Litteratur T G WICKBOM: En lojalists bekännelse Fan ska vara teaterdirektör, brukar Gunnar Unger gärna utropa i någon av de spalter där han så outtröttligt uppbygger, underhåller eller retar gallfeber på sina trogna publiker till höger och vänster. Han kan sin Blanche och han glömmer inte sina svärmerier i det förgångna - i detta fall teaterdammet. En annan av salig Sjövalls repliker bringas snabbt i åtanke vid läsningen av hans flitiga och minnesgoda pennas senaste alster: Alla rövare ska klä om till präster! Eller ett ordspråk, om man så vill : När fan blir gammal blir han präst. Ty i denna "Rapsodi i blått" (Askild & Kärnekull), där författaren med välbehag fördjupar sig i sin ättelängds långa rad av värmländska lantpräster, finns knappt ett stänk av pamflettistens svarta etter och gröna galla. Borta är den skoningslösa satir, som genom åren med sådan brio har tagit om icke heder och ära så dock all pretentiös högtidlighet av våra vanligaste vänsterkoryfeer (den lilla gruppen självironiker bland dem följaktligen kongenialt frikallade). När han skildrar sina fyrtio ungdornsår väljer han romantikens blå schatteringar, med övertoner som ibland blott kan kallas rosenskimrande. Det har kanske gjort hans bok mindre rolig än vänner och vedersakare haft rätt att vänta sig. Men det för fram sidor av meddelägaren i signaturen Sagittarius, som inte alltid släpps till i vardagens enahanda och stridens hetta. Han säger själv att "få saker beredde mig ett sådant nöje, i bästa fall en sådan njutning som att skriva, skrivandet som konst eller åtminstone konsthantverk. Vid sidan av kärleken fanns det ingenting som gladde mig så mycket som leken med ord." Det är en leklust som ibland lockar hans talang att förspillas på frivoliteter för att inte säga trivialiteter. Men under denna dilettant-pose med oförfärat nostalgiska drag framträder efterhand en helhetssyn på ögonblicket och framtiden, som är på en gång kompromisslös och ömsint. Åtskilligt av detta har tidigare skymtat i artiklar, kåserier och föredrag. Här ges det d11 lätta tonen och den rapsodiska dispositio1111 till trots ett följdriktigt sammanhang av myto ket personligt slag. I all sin avmätta patricika reservation ger ju Gunnar Unger i spaltetna gärna utlopp för konstnärens oreflekterade behov att dela med sig av det som fyller la hjärta. Dit hör ej blott politik, musik, se& konst utan också och kanske främst och if. nerst det som ger hans konservativa Ii dess personliga, man frestas säga privata if. nehåll: kärleken till den svenska traditiooea, förkroppsligad i familj, vänkrets, svensk ~ och europeisk tankevärld. Är han trogen sia antipatier så är han det i än högre grad sia sympatier, sina förälskelser, den senaste dåi vid icke uteslutande de föregående. För en anmälare som oftare än de skymtar i dessa hågkornster vore det ett stilbrott att skriva annat än en ··"···-...W sion. Men ingen självövervinnelse Igenkännandets någon gång kanske skruvade leende värms till beundran varsamt inträngande skisser av levande bortgångna anförvanter med den ge fadem-amiralen i spetsen. De gör den timt personliga ramen kring detta utkast en tidsskildring, eljest dominerad av hetens händelser och förgrundsgestalter. raid Andre, Axel Wenner-Gren, Torsten thin och Herbert Tingsten hör till dem i olika avseenden påverkat Gunnar liv. Här porträtteras de åter med den ögt anekdotiska skärpa, som ibland nästan läsaren att glömma att han står inför de laste av vänporträtt. I denna trohet mot människor, generali• för generation, bottnar den ideeroas som är Gunnar Ungers djupt allvarliga drivkraft.