Namn att minnas Sven Andersson När ryktet spred sig att Krister Wickman nått sina drömmars mål, nämligen att före fyllda femti kunna dra sig tillbaka och njuta sitt otium som chef för riksbanken, ansågs det samtidigt klart att Olof Palme i avvaktan på den väntade regeringsombildningen även formellt skulle överta chefsskapet för utrikesdepartementet. I samband !härmed utbröt en våldsam gissningstävlan. Vem skulle, när tiden väl var inne, befria Palme från att behöva bära också utrikesministerns titel? Skulle det vara statsrådet Carl Lidbom, som redan vid tidpunkten för Wiakmans utnämning erbjudit sina bona officia och otåligt skrapat med foten och hängt på låset i den avgående utrikesministerns antichambre? Eller skulle det vara den gemytlige miljöförstöraren Ingemund Bengtsson, som vunnit en paradoxal internationell popularitet som president vid miljövårdskonferensen i Stockholm? Eller skulle det vara någon av våra progressiva diplomater, typ statssekreterare Lennart Klackenberg, ambassadör Harald "Che" Edelstam eller ambassadör Jean-Christophe Öberg? Eller skulle det rentav vara ambassadör Inga Thorsson, som nästan pinat livet ur sig genom att tiga 'i mer än ett års tid för att äntligen bli regeringsfähig? Nej, alla dessa spekulationer kom på skam. När regeringsombildningen helt oförmodat tillkännagavs redan den 31 oktober, visade det sig att den som tilldelats utrikesministerns namn var statsrådet Sven Andersson. Och varför inte? Det fanns, om man så vill, prejudikat på saken. Torsten Nilsson var på sin tid partisekreterare, blev därefter kommunikationsminister, småningom försvarsminister och slutligen utrikesminister. (Det var inom parentes sagt då den s k utrikesledningen en gång för alla ersattes med partistyrelsen eller vid förfall för denna av Stockholms arbetarkommun.) Varför skulle inte ·Sven Andersson kunna göra om bedriften? Han har emellertid även .andra meriter för befattningen än att ha gått i Torsten Nilssons fotspår. Talleyrand hade som bekant ett stående råd till blivande diplomater: "Surtout pas trop de zele!" -var framför allt inte för nitisk! I det avseendet fyller Sven Andersson de högst ställ· da krav. Han förtar sig inte och han förhastar sig inte. Hans uppriktiga beundrare talar i an· ledning av detta om hans kallblodighet, de mindre uppriktiga om hans liknöjdhet. Porträttörens första minne av Sven Anders· son hänför sig till ett kalas hos herrskapet Wenner-Gren på den tid det begav sig, deras storhetstid. Axel Wenner-Gren hade just bör· jat engagera sig i Alweg, den enspåriga höjd· banan, och fann lämpligt att söka intressera Sveriges kommunikationsminister, som då rå· kade heta Sven Andersson, för sitt projekt. Statsrådet var hedersgäst och hade följaktligen fru Marguerite till bordet. När gästerna bän· kat sig i Laboratoriegatan 10:s djupa källar· valv uppstod ett ögonblicks tystnad. Värdin· nan kastade en häpen blick på sin totalt okän· de bordskavaljers placeringskort och utbrast därefter med sin mörka, gutturala röst, som hördes genom •hela lokalen: "Andersson ... Andersson ... du måste vara 'fin som fan ef. tersom du har mej till bordet!" Andersson åhörde dessa hälsningsord, höll ett till intet förpliktande tacktal och dansade wie· nervals med värdinnan, allt utan att tappa fattningen - dymedelst visande gott diploma· tiskt gry. Sin bana började Sven Andersson som bygg· nadssnickare i Göteborg. Han kom snart in i SSU och fortsatte via kommunalpolitiken in i riksdagen, där han först hamnade i andra och småningom i första kammaren. Hans glada, trevliga sätt och odoktrinära läggning gjorde honom allmänt omtyckt, och år 1945 utsågl han till partisekreterare. Redan tre år senart inträdde han, vid mindre an 40 års ålder, som konsult i regeringen Erlander. Den unge v~ kingen från Bohuslän, blond, gråögd och ståt· lig, såg ut som en biperson i "Fritiofs saga" ifövd väls~ttande cheviotkostym. Populärpres· sen skyndade sig oakså att kora honom till regeringens bäst klädde ledamot - ytterligare en diplomatisk merit, låt vara att konkurrensen, vilket förre statsminister E11lander borde vara närmast <till att intyga, iknappast var besvärande om ens förefintlig. Såsom en av regeringens få medlemmar ur kroppsarbetarklassen och dessutom f d partisekreterare ansågs Sven Andersson på goda grunder ha speciellt nära förbindelser med "rörelsen". Han åtnjöt följaktligen hr Erlanders synnerliga förtroende och räknades snart nog till den inre kretsen av "tunga" statsråd. Ar 1951 ansågs han mogen att bli kommunikationsminister - en befattning där han om uttrycket må tillåtas inte lämnade många spår efter sig - och år 1957 fick han förtroendet att efterträda Torsten Nilsson även som försvarsminister. På denna post fick 'han tillfälle att ge prov på sin förmåga att inte förivra sig särskilt under Wennerströmaffären. Säpo lyckades visserligen övertala honom att inte placera Wennerström i flygstaben, men han placerade i stället vederbörande i UD och när han underrättades om det värsta förräderiet i Sveriges historia sedan Sveaborg, meddelade han att han inte fann anledning att avbryta sin semester i sommarstugan på Orust. Det kan man kalla kallblodigt. Den sparsamma energi Sven Andersson nedlagt på försvaret har huvudsakligen ägnats åt att avrusta detsamma. Därtill rådd av de säkerhetspolitiska experter ( =icke-militärer) som med kansliråds titel svärmar i försvarsdepartementet har han anslutit sig till den gamla vördnadsvärda centralförsvarsprincipen. Enkelt uttryckt kan den sägas bestå i att när örlog utbryter församlas krigsmakten i Arvidsjaur under namnet fredsförband och med uppgift att 477 vid fiendens åträngande invänta och pacificera denne. När det gäller värnpliktsriksdagar, regementsstrejker och IB, har Andersson först sagt nej, sedan ja och därefter jaså med en diplomatisk mångtydighet höjd över allt beröm. Beträffande kompetensfördelningen mellan hrr Palme och Andersson kan man ju överlåta åt Palme att stormskälla på USA, medan Andersson kan få ägna sig åt den mera konventionella diplomati som förutsätter takt, diskretion och vanlig hyfsning. Därvid kommer han säkert att ha ovärderlig hjälp av sin hustru. Länge änkling gifte han härom året om sig med en av de vackra flickorna Brambeck. Redan för något decennium sedan kallades hon den diplomatiska kårens okrönta drottning, och vad 'hon inte känner till om protokoll och savoir-faire är inte värt att veta. Välutseende, väluppfostrad och välklädd blir hon utan tvivel den mest representativa värdinnan i Arffurstens palats sedan fru Gi.inthers tid. (Annars är vår favoritkandidat till sysslan ambassadörsdottern, statsrådinnan Feldt, f friherrinna von Otter - detta i förhoppning om att barfotadans a la Isadora Duncan äntligen skall bli comme il faut i regeringens representationsgemak.) Till skillnad från Torsten Nilsson behöver Sven Andersson inte låta utnämna någon statssekreterare till landshövding för att komma över en lämplig bostad. I samband med sitt giftermål härförleden flyttade han från Sundbyberg till en sexrumsvåning i von Rosenska palatset vid Strandvägen. Och så påstår Mtonbladet att det inte förekommer någon ståndscirkulation i Sverige . .. GU