GUNNAR UNGER : Monarkin och socialdemokratin Grundlagberedningen vill genom sitt förslag göra Sveriges konung till en krönt skyltdocka, menar redaktör Gunnar Unger i denna artikel. Socialdemokraterna har betingat sig ett högt pris för sina förmenta eftergifter i republikfrågan, ett pris som de andra partiernas representanter aldrig bort betala. Det nu liggande förslaget räddar inte monarkin utan bäddar för övergång till republik. H an hälsar alltså med tillfredsställelse den opposition mot förslaget, som kommit till uttryck inom M oderata samlingspartiet. Enligt hans mening finns det ingen anledning att inte taga strid i denna fråga. Han är för sin del övertygad om att svenska folkets majoritet inte önskar den utveckling, som socialdemokraterna nu på en bakväg förberett men som klokare ledare än de som nu regerar, och då framför allt Per Albin Hansson, klart insett skulle vara olycklig. För mer än ett halvt århundrade sedan, närmare bestämt vid 1911 års partikongress, inskrevs republikkravet i den svenska socialdemokratins program. Den drivande kraften bakom denna programändring var den vänsterradikala falangens ledare Z Höglund. Dess främste motståndare var partiets ledare Hj Branting. Han fann programändring onödig i en fråga, där i själva verket alla var eniga om principen, och betecknade Höglunds aktion som »studentpolitik». Under intryck av de upprörda stämningarna efter storstrejken segrade för ovanlighetens skull Höglunds linje över Brantings. Men det var Erantings linje, som kom att bli riktningsgivande för socialdemokratins hållning till republikkravet under de närmast följande 55 åren. Kravet förblev principiellt, och att aktualisera det betraktades som studentpolitik. När Carl Lindhagen vid 1912 års riksdag framlade den första socialdemokratiska republikmotionen, ogillades sålunda hans initiativ av förtroenderådet och riks- :dagsgruppen. Partistyrelsen deklarerade vid 1914 års partikongress: »Tiden att i riksdagen väcka förslag, som syfta till republik, är inne då händelsernas egen logik givit det nödvändiga underlaget för att ett sådant yrkande skall på a 11 a håll kännas så som det bör vara: en allvarlig politisk aktion. Ställningen bör följaktligen ha utvecklats dithän, att republikens införande framstår för en avsevärd del av nationen såsom icke blott teoretiskt riktigt, utan just av den givna situationen på- kallat.» Därvid blev det. Inga framstötar om epublik togs hädanefter på allvar av soialdemokratins ansvariga ledning. Ja, 1dets ironi ville att när mannen, som getomdrivit republikkravets inskrivande i let socialdemokratiska partiprogrammet, Utså Z Höglund, skulle hugfästa kungallbileet 1938 i Social-Demokraten, där han lå var chefredaktör, formade sig hans lelare till ett förtroendevotum för monarin i vårt land. Den svenska demokratin tade, skrev han, »i samarbete med en loal kungamakt» sannolikt bättre utstått det ·ånga decenniets påfrestningar än en ung vensk republik skulle ha gjort. »Vi för- 'lir trogna vårt republikanska ideal, men rågan har förlorat all aktualitet i ett lä- e, där monarken själv närmast fungerar, Jm vore han en republikens president.» löglund hade med andra ord även han lutligen ställt sig på Erantings linje. 'er Albin Hansson och monarkin )m möjligt ännu mer markerad blev soialdemokratins solidaritet med monarin under andra världskriget. Det mest ppseendeväckande uttrycket härför var 'er Albin Hanssons hyllning för Gustaf r efter det s k andra borggårdstalet. Den )Cialdemokratiske statsminister, som i hög- ! grad än någon av sina föregångare el- :r efterföljare ansetts förkroppsliga den venska arbetarrörelsen, yttrade härvid l a: »Vi veta nu att folkstyrelse är möjg både under kung och president, att ·ågan om monarki eller republik icke är vgörande för den flemokratiska idens förerkligande, ja t o m att diktaturen tycks 285 kunna lättare etableras i en republik än i ett kungadöme. Vi veta också att konungen på grund av sin särskilda ställning kan i en svår tid lättare än någon annan bli en samlande gestalt för den nationella sammanhållningen och kraftutvecklingen.» Denna gärd av demonstrativ rojalism var dock, som framgått, bara inseglet på en lång utveckling. Det är ingen överdrift att säga att sedan monarken godtagit parlamentarismen och demokratin, det socialdemokratiska republikkravet i realiteten avskrevs eller i varje fall - med Höglunds formulering - förlorade all aktualitet. Hansson, som väl får betraktas som den svenska socialdemokratins störste realist och främste taktiker genom tiderna, drog konsekvensen av det ·uppkomna lä- get genom att vid partikongressen 1944 förorda republikkravets slopande. Liksom på sin tid Branting fick han vidkännas en motgång. Väl närmast av pietetsskäl bibehöll man republikkravet, men det fortfor även under de bägge närmast följande decennierna att ha en rent principiell innebörd och att aktualisera det betraktades alltjämt som studentpolitik. När den sandlerska författningsutredningen år 1963 - efter att ha verkat eller i varje fall sammanträtt under loppet av nära nog nio år - framlade sitt huvudbetänkande, aktualiserades sålunda inte republikfrågan. Visserligen hade utredningen i ovist nit och med bedrövligt resultat oombedd utvidgat sitt uppdrag till att avskaffa vår mer än 150-åriga regeringsform, Europas äldsta - och värl- 286 dens näst äldsta - skrivna författning och ersätta den med en ny. Men denna fullständigt opåkallade klåfingrighet hade dock icke på ett mera djupgående sätt berört monarkens ställning. Även om utredningsmännen fullständigt i onödan på vissa punkter reducerat konungens befogenheter i stället för att nöja sig med att kodifiera gällande praxis, tillerkändes han dock viktiga prerogativ. Enligt utredningens betänkande skulle konungen sålunda bland annat ha rätt att avskeda regeringen och enskilda statsråd, ha rätt att säga nej till statsråds förslag i ett antal ärenden och ha rätt att vägra statsministern och ministären en begärd upplösning av riksdagen med utlysande av urtima val. Det gick så långt, att den av antirojalistiska spöksyner anfäktade Herbert Tingsten i en skrift beskyllde utredningen för att medverka till att stärka kungamaktens ställning! Nu underkändes ju på helt andra grunder den sandlerska författningsutredningen av praktiskt taget samtliga remissinstanser, och det befanns nödvändigt att tillsätta en ny s k grundlagberedning. Men det i detta sammanhang relevanta och intressanta är att inte heller i samband med den sandlerska författningsutreclrMngen republikkravet ak•tualisemdes från socialdemokratiskt håll. Grundlagberedningen År 1966 förändrades emellertid läget i republikfrågan radikalt. Vid detta års riksdag motionerade nämligen 33 socialdemokrater med fru Nancy Eriksson i spetsen om en utredning av statschefens ställning i en parlamentarisk demokrati, varvid även »frågan om en i demokratisk ordning vald statschef i ett republikanskt statsskich borde prövas. Dessa motionärer fick inte som en gång Lindhagen, bakläxa av par· tiet. Tvärtom godkändes motionen av för· troenderådet och erhöll på så sätt en par· tiofficiös hallstämpel. Motionen avstyrk· tes visserligen av konstitutionsutskottet, men en socialdemokratisk utskottsreserva· tion med krav på utredning av statsche· fens ställning genomtrumfades i riksda· gen, och i regeringsdirektiven till den nya grundlagberedningen hänvisades till detta beslut. Bakvägen hade man alltså lyckats smussla in republikfrågan i grundlagbe· redningen. Även om så aldrig klart utsades, förullsattes denna skola behandla frågan om monarki eller republilk. Vad betydde nu allt detta? Låt vara på slingrande stigar och under utvecklande av en dimbildning, som tydde på befogad rädsla för väljarnas reaktioner, hade den socialdemokratiska ledningen för första gången sedan republikkravet 55 år tidi· gare antogs, beslutat att aktualisera det Åtgärden betecknades på borgerligt hål som en avlednings- resp utpressningsman· över i författningsfrågan kombinerad med ett försök att ta vinden ur seglen för kom· munisterna och deras medlöpare inom den s k nya vänstern. Även om hr Erlander. som då var statsminister, gjort sig känd för sin studentikosa läggning - man er· inrar sig i sammanhanget hans bevingade ord »visst är jag republikan, men därmed inte sagt att jag vill avskaffa monarkin, - ville man i det längsta inte tro att han ledrev vad Branting kallade studentpoliik i en fråga av denna vikt. Så var heller nte fallet. Vart socialdemokratin syftade ned sin taktik skulle småningom visa sig. ~esultatet är grundlagberedninge~ komJromiss, som i hög grad bär prägeln av 1tt vara tillkommen under utpressningstot Socialdemokraterna har under schack·andet med författningen betingat sig ett tögt pris för sina mer eller mindre förmena eftergifter, bland vilka accepterandet av nonarkin får anses vara den mest dyrköpa. De har, för a:tlt blott ta de viktigaste ~xemplen, genomdrivit det absurda »komnunala sambandet», vars motivering änm ingen, allra minst statsrådet Carl Lid- >om lyckats klargöra. De har förskaffat >ss en groteskt öve!'rumensionerad, tungadd och opraktisk riksdag. De har lyc- ;ats undvika kvinnlig tronföljd, beslutanle folkomröstning, lagprövningsrätt och 1ffentliga utskottsförhör. De har beskurit iksdagens beskattningsrätt. Men framför Lllt har de nästan fullständigt undergrävt nonarkens ställning genom att beröva hotom så gott som all auktoritet och alla unktioner och därmed förvandlat motarkin till en tom dekoration. Som man erinrar sig står det uttryckli- ~en i grundlagberedningens förslag att >Konungen är r]kets statschef». Att då 1testänga honom från all verksamhet, som ;an förknippas med chefsskapet över en tat, verkar inte logiskt. Formuleringen får tärmast karaktären av ett hån, när stats- :hefens enda fun'ktioner antas bestå i a,tt örklara riksdage!l. öppnad, närvara vid ninst fyra konseljer om året och- av nå- 287 gon anledning - sitta ordförande i utrikesnämnden. Han skall inte ens som hittills vara fredad för åtal. Normal praxis i övriga nord- och västeuropeiska monarkier - liksom än så länge i den svenska - är som bekant att monarken, vars person är fridlyst, utnämner regeringen, presiderar i statsrådet, utlyser nyval, i princip handhar rikets mellanfolkliga angelägenheter, fattar regeringsbeslut, utfärdar lagar och utnämner statstjänstemän. Ingen kan. rimligen påstå att detta i vår tid lett till några maktmissbruk, men det har gett monarkin dess stora symbolvärde. Hela statsverksamheten bär kungadömets .insegel. Om vi nu i Sverige skulle gå därhän att så gott som den enda rätt vi tillerkänner monarken är rätten att ställas inför rätta, att så gott som det enda ansvar vi tillerkänner honom är det som kan utkrävas inför domstol, då har vi väl ändå gått för långt. Skall vi överhuvudtaget behålla monarkin - och det torde ett överväldigande folkflertal önska - får vi inte alldeles beröva den mening och värdighet. Det skadar inte heller att betänka hur psykiskt förödmjukande och allmänt demoraliserande det måste vara för en frisk och arbetsför person att avlönas för att göra ingenting. Synpunkter som dessa är säkert allt annat än ovanliga. I själva verket fö- refaller det som om grundlagberedningens bedrövliga kompromiss i statschefsfrågan väckt olust i vida kretsar. Tydligast har detta av förklarliga skäl kunnat iakttas inom moderata samlingspartiet, som i den konstitutionella monarkin ser en styrka för 288 demokratin tack vare monarkens opartiska utövande av det högsta statsämbetet. Moderaternas reaktion Ett synnerligen uppseendeväckande uttryck tog sig denna olust vid vårens stämma med moderata samlingspartiets Stockholmsförbund. Modera.terna i Stockholm beslöt sig i skrivelser till partistyrelsen och riksdagsgruppen enhälligt för att hemställa att partiet vid den fortsatta behandlingen av grundlagberedningens förslag öppet måtte arbeta för en revision av kompromissen i syfte att återge monarkin en meningsfull funktion. Som ett minimi'krav uppställdes att konungen även i fortsättningen skall leda konseljerna och fullgöra nuvarande funktioner i samband med regeringsbildningen samt vara fredad för åtal. Liknande önskemål har satt sin prä- gel på en motion, som inlämnats till partiets i höst förestående riksstämma. Den är undertecknad - vilket har sitt speciella intresse - icke blott av en av partiets rättsvetenskapliga veteraner utan också av två av de mest aktiva krafterna inom dess ungdomsrörelse. Motionärerna utgår från att partiet i sitt program fastslår att det svenska statsskicket skall grundas på den konstitutionella monarkin och ifrågasätter om grundlagberedningens statschefskompromiss är förenlig med partiprogrammet. Motionärerna hävdar att konungen liksom hittills måste förenas med statsverksamheten på ett sådant sätt att han är formellt delaktig i regeringens beslut och väl insatt i den politiska verksamheten. Han bör därför förbli ordförande i den regeringskonselj där alla viktigare ringsärenden slutgiltigt skall avgöras. därigenom hindras en för vårt hittillsv<L-1 rande statsskick främmande minis>tet·st)rrell-1 se. Genom enkammarsystemet har gens talman fått en ännu starkare nr~.lit:iol.d ställning och betoning, vilket är ett mot att till honom överföra uppgiften att vara regeringsbildare. Motionärerna anser också att en folkomröstning om statsskicket bör hållas och uppmanar stämman att besluta att partiet måtte avvisa grundlagberedningens kompromiss i statschefsfrå- gan och verka för de i motionen framförda kraven. Denna reaktion inom moderata samlingspartiet är högst tillfredsställande. Som regeringsrådet Gustaf Petren i en uppmärksammad tidningsartikel påpekat finns det veterligen ingen författning i världen där statschefen gör en så slät figur och spelar en så ömklig roll som i den tilltänkta svenska. Även om moderaternas representant i grundlagberedningen av naturliga skäl känner sig bunden av kompromissen, behöver partiet som sådant sannerligen inte göra det, detta så mycket mindre som kompromissen enligt mångas mening snarare än att befästa monarkin underlättar övergången till republik. Ett minimikrav borde vara att den svenska monarken får åtminstone samma formella befogenheter som sina skandinaviska kolleger. Att bekämpa kompromissen är om man så villliktydigt med att blåsa till strid mot socialdemokratin när det gäller monarkin. Men varken monarkin eller moderata samlingspartiet kan ha något att förlora på en sådan strid, tvärtom. Det kan knappast råda något tvivel om att det finns ett mycket stort antal svenska medborgare både mom och utom moderata samlingspartiet, ;om icke önskar att se Sveriges monark 289 förvandlad till en krönt nickedocka, eller rättare - ty ordet nickedocka gör ett i sammanhanget alltför energiskt intryck - till en krönt skyltdocka.