GUNNAR BööS: Mene tekel Risken för att haven förstörs av föroreningar ökar med katastrofal hastighet: idag kan man tydligt läsa skriften på väggen, Mene tekel. Så menar författaren till denna artikel, kommerserådet Gunnar Böös. Han är specialist på oljeskyddsfrågor och sitter sedan länge som ordförande i Nordiska oljeskyddsunionens råd; han är även ordförande och verkställande ledamot i Nordiska aktionsutskottet för oljeskydd till sjöss. Han tar fram som exempel Östersjön, där fisken till stor del redan !ir så förgiftad att den är otjänlig till människoföda. Han nämner Nordsjön, där som bekant oljeexploatering har börjat utanför Norge, men där man ännu inte vet hur mycket och vad som kommer att förstöras av den olja som man får fram. Till sist anför han emellertid också en svag förhoppning om en bättre framtid. Ett nystartat internationellt företag, där även svenska storföretag ingår, har börjat intressera sig för bl a haven som proteinproducenter, och därmed kommer det i motsatsställning till de havsförstörande företagen. I varje fall måste något göras, säger han, och göras nu: Det ligger fara i dröjsmål. Den naturförstöring, som länge pågått genom föroreningen av haven, har nu nått en sådan omfattning att det synes vara allenast en tidsfråga när förödelsen blir fullständig, om den får fortgå som hittills. Havsföroreningen ett dödligt hot Den kände schweiziske oceanografen, professor Jacques Piccard har nyligen hållit ett föredrag på uppdrag av sekretariatet för Förenta Nationernas miljö- vårdskonferens i Stockholm nu i år. Han framhöll, att många expert~r i dag tror att allt liv i haven kommer att vara utsläckt inom de närmaste 25- 30 åren, om mänskligheten inte kan förmås att betala vad det kostar att stoppa föroreningen. För egen del ansåg professor Piccard att de stora haven kommer att dö, om folken inte upphör med den ständigt ökande föroreningen av vattnen. Östersjön kommer att bli det som först förstöres, därnäst Adriatiska havet och sedan resten av Medelhavet, förklarade han. Professor Piccard har under sina på- gående oceanografiska undersökningar sett mer av havsföroreningen än någon annan vetenskapsman, djuphavsforskaren Cousteau möjligen undantagen. Piccard uppskattar mängden av petroleumprodukter som haven får mottaga varje år till nå- gonting mellan -fem och tio miljoner ton. Härav beräknar han en och en halv miljon (inkl 200 000 ton bly) härröra från ämnen som på olika sätt utsläppes i luften och som slutligen hamnar i hav.en. Utflö- de från fartyg . (fdmst tankfartygen) svar 38 rar för ytterligare en miljon ton, och resten utgörs av petroleumprodukter som släpps ut i floderna eller elj'!st från land. Som en annan stor fara framhöll han kvicksilverutsläppen från pappersbruken, som han uppskattade till omkring 5 000 ton om året. En tredje svår föroreningskälla utgöres av biociderna. Denna mångfaldiga förorening förgiftar i första hand planktonmassorna i ytskiktet och när dessa förstörts, säger professor Piccard, förintas också de större artema av djur- och växtplankton och slutligen även fisken. Havet som näringskäl1a För människans vidkommande gäller hotet icke blott havet som näringskälla, som av fysiologerna tillmätes allt större, kanske till sist avgörande betydelse med hänsyn till befolkningsexplosionen. Mot bakgrunden av den befarade planktondöden öppnar också vetskapen, att omkring 70 % av syret i luften som vi andas beräknas bero på algernas kolsyreassimilation genom s k fotosyntes under solljusets medverkan, ett skrämmande perspektiv. Från annat vetenskapligt håll har framhållits, att de för den av professor Piccard påtalade föroreningen mest utsatta vattenområdena utgöres av kustvatten och de slutna vattenområdena, innanhaven, som också rymmer fiskens främsta kläckningsplatser. För Östersjöns vidkommande har ju förstörelsen på senare tid i högsta grad oroat marinbiologerna, och en del av fisken där är ju redan så förgiftad, att den är otjänlig till människoföda; i viss mån är orsaken den långsamma omsättningen inom detta slutna vattenområde. Medelhavsområdet lider av liknande svårigheter i fråga om vattenreningen, på vissa håll i ännu högre grad än i Östersjön. Grunda och orörliga vatten som Adriatiska havet är naturligtvis särskilt illa utsatta och nästan dömda att tjäna som reservoarer för allehanda slag av föroreningar. Den brittiska kusten, som lider svårt av oljeföroreningen från de mängder av fartyg som ständigt passerar där, är därtill mycket utsatt för den orenlighet som dumpas i floderna av industriföretagen och i övrigt kommer från samhällena och jordbruket. På senare tid har ju Nordsjön också utsatts för hotet av svår förorening genom oljeborrningar i havsbottnen och dumpning från fartyg av giftigt eller eljest skadligt avfall som forslas ut från industrier i land. Hur oljelastningen ute vid det norska Nordsjöfältet (Eko-fisk) skall kunna ordnas med full säkerhet i alla väder är enligt uttalande från norskt redarehåll ännu en olöst fråga, vartill naturligtvis kommer risken för utflöde från havsbottnen i samband med borrningen. Vad angår avfallsdumpningen, som särskilt för nordsjöfisket innebär en elakartad risk, har nyligen (i oktober 1971) av en på norskt initiativ anordnad konferens i Oslo antagits ett konventionsförslag avsett att förhindra sådan trafik i Nordostatlanten. Låt oss hoppas att förslaget snabbt ratificeras av tillräckligt många länder och sedan också tillämpas och kontrolleras med erforderlig effektivitet. Framtidsförhoppningar ~nledning till en i någon mån ljusare syn )å framtiden och en svag förhoppning om ~n möjlighet att hejda den av ekonomiska ~rafter drivna utvecklingen mot en slutlig "örödelse av allt liv i haven har på allra ;ista tiden yppat sig. Det torde finnas plaller på en verksamhet i stor stil med syfte l.tt exploatera världshavens nästan outllyttjade rikedomar. Enligt uppgifter i dagspressen har i så- fant syfte bildats en sammanslutning, som Jeskrivits såsom det största privata indu- ;triella samarbetsprojekt som någonsin fö- rekommit i Europa, med ett tjugotal stor- "öretag som delägare. I denna har även •venska företag engagerat sig resp väntas wmma att engagera sig. Som främsta 1amn i sammanhanget står den ovanlämnde världsberömde djuphavsforskaren racques-Yves Cousteau. Denne man, som likhet med Piccard länge varnat för kon- ;ekvenserna av den också av honom under ridsträckta expeditioner iakttagna, överdit fortgående förgiftningen och förorelingen av haven, uppgives vara utsedd ill president i sammanslutningen, vilken >är namnet Association Europeenne Ocealique. 39 Den planerade verksamheten avser till att börja med att från havsbottnen och kontinentalhyllorna utvinna värdefulla metaller såsom mangan, kobolt, nickel och koppar. Därjämte är avsikten att bidraga till de växande människomassornas försörjning med protein genom fiskodlingar och skörd av plankton och tång i mycket stor skala. Imponerande prospekt - det måste gälla företag i mångmiljardklassen, om dessa stora planer skall kunna realiseras. En ofrånkomlig förutsättning härför är dessutom uppenbarligen att havsföroreningen hejdas och tvingas att upphöra. En försiktig förhoppning om en sådan utveckling kan måhända grundas på det förhållande, att väldiga ekonomiska krafter här kan komma att stå emot de mäktiga teknokratiska och industriella intressen, som i den heliga utvecklingens namn hittills krävt frihet att opåtalt få exploatera naturen och ödelägga miljön eller i vart fall handlat utan beaktande av de ödesdigra konsekvenserna av föroreningen av havet. Vad som kan komma ut av en dylik tvekamp återstår att se. Men tiden hastar: Periculum in mora!