En återvändsgränd När förslaget till nytt program för det socialdemokratiska partiet för någon tid sedan publicerades, mottogs det med måttligt intresse. Oppositionens talesmän och press konstaterade med någon skadeglädje att programmet var lika diffust i de principiella deklarationerna som vagt i de handlingspolitiska anvisningarna. I den socialdemokratiska pressen ansträngde man sig lojalt att visa tillbörlig entusiasm. Men leveropen över de nya djärva målen klang något ihåligt. Icke förty är programförslaget intresseväckande ur idehistorisk synpunkt. Accepteras dess principuttalanden, och annat är knappt tänkbart, har den svenska socialdemokratin lämnat den marxistiska idetradition, som var levande ännu i "Efterkrigsprogrammet", och övergått till en ideologi, som närmast kan beskrivas som syndikalistisk. Förslaget hudflänger nämligen lika energiskt privatkapitalism som statskapitalism. Med den senare termen betecknar förslaget det system, som man får genom att som i Sovjetunionen helt förstatliga produktionsmedlen. I stället förordas en "demokratisk socialism", som karakteriseras av två huvudprinciper. Den ena är en obunden hållning till socialisering genom förstatligande - här skall "medborgarintresset" avgöra och även privatföretagande kan vara förtjänt av stöd, om det drivs i en anda av social ansvarskänsla. Den andra är att "arbete skall ge makt - inte kapital", vilket lå- ter som en typisk propagandafras. Men den har förtydligats i uttalandet att de anställda skall ha reellt inflytande i företagen på alla nivåer. "På alla nivåer!" Man säger det inte rent ut, men det måste rimligen bl a betyda att de anställ· das representation i företagsstyrelserna skall förstärkas kraftigt. Intressant nog är just detta vad den unge LO-mannen An· ders Leion kräver i sin uppmärksammade skrift "Den svenska modellen". Han säger emellertid rent ut vad han vill - nämJi. gen att de anställda skall ha majoritet i företagsstyrelserna. Så långt går inte programförslagetoch man förstår att dess upphovsmän tvekar inför denna tanke. En sådan poliii skulle få revolutionerande verkningat Den skulle nämligen innebära att företagen konfiskerades med syndikalistisk tek· nik. SAF skulle bli en intresseföreniDa för till obligationsinnehavare förvandlade aktieägare. Dessa skulle ju inm längre ha någon rätt att bestämma ÖWI företagskapitalet eller vinsten. Ett system med majoritet för de anställda i styrelserna förutsätter antingen att bolagsstämman blir maktlös eller att de anställda får majoritet där också. LO skulle förrnocJi. gen sprängas, eftersom det inte länga funnes någon för fackföreningarna p mensam motpart att mäta krafterna me4 solidaritet kräver något att hålla saJio man kring och någon att stå samlad Dllt solidariteten hos de anställda, som saJio tidigt realiter vore sina egna arbeiJt vare, skulle i ett dylikt system gälla dit egna företaget eller på sin höjd den epa branschen. Lönerna måste då bestäiiiiiii genom statliga diktat för att inte liialo skillnaderna mellan t ex framgångdia !" Ii- : l eik II. aklg :lte er m :1- )- ir l- ~e :l. l· t. lla lS !- a aportföretag och hemmamarknadens lågtiastföretag skulle bli orimliga. Vad som skisserats i det socialdemoInriska programförslaget är egentligen ta steg i riktning mot ett jugoslaviskt .,.rem - men man vill inte taga steget fallt ut. Det kan man nämligen inte göra IlaD att sätta LO-byråkratins existens IIIder debatt. Och vilken etablerad socialdemokratisk partiman skulle gå så lingt. Det lär dröja innan det socialdemokratiska partiet engagerar sig för en Jditik, som måste föra det i konflikt med den centrala fackliga maktapparaa. Om socialdemokratiens ideologiska ledning alltså avsvurit en marxistisk lUllhällsorganisation och i vart fall tills Yilare nöjer sig med att halvhjärtat rekmmendera syndikalistiska metoder, wad återstår då av den socialistiska läran. Inte mycket, dessbättre. Programförslaget ir såtillvida att hälsa med glädje från 110tståndarsidan. Det innebär i själva taket en orientering i riktning mot en pragmatisk välfärdspolitik - bakom en dimridå av ovett mot det kapital och de vinster, som man vill göra de anställda delaktiga av och lära dem förvalta på ett effektivt sätt. I vad mån programförslagets princip att arbete skall ge inflytande låter sig i praktiken förena med det av konservativa 335 och liberala höjda kravet på ägardemokrati lär visa sig efterhand. Men nog borde tiden nu vara inne för en seriös diskussion mellan regeringspartiet och oppositionen om hur ägardemokrati och företagsdemokrati skall gestaltas för att de anställdas inflytande inte skall bli en fiktion av sanJma typ som deras inflytande genom den fjärde AP-fonden. Så värst länge till lär nämligen socialdemokraterna inte kunna lura löntagarna genom att kalla AP-medlen för "deras pengar" och påstå att dessa utövar inflytande över företag, där den fjärde APfonden köpt aktier. Likheten med inflytandet i Statens Järnvägar är alltför på- tagligt. Inte heller skulle löntagarna i längden låta sig nöja med glädjen att få se toppgestalter ur partiets och LO:s makteliter befolka de branschfonder, som nu utmålas som framtidens form för de anställdas delägande, sedan må detta kallas för företagsdemokrati hur mycket som helst. Den svenska socialdemokratin bereder sig på att säga farväl till Marx. Så långt, så väl. Den för framtiden mest intressanta frågan om partiets ideologiska huvudinriktning blir emellertid: kommer partiet också att kunna frigöra sig från den förkärlek för elitstyre och centralbyrå- kratisk dirigering, som ytterst går tillbaka på den marxistiska idetraditionen?