verbal terror l 000 elever lämnar varje år vår svenska grundskola utan att ens kunna läsa. De är i bokstavlig mening analfabeter. Detta konstaterande gjordes vid Läramas Riks· förbunds s k skolvecka i början av novem· ber. Det råder säkert inga delade meningar om att detta är ett allvarligt missförhåJ. !ande. Ingen aldrig så högtsyftande social fostran kan ersätta den "socialiserings· process" som det innebär att lära barn läsa och skriva. Överhuvudtaget måste skolan på ett helt annat sätt än hittills ägna sig åt att utveckla elevernas förrnåga att läsa, skriva och tala. Svenska skolungdomars språkliga torf· tighet har jag tidigare berört. Bekymren i det avseendet får dock inte tillåtas överskugga ett annat nästan lika allvar· ligt språkproblem. Jag tänker på den svenska utrednings- och förvaltningsappa· ratens utbredda bruk av vad jag kallar verbal terror. Med detta avser jag den språkliga torftighetens raka motsats- det oupphörliga flödet av formellt oklander· lig byråkratsvenska, som hotar att dränb all meningsfull offentlig debatt. Låt mis illustrera med ett citat. "Utvecklingsarbetet på skolmiljöområdet avser den byggda miljön i vid bemärkd& Sådan miljö är ett komplex av inbörda beroende miljöelement - rum, byggnader, sambandselement, natur, gårdar osv -cd sammansatta av tekniska komponenter nå sina inbördes beroenden. Den byggda JDi. jön är långlivad och svår att förändra cd av denna anledning bör långsiktiga bed&to ningar tillmätas stor vikt. Miljöns relatål tröghet vid förändringar motiverar, ett långsiktigt tänkande, inriktning på allmänna karakteristika, gemensamma nämnare för hela eller samlade delar av skolverksamheten. Därigenom skapas förutsättningar för ett mera flexibelt sambruk och för en bedömning av skolmiljöns förenlighet, "utbytbarhet", med andra samhällsmiljöer." Bra exempel på verbal terror kan hämtas från nästan vilken del som helst av den statliga byråkratin. Ovanstående citat råkar vara producerat inom skolöverstyrelsen. Det belyser ett par av de sidor som är typiska för den verbala terrorn. Den verbala terrom är för det första formellt oantastlig (den innehåller t ex inga språkliga fel), den är som regel totalt substanslös (innehåller antingen obegripligheter eller - vanligare - en ändlös rad truismer) och är, där den uppträ- der, oftast rent otroligt voluminös. Den verbala terrom återfinns oftast i statliga utredningsbetänkanden och i remissvar på sådana. Stundom kan 50 a60 procent eller mer av innehållet i ett SOV-betänkande bestå av detta substanslösa fyllnadsgods. Det terroriserande i sammanhanget är inte formen- den är mjukt pedagogiserande - och inte innehållet - vilket i stort sett saknas. Terrorn består i att läsaren grips av desperation över att aldrig komma till saken. Vad är då den verbala terroms mål och mening? Måste t ex några fritidsarrangemang för barn i 7-12-årsåldern motiveras på över 500 sidor? Måste den s k siAutredningen förbruka 2 000 sidor för att 449 komma fram till några rätt triviala slutsatser? Varför krävde U68-utredningen sammanlagt 2 700 tättryckta sidor? Kort sagt: varför alla dessa bergmassiv, när de ändå bara framföder råttor? En välvillig tolkning är att den verbala terrom är ett uttryck för strävan till fullständighet och vetenskaplig noggrannhet. Man vill visa att man "minsann inte har slarvat ifrån sig". En mindre välvillig tolkning är att ordsvallet är till för att dölja tankamas torftighet och bristen på sakliga motiv för de förslag som läggs. Om en statlig utredning exempelvis ägnar flera hundra sidor åt att idissla behovet av "övergripande samordnings- och integreringsåtgärder" kan man lugnt utgå från att saken är sjuk. Vore den inte sjuk kunde man ju säga vad man menar. Under senare år har riksrevisionsverket genomfört ett antal s k förvaltningsrevisioner vid några ämbetsverk. Syftet har varit att undersöka om förvaltningen sköts effektivt. Det utbredda bruket av verbal terror har emellertid inte påtalats, trots att det borde vara lätt att räkna ut hur mycket tid, kraft och arbetslust som härigenom förbrukas i statsförvaltningen. Ingen uppgift kan dock vara mer angelä- gen, om man verkligen vill effektivisera arbetet inom den offentliga sektorn. På köpet skulle man också vinna, att vanliga medborgare fick en fair chance att sätt sig in i vissa aktuella politiska frågor. När nu demokrati och effektivitet för en gångs skull kan främjas i ett sammanhang- borde man inte då ta chansen? Anders Arfwedson