Ny forskarutredning
Det dröjde inte mer än fem år, förrän
1969 års forskarutbildningsreform visade
sig mogen för en total översyn. Efter framstötar från främst UKÄ och SACO har
utbildningsminister Zachrisson nu låtit
tillsätta en ny utredning angående forskarutbildningen vid universitet och högskolor.
Denna utredning får anses i högsta grad
påkallad. Vid många universitetsinstitutioner är läget nu närmast krisartat.
Det bör noteras med tillfredsställelse att
utredningen fått en "traditionell" sammansättning: sju ledamöter, varav flera
med direkt anknytning till forskning och
forskarutbildning. Den grova omdömeslöshet, som präglade hanteringen av U68 där
hela ansvaret lades i händerna på en liten
grupp topp'byråkrater, har inte fått någon
efterföljd.
Utredningen måste ta itu med flera
brännande frågor. För det första: hur
många skall egentligen utbildas till doktorer? Finns det idag ett någorlunda rimligt
samband mellan det antal personer som
genomgår forskarutbildning och de arbetsuppgifter - inom och utom den akademiska världen - för vilka en forskarutbildning är en lämplig förberedelse?
1960 fanns ca 3 000 forskarstuderande
vid våra universitet och högskolor. Idag
har vi inemot 12 000. Särskilt stort är antalet forskarstuderande vid humanistisk
och samhällsvetenskaplig fakultet, men
också vid teknisk och naturvetenskaplig
fakultet har antalet stigit markant. I sina
senaste petita drar UKÄ ut de nuvarande
trenderna och konstaterar bland annat
följande: Om antalet studerande i forskarutbildning skulle bli relativt konstant i
förhållande till nuläget, skulle antalet
forskarutbildade personer år 1990 komma
att uppgå till uppskattningsvis 50 000, dvs
lika många som det totala antalet universitetsutbildade var år 1955!
Om man vill få en uppfattning om huruvida detta tal är "för högt" eller "för
lågt", krävs självfallet något slags bedömning av hur stort samhällets "behov" av
forskarutbildade kan tänkas bli i framtiden. Ett sådant behov kan knappast fastställas annat än i form av en allmän rimlighetsbedömning. Vi går mot en höjd
bildningsnivå inom befolkningen som helhet. Allt fler arbetsuppgifter kräver någon
form av eftergymnasial utbildning. Det är
sannolikt att de arbetsuppgifter som krä-
ver forskarutbildning också blir allt fler.
Men en forskarutbildning kräver, utöver
tiden för avläggande av grundexamen,
minst fyra års heltidsstudier. Den innebär
alltså en betydande satsning i tid och
pengar, som måste ge resultat i form av
kvalificerade arbetsuppgifter och hyggliga
inkomster, om den skall uppfattas som
meningsfull.
Kommer då alla som nu genomgår forskarutbildning att få arbetsuppgifter som
fyller de ovan angivna kraven? Svaret på
den frågan är, åtminstone för den framtid som nu kan överblickas, ett klart nej.
För humanisterna är detta mer än uppenbart. Deras arbetsmarknad inskränker sig
i stort sett till universitetslärarbanan, lektorstjänsterna i skolväsendet och till ett
tunt skikt av befattningar vid museer, bibliotek och liknande kulturella institutioner, där trängseln varit stor i alla tider.
Till skillnad från 1950- och 1960-talen
finns nu heller knappast några vakanta
lektorstjänster att tillgå. I huvudsak gäller
detsamma samhällsvetarna, även om dessa
har något större möjligheter att få kvalificerade uppgifter inom t ex offentlig förvaltning. Men också tekniker och naturvetare lär få det besvärligt. UKÄ visar
med ett enkelt exempel hur situationen
är idag. Om man tänker sig att den privata industrin och de fristående forskningsinstituten skulle gå in för att fördubbla sin numerär av fast engagerade forskare med doktorsexamen (motsvarande),
skulle det med nuvarande examination
räcka med mindre än två årskullar för att
genomföra en sådan fördubbling. Många
av dem som disputerar under de närmaste
åren kommer därför att få uppleva tragiken att efter år av krävande studier och
avhandlingsarbete inte kunna få ett arbete som ens någorlunda svarar mot deras
kvalifikationer.
Mot denna bakgrund ter det sig klart,
att en ökad planmässighet i rekryteringen av forskarstuderande måste införas. I
samband härmed bör också striktare krav
på lämplighet för vetenskapliga studier
uppställas. Utvecklingen efter 1969 års reform är för vissa ämnen direkt alarmerande. Många forskarbegåvningar har lämnat
universiteten efter avlagd grundexamen
för att så fort som möjligt skaffa sig fotfäste på en alltmer hårdnande arbetsmark- 217
nad. Samtidigt har många, som saknar
fallenhet för vetenskapliga studier, uppfattat forskarutbildning som en räddningsplanka. Följden har blivit att många institutioner brottas med stora svårigheter att
klara sina doktorander fram till doktorsexamen.
Förutom en kvantitativ begränsning av
forskarrekryteringen måste alltså en kvalitetsspärr införas. Det är en helt orimlig
ordning, att en institution skall tvingas
acceptera studerande som uppenbart saknar förutsättningar för forskarstudier, enbart därför att vissa studeranderepresentanter fått principen om forskningens frihet om bakfoten; forskningens frihet kan l
inte rimligen innebära något slags ovillkorlig rätt för alla att - oavsett kvalifikationer - ta dyrbara resurser i anspråk.
Sannolikt ligger en del av lösningen på
problemet i en klyvning av utbildningsnivån ovanför grundexamen. Mycket tyder
på att alla som nu genomgår forskarut- l
bildning inte egentligen eftersträvar en
fullständig doktorsexamen utan endast en lytterligare ämnesmässig fördjupning. Det
bör i så fall kunna tillgodoses genom att
man inför en s k masterexamen på en nivå l
någonstans mellan grundexamen och doktorsexamen. Den egentliga forskarutbildningen bör därefter kunna reserveras för
ett mera elitbetonat urval av vetenskapliga begåvningar. Ty visst är det väl ändå
en vetenskaplig elit vi vill ha fram genom
satsningen på forskarutbildning?