Politik och moral En dramatisk höstriksdag har börjat. Den snabbt förvärrade ekonomiska krisen, som sträcker sina verkningar över stora områ- den av produktionslivet, har fått starka politiska återverkningar. De borgerliga partierna har framfört kraftfulla krav på åtgärder för att öka konsumtionen, få igång investeringarna och förbättra sysselsättningen. Som naturligt är angriper de problemen från olika infallsvinklar - men grundtankarna är desamma. Man kan alltså hoppas att de enar sig kring en i huvudsak gemensam linje. Inför regeringens handfallna och otillräckliga krisprogram frågar sig många om ett nyval kan bli aktuellt. Regeringen skulle kunna fällas om kommunisterna gjorde gemensam sak med den borgerliga oppositionen. Att de åtminstone på en punkt borde ha starka skäl att rösta med de borgerliga är givet; de bedriver nu en riksomfattande namnlistekampanj med krav på sänkning av moms på livsmedel. Men troligen aktar kommunisterna sig för att störta sina socialistiska kusiner. Med sina 4,8 % av väljarkåren ligger de så nära den ödesdigra 4 %-spärren att de knappast vågar utsätta sig för risken att på arbetsplatserna mötas av en socialdemokratisk härondeagitation för att de störtat en »arbetarregering». I så fall kan de lätt helt åka ur riksdagen - och den risken lär hr Hermansson inte taga. Han stö- der nog som hittills hr Palme, som blir allt fastare låst vid sin oheliga allians till vänster. Vi har alltså sannolikt att räkna med en förbittrad debatt men knappast nyval. Vad bör vara oppositionens huvudlinje i denna debatt, som blir början till den stora attacken i 1973 års valrörelse. Det är gott och väl om oppositionen kan få allmänheten att inse att den förda ekonomiska politiken - och EEC-frågans skötsel - varit så till den grad inkompetent att det är berättigat att tala om grovt vanstyre. Det är naturligtvis också viktigt att de borgerliga partierna kan ge konkreta besked om den nya politik, som är nödvändig, och göra den begriplig och trovärdig. Men det finns en annan linje, på vilken regeringen också bör angripas med alla de resurser, som de borgerliga partierna kan förfoga över i riksdagsdebatten, i pressen, i möteskampanjer och i broschyrer. Oppositionen bör göra klart för det svenska folket att regeringens stora försyndelse är att den medvetet fört väljarna bakom ljusethelt enkelt för att till varje pris behålla den politiska makten. Kritiken mot regeringen bör utformas inte bara som en teknisk kritik för dess vanskötsel av uppgiften att styra landet. Den bör fastmer gälla den nästan otroliga moraliska feghet, som präglat regeringspolitiken under de senaste två åren. Folk måste få veta att 100 000 människor går arbetslösa därför att hrr Palme och Sträng varit för rädda att i tid säga sanningen om den ekonomiska utvecklingen. Tvärtom har dessa herrar systematiskt undanhållit allmänheten sin egen kunskap och sina egna verkliga bedömningar av den hotfulla ekonomiska utvecklingen för att förgylla utsikterna och lugna ner oroade människor. Inte minst svårartat är det storstilade bedrägeri mot väljarna, som den Strängska skattereformen representerar. Dess faktiska innebörd belyses närmare på andra håll i detta häfte. Socialdemokraterna, enkannerligen regeringen, bör läras förstå att politik inte bara är en fråga om makt, utan i en demokrati också om moral. Ett aningslöst förtroende får icke missbrukas på sätt som sker. Och när så sker måste de ansvariga politikerna ställas vid skampålen. Detta är något helt annat än den personförföljelse av politiska förtroendemän, varöver hr Palme på senaste tiden så bittert har klagat. På den punkten har han i någon mån sig själv att skylla. Han har medverkat till att driva fram en personkult kring sig själv, och sådant kan leda till obehagliga bakslag. Men vi instämmer med honom såtillvida att personlig förföljelse av politiska förtroendemän är ovärdigt i en demokrati och bör brännmärkas som en form av otillåten terrorkrigföring. Vad vi angriper är naturligtvis inte hrr Palme och Sträng som människor utan deras agerande som politiker och den brist på ansvarskänsla, som de visat. Ett klar- 403 läggande härav borde alldeles särskilt vinna gehör hos ungdomen. I svensk politik med dess många yrkespolitiker har det utbrett sig en alltför tolerant inställning till ohederlig politisk taktik. Socialdemokraternas hänsynslösa metoder har varit den avgörande orsaken till denna moraliska nivåsänkning. Folk tröttnar till sist på att reagera mot övergrepp och cynism. Hos de stora skaror av ungdom ur alla åsiktsgrupper, som i dag tar ställning för politiska ideal framförallt av moraliska motiv, borde rimligen en skarp reaktion uppstå mot det lättsinniga maktpolitiska spel, som lett till att hundratusentals människor förorsa~ kas svåra bekymmer och försänker än flera i dyster passivitet inför en framtid, som de inte ser bjuda något hopp om förbättring. Den socialdemokratiska politiken har fört Sverige in i ett skede av förskräckande snabb ekonomisk, social och kulturell nedgång. Regeringen har torpederat det svenska välstånds- och välfärdssamhället, för att själv få regera. Den har inte haft den moraliska styrkan att tala sanning - dess anseende bland allmänheten bör bli därefter.