Litteratur THEDE PALM: Till regeringen Erlanders historia Den. första delen av Ulla Lindströms minnen publicerades 1969. Då föll det sig naturligt att tala om »regeringens lilla glädjeflicka» - uttrycket var hr Strängs. Här satt en av regeringens egna medlemmar och stenograferade ned repliker, som fällts i de mest förtroliga sammanhang, och sedan förde hon in dem i sin dagbok. När tiden kom att hon blivit avlägsnad från Kanslihuset, publicerade hon alltsammans. Hon avslöjade kamratemas svagheter och inte minst finansministramas misslyckanden, och detta i den bästa tilltro till sin egen lojalitet och sitt goda omdöme. Arbetsam och duglig och slitstark var hon tydligen, men att ha henne som kamrat i regeringen måste ibland ha känts något oroligt. Ur hennes nya bok »Och regeringen satt kvar! Ur min politiska dagbok 1960-1967» (Bonniers 1970) finns också mycket nöjsamt att plocka. Men den måste tas på allvar på ett annat sätt. När regeringen Erlanders historia en -gång skall skrivas, kommer hennes minnesbilder att rannsakas. Många kommer att vara utomordentligt upplysande, även om de inte kommer att betraktas som objektiva i detaljer. Det ligger inte för Ulla Lindström att vara objektiv. Hennes sätt att skriva om politiska motståndare visar detta på ett häpnadsväckande sätt. Hon förutsätter inte att de kan drivas av ärlig övertygelse. Ingrid Gärde Widemar, numera justitieråd, hade vissa från fru Lindströms avvikande åsikter, och alltså bedrev hon »skändliga ränker» i första lagutskottet. Man noterar, att denna bedömning gjordes 1962 men att den utan inskränkning eller tvekan återges 1970. En annan gång blev statsrådet Lindström utsatt för kritik av en partivän, läkaren och riksdagsledamoten Elisabet Sjövall, vars yrkande då var »uppblåst med osovrat vetenskapligt material och skenbart auktoritativa medicinska termer». Fru Lindström visste bättre, även i medicinska frågor. Kritik tålde hon inte. I -detta avseende bidrar hon, sig själv ovetande, till karakteristiken av hela: regeringen. Ingen tålde kritik. Det mest belysande exemplet är reaktionen in· för Wennerströmaffären. Som bekant råkade hr Erlander, hemkallad från semester i Italien då fallet blev offentligt, att på Arlanda säga till journalisterna att him inte varit underrät· tad om affären. Detta beklagade han sedan flerfaldiga gånger inom regeringskretsen. En liten vit lögn hade inte skadat någon, sade han bittert, tvärtom hade regeringens och sär· skilt hans eget anseende inte blivit lidande, som det nu blev av att regeringschefen hål· lits utanför. (Man tänker på hur det skulle varit, om hr Erlander t ex haft att erkänna att han kanske hört om saken men glömt bort alltsammans; det hade varit värre.) Så kom den s k parlamentariska nämnden under tal· man Axel Strand med sin bedömning, avfattad »i lömska ordalag» enligt Ulla Lindström. »Vi har haft fel folk», sade Torsten Nilsson: de hade inte försvarat regeringen. Olof Palme undrade om man inte kunde få någon av re· geringens representanter att ta tillbaka - dock räknade han förmodligen inte med Axel Strand - men förslaget föll. Man fick lita till riksdagen. När sedan trots allt en anmärkning gjordes, mot hr Unden, var hr Erlander ofantligt upprörd. Oppositionens ledare kallade han »luspälsar» och »det där byket». Att förhandla med dem i en annan fråga, författningsfrågan, vid samma tid skulle »minska respekten och tilliten till det politiska livets moraliska halt», förklarade han. Så står det faktiskt. Ulla Lindström är en hängiven beundrare av hr Erlander. Men hon finner att han förändrades med åren. Hon antyder att han blev alltmera beroende av Olof Palme. Denne och Ulla Lindström hade också sina konflikter, med relativt lätt hand antydda i dagboken. slutligen måste det ha stått klart för henne att duon Palme-Erlander gärna såg att hon avgick. En liten sista detalj är signifikativ. Hon gjorde upp med den senare om dag och tid då hon skulle lämna in sin avskedsansö- kan. På slaget 9 en morgon korn hon till Justitiedepartementet. Då hade hon redan funnit att TT mycket tidigare på morgonen fått allt material kring hennes avgång. Vem kan månne ha lämnat ut det? Hennes avgång är patetisk att följa och den går inte att skratta åt. Man förstår mycket väl att det kändes som en lättnad för regeringschefen att bli av med denna viljestarka dam. Men det står en atmosfär av schabbighet kring TORE SELLBERG: ~61 sättet på vilket det ordnades. Den ende som reagerade alldeles naturligt var tydligen finansministern. Han var den något skrovliga klippa mot vilken Ulla Lindström slutgiltigt stött på grund. Han tog det som en naturlig sak att hon måste avgå. »När tänker du lyfta?» frågade han. Och så försvann Ulla Lindström ur regeringen Erlander, men tack vare sin dagbok inte ur dess historia. Den internationella byråkratin Det berättas att en engelsk lord några år efter kriget vid en större internationell konferens fick en förtjusande ung dam till bordet. Den belevade lorden frågade artigt damen var hon kom ifrån. Hon svarade UNESCO och lorden utbrast »0, that little brave country». Man behöver sannerligen inte vara en avsigkommen lord för att göra sig skyldig till en sådan replik. En sådan snårskog av internationella organisationer som tillkornmit efter kriget och så många tappra små länder som dessutom upprättats. Även för de mest bevandrade, som troget följt utvecklingen i alla dess faser, är det svårt att hålla reda på alla organisationer, och ännu svårare är det att hålla isär och förstå innebörden av alla de förkortningar som alltför ofta ,är den enda angivelsen för organisationerna ifråga. För den något initierade och välplacerade, dvs helst i närheten av ett bra bibliotek, finns det en massa hjälpredor av skilda slag och olika kvalitet, men för den ordinäre tidningsläsaren kan det vara svårt att dechiffrera förkortningarna och få elementära uppgifter om vad organisationerna står för. Sveriges Industriförbund har genom åren försökt hjälpa läsarna genom att först ge ut ett kompendium över det internationella ekonomiska sarnarbetet och 1968 en bok i ämnet. Denna bok har nu kornmit i en reviderad och utökad upplaga med titeln »Ekonomiskt sarnarbete över gränserna» (Aldus). Boken har redigerats av Henrik Åkerman, som också skrivit ett flertal uppsatser. I övrigt har en rad författare, som har speciell sakkunskap på respektive områden, medarbetat i boken. Det har därigenom blivit en utmärkt hand- och uppslagsbok, som sakligt återger nödtorftiga uppgifter om alla väsentliga internationella organisationer och även lämnar en hel del information därutöver. Boken är försedd med en avdelning handelsstatistik samt en förteckning över förkortningar och en ganska utförlig litteraturförteckning som på ett praktiskt sätt är uppdelad på respektive organisationer och ämnesområden. Därutöver finns även en för- 162 teckning över periodiska publikationer som organisationerna utger. Helt naturligt är inte uppsatserna alldeles jämna vare sig i fråga om innehåll eller stil, men alla karaktäriseras av en enkel saklighet, och hela boken framstår som lättillgänglig. Den har dock enligt min mening en betydande brist. Endast i undantagsfall anges organisationens fullständiga namn i samband med att föl'kortningen förekommer första gången. Läsaren kan slå i förkortningsförteckningen och därigenom få kännedom om det fullständiga namnet, men det är ett onödigt och ganska besvärande .bläddrande, isynnerhet om man läser boken rakt igenom och inte blott slår upp någon enstaka organisation. Det hade dessutom varit av intresse att ha fått en samlad bedömning av vad alla dessa organisationer egentligen uträttar, hur mycket de dubblerar varandra osv. Det hade också varit av högsta intresse att få uppgifter om hur stora resurser de tar i anspråk i fråga om pengar, men isynnerhet beträffande personal. Endast i vissa fall förekommer uppgifter om organisationernas personalstyrka. Sammantaget måste de internationella byrå- och teknokraterna vara en så månghövdad skara att den får beskrivas med allra minst sexsiffriga men kanske sjusiffriga tal. De personellt snabbt växande internationella organisationerna är naturligtvis i många avseenden en välkommen förstärkning till den marknad som det litet varstans framväxande akademikeröverskottet har att vända sig til~ men man frågar sig likväl om denna överväldigande mängd av organisationer svarar mot en optimal resursanvändning.