd. Ett annat tvek amt inslag i självcensuren är att den drabbar olika länder och olika ideologier ojämnt. Indignationen är tillåten då det gäller missförhållandena i väst men förbjuden i fråga om motsvarande fenomen i öst. l diskussionen efter Lilius· anikel tog man bl a fasta på den sistnämnda synpunkten. Finlands geografiska och politiska läge är asymmetri kt, menade en del ski·ibenter, som inte godtog författarens lägesbeskrivning; au i vår del av världen ha identiska attityder åt varje vädersträck är svårt. Det internationella nyhetsutbudet är strukturerat efter de i avgivarlänclerna rådande reglerna, fortsatte man. Sålunda innehåller t ex amerikanska nyheter mängder av samhällskritik, medan de sovjetiska nyheterna är kemiskt fria från stoff av detta slag. Della förhållande måste ohjälpligen återspeglas i nyhetsutbudet i Finland, menade vedersakarna till Lilius, för vilka bl a den mest auktoritativa opinionsbildaren i landet, den finska rund- 360 radioledningen tog parti. Att utgå från ursprungslandets informationspolitik och inte från den finländska allmänhetens behov av nyheter är helt förkastligt, invände däremot de som såg negativt på självcensuren. Vi tar ju inte emot officiella nyheter utan en nypa salt från Francos Spanien elle1· generalernas Chile, varför hela argumentationen är befängd. Censurens berättigande Den yttersta frågan i diskussionen - som knappast har blivit ställd än - gäller självcensurens existensberättigande. Är det frå- ga om ett ursäktligt eller rentav värdefullt fenomen eller blott en skamfläck på den finländska yttrandefrihetens sköld? Att censuren existerar förnekar ingen. Men vilken skada en annorlunda nyhetsutgivning än den tillämpade hade gjort på relationerna österut vet man tills vidare inte säkert. Man brukar hänvisa till en del indicier som pekar mot att den s k nattfrosten 1958- 1959 till en del kan ha förorsakats av en påstådd svängning i den finländska opinionen från relativ värme till kyla gentemot Sovjet, framkallad av de talrika krigsminnen och fånglägerskildringar, som utkom mot slutet av 1950- talet. Riktigt bevisad är saken ändå inte. Fö- respråkarna för självcensuren vill i vilket fall som helst ta det säkra i stället för det osäkra. Att den självpåtagna försiktigheten i fråga om kritik mot förhållandena i Sovjetunionen skadar finländarna , genom att de därigenom är dåligt informerade om skeendet inom en närbelägen supermakt, är medaljens ofrånkomliga andra sida. Det måste emellertid ihågkommas, au självcensuren faktiskt är någonting som är helt beroende av den enskilde publicisten elle1· förläggarens omdöme. Såsom systemet är utformat i dag finns det utrymme för In· dividuellt civilkurage av Carl-Gustaf Liliu · slag. Ännu mera vanligt förekommande iir snabba satiriska sting, något påminnande om den svarta humorn i östländerna, med vilka ett alltför fjäskande uppträdande mot rys arna nedgörs i pressen. Som det senaste exemplet på fenomenet kan man hänvi a tiO de fullkomligt förkrossande reaktionerna med vilka det famösa inhemska försiagel från i vintras om Sovjetunionens deltagande i nordiskt samarbete bemötte . Finlandiseringen När allt kommer omkring, utgör den finländska självcensuren ett av de bevis, som kan användas för att berättiga det nya begt·eppet Finlandisering. Med termen "Finnlandisierung" eller "Finlandization" mena som bekant hela Västeuropas gradvisa omvandling till en ställning, som liknar Finlands nuvarande läge. För den finländska statsledningen har Finlandiseringsdebauen ute i Europa varit mycket ovälkommen, speciellt då den har dykt upp vid en tidpunkt. då man försöker framställa den egna utri· kespolitiken som ett föredöme i avspänningshänseende. Samtidigt som debatten om självcen uren pågick som hetast i Finland utkom ur tr)ckl'l Harto Hakovirtas analys av Finlandisering diskussionen "Suomettuminen" (Gummerw förlag). Författaren, som är assistent vid un~ ·ersitetet i Tammerfors, tar i sin bok upp ela den internationella bilden av Finlands tällning i västvärlden till närgranskning. an har finkammat ett stort antal texter av lika kolumnister, politiker och framtidsorskare med hemort i Atlantpaktsländer ör att finna belägg fö1· hur termen har an·änts. Till Hakovirtas slutsatser hör att teren Finlandisering i regel hör hemma i "atmisternas" - dvs de kommentatorers, som örespråkar USA :s fortsatta starka närvaro i uropa - vokabulär. Endast i Västtyskland ar ordet därutöver fått en inrikespolitisk ccent i stiiderna mellan koalitionsregeringn och oppositionen. Termen återspeglar ärmast avspänningssträvandenas skuggsia - misstankar och rädsla, att nedrustningn sker på östblockets villkor, och leder i det ånga loppet till ett beroende, som man i ri t på bättre har valt att kalla med Finlands 361 namn. Finlands ställning vid den öst-västliga skiljelinjen mellan maktblocken har gjort det lätt för observatörerna i de bägge lägren att uppfatta ändringarna i landets politiska liv som gående i en bestämd riktning, allt efter deras egna önskemål eller, vad som oftare är fallet, deras egen fruktan. Den finländska självcensuren är till sin karaktär en spärr, konstruerad för att hindra de östliga kommentatorerna att tolka åsiktsyttringarna i Finland som fientlig propaganda som sprids i landet. l elen västliga riktningen har man ingen möjlighet att dämma upp obehagliga rykten om Finlanels gradvisa sovjetisering på motsvarande enkla sätt. Det enda hoppet där består i att iakttagarna mera sätter sig in i elen mångfasetterade verklighet, som landets exceptionella internationella situation bjuder på.