Namn att minnas Gertrud Sigurdsen Varför blev Gertrud Sigurdsen biståndsminister? Frågan är fel ställd. Den bör naturligtvis lyda: varför blev inte Inga Thorsson biståndsminister? Inga Thorsson är en märklig kvinna. I 1933 års studentklass vid Djursholms samskola var hon den enda kvinnliga eleven på reallinjen. Bland de manliga eleverna märktes sedermera livmedikus, professor Gunnar Biörck, sedermera chefen för Separator i Frankrike, Bror Bemström, sedermera chefen för Holmens bruk Lars Gabrielson, sedermera chefen för Borås Wäfverier Christer Höglund, sedermera tekniske chefen hos Broströmkoncernen Gösta Kaudern och sedermera chefen för Skånska Cementgjuteriet Ulf Widerström, för att nu nämna några. Konkurrensen var med andra ord hård. Inga Thorsson bestod den utan svårighet. Hon var begåvad, duktig, flitig, plikttrogen och samvetsgrann - men inte grann. Och förde hon möjligen tanken till ett troll var det - då som nu - inget charmtroll. Hennes manliga klasskamrater bar sig åt därefter. De var inte snälla mot henne - och (om en kollega på latinlinjen får anses vittnesgill) det märkte henne för livet. Om det skapade bitterhet, kanske ett visst hämndbegär, skapade det också ambition och ett okuvligt självhävdelsebegär. När hon lämnade skolan var det för att bli gymnastikdirektör, vilket hennes klasskamrater tyckte passade bra, i tron att de aldrig skulle få se eller höra talas om henne mer. I andanom föreställde de sig henne - om de alls ägnade henne någon tanke - som gymnastiklärarinna vid något flickläroverk i landsorten. Men de tog grundligt fel. I stället är hon, som bekant, f d borgarråd, f d ambassadör, riksdagsledamot, statssekreterare och förmodligen den mest kunniga, intelligenta och handlingskraftiga kvinna som gives inom den svenska socialdemdkratins ledande skikt. Varför blev det då Gertrud Sigurdsen, som aldrig i sitt liv sysslat med hithörande frågor, i stället för Inga Thorsson, som är självskriven för uppgiften dels genom sina allmänna egenskaper, dels genom sin inrernationella verksamhet i såväl utrikesförvaltningen som FN? Svaret, som aUtså ger den negativa förklaringen (och någon annan finns knappast) till Gertrud Sigurdsens upphöjelse är att regeringen är rädd för Inga Thorsson. Ända sedan sin långa tid som ordförande i sociaLdemokratiska kvinnoförbundet har hon satt skräck i de ledande socialdemokraterna. Enda undantaget var Östen Unden, som beskyddade Thorsson och beundrades av henne. Det är också typiskt, att när Torsten Nilsson efterträdde Unden "uppva'ktades" han av en delegation från kvinnoförbundet med Thorsson i spetsen, som förklarade att han skulle få veta att han levde om han inte följde Unden i spåren. Sådant blir man inte populär av och Inga Thorsson: begåvad, barsk, besk och bitsk, har inte gjort sig populär bland man hade så när sagt sina manliga klasskamrater. När hon var borgarråd gick Carl Albert långa omvä- gar för att slippa möta henne i Stadshuset, och på den vägen har det fortsatt både i Kanslihuset och Arffurstens palats. Tage Erlander kan aldrig glömma hur det var att ha Ulla Lindström i regeringen, och han har inpräntat hos Palme att det räcker med en Ulla Lindström per generation i statsrådsberedningen. Men inte nog med att man är rädd för Inga Thorsson som person, hon har också obekvä- ma åsikter. Till skillnad från sin numera kollega Klackenberg och hans rödskinn i UD anser hon inte att den svenska u-hjälpen skall politiseras genom att monopoliseras för socialistiska diktaturländers räkning. Hon anser det mindre viktigt att u-världens kommunist: ledare får nya limousiner än att svältande och sjuka människor, vilka de än regeras av, får mat och mediciner. Det passar lika litet som hon själv in i regeringens program och följaktligen hålls hon utanför regeringen. Och därför har Gertrud Sigurdsen blivit statsråd. Men det måste ju finnas någon annan motivering än att hon inte är Inga Thors- 1 ' 274 son. Varför just Sigurdsen - det finns ju dock flera med denna s a s minusmerit. Är hon den näst bästa kvinnliga biståndsminister, som finns att få inom socialdemokratin? Ingalunda; hon har som nämnts över huvud taget aldrig sysslat med biståndsproblematiken. Men som i annat sammanhang framhållits: en socialdemokratisk statsrådsutnämning är icke som den godtrogne gräsroten tilläventyrs fö- reställer sig en fråga om att finna den mest (eller näst mest) kompetenta innehavaren av posten. Det är i stället en fråga om att finna den rätta pusselbiten med tanke på nästa val. Ur PaJmes synvinkel råkade Sigurdsen vara den rätta pusselbiten. Ty Gertrud Sigurdsen är inte en socialdemokratisk kvinnlig politiker vilken som helst, hon är LO-kvinna. Hon åtnjuter stort och valbefogat förtroende inom LO. Sigurdsen, som inom parentes sagt fyllde 50 förra året, är sekreterare i LO:s informationsavdelning, tillhör LO:s råd för familjefrågor och handlägger inom LO i första hand ärenden av familjepolitisk karaktär. Hon tillhör även LO:s representation i fackföreningsinternationalen. Hennes LO-bakgrund har avgörande betydelse för hennes statsrådsutnämning. Naturligtvis är det ett plus att hon haft olika uppdrag inom den socialdemokrat.iSka ungdomsrörelsen, varit fackligt aktiv inom handelsanställdas förbund, att hon är ledamot av Stockholms arbetarkommuns representantskap, varit ledamot av diverse statliga kommitteer, är vice ordförande i arbetsmarknadens kvinnanämnd och sedan 1969 ledamot av riksdagen, t:lär hon 1971 va'ldes till ledamot av talmanskonferensen. Men det viktiga är att hon kan tala för och till LO-folket. Ett av socialdemokratins ömtåligaste politiska problem består nämligen i att det är ett svalg befäst beträffande u-hjälpsfrågan me!- lan politikerna i riksdagen, i partiledningen och inte minst ungdomsförbundets ledning å ena sidan och fackföreningsrörelsens djupa led å den andra. Det är en offentlig hemlighet att svenska jobbare i gemen inte bara är måttligt intresserade av u-hjälpen utan dessutom blir det mindre och mindre. Den nya biståndsministern har själv diplomatiskt uttryckt saken så, att politikerna ligger långt före a.rbetarrörelsen i gemen när det gäller uhjälpen. Gertrud Sigurdsens stora och svåra uppgift blir att före nästa val söka övertyga LO-folket om det berättigade i en blygsam men dock höjning av u-hjälpen - och politikerna om det berättigade i LO-folkets blygsamma intresse för saken! Vad har hon då hittills uträttat? Hon har efter regeringens anvisningar hjälpligt sökt medla mellan Michanek i SIDA, som vill att u-hjälpen skall vara opolitisk, och Klackenberg i UD, som vill att den skall vara ett socialiseringsinstrument. Enligt receptet "å ena sidan, men å den andra" har hon hittills hankat sig fram. Hon har varit i Zambia och lovat att tredubbla det svenska stödet till Frelimo, vilket torde ha mottagits med behärskad entusiasm av Portugals nye befriare general Spinala. Hon har gjort en slät figur i riksdagens u-hjälpsdebatt, där Inga Thorsson i ett ur principiell och praktisk synpunkt lika överlägset inlägg formligen sopade golvet med den stackars Sigurdsen men även en nykomling som den unga moderaten Margaretha af Ugglas beredde henne svåra stunder. Slutligen har hon hållit ett första maj-tal så fyllt av demagogiska anklagelser mot borgerligheten att det verkar vara skrivet av Sten Andersson snarare än av henne själv. Ty Gertrud Sigurdsen är en klok, hygglig, hedervärd och duktig person, som inte kan rå för att hon råkat bli fel kvinna på rätt post. GU