Dagens frågor Herkules från Hästveda Många har frågat sig varför statsrådet SvenEric Nilsson, vanligen kallad Hästveda efter sin mer eller mindre natursköna hembygd ej långt från Hässleholm, så kallsinnigt avvisade tanken på att bli Konungens sändebud i Tunisien. Där skulle han befinna sig på ett så att säga behagligt avstånd från hemlandet. Har han in~e gjort sig förtjänt av en sinekur efter sina åtta år som konsult i Kanslihuset? Är han inte värd att sträcka ut sig som en pascha - nej, som en bej! - i palmernas skugga, fläktad av odalisker (om fru Nilsson tillåter), lyssnande till fenikiska fontäners plask, ögnande i en bok om Barbareskstaterna? Enligt förljudande skulle förklaringen vara hans brinnande ärelystnad. Han vägrar att dra sig tillbaka från regeringskretsen förrän han för alltid hugfäst sitt namn i Svea rikes hävder. Den fåkunnige trodde visserligen att han redan gjort detta såsom den man, som för alltid utrotat den gamla ökända kanslisvenskan. Är han kanske inte den filologiske banbrytare och nydanare som ersatt denna förkättrade språkform med den s k Hästvedaprosan, en syntetisk version av allt det bästa i den moderna byråkratins uttrycksmedel, en strängt saklig, teknisk stil, lyckligt befriad från varje tillstymmelse till must och lust och märg och färg? Men i sin äregirighet inte nöjd med denna bragd - som i och för sig kunde vara nog att fylla flertalet av hans landsmän med häpnad och avund - har hr Nilsson beslutat gå vidare på sin bana. Hästvedaprosan har lika litet kunnat släcka hans törst efter ryktbarhet som hans husaffärer på Östermalm. Nej, hr Nilsson har ännu större krav på att - innan han accepterar en reträttpost - skapa sig ett äreminne varaktigare än kopparn, ja varaktigare än emaljen, den emalj som beklär malteserkorsen i våra ordenstecken. Hr Nilsson nöjer sig icke med mindre än att gå till histofien som den Herkules från Hästveda, vilken gjort rent hus i det svenska ordensväsendets augiasstall. Våra första tre riddarordnar - serafimern, svärdsorden och nordstjärnan - inrättades som bekant av den gode kung Fredrik I: Potz tausend Donnerwetter haben Wir das alles getan! Det var 1748 eller 1751 hur man nu vill ta det. Ar 1772 »instiktade» Gustaf III i samband med sin kröning Vasen. Det rör sig alltså om en ärevördig, månghundraårig tradition, som berett ett stort antal människor en oskyldig glädje och motiverats av att Sverige inte heller när det gäller officiella hedersbevisningar velat skilja sig ut ur de civiliserade nationernas krets. Ordensväsendet är helt enkelt en mycket praktisk, mycket smidig och ganska billig form för utdelande av, resp utväxlande av symboliska förtjänsttecken inom och mellan nationerna. Inte mindre än ett tiotal gånger har ordnarnas avskaffande diskuterats i Sveriges riksdag och hittills alltid med negativt slutresultat. Redan år 1913 satte dåvarande statsminister Karl Staaff, en allt annat än kungafjäskande eller ordenshungrig liberal, fingret på den ömma punkten. Han framhöll, att medan det kunde vara en mycket tilltalande åtgärd att över hela världen avskaffa ordensvä- sendet, var regeringen inte beredd att jakande besvara frågan huruvida det för ett litet folk som vårt med stora alltjämt ökande internationella intressen skulle vara lämpligt att avskaffa ordensväsendet medan det överväldigande flertalet andra länder behöll det. Detta var sunda förnuftets röst, och inga rationella synpunkter har sedan dess tillkommit som kunnat rubba Staaffs argumentering. Men hr Nilsson är av en annan mening. Och eftersom riksdagen visat sig opålitlig, när det gällt ordensväsendets avskaffande, har han av allt att döma tagit saken i egna händer. Den månghundraåriga traditionen skall avskaffas genom ett penndrag av Herkules från Hästveda. Han uppger sig ha överlagt med tjänstemannaorganisationerna och fått »flertalets» godkännande. Från och med årsskiftet skall 276 därför, om hr Nilsson får hållas, det ·kungliga svenska ordensväsendet upphöra (i kraft av ett kungl brev?) och de spetsiga korsen ersättas av en rund regeringsmedalj, ryktesvis benämnd Hästvedamedaljen. Fråga är dook om inte hr Nilsson gjor.t upp räkningen utan värden. Något missförstånd måste föreligga. Det är nämligen Hans Maj :t Konungen som är Herre och Mästare över alla svenska riddarordnar, inte Hästveda. Hur vore det att tänka om beträffande Tunisien i alla fall? Inför presidentvalet När demokraterna i juli utsett senator McGovern till sin kandidat i det amerikanska presidentvalet i november, skrev den kände kolumnisten Stewart Alsop, att det bara finns en enda man som skulle kunna hindra att president Nixon blir återvald. Denne man är Richard Nixon själv. Nixon har aldrig varit en bra kandidat på fältet i valstrider. Han kan uppträda för hetsigt och grovt, och han saknar ett vinnande utseende. Hans stereotypa gester och uttryck, inlärda i brist på bättre, är inte heller naturliga. Det bästa han kan göra vore alltså att hålla sig borta från valkampanjen och att låta andra slåss för sig. Härtill har han full rätt, eftersom han är USA: s president, och teoretiskt bör denne ej blanda sig i valstrider. Men risken finns, menade Alsop, att den gamle stridshästen inte står att hejda. Det passar honom inte att hålla sig utanför ett verkligt slagsmål. Och demokraterna befinner sig i ett sådant läge, att de kommer att taga till alla medel för att angripa inte bara republikanerna i allmänhet utan president Nixon personligen. I själva verket har denne inte varit en så dålig president som radikala skribenter vill göra gällande. Inrikespolitiskt har det gått tämligen bra, och den ekonomiska konjunkturen håller på att vända. Som alla presidenter har han fått bakslag med reformförslag, särskilt sociala, men han kan åberopa att kongressens båda hus har demokratisk ma ritet. Utrikes har han på ett sätt angripit den svåra frågan om USA: s hållande till Kina, och samtidigt har kunnat förbättra förbindelserna till Det är en märklig prestation. Mot sig har naturligtvis kriget i Indokina. Men han dock enligt löfte dragit bort nästan alla kanska förband ur Sydvietnam. Om inte vietnams ledare satsat på den som man nu väsentligen misslyckade offensiven i maj, inte heller de nya bombningarna börjat. är ett sammanhang som man på vissa gör allt för att släta över, men som ju finns. Kriget i Nordvietnam innebär emellertid svårighet för Nixon, bl a därför att det tiga USA med alla sina resurser inte föra det till ett slut. Men även för 1V~•:v,ovt:rnl utgör kriget en svårighet. Denne har med ett löfte att han inom tre månader ha dragit bort alla amerikanska trupper från Syrlöstasien och ha fått de amerikanska fångarna i Nordvietnam fria. I fråga om den första delen av löftet har han redan tvingats göra inskränkningar. Skulle han fullfölja det utan hänsyn till gällande fördrag och försäkringar, kommer man dessutom snart att fråga sig var han står i förhållande till NATO. Den andra delen är alldeles huvudlös redan som löfte. Nordvietnameserna kommer att bli förtjusta att få visa USA: s president att de inte bryr sig om honom. Om och när några krigsfångar blir återlämnade vet man inte. Röda Korset får som bekant inte ens konstatera att de finns. I varje fall blir det inte vid den tid som McGovern lovat. Lägger man härtill att McGovern kornmit med diverse radikala uttalanden i flera frågor - om arvsskatten, abortproblernen, narkotika - är det lätt att se att han inte sitter med bara vinnande kort. Han får många ungdomar med sig. Men han har redan genom sitt val av delegater till konventet skaffat sig bittra fiender bland de vanliga demokraterna, och han har inte fackföreningsfolket odelat för sig. De som nu hörs mest är inte tillräckligt nånga för att välja honom. Han måste också a röster från dem som är tysta. Då skall an inte glömma, att medelåldern bland de merikanska väljarna i dag ligger på omkring 6 år. Den Gud ger ett ämbete • . . Kostnaden för ett reningsverk i en kommun, som projekterats till Il millioner kronor, har stigit till 34 millioner och arbetet har just på- börjats. Ett friluftsbad, som beräknats till 4 millioner kronor, när principbeslutet fattades i kommunfullmäktige, kommer i bästa fall att kosta tre gånger så mycket i färdigt skick. Ett bostadsområde för 10 000 personer håller på att bebyggas med skola och centrum, när det befinns att hyresgäster saknas och att kommunen i fråga redovisat minskat invånarantal de sista åren. Den parlamentariskt tillsatta styrelsen i en bostadsstiftelse, som utför en del av bebyggelsen, har därvid bundit sig så hårt med kontrakt, att det kostar lika mycket att frånträda det onödiga projektet som att fullfölja det. Exemplen från kommuner i Iandet kan mångfaldigas och bär sorgliga bevis på de kommunala förtroendemännens oförmåga att hushålla med allmänna medel. Man frågar sig hur sådant kan hända, inte en utan upprepade gånger, och hur människor, som, får man anta, sköter sin privata ekonomi, kan delta i beslut som uppenbarligen vilar på helt felaktiga ekonomiska beräkmngar. Den psykologiska förklaringen, att människor känner mindre ansvar i ett större kollektiv och att det därför är lättare att slösa med kommunens medel än med innehållet i elen egna plånboken, kan inte vara hela svaret på frågan. Förmodligen kornmer man sanningen närmare om man skriver misshushållningen på okunnighetens konto. Den kommunala självstyrelsen gällde ju ursprungligen betydligt blygsammare offeotliga uppgifter, och den stora börda, som nu vilar på kommunen och dess förtroendevalda, har helt enkelt blivit 277 för tung att bära. Uppgifterna är för komplicerade och fordrar ekonomisk insikt i en omfattning, som man rimligen inte kan förvänta sig hos det stora flertalet politiskt engagerade. Denna sista förklaring till det stora kommunala slöseriet bär samtidigt inom sig möjligheten till en konstruktiv förbättring, om den goda viljan finns. Okunnighet och bristande insikt kan dessbättre avhjälpas. En ekonomisk utbildning som är avsedd för kommunens politiker och inriktad på just de speciella kommunala problemen borde vara självklar för den, som innehar en kommunal förtroendepost. De stora bildningsorganisationerna skulle här ha ett uppslag till kurser, som torde få stor tillslutning av ansvarskännande kommunalmän. Om man från början ger de frivilliga politiska insatserna en målmedveten ekonomisk inriktning, måste detta leda till effektivisering av det kommunala arbetet, minska nybörjarens valhänthet och kanske så småningom ge kommunerna en mera företagsekonomiskt medveten kår av politiker. Det är också ett önskemål, som torde ligga varje skattebetalare varmt om hjärtat. U 68 och universiteten 1968 års universitetsutredning lade i somras fram en slags principskiss på hur utredningen tänker sig framtidens högskoleväsen. Mycket av vad som sägs är klokt och framsynt. Vi behöver en reform inriktad på att skapa en mera överskådlig och enhetligt fungerande administration av den hittills tämligen vildvuxna floran av institutioner för högre studier. Praktiskt väl fungerande åtgärder härför är något annat än en likriktning i byråkratismens tecken. Här som eljest gäller det att sö- ka den inte alldeles lättfunna leden mellan Scylla och Charybdis. Inför annat i förslagen ställer man sig mera betänksam. Vad skall t ex vara behållningen av att avskaffa fakulteterna? Därför att de inte passar i vissa sammanhang, kan de vara 278 i hög grad funktionsdugliga, ja, nödvändiga i andra. Numera verkar de väsentligen som tvärvetenskapliga organ för allmän tillsyn av undervisning och forskning samt för lärarrekrytering och kontakter utåt. De är det sista verkligt fackkunniga organ, som högskolor och universitet tillåtits behålla. Alla andra är så uppblandade med lekmannainflytande, att den högre utbildningens karaktär av expertsystem starkt försvagats. Ty när det gäller vetenskaplig forskning och högre undervisning är dock universitetsadministratörer som studenter - för att inte tala om eventuellt tillkommande s k samhällsrepresentanter - lekmän. Skulle deras inflytande bli avgörande, riskerar vi samma utveckling som i många delstater i USA, där de ordinära universiteten knappast motsvarar nivån vid våra svenska folkhögskolor. I den internationella konkurrensen, där förmågan att utbilda och rätt utnyttja det egna folkets intelligenskapital alltmer blir avgörande, kan ett land inte hävda sig utan kvalitet i den högre utbildningen. När man som hos oss tillåter sig vidlyftiga experiment med grund- och gymnasieskolan, blir kvalitetskraven på den högre utbildningen desto större. Tyvärr finns det synpunkter och tonfall i U 68: s skrift, som tyder på att av tidsandan fångade krafter i utredningen leker med tanken på drastiska s k jämlikhetsreformer. Närmast skulle det betyda att forskarnas och lä- rarnas, enkannerligen professorernas inflytande reducerades till en slags expertrolL De skulle i realiteten komma att ställas under förmyndarskap av administratörer, studenter och avnämarrepresentanter. Om det blir reformer av det slaget som U 68 till sist för fram, bör utredningen räkna med proteströ- relser vid universiteten av en förbittring, som hittills inte förekommit från de beskedliga vetenskapsidkarnas sida. Likaså skulle vi få en häftig partipolitisk uppgörelse kring universitetens reformprogram. Dess bättre är sista ordet ännu inte sagt från U 68. Utredningen hinner tänka mera- tänka om också! Hr Sträng talar I en artikel i Svenska Dagbladet den l jul påminde ambassadör Bo Siegbahn om händelse från i våras. Han ansåg med att den inte borde få falla i glömska. ringens egendomliga turer i EEC-frågan är bekanta. Den öppna ansökan som ej fullt medlemskap, hr PaJmes plötsliga att avstå från ett sådant - ett beslut under ännu ej klarlagda omständigheter uppenbarligen efter stark påverkan från got håll -, förutsägelser om särskilda för Sverige vilka ej kommit till stånd, detta och mycket annat har med skäl bekymmer för svensk exportindustri. Vid möte i januari med 175 industriledare deras oro till uttryck. Dessa industriledare gjorde landet en t De talade om hur läget var. I ett angrepp från statsministern i rernrs•so,emn"1 ten i vintras underströks detta i 'skrift nr 3 i år. Hr Palmes kritik var em tid formellt klanderfri. Hr Sträng har mycket längre. I sitt l majtal tillät han sr att påstå, att dessa industriledares »lojali mot samhället» kunde ifrågasättas, vilket ha alltså också gjorde. Var går gränsen mellan illojalitet mot samhället och landsförräderi? Hr Iveroth i Industriförbundet begärde hr Sträng en förklaring. Denna kom. Den bör ej glömmas. Hr Sträng meddelade, att hr Iveroth fick »torgföra kritik och egna uppfattningar» inom Industriförbundets intresseområ- de, »och där ser jag inga begränsningar». Lägg märke till detta: Svenska industrimän får lov av finansministern att i viss utsträckning ha egna åsikter. Men, fortsatte hr Sträng, de bör avstå från att framföra vad de menar ifråga om utrikespolitiken »tvärt emot riksdagsmajoritetens uppfattning». Vi är vana vid åtskilligt från regeringens sida, men detta går över det mesta. Hur oskickligt regeringen fört Sveriges talan i EEC-sammanhang är välbekant i politiska kretsar utomlands och särskilt i Bryssel. När svenskar, som förstår detta, yppar sin oro, å åberopar hr Sträng en riksdagsmajoritet, en till vilken kommunisterna förhjälper hoom. Ingen opposition bör få komma till utryck. Grundlagsenligt får man dock, vilket iven hr Sträng bör veta, opponera i tryck. ·ttills har man här i landet också haft rätt Hur kan en man som hr Sträng, uppvuxen i n demokratisk tradition och skolad i Sveiges riksdag, uppträda med sådana åthävor? •nda förklaringen förefaller vara, att han örsöker påtaga sig den roll av landsfader, om Per Albin Hansson axlade och som Tage ' riander så småningom lyckades fylla men om nu står ledig; hr Palme har små utsikter tt växa in i den. Hr Sträng känner sig bred tillräckligt och tror sig imponera genom att göra sig ännu bredare. Men han har missförstått situationen. För att komma med landsfaderliga förmaningar är inte den yttre tyngden tillräcklig. Därtill fordras också en inre. Per Albin Hansson hade en sådan, och han hade därtill sin, trots en yttre strävhet, förståelse för människors villkor. Tage Erlander hade också en förmåga att förstå, kanske tack vare sin känslighet och sin fantasi, och han använde medvetet en till sist utvecklad yttre pondus för att därmed värva förtroende. Hr Sträng har sitt yttre för sig, knappast mer. Det är stor skillnad mellan självupptagen grötmyndighet och mänsklig tyngd. Att plocka fjädrar När unga socialdemokrater i ledande ställning numera uttalar sig om det enskilda näringslivet har deras tonfall skärpts till ytterlighet. Vid sommarens kongress med socialdemokratiska ungdomsförbundet utlovades bland mycket annat att man nu inte längre skulle nöja sig med att »vingklippa kapitalismen», det vore nu dags att »plocka fjädrarna av den också». Hr Palme betecknade - utan alla reserva- 279 tioner - kongressen som den mest praktiskt inriktade och resultatrika som förekommit på många år. Samtidigt har såväl han själv som hrr Sträng och Feldt påtagligt vinnlagt sig i andra sammanhang om att uppmuntra »kapitalisterna» till investeringar. Hr Sträng har t o m nyligen lovordat banker och exportindustrier för deras insatser till folkhushållets fromma. Hur kan denna ekvation gå ihop? Vet socialdemokraterna inte längre vad de gör? Man får ju ändå förutsätta en nära kontakt mellan de unga lejonen i SSU - nu för tiden »juniorministrar» eller annat behagligt i statsmaskineriets topp - och regeringens politiskt ledande krafter. Förklaringen på detta partipolitiska fenomen ligger mycket riktigt på det partipolitiska planet. Var och en som följt opinionsbildningen bland ungdomen vet att socialdemokraterna under de senaste åren gått starkt tillbaka bland de unga väljarna. Den senaste tidens inofficiella opinionsmätningar tyder på att läget nu för deras del är dystert. Bland förstagångsväljarna skulle de med bred marginal ha passerats både av centerpartiet och KFML; särskilt väl tycks extremvänstern ha lyckats att slå ut den partitrogna socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Inför sådana fakta blir det lättare att förstå hr PaJmes välsignelser till sina egna frifräsare. Här gäller det i maktinnehavets intresse att slå tillbaka attackerna från vänster. I så fall får man inte vara så noga med metoderna. Vad i sin tur fenomenet med extremvänsterns starka ställning bland de unga väljarna beträffar är det lättförklarligt nog. Alldeles uppenbart är det en följd av deras starka inflytande i Sveriges Radio - där TV månad efter månad överträffar sig själv i politisk ensidighet. Snart är det väl bara de enklaste underhållningsprogrammen, som inte får inslag av vänstergängens alltmer raffinerade på- verkan. Ensidighet i informationen, förljugen s k samhällsdebatt med hatagitation mot det enskilda näringslivet liksom hela programvalets inriktning, allt detta hjälper KFML att 280 plocka fjädrarna av hr Palme och hans ungdomsrörelse. Därav SSU: amas försök att visa att de, minsann, är minst lika goda kålsupare som kommunisterna när det gäller att m tänkliggöra samhällets bärande ekonom· krafter.