Namn att minnas Jean-Christophe Öberg Diktande diplomater har börjat bli en företeelse så vanlig att den nästan kan karakteriseras som ett slags yrkessjukdom, eller om man så vill miljöskada. Litteratursociologerna har tyvärr in>te ännu ägnat tillräcklig uppmärksamhot åt ämneskomplexet, varför man är hänvisad trll gissningar om sambandet mellan diplomati och ·dikt. Somliga menar, att diplomatlivet så att säga i enlighet med komplementteorin skulle vara särskilt inspirerande för reflex:ionspoesi. Andra, mera illasinnade bedömare har antytt, allt fö11klaringen helt enkelt s~ulle vara den att diplomater har mera tid att fördriva än andra människor och att det då skulle ligga nära nill hands att fylla ut håLtimmarna mellan golfpartiet och cocktailpartyt med skaldeförsök. Denna insinuation måste dock tillbakavisas av var och en, som stiftat närmare bekantskap med den strävsamma kategori av yrkesutövare, vilken benämns corps diplomatique. Detta är emellertid bara lösa spekulationer. Sambandet är däremot ett faktum. Det har på senare tid blivit så uppenbart, att mången tror att det säkraste sättet att bli nobelpristagare i lit;teratur är att söka sig till den diplomatiska banan. Man behöver bara erinra om namn som Sain,t-John Perse, Andric, Seferis och Asturias för att denna övertro skall bli förklarlig. Och ändå har varken Paul Claudel eller Jean Giraudoux fått litteraturpriset! Men vi svenskar behöver sannerligen inte gå tJi]] utlandet för att få belägg för detta samband. ln,te heller behöver vi gå så långt tillbaka i tiden som tiH Gustaf III :s parisminister Gustaf Philip Creutz, som band på rosor utan tagg, som diktade om Atis och Camilla, en sång av västanvind och morgondagg. Dot finns gott om exempel från vår egen tid. Framlidne utrikesminister Gi.inther var sålunda en icke oäven bellettrist, låt vara att hans mest poetiska period inföll när han var sekreterare i potatisnämnden och att han som utrikesminister heLt övergick till den diplomatiska sakprosan. Pseudonymen Frank Bums, författare till den uppmärksammade nyckelromanen »Paradis för oss», avslöjades som ingen mindre än ambassadör Hägglöf. Vem hade trott att Östen Unden dolde en poetisk ådra, men han har varit mycket uppskattad för sina versifierade mK!dagstal, V'ilka dock beklagligtvis icke utkommit av trycket, ens som vitbok. Vi kan också skryta med två betydande centrallyriker, av vilka den ene har varit och den andre är akbiv diploma·t: ambassadörerna Eric von Post och Dick Hichens Bergström; de följs i fjäten av Ingemar Lindahl, som också mycket riktigt är ambassadsekreterare hos .hr Bergström. Bakom signaturen Bo Phanderson, som roade sig med att i en mordhistoria från Arffurstens palats lätt parodiera Bo Balderson, döljer sig utan tvivel ambassadör Bo Siegbahn, och genera·Lsekreteraren i det svenska sekretariatet för FN:s miljövårdskonferens, departementssekretemren J an Mårtensson, har under eget namn utgivit flera thrillerbetonade deckare. Ingen av de här nämnda diplomatiska skalderna har emellertid ägnat sig åt vad man egentligen kan kalla politisk poesi; inte ens hr Bergströms hymn till Chelsea Doll kan gärna anses falla under denna rubrik. Det har varit ett område som återstått att inmuta för våra vittra diplomater ända tills i november 1969, då det djärva steget stogs av dåvarande excellensen Nilssons dåvarande handsekreterare och betrodde rådgivare, Jean-Christophe Öberg, även kallad fredsduvan från Vietnam. Det skedde med en protestdikt mot massakern i Song My, publicerad i tidningen Expressen. Hr Öbergs kväde var ett ståtligt skaldestycke och samtidigt vad man skulle kunna kalla en befriande handling. Man hade länge väntat på att ·en svensk diplomat skulle träda fram och i klartext säga sannin,gen om USA:s krig i Vietnam, och det gjorde sannerligen hr Öberg i sin dristiga drapa, varur man gärna vill citera några rader: »Han dog genom Demokratos' välsignade och vassa kulorj Han dog för Mänskligheten i sitt eget våldtagna land/ Kvar finns lukten av rörelsens brinnande sticka/ I Song My, Lidice, Oradour, Song My.» ken. Detta parti har tidigare i betydande grad blivit omskrivet och fått påskrivet för sina interna stridigheter. Nu var partiet enat, personellt under Gösta Bohman, politiskt bakom ett handlingsprogram som verkligen gäller 1970-talet. Visst förekom frågor där meningarna bröts och där diskussionerna var långa och intensiva. Men det vore onaturligt om så inte varit fallet. De frågor det främst gällde - stat-kyrka och monarkin- var dessutom inte av den art som kommer att dominera nästa års valrörelse. När det gäller bl a programförslagen rörande ägardemokrati och socialpolitik liksom sysselsättningspolitiken, den ekonomiska politiken och skattepolitiken samt EEC-frågan var enigheten beträffande huvudlinjerna verkningsfull och massiv. Det kan komma att visa sig vara ett av decenniets viktigare händelser i svensk politik, att Moderata samlingspartiet nu är både vitalt och kapabelt att ge den välståndspolitik som måste prägla åren framöver ett konkret innehåll. Ytterligare en glädjande faktor vid den moderata stämman var ungdomens insats. Den kunnighet och debattglädje, som den unga konservativa generationen uppvisade, saknar motsvarighet inom de flesta andra partierna, där de yngre i kraft av extremism och omdömeslöshet försvagat sina möjligheter att påverka sina respektive moderpartier. Inom Moderata samlingspartiet är det inte så. Där lyssnar 323 man på de unga, inser deras kompetens och engagemang - inte minst på det ideologiska planet - och beaktar följaktligen deras synpunkter. I ett radioreportage vid ett torgmöte i samband med stämman tillfrågades några åhörare hur de upplevde Moderata samlingspartiet. De levde fortfarande i en förgången värld, i det de svarade att det var »de rikas» parti. Hur fel de hade visar inte bara sammansättningen av partiets medlems- och väljarkår utan också den politik som antogs på stämman. Ett måttligare skattetryck, som innebär att normalinkomstfamiljen inte skall behöva söka socialhjälp för att klara sina utgifter, är inte någon politik för »de rika». En ökad rättstrygghet, inte minst för att skydda de svaga i samhället, vilka oftast råkar ut för det tilltagande våldet är inte någon politik för »de rika». En politik som tryggar sysselsättning och välstånd genom fortsatt intensifierat samarbete med EEC-länderna är inte heller någon politik för »de rika» utan för alla grupper i samhället. Till valet är det nu mindre än ett år. Valrörelsen pågår i själva verket redan. Utgången får en avgörande betydelse för samhällsutvecklingen det närmaste årtiondet. Det gäller om den hittillsvarande konfrontationspolitiken skall fortsätta eller om den skall ersättas av en politik som bygger på samverkan mellan medborgarna.