ANDERS ARFWEDSON: Kritiken av U68 Sekreterare Anders Arfwedson är kritisk mot U 68-utredningen, men inte kategoriskt avvisande som många andra är. En totaldimensionering av högskolan är ofrånkomlig, och principen att all högre utbildning skall vara yrkesinriktad är riktig. Det går inte att utbilda tusentals akademiker i ämneskombinationer som inte har någon arbetsmarknad. U68:s förslag om utlokalisering av högskoleutbildningen till sammanlagt 19 orter måste däremot förkastas. Detsamma gäller förslaget om politikerdominerade högskolestyrelser. Arfwedson påpekar att man inte helt kan jämföra morgondagens högskola med gårdagens universitet. I den nya högskolan kommer inemot en tredjedel av varje årskull att få sin yrkesutbildning. De traditionellt akademiska ambitionerna får främst knytas till forskarutbildningen. Den stora U68-utredningen, vars tegel. stensbetänkande på 800 sidor föreligger sedan ett drygt halvår, har inte oväntat blivit föremål för en omfattande kritik. "Ett verk av utbildningsbyråkrater", har man sagt, inte utan fog. "Ett dråps~ mot den högre utbildningen och forsk· ningen", har det också hetat, vilket n~ är en överdrift. Intresset har till den grad koncentrerats på de styrmedel utredninget1 föreslår, att många andra viktiga problem i sammanhanget tenderat att bli bort· glömda. Debatten har på sina håll också • präglats av viss brist på kännedom om vad U68 egentligen föreslagit. Det är 1·i;. serligen mycket begärt att alla som engagerar sig i diskussionen om den högre ut· , bildningens framtid skall ha läst de 800 sidorna betänkandetext. Men debatten , skulle nog vinna på att fler försökte tränga 1 in i de problem, som ligger bakom utredningens förslag. U68-utredningen tillsattes i ett skede 1 som präglades av explosiv tillväxt av studerande, främst vid universitetens fria fakulteter. Mot en årlig tillströmning tiH < universitet och högskolor om ca 7000 i t 1960-talets början stod år 1968 siffraa t 30 000. Denna utveckling borde ha kunnat c förutses. 1960-talets stora skolreformer förde successivt upp allt fler studerande r till en nivå som berättigade till inträde 11 vid högre utbildningsanstalter. Kombina· ~ tionen av ett gymnasium utan yrkesinrikt· ning och fritt tillträde till universitetens n fria fakulteter kunde egentligen inte ha h lett till något annat än det som skedde. En h sannskyldig flodvåg av studerande kana· n .iserades v1a gymnasierna m universiteten. U68 :s allmänna målsättning, att försöka få grepp om den högre utbildningen såväl kvantitativt som ifråga om utbildningaroas inriktning, kan därför inte kritiseras. Dagens 10 000-hövdade skara av arbetslösa nyexaminerade akademiker är bevis nog för behovet av genomgripande reformer. Akademikerarbetslösheten är nämligen inte främst ett konjunkturellt, utan ett strukturellt problem. Vi 'hade drabbats av den, även om de senaste åren inte hade präglats av ekonomisk stagnation. Däremot kan utredningen (eller snarare regeringen) kritiseras för det sätt varpå de nu föreslagna reformerna arbetats fram. U68 :s inre cirkel har bestått av tre verkschefer (Sö-chefen, AMS-chefen och nniversitetskanslern) och statssekreteraren i utbildningsdepartementet, som tillika varit ordförande. Det är möjligt att denna utredningskonstruktion, sett från regeringssynpunkt, varit effektiv. En sak är emellertid säker, och det är att metoden varit opsykologisk. Ingen enda tung representant för den högre utbildningen, som ju hela saken dock gäller, har fått vara med xh ta ansvar för de förslag som läggs. Jag bortser här från den avsatte Lundarektorn Per Stjernquist, som dels endast ngått i en av flera referensgrupper, dels lisat så excentriska drag att han ingalunda kan ses som universitetens talesman) . Om 111an planerar en radikal omstöpning av aela det högre utbildningsväsendet över huvudet på dem det främst berör, då skall 111an inte vänta sig förtjust bifall. Då blir 457 istället misstänksamhet och negativism den naturliga reaktionen. Mycket kortfattat kan U68 :s förslag sammanfattas i följande punkter: All utbildning som bygger på genomgången gymnasieskola sammanförs till ett enhetligt administrativt begrepp - högskolan. Högskolan dimensioneras för att i princip motsvara arbetsmarknadens efterfrågan på högskoleutbildade, vilket förutsätter att det fria tillträdet avskaffas och spärrar införs över hela linjen. All högskoleutbildning blir i princip yrkesinriktad. Den högre utbildningen decentraliseras ytterligare genom lokalisering av utbildning till ytterligare en rad högskoleorter (tillsammans med de nuvarande sammanlagt 19) . Samhällets grepp om den högre utbildningen förstärks. All högre utbildning på en och samma högskoleort får en gemensam högskolestyrelse med en majoritet av s k samhällsrepresentanter. Kritiken från universitets- och högskolehåll (det gäller både universitetslärare och studenter) har inte minst skjutit in sig på den sista punkten. Men inte något av förslagen har gått fritt från kritik. Låt oss närmare skärskåda motiven bakom några av de viktigaste. Dimensioneringen Frågan om en spärr för tillträde till högre studier skall införas har mycket länge varit en stridsfråga. Det finns många, både bland konservativa och radikala, som häv- 458 dar att det fria tillträdet (med enbart den inskränkning som ligger i att man skall uppfylla vissa behörighetskrav) närmast är att betrakta som en demokratisk rättighet. Det anses vara vars och ens ensak att avgöra vad han vill studera och den resandes ensak om studierna leder till arbete efter examen eller ej. Enligt min mening är det inte möjligt att tillämpa detta frihetsresonemang i ett läge där snart sagt alla medborgare har, eller lätt kan skaffa sig, behörighet för högre studier. Många riktar i dagens situation skarpa och berättigade anklagelser mot regeringen för att den passivt åsett en utveckling, som medfört att vi har över l O000 arbetslösa akademiker här i landet. Men detta akademikeröverskott är, som jag redan nämnt, inte främst en följd av den ekonomiska stagnationen under de senaste åren, utan det är strukturellt betingat. Det är en följd av reformerna i underliggande skolformer. Jag tycker inte att det är konsekvent att kräva att regeringen skall bära ansvaret för arbetsmarknadsföljderna av sin utbildningspolitik, samtidigt som man förvägrar regeringen rätten att använda de planeringsinstrument, som är nödvändiga för att förhindra en allmän överproduktion av akademiker. Om man kräver full sysselsättning för akademikerna - och det gör man - måste man acceptera en planmässig dimensionering av den högre utbildningen. Däremot finns det anledning att kritisera U68 :s modell för dimensioneringen. Den bygger nämligen på principen att tillströmningen aldrig skall tillåtas sjunka under den gräns, som svarar mot det prognosticerade behovet av framtida högutbjj. dad arbetskraft, samtidigt som den inom vissa gränser accepterar tal som ligger högre. Det betyder att man alltid vill tilJ. godose arbetsmarknadens efterfrågan, meD att det också är i sin ordning att utbilda fler än vad som behövs. Överskott av aka. demiker accepteras, men inte brist. Vidare har U68 utgått från antagand!! att det skall råda balans på akademikenw arbetsmarknad vid planeringsperiodem början 1976. Eftersom allt tyder på att~ istället kommer att ha ett stort ackumulerat överskott, kommer dimensioneringe att ligga i överkant. Även om det kan ' finnas skäl att ta till med viss marginal, är det uppenbart att vi också med U683 < planer kommer att fortsätta den nuvam de överproduktionen under 1970-taleb l andra hälft. Redan idag producerar många s utbildningsvägar akademiker nästan ulf. slutande "på lager". Det enda korrektivet mot detta ligger i att den spontana efter· t frågan på högre utbildning sjunker d v långt, att man inte ens med stirnulansåt· r gärder kan nå de siffror U68 satt upp. s· t• studieorganisationen y Enligt U68 bör all högre utbildning p grundutbildningsnivå vara yrkesinriktad. P Om man bortser från att det även i fraJIIo li tiden skall finnas möjlighet att läsa enstab n: kurser, innebär detta att all utbildniDc Y1 vid nuvarande filosofiska fakulteter sbll te läggas upp i form av genomtänkta utbiW- a1 ningslinjer, som alla syftar till att förlJe. m reda för ett visst yrke eller yrkesområde. m Det betyder att särskilda utbildningsnämnder, med ansvar för var sin sektor av högskoleutbildningen (t ex lärarutbildningar, administrativt-ekonomiska utbildningar, vårdutbildningar osv) kommer att få ett stort inflytande över utbildningens uppläggning. Också detta förslag har häftigt kritiserats. Man hävdar att utbildningen kommer att byråkratiseras. Det hävdas också att institutionerna kommer att förlora sin roll som förnyare av utbildningen och förmedlare av de färskaste lorskningsrönen. Jag tycker att denna kritik är överdriven. Sedan länge fungerar utbildningen vid fackhögskolorna enligt detta mönster - utan att någon veterligen slagit larm om byråkratisering och förstelning. U tbildningslinjerna vid de tekniska högskolorna byggs t ex upp med hjälp av kurser 10m hämtas från de olika institutionerna. Detta är nödvändigt om resultatet skall kunna bli en praktiskt användbar yrkesutbildning. Att det hittills inte fungerat så vid universitetens filosofiska fakulteter kan ju inte vara ett sakligt skäl för att avvisa systemet också för framtiden. Detta är tvärtom en nödvändig följd av kravet på yrkesinriktning av utbildningen. Givetvis bör man vara på sin vakt när principerna skall omsättas i praktisk verklighet. Att utbildningarna organiseras i en medveten ordning med sikte på ett visst rrkesområde får inte innebära att kvalitetskraven eftersätts. Likaså är det viktigt att utbildningen inte "atomiseras" i en mängd srnå:bitar utan möjlighet till sarnmanhang och fördjupning. Man bör heller 459 inte glömma, att den som av något skäl önskar kornbinera ämnen i sin examen på ett alldeles eget sätt, enligt U68 har full frihet att göra detta. De utbildningslinjer, som skall byggas upp, innebär ingen tvångströja som alla tvingas ikläda sig. U tiokaliseringen Den föreslagna fortsatta utlokaliseringen till sammanlagt 19 högskoleorter har med rätta rönt stark kritik. Enligt U68 är det angeläget att föra utbildningen närmare de studerande. Skälet varför detta är angeläget anges vara, att då högskolan i framtiden kornmer att betjäna en mycket större andel s k vuxenstuderande, är det av sociala skäl viktigt att se till att alla har tillgång till utbildning någorlunda nära hemorten. Detta är ett av utredningens allra svagaste argument. Det skulle möjligen äga relevans om avsikten vore att erbjuda ett någorlunda fullständigt utbildningsutbud på alla de 19 orterna. Men det är av naturliga skäl inte möjligt. För alla de nya orter som föreslås gäller att utbildningsutbudet kornmer att bli synnerligen smalt. Dessutom avser U68 inte att utlokalisera den traditionella universitetsutbildningen i nämnvärd utsträckning. Det är främst nya, kortare kurser samt utbildningar av det slag, som visserligen bygger på genomgången gymnasieskola men hittills inte räknats till högskoleutbildning, som skalllokaliseras till de nya orterna. Därmed faller argumentet om närhet till utbildningen. Ty det är bara den som händelsevis råkar efterfråga en utbildning 460 som erbjuds i eller nära hans hemort, som har någon glädje av reformen. Alla andra tvingas, som hittills, att söka sig till de stora universitets- och högskoleorterna. Det sägs också klart ut i U68:s betänkande, att allmänna lokaliseringspolitiska mål varit vägledande för förslaget snarare än utbildningspolitiska. Iden att bygga ut ett antal städer till högskoleorter med 3 000 a 4 000 studerande är från början dödfödd. Även om det inte är fråga om - som ibland antyds i debatten - att grunda nya universitet, måste nya högskoleenheter planeras i någorlunda stor skala. Det är tveksamt om den totala studerandevolymen alls kommer att räcka till för att fylla dessa nya orter med ens 3 a 4 000 studerande vardera. Erfarenheten visar, att de minsta orterna är de känsligaste vid en tillbakagång i studenttillströmningen. Redan Umeå universitet, som dock är ett universitet, har fått stark känning av detta under de senaste två åren. Hur skall det då inte bli med orter som Halmstad, Kristianstad, Kalmar, Västerås m fl orter som nu föreslås bli utbyggda till högskoleorter? Högskolestyrelserna Strävan att närma universiteten och högskolorna till "samhället" (som om de stode utanför detta samhälle i stället för att vara en del av det, vilket givetvis är fallet) har lett U68 till att föreslå en otymplig form av högskolestyrelser, vilka skall bilda de högsta ledningsorganen på varje högskoleort. Hur irrationell den föreslagna ordningen är, framgår bl a av att högskolestyrelsen i Stockholm skall förvalta 18 högskolor (inklusive Stockholms universitet), medan högskolestyrelsen i Öster. sund får nöja sig med att basa över den nyligen upprättade socialhögskolan därstä- des plus eventuellt någon nytillkommande utbildning. Av detta skäl räknar man med att vid de större orterna delegera en sta del av förvaltningsansvaret till de enskilda högskolorna, vilka därigenom kommer att bilda s k förvaltningsenheter. I högskolestyrelserna skall "samhällsrepresentanter" vara i majoritet. Det är tyd- 1 ligt att de kommunala skolstyrelserna fått stå modell. Motiven för denna konstrul· tion kan i korthet sammanfattas så, att man vill garantera dels en demokratisk kontroll över verksamheten, dels en lokal ii anknytning till bl a kommunen och arbeB- c marknaden. Dessa motiveringar är med förlov sagt 1 generande svaga. I detta sammanhang r finns inte de motiv för demokratisk kon- J troll o dyl som kan åberopas för t ex före- n tagsstyrelsernas del. Högskolan är ju ea e del av den offentliga sektorn, den får sim 51 resurser anvisade av riksdagen och är 1111- s1 derställd ett centralt ämbetsverk (m n kommer att heta UHÄ, Universitets· od st högskoleämbetet). Offentlig insyn och kODtroll lider vi sålunda ingen besvärami fe brist på. Vad den lokala anknytningen l» II träffar, är det en grotesk tanke att ställ II det högre utbildningsväsendet under regio- 01 nalt inflytande. Högskolorna har till uw- d gift att utbilda akademiker för hela ta. d1 dets behov - inte för det närmast <11- kc givande näringsgeografiska upplandet. Dit d1 ar mget fel att knyta representanter för bl a näringslivet till högskolorna i någon form, om avsikten är att tillföra planeringsarbetet sakkunskap. Men detta önskemål är inget argument för U68 :s styrelsekonstruktion. U68:s högskolestyrelser borde därför först som sist avvisas som det ogenomL tänkta förslag det är. Jag är också överc tygad om att en stor remissopinion kommer att förkasta det. Samtidigt står det emellertid klart att politikerna i stor utsträckDing bundit sig för någon form av politiskt inflytande på styrelsenivå. Frågan är d1'1 hur allvarligt man skall se på ett sådant politikerinslag. Jag hör inte till dem som tror att detta ir början till slutet för högre utbildning och forskning i Sverige. Farhågorna för att forskningen skulle komma att ställas mder direkt inflytande av lokala kommu- ~ aalpampar är med säkerhet överdrivna. - Inte heller lär utbildningsplaneringen, an- - nat än i mycket stora drag, läggas under 1 rtt direkt politikerinflytande. Högskole- :J. !tyrelserna kommer förmodligen att ägna - lig främst åt större frågor såsom samordJ Ding av befintliga resurser, byggnadsinveJ rteringar och dylikt. Det ligger en fara i att alltför mycket e fokusera intresset på högskolestyrelsernas - makt, eftersom andra faktorer enligt min a mening spelar större roll för utbildningens •- :x:h forskningens villkor i framtiden - och •- ile faktorerna bör inte skjutas i hakgrun- ,_ len. För exempelvis utbildningsstandarden l- lommer behörighetsreglerna (som är un- :t ler utredning) att spela en avgörande roll. 461 Mycket tyder på att behörighetsreglerna kommer att sättas så lågt, att förkunskaperna hos många studerande kommer att ligga avsevärt under den redan nu betänkligt låga nivån. Forskningen kommer å andra sidan att påverkas av bl a en förändrad sammansättning av forskningsrå- den. Det finns krafter som arbetar på en politisering av forskningsråden, och skulle deras syften förverkligas finns det all anledning att hysa farhågor. Vill man styra utbildning och forskning från statsmakternas sida, finns det alltså effektivare vägar att gå än via de föreslagna högskolestyrelserna. Vilka skall föra kulturarvet vidare? Är alltså den massiva kritiken av U68 obefogad? Är U68 i själva verket bättre än sitt rykte? Jag anser inte att kritiken som riktas mot U68 är obefogad. Det finns tvärtom mycket i U68 :s förslag som bör rensas bort, innan en reform av det högre utbildningsväsendet i vårt land genomförs. Detta hade sannolikt också kunnat ske på ett tidigare stadium, om man låtit representanter för universitet och högskolor medverka i utredningsarbetet. Men vilka skall då föra kulturarvet vidare, när universiteten blir "lokalt styrda yrkesskolor"? Hur blir det med vårt internationella anseende? Vad blir det egentligen för slags akademiker, dessa som skall utbildas på yrkesinriktade linjer under högskolestyrelsernas egid? Jag tror att det här är viktigt att hålla vissa saker i minnet. Universiteten var, 462 tills relativt nyligen, en angelägenhet för en mycket liten minoritet. Vid sidan av att svara för forskningen, som sysselsatte något tusental personer, hade de begränsade uppgifter i form av utbildning av läkare, lärare, jurister och ytterligare några yrkesgrupper. Med 1960-talet har universiteten blivit en stor samhällssektor, med uppgift att utbilda inemot en femtedel av en årskull ungdomar. Denna utveckling, som har sin motsvarighet också i en rad andra länder, kan inte försiggå utan att många traditionella begrepp ställs under omprövning. Kan vi, och bör vi, i detta nya läge ställa samma krav på universiteten som vi gjorde tidigare? Kan vi verkligen begära att universiteten och högskolorna skall utbilda 30 000 a 35 000 vetenskapligt skolade sanningssökare varje år? Räcker det inte om de producerar ekonomer, lärare, förvaltningspersonal, tekniker o s v med en utbildning som svarar mot de behov, som den arbetsmarknad ställer på vilken de allra flesta av dem skall verka? Jag tror det är viktigt att göra klart för sig, att grundutbildningen vid universitet och högskolor idag har detta som primär uppgift. De är och skall vara ut· 1 bildningsanstalter för den högutbildade arbetskraft samhället behöver. Samtidigt skall de så långt detta är möjligt svara fii J en utbildningsmiljö som präglas av dea 1 nära kontakten med aktuell forskning, gainternationella utblickar, känner ansvar fii e kvaliten i utbildningen och rekryterar dc /; forskarbegåvningar som skall föra forsk· A ningen vidare. Men alla som utbildas vid s universitet och högskolor kan inte bli ku]. turbärare i den exklusiva mening som vi tidigare förknippat med begreppet akademiker. Våra ambitioner i detta avseende får vi flytta upp ett pinnhål, till forskarut· bildningen. Det är på den nivån de akademiska traditionerna får möjlighet att leva vidare. Och om vi betänker att vi idag utbildar nästan lika många doktorer som vi för tjugo år sedan utbildade akademiker totalt, på alla nivåer, tycker jag inte att perspektivet är så skrämmande som det stundom utmålas.