Litteratur
THEDE PALM:
Riktig svenska
I den nya upplagan av »Riktig svenska» (fjärde omarb. upp!., Esselte Studium) skriver professor Erik Weilarrder i kapitlet Tankereda,
att konstruktionen Birger Jartsgatan i själva
verket innebär en Jarlsgata med förnamnet
Birger. Han rekommenderar i tydlighetens intresse skrivningen Birgerjarlsgatan eller eventuellt Birger-Jarls-gatan. Sedan man tänkt
igenom detta, får man medge att han har
rätt. (Recensenten höll här på att skriva »Vid
närmare eftertanke har :Qan rätt», vilket skulle
ha utgjort ett ytterligare exempel på bristande tankereda: professorn kan naturligtvis ha
rätt, vare sig en recensent tänker eller inte.)
Men förhåller det sig inte så, att för femtio
år sedan angav gatuskyltarna Birger Jarls gata? Serlan har den bestämda formen, vilken
alltså är ologisk, tagit över i analogi med
Kungsgatan och andra. På samma sätt talar
vi om Ingmar Bergmanfilmer; Weilarrder fö-
refaller rekommendera Ingmarbergmanfilmer,
men man kan betvivla att utvecklingen går åt
det hållet.
Exemplet ovan är framletat med möda.
Bland många hundra finns blott få som man
vill diskutera. De allra flesta är direkt slående och övertygande; dessutom är de ofta roliga, stundom drastiska, alltid lärorika. Weilanders förmåga att illustrera sina åsikter med
välvalda citat och klargörande exempel är en
av orsakerna till att »Riktig svenska» inte bara
är en uppslagsbok utan en bok att läsa.
Författaren som stundom grips av osäkerhet om sin stil (eller heter det hans stil?)
finner i Wellal!ders bok hjälp och tröst. Genomgången av pronomena szn och hans är
pedagogiskt klar och begriplig. Språkkänslan
är osäker om det rätta bruket av dem, säger
Wellander, och det är så sant. Man bör taga
god tid på sig och läsa hans framställning
med eftertanke. A andra sidan skall det sägas,
att bara den, som någon gång i sitt liv lärt in
vissa grammatiska grunder, har förutsättningar
att läsa dessa sidor till slut och förstå dem.
Den som gått igenom en grammatiklös skola
får däremot svårigheter. Boken ställer krav
på läsaren. Detta är inget fel, tvärtom, men
ingen skall alltså tro att han kan lära att uttrycka sig på riktig svenska endast genom
att begagna Weilanders bok som nybörjarbok.
Inför två företeelser i boken ställer man sig
frågande. Den första är kommateringen.
»Stundom tycks varje norm saknas», skriver
Weilarrder om bruket av skiljetecken. Man
tycker att han kunde ha föreslagit några normer eller att han rent av själv kunde ha tilllämpat några för läsaren urskiljbara sådana,
när det gäller konsten att sätta ut kommatecken.
Den andra företeelsen är mera speciell, och
när den påpekas här är det endast därför att
Weilarrder en gång varit lektor i Norra Latin.
Tillät han då, att man inleder en huvudsats
efter en temporal eller konditional bisats
med så, vilket han nu gör själv tämligen ofta
(»om en språklig gemenskap en gång funnits
så har den splittrats») ? Före hans tid var det
inte tillåtet, knappast i muntlig framställning
och än mindre i skriftspråk.