RICHARD ÅKERMAN: Från socken till storkommun I en liten socken i Västergötland bor generallöjtnant Richard Akerman som pensionerad. Den socken, dit han flyttade, är numera en del av en storkommun, i i vilken ingår en stad som inte får kallas en stad. Där bor tjänstemännen, som styr även kommunens yttersta delar, dit de inte har tid att komma. Dit centraliseras efterhand allt: myndigheter, läkare, skolor, för att inte tala om varuhusen. Hans socken har en handelsbod kvar, men posten har just lagts ned, och telefonstationen, som t o m höll reda på gamlingar och sjuka, är naturligtvis borta. Bussarna går alltmera sällan. V ad som förr kunde uträttas på några timmar, kan ta en dag. Bilen är en nödvändighetsartikel, men myndigheterna kallar den en lyx.Är denna utveckling, denna försämring nödvändig, frågar han. Är den inte politiskt styrd, önskad av partitaktiker? Det var en gång en socken med självstyrelse och egna förtroendemän, som alla i trakten kände och ofta råkade. I mitten av socknen låg ett litet samhälle och dit gick en järnväg från närmaste stad. Egen kyrka och präst fanns. Men detta var för flera år sedan. Järnvägen blev nedlagd och ersatt med bussturer, som med tiden blivit allt färre. Numera åker icke så många med dem, tiderna passa sällan, och de befordra mest post. Men även postturerna ha blivit färre och glesare. De, som däremot gå fullsatta, är skolskjutsarna. Prästen är nu gemensam för flera församlingar och bor med sin pastorsexpedition i en grannförsamling en bit bort. Socknen blev så småningom sammanslagen med flera andra till en större kommun. Dess huvudort kom att ligga 4 km bort, och där byggdes ett fint kommunalhus och en ännu finare skola. Det senare gjorde, att skolorna i de andra socknarna i kommunen i de flesta fall drogs in. I vår socken blev dock en småskola kvar till allmän glädje; den räddades av byggrestriktionerna, ersättningsskolan i kommunens huvudort blev för dyr att bygga. Men den kommer säkert någonstans centralt med tiden. Socknens eget lilla samhälle har fortsatt att utvecklas. Dess invånarantal på nu ca 100 personer har varje år växt med några nya. Företagare ha redan länge funnits där: en mekanisk verkstad, en snickerifabrik, ett par handelsträdgårdar, några åkerier, taxi, bensinstation. Särskilt attraktivt har samhället varit för barnfamiljer, där husfadern haft arbete i de nyssnämnda 88 företagen eller i någon av grannstäderna, den ena 15 km bort, den andra 22 km. Ett pensionärshem finns också, en hembygdsgård och ett missionshus. Fritidsbebyggelse i trakten har kommit till och de där boende anlita vad som finns att få i samhället. Det gör givetvis även gårdarna i omgivningen, varav några rätt stora, och något tal om att lämna dessa gårdar öde eller att lägga ned jordbruket där har det icke varit på allvar. Handelsbodarna i grannsocknarna ha så gott som alla fått slå igen, men i vår socken är den ännu kvar. Varorna där är något dyrare än i de stora varuhusen i städerna ty transporterna ut kosta alltid något. Men den är bra att ha. storkommunen Nu har kommunen sammanslagits med närmaste stadskommun och med några andra kommuner till en ännu större kommun. Det finns ingen stad längre, bara en storkommun. Men stadsbegreppet används ändå. Något måste man ju kalla den del av kommunen, där det finns gator, torg, kvarter och flervåningshus för att skilja den från den del, där det ännu finns vägar, åkrar, skogar och gårdar. I den nya storkommunstyrelsen fick vår socken ingen representant och i fullmäktige endast några få. Det mesta avgörs av tjänstemän, som kommit från andra delar av riket. De är utvalt dugliga, kunniga och välutbildade, men långtifrån alla känner dem och i ytterområdena ses de icke så ofta. Ty kommunalhusen där är utrymda och används till litet av varje, och där träffar man ej de nya tjänstemännen. De ha sina expeditioner i staden. De flesta av dessa tjänstemän kan ej avancera längre i kommunens tjänst, och det blir för dem betydelsefullt att bli uppskattade i högre instans, på läns- och riksnivå. Att detta kan påverka deras tankar och intressen och därmed deras initiativ är inget onaturligt. Centraliseringen märks kanske mest på socialvårdssidan, där mycket av den personalkännedom, som fanns förut, nu saknas. En gång hade vår·sockens samhälle en manuell telefonstation. Den sköttes av en familj, och dit kunde man ringa och få veta t ex varför man inte fick svar från någon till växeln ansluten. Besked kanske, att de var bortresta och ej kom hem förrän på torsdag eller dylikt. Där höll man också reda på om någon på misstänkt länge icke svarade, om någon därför kanske blivit sjuk och behövde hjälp. Den manuella växeln var en god kontroll och gav uppskattad service. Tekniken hade dock sin gång och telefonstationen ersattes med en automatväxel. Det gick både fortare och lättare att ringa till hela världen. Men automaten svarade icke på några frågor och mottog inga upplysningar. Röda Korsets telefontjänst fick överta kontakten med de mest påfallande ensamma, men dess möjligheter är begränsade till dessa. Socknen har haft både lantbrevbäring och egen poststation, öppen både för- och eftermiddagar. Stationen drogs emellertid in för något år sedan trots livliga protester. u får alla antingen passa lantbrevbäraren eller bege sig de 8 km fram och tillbaka till närmaste post. Att lantbrevbäraren, som också är postombud, är mycket jälpsam och tar emot post i sitt hem, jälper upp förhållandena men ersätter ej poststationen. I närmaste stad byggs ett välutrustat vårdhem. Flyttas distriktsköterskornas mottagning dit, vilket varit på tal och naturligtvis vore en rationalisering, kommer mammor med småbarn såväl som gamlingar, som hittills haft mottagningen inom Dira räckhåll, att behöva mest hela dagen för ett be ök, ty få av dem ha tillgång till f8eii bil. Barnmorskorna ha redan förIVUllnit in i staden. Även annat flyttar. Det finns ännu de, 1001 minns när varje socken hade en fjärdingsman, en traktens polis. Men polisen bar med tiden kommit allt längre bort, och nu är det tal om att koncentrera den ytterligare från närmaste stad till en stad flera mil avlägsen. Dit har redan domsagan-tingsrätten fått flytta trots l 00-åriga traditioner och ett nästan nybyggt tingshus. Även laglydiga medborgare ha då och då behov av kontakt med dessa myndigheter, t ex för att få ett pass eller en lagfart. Men det kräver dyrare telefonsamtal och betydligt längre resor än förr. SUndardhöjning och "förbättring" Enligt vad som vanligen sägs skall standardhöjningar och rationaliseringar medföra förbättringar. Men för landsbygden, aven för den del, som icke är direkt glesbygd, har utvecklingen i mycket medfört 89 sämre service och besvärligare levnadsbetingelser. Särskilt gäller detta för dem,som icke ha tillgång till egen bil och som måste anlita kollektiva trafikmedel för att komma till närmaste stad. Ty till städerna centraliseras allt mer och mer. Där och endast där finns de stora varuhusen, där finns myndigheterna, läkarna, tandläkarna, apoteken, försäkringskassan, häradsskrivaren, biblioteken, allt sådant, som vår tids människa så ofta måste besöka. Överhuvudtaget ha förhållandena utvecklats så, tillåtits utveckla sig så, ja, uppmuntrats utveckla sig så, att för landsortsbon har bilen blivit en nödvändighet. Det är därför icke förvånande, om denne känner det som en orättvisa, om och när myndigheter i sina yttranden och för sina åtgärder betraktar bilen med stadsbons ögon som något av en lyx. Leva på landet Trots allt visar dagens statistik, att befolkningen i städernas kärna minskar och att många flyttar ut till den angränsande landsbygden, bl a till socknar sådana som den här beskrivna. Åt motsatt håll tycks det som om flera centrala instanser vill verka, framförallt de statliga. Deras handlande uppmuntrar till landsbygdens avfolkning. Fastän många, särskilt barnfamiljer, flyttat in i vår socken, har icke på flera år någon företagare velat nyetablera sig där. En av de främsta orsakerna till det är den uppenbara tendensen till allmän serviceförsämring. Man kan naturligtvis alltjämt leva bra på landet om man har det någorlunda väl 90 ställt med hälsa och krafter. Vad som främst är anmärkningsvärt är, att en hel del av den service, som en gång fanns på nära håll, under senaste tiden avlägsnats. Mycket i denna utveckling är troligen oundvikligt. Men allt är det icke och man frågar sig: Är den en dynamisk följd av teknik och ekonomi, är den orsakad av bristande intresse och uppmärksamhet, kanske rentav av okunnighet, eller beror den på en medveten politik med partitaktiska syften? Hur som helst kan det finnas skäl att uppmärksamma den och begrunda vilka följderna kan bli.