Arbetsgivaravgifterna För alla regeringar i demokratier är det svårt att höja medborgarnas inkomstskatter. Det finns därför en naturlig strävan hos styrande som vill bli återvalda att hitta mindre synliga finansieringsmetoder för röstknipande reformer. I ·Sverige infördes 1960 omsättningsskatten, som i princip var en skatt på företagens omsättning. Huvudeffekten av denna skatt blev ökade prisstegringar. Snabba prisstegringar är emellertid ofta till nackdel för en regring, -detta i synnerhet när det klart kan påvisas, att det är .en skattehöjning som ökar priserna. Den offentliga sektorns krav på ökade resurser måste således tillgodoses på något mindre ostentativt sätt. Ur de styrandes synvinkel förefaller en skatt beräknad på företagens lönesumma som nära nog idealisk. Kallas den dessutom för en avgift kan ordets makt över tanken medföra, att många inte uppfattar skatten som en skatt. Arbetsgivaravgifter höjer inte priserna omedelbart, vilket är till fördel för de styrande, som också kan hävda, att det är företagen som får bekosta reformerna. Och företagen anses i detta sammanhang ha råd med det mesta. Från demokratisk synpunkt synes emellertid arbetsgivaravgifter- löneskattervara något betänkliga. Vanliga inkomsttagare har svårt att bilda sig en uppfattning om hur mycket de egentligen betalar i skatt. Detta är man väl medveten om på socialdemokratiskt håll, varifrån man förordat en mera fullständig övergång till löneskatt just för att underlätta kommande skattehöjningar. Väljarna skall helt enkelt föras bakom ljuset vad beträffar skat· tetryckets höjd. En höjning av arbetsgivaravgifterna i stället för en moms- eller inkomstskattehöjning har en snedvridande effekt på ut· rikeshandeln. Den drabbar exportproduk· tionen, men inte importen. En förutsätt· ning för detta är naturligtvis, att den nor· mala löneökningstakten inte dämpas. Mes. tadels torde arbetsgivaravgifterna ha kommit ovanpå de normala löneökningarna med starkare prisstegringar som följd. TiD en del har de sannolikt också verkat lönsamhetsminskande på företagen. De företag, som legat på gränsen till olönsamhe~ har när de inte kunnat höja sina priser blivit tvungna att avskeda en del av sina anställda. I synnerhet oförutsedda höjningar av arbetsgivaravgifterna måste starkt ha bidragit ti'll ökad arbetslöshet. Före 1960 bestod arbetsgivaravgifterna endast av en sjukförsäkringsavgift och e11 yrkesskadeförsäkringsavgift på tillsammans 1,5 procent. Sedan infördes ATP· avgiften, vilken steg i rask takt. Ar 1969 infördes en allmän arbetsgivaravgift på l procent som därefter fördubblats vartannat år. Nästa år skall arbetsgivarna bek05o ta både tandvårdsförsäkring, arbetslöshetJ. försäkring och folkpensioner. Arbetsgivar· avgifterna 1974 kommer att uppgå till20 procent ovanpå årslönen. Därtill kornmlf avtalsenliga avgifter på närmare 4 procent. Borttagandet av folkpensionsavgiftea, menar den socialdemokratiska regerint en, måste finansieras med en höjning aY socialförsäkringsavgiften med 3,3 procent. Samtidigt skulle löntagarorganisationerna beakta denna extra kostnadsökning för företagen i de kommande avtalsförhandlingarna. Talet om en finansiering av skattesänkningen förefaller emellertid egendomligt, då ju syftet med omläggningen är att upphäva den kombinerade effekten av marginalskatter och prisstegringar, som medför att marginalskatten på realinkomstökningen överstiger 100 procent. Den offentliga sektorn måste avstå från en del av de med nuvarande skatteskalor garanterade inkomstökningarna för att löntagarnas köpkraft skall öka. Detta sker i det aviserade förslaget genom att ingen marginalskatt utgår på den del av löneökningen, som byts ut mot höjningen av arbetsgivaravgiften. skatteunderlaget ökar alltså inte lika kraftigt som det skulle gjort om omläggningen inte hade genomförts. En förutsättning är naturligtvis, att löntagarna räknar av den höjda arbetsgivaravgiften i lönekraven. Eftersom skattesänkningen således inte fullständigt kommer att finansieras inställer sig frågan: varför måste socialförsäkringsavgifterna höjas? Vore det inte mycket enklare att vidta en exakt så stor sänk- 381 ning av inkomstskatten som bedöms behövlig för höjandet av löntagarnas köpkraft och sedan inte höja arbetsgivaravgif" ten? En höjning av avgifterna med 3,3 procent kommer med största sannolikhet att komma ovanpå de "normala" kostnadsökningarna. En enkel kalkyl visar nämligen, att det inte finns någon möjlighet för löntagarna att pruta på sina lönekrav om de inte accepterar avtalsmässiga lönesänkningar. Avtalsenliga och lagstadgade arbetsgivaravgifter ökar 2,2 procent 1974, vi'lket tillsammans med "finansieringen" av skattesänkningen gör 5,5 procent. Därtill kommer 4-5 procents löneglidning, som företagen inte har råd att avstå ifrån, samt krav på låglönesatsning och någon liten avtalsmässig generell löneökning - tillsammans kanske ytterligare 4-5 pro~ cent. sluträkningen stannar vid bortåt 15 procents lönekostnadsökning. Varifrån skall de 3,3 procenten kunna avräknas?. Enda lösningen måste vara, att regeringen mot avta1srörelsens slutskede själv gör denna avräkning genom att avstå från de 3,3 procenten. I annat fall blir det både extra prisstegringar och extra arbetslöshet.