KURT HOLMGREN: Politik och högre statstjänst Hur politiserad är egentligen rekryteringen till högre statstjänst? Det är regeringsrÃ¥det Kurt Holmgren som frÃ¥gar. Han har egna erfarenheter frÃ¥n Kanslihuset frÃ¥n sin tid som statssekreterare, men han skriver närmast i anslutning till en utredning om byrÃ¥krati och politik, som gjorts vid Göteborgs universitet. Denna utredning finner det närmast oroande, att sÃ¥ mÃ¥nga ämbetsmän i Kanslihuset fortfarande är borgerliga. Men Holmgren menar, att faran är obetydlig. Regeringen behöver duktigt folk, och de flesta ärenden är dessutom opolitiska. Men vilken regering vi än har, kommer den att behöva en del av sina egna i sin närhet. Socialdemokraterna har sina politruker, och en borgerlig regering bör pÃ¥ samma sätt kunna anställa partifolk pÃ¥ arvodestjänster. De sämre faller ifrÃ¥n, medan de bättre den vägen kan föras in pÃ¥ den normala ämbetsmannakarriären. Länge ansÃ¥gs det inom svensk allmän opinion självklart, att förvaltningen inklusive departementen skulle rekryteras utan hänsyn till aspirantemas politiska inställning. Grundlagens föreskrift om "förtjänst och skicklighet" lÃ¥g här till grund. PÃ¥ sistone har emellertid en annan mening trängt fram och dess bakgrund är, att byrÃ¥kratin, och dÃ¥ särskilt de högre tjänstemännen i departementen, beskyllts för att stÃ¥ främmande för viktiga radikala strävanden. Man borde därför - har det antytts - rekrytera med beaktande ocksÃ¥ av vederbörandes politiska tänkesätt. Det är bl a folkhögskoleläraren Arne Hellden och redaktör Ã…ke Ortmark, som närmast hävdat en dylik mening. PÃ¥ sistone har kritikerna fÃ¥tt stöd av en forskargrupp vid Göteborgs universitets statsvetenskapliga institution, ledd av folkpartiriksdagsmannen docent Björn Molin. Den göteborgska undersökningen, kallad "ByrÃ¥krati och politik", är till sin huvuddel en redovisning av en enquete bland relativt högre tjänstemän - bÃ¥de i departementen och inom den övriga förvaltningen - om deras politiska sympatier. Svaren visar - icke överraskande - att moderater och folkparti har betydligt fler sympatisörer än som motsvarar partiemas andelar i väljarkÃ¥ren (46 % mot 24 % vid 1973 Ã¥rs val). Socialdemokratins anhängare utgör emellertid ändÃ¥ en rätt hög andel, ca 32 % (i kanslihuset nära 50 %) mot 44 % vid 1973 Ã¥rs val. Man kunde tro, att denna Ã¥siktsspridning bland vÃ¥ra översÃ¥tar skulle tillfredsställa även kritiska betraktare som Göte- 78 borgsgruppen, men sÃ¥ är ingalunda fallet. I stället säger man, att "attitydmönstret inom tjänstemannakÃ¥ren ej är odelat gynnsamt för genomförandet av politikernas intentioner". En av författarna tycks t o m vid den TV-presentation, som radikala meningsyttringar gärna bereds, ha antytt nÃ¥got om att läget gav skäl till oro! I Göteborgsbokens avslutande kapitel sägs det menande, att (den politiska) styrningens genomslagskraft skulle öka, om man rekryterade topposterna med större hänsyn till den partipolitiska inställningen. Innan dessa tankar - frÃ¥n en eljest värdefull bok - närmare kommenteras, kan det vara skäl att frÃ¥ga, hur läget i nuvarande stund är? Hur mycket hänsyn tager vÃ¥r regering vid högre utnämningar till vederbörandes politiska uppfattning? Hur mÃ¥nga av vÃ¥ra nuvarande översÃ¥tar - general- och överdirektörer, landshövdingar, justitie- och regeringsrÃ¥d, statssekreterare och departementsrÃ¥d - har fÃ¥tt sina tjänster med beaktande främst av politiska insatser? PÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll, ej minst inom näringslivet, är man benägen tro, att nästan hela vÃ¥rt statliga ledargarnityr bestÃ¥r av socialdemokrater eller liktänkande. Är den uppfattningen riktig? Det är naturligtvis inte lätt att svara, bl a därför att man gärna söker maskera politiska hänsyn vid utnämningar och - även i rätt eklatanta fall - Ã¥beropa förmodad fackkunskap och visat intresse för tjänsteomrÃ¥det, t ex under kommittearbete, som huvudmotiv. Dessutom föranleder bÃ¥de hänsyn till tjänstens krav och allmän anständighetskänsla, att man inte gärna utnämner alltför svaga krafter till viktiga poster. Självfallet bör man inte tala om en politisk utnämning, när t ex en socialdemokratisk regering till en hög tjänst utnämner en ämbetsman som gjort sig bemärkt genom arbetsamhet och dug· lighet även om han- utan egentlig partipolitisk insats - visar sig vara socialdemokrat. Politisk rekrytering Mest förekommer - bland topposterna - politisk rekrytering bland landshö1·· dingarna; sÃ¥ har f ö varit fallet sedan lÃ¥ng tid tillbaka. TvÃ¥ tredjedelar av landshövdingarna kan väl sägas ha fÃ¥tt sina platser till stor del pÃ¥ grund av tidigare politiska insatser. Det skall emellertid medges att - pÃ¥ grund av det myckna förhandlande och medlande, som (utöver middagsätan· det) fyller tjänsten - politiskt fältarbete med dithörande vana att sköta folk fak· tiskt kan Ã¥beropas som merit i sammanhanget. Dessutom har regeringspartiet för· stÃ¥tt blidka den borgerliga opinionen ge· nom att, i lämplig knapp proportion, ut· nämna även borgerliga politiker till landshövdingar. Vad angÃ¥r departementen - särskilt statsrÃ¥dens högre rÃ¥dgivarekrets - vore det ej underligt, om efter fyrtio Ã¥rs socialdemokratisk regim den partimässiga dominansen vore överväldigande. sakkunniga iakttagare upplyser emellertid, att den politiska rekryteringen är mindre utpräglad än man kunde tro. T o m bland statssekreterarna - dessa befattningar var ju vid tillkomsten avsedda som politiska stödtjänster- tycks flertalet av de nuvarande tjänsteinnehavarna ha nÃ¥tt sina poster efter klättring och prövning pÃ¥ den vanliga karriärstegen, och nÃ¥gra av dem är säkert ej partianslutna. OcksÃ¥ bland de andra topptjänsterna i kanslihuset tycks antalet icke partibundna vara tämligen stort. Skälet är helt enkelt att det är knappt om människor med den rörlighet, erfarenhet och arbetsförmÃ¥ga, som här krävs. Man behöver duktigt folk, och uppfylls detta krav är det mindre noga med ideologierna (eller frÃ¥nvaron av ideologi). Dämpande pÃ¥ benägenheten att göra rena politiker till statssekreterare har nog ocksÃ¥ varit, att en del sÃ¥dana visat benägenhet att driva en egen politik - annan än departementschefens. Att märka är slutlig~n, att arbetsmaterialet även pÃ¥ hög nivÃ¥ är lÃ¥ngt mindre partipolitiskt än folk i allmänhet tror. Men- som sagtGöteborgsundersökningen talar om, att 50 procent av departementsfolket frÃ¥n kanslisekreterare och uppÃ¥t är socialdemokrater. I de centrala verken torde en medveten partipolitisk rekrytering mera sällan förekomma, men pÃ¥ chefsposterna har onekligen placerats Ã¥tskilliga ledande partivänner. Dock lär med rättvist bedömande blott ett knappt tiotal av hithörande 80- 90 förvaltningschefer vara att karakterisera som politiska utnämningar. Naturligtvis finns det en del ämbetsverk - socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen brukar Ã¥beropas som exempel - där antalet tjänstemän med socialdemokratiska sympatier är pÃ¥fallande stort. Men detta behöver inte bero pÃ¥ nÃ¥gon medveten väns- 79 terrekrytering, det är väl helt enkelt arbetsmaterialets beskaffenhet, som i sÃ¥dana fall gärna leder vederbörande vänsterut. Det är inte underligare än att försvarets folk, särskilt officerarna, i allmänhet icke är socialdemokrater. De högre domartjänsterna - justitieoch regeringsrÃ¥d, presidenter och andra domstolschefer -- innefattar mycket fÃ¥ "political appointees". Möjligen sammanhänger detta med att domstolarna i Sverige sällan (till skillnad frÃ¥n vad fallet är i t ex USA) sysslar med politiskt brännbara ting, varför behovet att där placera pÃ¥litligt partifolk är ringa. Det rör sig dessutom i det hela om arbetstyngda och kunskapskrävande ämbeten, där en politisk rekryt utan tillräcklig kunskaps- och erfarenhetsbas inte skulle finna tillvaron särskilt lockande. I utrikesdepartementet- ocksÃ¥ en rätt sluten kÃ¥r - har under de sista decennierna enstaka politiska utnämningar fö- rekommit, en del utan opposition (sÃ¥som fru Myrdal och Gunnar Heckscher), andra beledsagade av dovt mummel, i varje fall frÃ¥n UD-folkets sida. Att det trots ambassadörsposternas mÃ¥ngfald och de goda lönerna - och trots den tidvis ojämna interna konkurrensen - blivit sÃ¥ fÃ¥ politiker, som kommit hit, sammanhänger väl med en viss tvekan hos tänkbara aspiranter att utan ordentliga sprÃ¥kkunskaper och utlandsvana ge sig in pÃ¥ detta arbetsomrÃ¥de. Dessutom lär mottagandet frÃ¥n de fackutbildade kollegernas sida av intränglingar ofta ha varit föga hjärtligt, för att inte säga frostigt. 1 l l ! ~ : i !i ~ l 80 Rekryteringen i framtiden Hur kommer det att gÃ¥ i fortsättningen i frÃ¥ga om den politiska rekryteringen? Blir socialdemokraterna kvar vid makten, kan man förmodligen vänta sig en nÃ¥got ökad benägenhet att vid utnämningar tänka pÃ¥ politisk rättrogenhet. Trycket frÃ¥n vissa pressorgan och frÃ¥n departementens växande skara av politiska sakkunniga med mera lös anställning, de s k politrukerna, kommer säkert att verka i denna riktning och därvidlag väga tyngre än meningsyttringar i samma syfte frÃ¥n teoretiker som Hellden och Göteborgs statsvetare. Vid ett regeringsskifte blir situationen mera komplicerad. FrÃ¥n samtliga borgerliga partier, och f ö ocksÃ¥ frÃ¥n ledande socialdemokrater som t ex Tage Erlander, har visserligen bestämda uttalanden gjorts, som markerar trohet mot grundlagens stadgande om skicklighet och förtjänst (vilket i sak bibehÃ¥lles i nya grundlagen). Men naturligtvis blir en viss förnyelse av departementens ledargarnityr nödvändig. Även inom de borgerliga partiernas kanslier finns drivna partifunktionärer, som anser sig själva lika meriterade för topptjänster i kanslihuset som - lÃ¥t oss säga - herr Ringholm. Oavsett detta kan det icke förnekas, att ocksÃ¥ borgerliga partimän och presskribenter stundom faller för frestelsen att betrakta viktiga och krävande administrativa chefstjänster som räddningsplankor Ã¥t politiska befattningshavare, vilka vid regimskiften, ändrad partifördelning o d mister sina platser eller eljest behöver tagas om hand. Huddingeskandalen och liknande missöden tycks här ej ha väckt tillräcklig eftertanke. Det skall icke förnekas, att statstjänsten via den politiska vägen utifrÃ¥n tillförts mÃ¥nga krafter av hög valör, som innehu· rit ett stimulerande tillskott till den van· liga rekryteringen. Ej desto mindre är det all anledning att över huvud uttala en varning mot ökade politiska utnämningar. Till att börja med förbiser utomstÃ¥ende betraktare gärna, hur pass liten del det är av t ex en statssekreterares eller en expe· ditionschefs väsentliga arbetsmaterial, vars bedömning pÃ¥ nÃ¥got sätt är beroende av betraktarens partipolitiska engagemang. Ämbetsverkens utflyttning, trafikekonomin, domstolsväsendets rationalisering brukar Ã¥beropas som exempel frÃ¥n de senaste Ã¥ren pÃ¥ centrala ämnen, som föga berörs av det partipolitiska schemat. Härtill kommer - och det är enligt min mening det viktigaste momentet - att en ökad tendens att förbehÃ¥lla chefsposterna för partivänner kommer att inom statstjänstens vanliga rekryteringsomrÃ¥de - bland ekonomer, jurister, tekniker, statsvetare - skapa en tvekan att över huvud gÃ¥ in i statsförvaltningen. Redan nu möter man, när man söker uppmuntra exempelvis civilekonomerna att söka s~ till departementen eller de ekonomiska verken, ofta en frÃ¥ga, om det kan finnas nÃ¥gra utsikter för den som icke är partivän. Detta är sÃ¥ mycket allvarligare som det allmännas vidgade befogenheter att ingripa bÃ¥de i näringslivet och i sociala förhÃ¥llanden onekligen ställer ökade krav pÃ¥ kanslihusets och verkens högre befatt· ningshavare. Det gäller att fÃ¥ tillgÃ¥ng till Ã¥tminstone en rimlig procent av de unga kapaciteterna, om det hela skall fungera. Och det gäller här unga människor, som även i nuvarande läge har lätt att fÃ¥ andra sysselsättningar, ofta bättre betalda, inom industri och handel, banker och nä- ringsorganisationer. Det skulle vara mycket olyckligt, om bland dessa statstjänstens presumtiva aspiranter den uppfattningen sprids, att blott de partitrogna kan uppnÃ¥ de högre och intressantare tjänsterna. Spoils system Inom västvärlden utgör USA ett belysande exempel pÃ¥ vÃ¥dorna av en vid politisktpersonlig rekrytering till ledande poster, genom det s k spoils-system. Detta innebär som bekant, att en stor del av de viktigare ämbetena, och även mÃ¥nga mindre viktiga, vid regimskiften fÃ¥r nya innehavare, tillhörande det segrande partiet. Under den livliga debatten om Watergate~affäÂ- ren och liknande övergrepp av partinitiska republikanska funktionärer och förtroendemän synes - egendomligt nog - ingen ha noterat, att det stora flertalet av de befattningshavare i presidentkansliet eller 81 eljest, vilka försyndat sig, utgör politisktpersonligt rekryterade krafter. Det är sä- kert befogat att antaga, att om Nixon i toppen varit omgiven av flera karriärämbetsmän - med traditionellt objektiv inställning samt sinne för maktutövningens gränser- de olika övertrampen ej kommit till stÃ¥nd eller i varje fall blivit färre och mindre allvarliga. Avslutningsvis mÃ¥ framhÃ¥llas att detäven med den här anförda grunduppfattningen - mycket väl lÃ¥ter sig göra att tillgodose det behov, som en del högre politiker (statsrÃ¥d, borgarrÃ¥d) kan känna att ha politiskt skolad hjälp pÃ¥ nära hÃ¥ll. Det kan ske pÃ¥ samma sätt som redan förekommer i mÃ¥nga departement, nämligen genom att lÃ¥ta unga partimän fÃ¥ ickepermanenta arvodesuppdrag i departementens kanslier. Ingenting hindrar, att vissa av dessa partimän, om de visar läggning för administrativt arbete och en allmänt objektiv inställning - utan den skygghet för "trÃ¥kiga" [ = politiskt mindre profitablaJ arbetsuppgifter, som utmärker en del politruker - smÃ¥ningom sidoledes inkorporeras i den vanliga ämbetskarriä- ren; sÃ¥ har under Ã¥rens lopp redan skett med Ã¥tskilliga förtjänta krafter.