Bakom ordens dimmor I ett föregående häfte av Svensk Tidskrift citerades en deklaration av statsminister Pahne i Oslo i november förra året. Han sade, att då läget i Centraleuropa ser ut att kunna stabiliseras, bör man inte destabilisera läget i norra Europa genom att Sverige ändrar sin grundläggande utrikespolitik. Det finns skäl att erinra sig detta uttalande, då man studerar 1970 års försvarsutrednings nu framlagda betänkande. Om detta blir normgivande för den fortsatta försvarsplaneringen, blir läget i Nordeuropa destabiliserat, inte omedelbart, men om få år. En avsevärd försvagning av den svenska försvarskraften måste medföra ett sådant resultat. Det är brukligt, att försvarsutredningar inleder sina betänkanden med en granskning av det militärpolitiska läget. Så sker även denna gång. Med tillfredsställelse kan man konstatera, att blott obetydlig extra skönmålning har ägt rum. Detaljer kan diskuteras, men i det hela är bedömningen realistisk: också att ingen tendens till nedrustning eller minskade försvarsutgifter kan skönjas i världen finns nämnt. slutsatsen härav borde, skulle man tro, bli den, att Sverige måste uppehålla dagens försvar oförändrat, kanske också stoppa dess nu pågående automatiska försvagning. Utredningens majoritet drar inte denna slutsats. I stället kommer den med obönhörlig inkonsekvens till förslag som, genomförda, ger oss ett väsentligt reducerat försvar och därtill ett icke balanserat sådant. Orsakerna är uppenbara. Regeringen har meddelat inom vilka ekonomiska gränser den önskar att förslagen skall ligga. Därefter har hr Lange och hans partivänner rättat sig. har vidare önskat en rekommendation flygplanet Viggen fortsättningsvis ut\i•ecl<:-1 las. Utredningen kommer fram till att bör ske. Att vi skall fortsätta att tillverka V gen är självklart - flygvapnets frågar sig endast hur stort antalet Men inom de kostnadsramar, som ningen räknar med, kan Viggen inte mas, om även andra försvarsgrenar få sitt. Utredningen förklarar att det litära försvaret bör vara i allt vä1;entli~:t balanserat. I samma andedrag fö1rsäkr<ul den, att denna målsättning är re<Lliserl:>at »i högre eller lägre grad». Den stamrta:l själv vid en lägre, och värdet av den cipiella inställningen reduceras i m<)tS1tal rande mån. Konkret går reduceringen ut över rinen och armen. Inom den förra ubåtar inte byggas, men »mö,jliJ:?;hf!teJcna.:l att bygga skall bibehållas. Detta lär bära att ubåtar fortfarande skall få på papperet, ett medgivande vars skräckande effekt på en angripare noli!kt är begränsad. Hr Hemelius kar också i sin reservation att ingalunda är ett »fredens hav». Där sig för närvarande stora delar av en världens största flottor. Armens slagstyrka, brigaderna, komma att reduceras med upp till 40 cent. Det hade varit tacknämligt, om redningen skrivit detta rakt fram. U rekommenderar sparsamhet när gäller utbildningen inom armen. har den uppmärksammat, att för många officerare binds vid staber av utredningar i stället för att utvid förbanden. På denna punkt den rätt: tillförs utbildningen tillräckresurser kan en kortare utbildningstid resultat. Men man tycker att utredkunnat taga avstånd från hr Wehuvudlösa påhitt om en utbildningspå under ett halvår för »icke striförband» och lokalförsvarsförband fl. Vilka förband är icke stridande? de och andra förband råkar i strid, möjlighet tyvärr ingår i förutsätt- ~ill,~<:t,u<:t för allt försvar, kan med svagt IULU'UU<>uco förband ingenting annat inträffa en katastrof. 1970 års försvarsutredning har lagt sig med ett honnörsord, som heter handBakom en dimridå av laddade blänker handlingsfriheten fram som ledstjärna. Utredningen har haft att sig om principerna för vår försvarsHela landet skall segt farriktigt. Den vet, att trots försvarsnedgående trend och därmed försvagning av vår nuvarande är denna för närvarande någortillfredsställande. Försvaret bygger 59 nämligen på tidigare lagd grund. I dag kan vi mobilisera ett hållbart försvar. Om låt oss säga fem år kan vi mobilisera ett som är svagare. Var finns då handlingsfriheten? Denna begränsas av att efter ett antal år av indragningar och urholkningar måste försvaret åter tillföras avsevärt höjda anslag för att det skall kunna motsvara sina uppgifter. Metoden är otillfredsställande och i jämförelse med kontinuerliga tillräckliga anslag betungande. Men sker inte detta, har försvaret redan efter en dryg femårsperiod försvagats inifrån i sådan grad att ingen handlingsfrihet finns kvar. Ar 1939 saknade vi en så- dan. Först 1945, då andra världskriget var över, hade vi skaffat oss handlingsfrihet, dvs vi hade fått ett tillräckligt starkt försvar för att vi skulle kunna stå emot en angripare av 1939 eller 1940 års modell. Om dessa förhållanden är utredningens majoritet medveten. Men den är bunden av regeringens direktiv, vilka i sin tur förestavats av det ekonomiska läge i vilket regeringen har försatt oss. Vad utredningen gör är, vad inga vackra ord kan dölja, att den inom programplaneringens kostnadsramar skjuter svårigheterna framför sig, mot en oviss framtid.