Illusioner och realiteter Vissa delar av folkpartipressen - med DN och Gävle Dagblad i spetsen - fortsätter oförtrutet sina ansträngningar att bereda väg för ett ytterligare närmande mellan folkpartiet och regeringen. Därmed stöder de den falang inom folkpartiet, som ser partiets räddning och framtida renässans i en koalition med socialdemokraterna. Argumentet eller snarare slagordet heter "resultatpolitik". Samtidigt försöker man psykologiskt bereda väg bland de egna för denna linje genom att vid alla möjliga tillfällen misstänkliggöra moderaterna. Liberalismen står - heter det - i lika hård motsatsställning till konservatismen som till socialismen. Det är här fråga om desperata försök av en liten men högröstad minoritet inom folkpartiets press och riksdagsgrupp att göra om partiet till en koalitionspartner åt vänster. Argument och taktik skulle utmana löjet om det inte vore så att denna illusionspolitik kan få olyckliga följder för hela samhällsutvecklingen i vårt land. Den bidrager till att undergräva det förtroende för möjligheterna till ett regeringsalternativ, som är den avgörande förutsättningen för att ett regeringsskifte överhuvudtaget skall kunna komma till stånd. Än sedan då, svarar förespråkarna för samarbetet åt vänster. Det är på tiden att bryta upp blockpolitiken, att skapa ett rörligare politiskt system, kort sagt, att driva "resultatpolitik". Svaren till detta ger sig självt: gentemot en politisk maktapparat av så förkrossande tyngd som den socialdemokratiska med dess åtminstone i huvudlinjerna bestämda rörelseriktning blir de egna resultaten av samma typ som den berömda lärk· pastejen. Den bestod som bekant lika myc· ket av lärka som av häst, närmare bestämt en lärka och en häst. Folkpartiets resuJ. tatpolitik lär få tillhandahålla lärkan i den pastejen. Hela föreställningen om möjligheten au bryta upp den s k blockpolitiken genom att bereda socialdemokraterna en öppnq åt höger är för den delen en önskedröm Man tänker sig då ett läge efter 1976 ån val, där socialdemokrater och kommllflil. ter gemensamt har majoritet i riksdagenatt socialdemokraterna någonsin men skulle få majoritet ensamma lär de inte ens själva hoppas på. I så fall skulle foJi. partiet, antingen i öppen koalition eller som permanent stödparti bidraga till au frigöra socialdemokraterna från kommDnisterna och därmed inleda en rörligart, mindre socialistisk och mer "socialliberal" politik. Motfrågan till detta är helt eakelt: vad i all världen har hr Palme i del läget för anledning att binda sig åt höpr genom en öppen eller förtäckt koalitioo: Kommunisternas stöd - utan nämnvill tyngande villkor - kan han räkna på alla väder. Vill han i olika politiska fd. gor manövrera åt höger kan han vid lät liga tillfällen alltid göra det mot de in casu nödvändiga eftergifterna. V skulle han ge folkpartiet ett perm medinflytande, som han inte behöver som bara skulle inskränka hans röre het? trots att det funnes en icke-socialistisk majoritet i riksdagen skulle uppträda som räddande ängel åt socialdemokraterna behöver man inte spilla många ord på. Ett mabbare och smärtsammare sätt för folkpartiet att begå politiskt självmord är svårt att tänka sig. Tilltron till det borgerliga regeringsalternativet och förtroendet till de tre partiernas vilja och förmåga att skapa det borde inte få spolieras genom en desperat minoritets önskedrömmar. Behovet av detta förtroende är en valpsykologisk och därmed en politisk realitet av första ordningen. Förtroendet måste vara så starkt att det övervinner vad som är socialdemokratiens stora trumfkort och förmodligen ytterst förklaringen till att de setat vid makten i 40 år - nämligen att våra politiska och fackliga institutioner är så konstruerade, att en regering hos oss hindras från att begå förödande misstag av den art, som i andra länder bringar oppositionens djupa led på fötter i samlad kampvilja. Redan vårt proportionella valsystem och vår riksdags karaktär av permanent lagstiftande församling ger en prägel av politisk rättvisa, kontakt och kompromissberedskap åt det politiska livet, som i sig själv är pacificerande. Därutöver har vi både på de andra politiska planen och i relationerna mellan arbetsgivare och löntagare institutionellt fasta och breda kontaktytor. En regering i Sverige kan hela tiden hålla sig underrättad om var gränsen går för det politiskt möjliga i dess politik, dvs vad den kan göra utan att driva oppositionen till 391 raseri och därmed uppkalla till en yttersta anspänning av oppositionens alla krafter i val. I andra med oss eljest järnförbara länder händer det att regeringarna begår så- dana misstag och faller på dem - just därför att de på grund av bristande kontakt med reaktionerna på motståndarsidan inte i tid inser vilket motstånd de provocerar. Den svenska regeringen däremot vet genom sitt partis och LO :s kontaktytor utmärkt väl vad som kan väcka björnen. I ett sådant politiskt och fackligt system - vars generella fördelar och nackdelar inte skall diskuteras här- blir oppositionen vare sig den vill eller inte regeringens indirekta medhjälpare. Genom att bidraga till att hålla regeringspolitiken inom vad den stora massan väljare uppfattar som i stort sett resonabla ramar, ger den sitt stöd år regeringens förtroendeprofiL Om man anser att ett skifte vid regeringsmakten är nödvändigt för att inte det socialdemokratiska partiet med dess politiskt ekonomiska maktapparat av byråkratiserande folkrörelser, utan att det egentligen vill det skall utvecklas till ett statsbärande parti av öststatstyp, då är slutsatsen självklar. Oppositionen sedd som helhet måste ha en egen någorlunda likvärdig förtroendeprofil. Har den inte det, riskerar vi att det socialdemokratiska maktinnehavet blir bestående för oöverskådlig tid framöver. Men finns förtroendet till oppositionens förmåga till samarbete, då finns också möjligheten till maktskifte. Det - om nå- got- visade 1973 års val.