GöRAN OHLIN:
Nixon, valutorna och världshandeln
USA:s åtgärder för att förbättra sin betalningsbalans har väckt mycken irritation,
men de har knappast framkallat någon
kris. I stället har de banat väg för ett
nytt hållbart valutasystem, skriver professor Göran Ohlin. Han redogör för
orsakerna till den handelspolitiska krisen
i USA och förklarar hur det internationella betalningssystemet fungerar.
President Nixons utspel utgör en början till
en verklig ansats för att lösa de krisartade
svagheter, som kommit att utmärka
världens betalningssystem och handelsmönster, skriver författaren.
President Nixons tal den 15 augusti markerade det definitiva sammanbrottet för
det internationella betalningssystem som
rått under sextiotalet. Det är knappast
helt korrekt att kalla det Bretton Woodssystemet, för i själva verket kom den internationella valutaordningen aldrig att
helt fungera i enlighet med de riktlinjer
som drogs upp i Bretton Woods. Riskerna och svagheterna i systemet påtalades
redan då industriländernas valutor mot
slutet av femtiotalet blev konvertibla för
löpande betalningar och spänningarna var
ett årtionde senare blott alltför uppenbara. Det slutliga sammanbrottet var, liksom 1848 års revolution, allmänt väntat
men överrumplade ändå de flesta.
Problemet var helt enkelt att systemet
inte fyllde de krav som måste ställas på
det. Det är i grunden enkla krav som det
inte behövs någon expertis för att förstå.
I det långa loppet måste det råda en viss
jämvikt i varje lands yttre betalningar.
Otaliga faktorer kan rubba den jämvikten - den tekniska utvecklingen kan stimulera ett lands export snabbare än importen, eller vice versa om hemmamarknader återerövras från utländska konkurrenter, inflationen kan driva upp kostnadsnivån i ett land snabbare än i andra, tillfälliga konjunkturer kan stimulera
importefterfrågan och förmå exportindustrier att vända sig mot en mer lättillgänglig hemmamarknad, o s v.
Det internationella betalningssystemet
Det internationella betalningssystemet
måste då fylla två funktioner. A ena sidan måste det finnas ett internationellt
gångbart betalningsmedel som kan hållas
som »valutareserv» av de enskilda länderna och användas för att täcka tillfälliga
underskott i de yttre betalningarna. För
det andra måste det finnas någon mekanism som åstadkommer en anpassning och
förhindrar under- och överskott från att
bli bestående. I den mekanismen ingår
de olika ländernas hela ekonomiska politik
och den nödvändiga anpassningen kan naturligtvis uppnås på många olika sätt. Det
är också klart att ju långsammare anpassningsprocessen är, desto större är behovet
av reserver. Systemets väsentliga svaghet
kunde därför tolkas på minst två olika
sätt: antingen kunde man i första hand
kritisera den bristande anpassningsmekanismen eller också den otillräckliga försörjningen med reserver.
De som i dag sörjer det nyss avlidna
valutasystemet och ser fram mot dess snara återuppståndelse gör gärna gällande
att vad än akademiska nationalekonomer
må tycka, så fungerade systemet bevisligen bra därför att världshandeln hölls i
snabbare och stabilare expansion under
en längre tid än någonsin tidigare i historien. Men förklaringen till att handeln
kunde växa med 7- 8 % om året i två årtionden utan något egentligt avbräck skall
inte sökas i valutasystemet. Liberaliseringen av handeln har fortgått oavbrutet och
efter Kennedyrundan kan det sägas att
handeln i industrivaror stöter på mindre
tullhinder än någonsin tidigare. Framför
allt utmärktes de flesta ekonomier av efterfrågeöverskott och inflationstryck och den
467
stora offentliga sektorn bidrog till att
bromsa konjunkturdämpningarna. Om
detta stimulerade världshandeln, så rådde samtidigt en återkoppling som innebar att den starka grundtonen i världshandeln bidrog till stabiliteten i de större
länderna vars konjunkturer lyckosamt nog
ofta rörde sig i motsatt riktning och därigenom jämnade ut varandra.
Betalningssystemet satte inga käppar i
hjulet i början. Konvertibiliteten uppehölls, växelkurserna var stabila inom mycket snäva band. Så var det åtminstone i
stort sett före mitten på sextiotalet. Därefter blev det emellertid klart att stabiliteten hotade att övergå i rigor mortis.
På sätt och vis var det inte alls egendomligt att anpassningsmekanismen fungerade dåligt. Den ekonomiska politiken
befann sig i de flesta länder i en tvångströja som man i bästa välmening dragit åt
hårdare och hårdare. Som den främsta
målsättningen erkände man överallt en
hög sysselsättning, även om man i praktiken tolkade det kravet olika på olika
håll. Det betydde att man inte var beredd att strama åt den ekonomiska politiken och dra ner produktion, inkomster
och sysselsättning bara för att reducera
importefterfrågan och klara betalningsbalansen. Man kunde inte heller utan vidare bekämpa sina underskott genom höjda tullar, importrestriktioner eller exportsubventioner. Även om man hade varit
benägen att göra det, hade alla länder
inom ramen för samarbetet inom OECD
och GATT, EFTA eller EEC, valt att avstå från den sortens politik. Mellankrigsti- 468
den hade visat den stora risken av en ond
cirkel, eller snarare en spiral nedåt, i vilken land efter land skyddade sin betalningsbalans genom restriktioner som
snabbt kunde strypa hela världshandeln.
Växelkurserna
Vilka möjligheter återstod för att korrigera en jämviktsbrist i den yttre baiansen?
Vad som återstod var precis vad man i
Bretton Woods skrev in i den internationella valutafondens stadga - möjligheten
att ändra växelkursen. Formuleringarna
i den stadgan är ambivalenta eftersom
de utgjorde en kompromiss mellan dem
som fruktade att regeringar skulle frestas till överdrivna devalveringar för att
främja sin export och »exportera arbetslöshet» och å andra sidan dem som i likhet med Lord Keynes var angelägna om
att betona att inga länder skulle behöva
underkasta sig en omfattande arbetslöshet för att korrigera betalningsbalansen,
som England gjort på tjugotalet. Därför
föreskrev stadgan att valutafondens medlemmar skulle kunna ändra sina växelkurser om det rådde en »fundamental
jämviktsbrist» i betalningsbalansen. Mindre justeringar skulle kunna göras utan
invändningar från fonden medan större justeringar krävde fondens samtycke - men detta skulle inte baseras på fondens bedömning av den sociala målsättningen för den ekonomiska politiken.
Oron för en överdriven benägenhet att
devalvera visade sig malplacerad. Politikerna i efterkrigstidens värld visade sig
tvärtom oförmögna att utnyttja de möjligheter fondens stadgar försiktigt öppnat.
En gammal erfarenhet var att anpassningsbördan vid en internationell jämviktsbrist faller på underskottslandet vars
valutareserver tar slut och naturligt nog
inte på överskottslandet vars reserver bara ökar. En lösning av det problemet är
inte lätt. För det första betraktas enskilda länders ekonomiska politik alltför ofta
på det traditionellt merkantilistiska sätt
som innebär att ett överskott måste vara
bättre än ett underskott, ungefär som en
vinst är bättre än en förlust. Det värsta
är att det kan ligga någonting i det synsättet när reserverna är knappa och det
råder strid om dem. Dessutom är det klart
att underskott - vid fasta växelkurser -
kan uppstå som resultat av en slapp ekonomisk politik som innebär att man »lever över sina tillgångar>> och att överskott då uppstår i ett land som lyckas bekämpa inflationen mera framgångsrikt än
andra och inte kan se något egentligt skäl
att i den internationella solidaritetens
namn underkasta sig samma ekonomiskpolitiska misstag som andra länder. A andra sidan kan det också vara så att överskott uppstår som följd av en ekonomisk
politik som är otillbörligt återhållsam och
ger upphov till en relativt stor arbetslöshet, medan underskotten uppstår i länder
som anständigt strävar att hålla sysselsättningen på en högre nivå. Om länderna då
har olika uppfattning om varandras ambitioner är det naturligtvis inte lätt att
komma överens om var anpassningen skall
börja. Verkligheten är dessutom oändligt
 mer komplicerad därför att så många andra faktorer påverkar den internationella
konkurrenskraften och betalningsbalansen
- den tekniska utvecklingen, u-hjälpsåtaganden, etc.
Det är alltså lätt nog att förstå att det
inte uppstår någon omedelbar internationell enighet om var felet ligger när det
råder en jämviktsbrist som innebär underskott för något eller några länder och
överskott för något eller några andra. Därför kan det också bli tvister om vem som
skall anpassa sig.
Man har då och då laborerat med tanken att göra överskott mer kostbara. Det
kan lyckas i framtiden, inom ramen för
en hårdare sammanhållen internationell
organisation, men ännu har det inte !vekats. Det var emellertid inte därför som
tänkarna i Bretton Woods fick fel. Det
oväntade var att underskottsländernas regeringar var så obenägna att korrigera en
jämviktsbrist genom en devalvering. Man
underskattade just det fenomen som Keynes, den engelske chefsförhandlaren, själv
hade brännmärkt i sin pamflett om Churchills olycksaliga övervärdering av pundet på tjugotalet. Det går prestige i växelkurser och att devalvera blir i mångas
ögon liktydigt med att stryka flagg inför
någon imaginär fiende.
England blev återigen på sextiotalet det
första olycksfallet. Wilson vägrade hårdnackat att devalvera. Den engelska valutareserven försvann och ersattes av lojala lån från USA och den europeiska
kapitalmarknaden medan den engelska regeringen väntade på ett mirakel som ald- 469
rig inträffade. Det är - tyvärr - en välgrundad empirisk regel att inga avgö-
rande beslut i valutafrågor fattas utan på-
tryckning av en kris. Den krisen kom så
småningom, men först efter att England
skuldsatt sig i en omfattning som nu framstår som helt meningslös. Punddevalveringen 1967 följdes av guld- och dollarkrisen nästa vår och därefter av den känsliga duellen mellan francen och D-marken.
Efter att general de Gaulle stoppat det
första försöket till ett arrangemang inträdde så småningom den devalvering av
francen och appreciering av D-marken
som marknadsvillkoren pekat mot.
Vad som var framför allt anmärkningsvärt under dessa valutakriser var att de
knappast rubbade den internationella handeln eller konjunkturerna. Deras allvar
och räckvidd gavs dessutom överdrivna
proportioner av regeringar som genom sitt
hårdnackade motstånd mot paritetsändringar ytterst bar ansvaret för de väldiga
kapitalrörelser som uppstod och som, när
de nådde krisproportioner, tvingade fram
växelkursändringarna. Men de nya kurserna var undantagslöst »riktigare» än de
gamla. Krisen hade helt enkelt kommit
att bli ett oumbärligt led i anpassningsmekanismen.
Situationen var ännu värre i fråga om
reservförsörjningen och det var detta som
så småningom skulle göra situationen
ohållbar. I Bretton Woods hade man väntat sig att huvudparten av de officiella
reserverna skulle utgöras av guld, men
den internationella valutafonden var dessutom avsedd att fungera som ett slags in- 470
terriationell stödbank som kunde förstärka ländernas valutareserv genom kortfristiga lån. Men efterfrågan på internationella reserver kom att växa betydligt snabbare än tillgången på monetärr guld.
Guldpriset ligger ju sedan 1934 kvar vid
35 dollar per uns, medan andra priser gått
upp 3-4 gånger. Detta hämmar nyproduktionen och stimulerar den industriella konsumtionen, men framför allt har det reducerat de existerande guldreservernas
värde i förhållande till världshandeln som
inte bara stigit genom prishöjningarna
utan också genom den kraftiga volymexpansionen. Valutafondens kreditgivning
fick inte tillnärmelsevis den omfattning
man tänkt sig, framför allt därför att de
var avsedda att överbrygga snabbt övergående behov medan länderna ville ha
permanenta och ägda reserver.
Centralbankernas dollarreserver
Resultatet blev den spontana framväxten
av ett reservvalutasystem i vilket centralbankerna höll en stor del av sina reserver
i form av dollar, vilket bl a innebar att de
kunde göras räntebärande i form av amerikanska skattkammarväxlar. Uppbyggandet av sådana reserver innebar samtidigt
att ett fortlöpande underskott kunde bestå uta~ påfrestningar på de amerikanska guldtillgångarna.
Redan före sextiotalets början deklarerade professor Robert Triffin att man var
inne på en farlig väg. Ett reservvalutasystem hade prövats på tjugotalet då pundet kom att användas som reservvaluta.
Förr eller senare måste ett sådant system
leda till en »förtroendekris» om tillgodohavandena i reservvaluta växer medan
reservvalutalandets guldinnehav inte ökar.
Det uppstår en risk för att reservvalutan
devalveras eller förklaras oinlöslig, och
den risken ger upphov till en flykt från
den. Överhuvudtaget måste ett system
med olika reservmedier medföra risker för
omsvängningar mellan dem.
Triffins och andra ekonomers farhågor
avfärdades till en början som akademiska
spekulation~r. Inom bankvärlden ställde
man sig kallsinnig till förslag om en reform av själva grundvalarna för det internationella betalningssystemet, men fler
och fler förslag till sådana reformer presenterades och insikten om att framtida
reservbehov inte gärna kunde täckas genom en fortsatt expansion av dollartillgodohavanden trängde sig obevekligt på.
Paradoxalt nog kom general de Gaulle att
spela en icke oväsentlig roll i den processen. Hans ekonomiska rådgivare underblåste hans egen traditionella sympati för
en »ren» guldmyntfot och hans aversion
mot dollarreserverna som enligt hans bedömning underlättade den amerikanska
maktpolitiken. De Gaulle och hans rådgivare framstod som monetära reaktionärer, Triffin och andra reformmakare
som modernister, men de var överens om
en sak - reservvalutasystemets fördärvlighet.
Reformförslagen handlade alla om att
finna ett alternativ. En möjlighet var en
verkligt radikal höjning av guldpriset,
exempelvis en fördubbling, som skulle sätta guldreserverna i stånd att ersätta do!-
 larreserverna. Men det skulle också gynna världens guldproducenter, framför allt
Sydafrika och Sovjetryssland, samt dem
som för tillfället hade stora guldreserver.
Utsikterna att lösa problemet med ett så
enkelt grepp var små och man kunde heller inte vänta sig någon permanent lösning om reservbehovet fortsatte att stiga
snabbt. Ändå skulle det ytterligare befästa guldets roll i den internationella ekonomin, trots att c.dla utvecklade länder
lyckats frikoppla sin penningpolitik från
den realekonomiskt irrelevanta frågan om
tillgången på guld.
Ny internationell reservvaluta
Den återstående möjligheten ,·ar att i ordets verkliga mening skapa ett internationellt betalningsmedel på samma sätt som
nationella valutor skapas under kontroll
av centralbankerna så att det ekonomiska livets behov av betalningsmedel kan
fyllas. Problemet var att det inte existerar någon internationell centralbank. Det
komplicerades också a\' en traditionell fö-
reställning om att betalningsmedel måste betraktas som skulder med en »täckning» i den utfärdande myndighetens tillgodohavanden. Alla länder har emellertid gjort den erfarenheten att vad som
gör exempelvis en tiokronesedel till ett
betalningsmedel inte är den »täckning»
riksbanken kan ha för den utan det faktum att den accepteras. På samma sätt
blev det till sist möjligt att 1969 förhandla fram en ny internationell reservvaluta
vars status uteslutande vilar på att alla
i valutafonden deltagande centralbanker
471
förpliktat sig att acceptera den ~om likvid.
De internationella motsättningarna
gjorde att denna nya reservvaluta utformades som en kompromiss. Framför allt
fransmännen motsatte sig en ren utdelning av internationellt gångbara betalningsmedel och därför infördes en viss
Ã¥terbetalningsskyldighet för dessa s k ~peÂ-
ciella dragningsrätter (SDR), men deras
väsentliga egenskap är att de automatiskt
utökar de ägda valutareserverna i centralbankerna. Det är det som gör det möjligt
att tala om ett »pappersguld».
Det tillskott som man beslutade om
1969 var emellertid relativt blygsamt. Det
gällde att under tre år på detta sätt öka
den internationella likviditeten med litet mer än 10 %. Redan detta betraktades på många håll som äventyrligt o•:h
beslut om ytterligare expansion sköts på
framtiden. Frågan om dollarns roll i reservvalutasystemet kvarstod emellertid
och man kunde vänta sig att den skulle
kvarstå tills den aktualiserades av en kris.
Det var den krisen som äntligen kom
i år och den utlösande faktorn blev utvecklingen på eurodollarmarknaden. M(;n
reservvalutasystemets kris kom inte ensam.
Den sammanföll med en handelspolitisk
kris för USA som bottnade i den framgångsrika japanska handelsoffensiven mot
Amerika.
Eurodollarmarknaden
Eurodollarmarknaden är ett kuriöst fenomen. Den är märklig redan genom sin
existens. Att en stor och livlig kredit- 472
marknad i dollar kunde byggas upp i
Europa och lägga grunden till omfattande internationella rörelser av kortfristigt
kapital stred mot de flesta myndigheters
naturliga instinkter och egentliga önskemål. Det möjliggjorde emellertid en stor
amerikansk upplåning på eurodollarmarknaden under 1969-70 då den amerikanska kreditpolitiken var relativt restriktiv.
När den politiken lättades uppstod en
störtflod av återbetalningar och en våldsam försämring av den amerikanska betalningsbalansen. Det amerikanska underskottet hade under föregående år rört sig
omkring 5 miljarder dollar, men det första halvåret i år steg det till över 20 miljarder på årsbas. En sådan utveckling
kunde heller inte undgå att bli självförstärkande och flykten från dollarn blev
lavinartad när ett kongressutskott i början på augusti uttalade sin sympati för
en devalvering av dollarn i form av en
viss guldprishöjning.
Handelsutvecklingen var mindre allvarlig för betalningsbalansen men påverkade den amerikanska ekonomin mer direkt. Den amerikanska handelsbalansen
har varit positiv ända sedan 1893. Underskottet i de sammanlagda betalningarna
under sextiotalet har alltså framstått som
en följd av de stora investeringarna utomlands, u-hjälpen och militärutgifterna.
Överskottet i handelsbalansen krympte
emellertid stadigt under sextiotalet och
i sommar blev det klart att man hotades
av ett underskott. Det var i synnerhet
importen från USA:s viktigaste handelspartner, Canada och Japan, som sköt i
höjden på senare år.
ökad japansk export till USA utlöste
krisen
Den japanska frammarschen var särskilt
påtaglig. Överskottet i den totala japanska
handeln under första halvåret 1971 var
45 % större än 1970 års genomsnitt. Värre än statistiken var att intrånget på amerikanska marknader kommit att genera
ett stort antal amerikanska industrier samtidigt som dessa lider av arbetslöshet och
underefterfrågan delvis som följd av
Ni.'Conregimens egna försök att hålla tillbaka de offentliga utgifterna.
De amerikanska åtgärderna den 15 augusti hade alltså vad den internationella
ekonomin beträffar en dubbel målsättning. A ena sidan förklarades dollarn tillfälligt oinlöslig mot guld eller SDR och
kursen tilläts att flyta. Därigenom avskaffades med ett enda svep själva grundvalen för det betalningssystem vi hittills haft.
Det uttalade syftet var att andra länder,
om de inte önskade ett fortsatt dollarinflöde, kunde stoppa detta och därigenom
samtidigt det amerikanska underskottet
genom att låta sina valutor flyta uppåt eller genom en appreciering.
Samtidigt sades det - i rätt hårda ordalag - att USA ansåg sig utsatt för en
orättvis handelspolitisk behandling både
av japaner och europeer. Den tioprocentiga extratull som infördes på amerikansk
import förklarades vara ett provisorium
som skulle avskaffas så snart man i andra
länder vidtagit sådana valuta- och handelspolitiska åtgärder som skulle leda till
 en avgörande förbättring av den internationella jämvikten genom att avskaffa de
stora överskotten i exempelvis den japanska och tyska betalningsbalansen och därmed också det stora underskottet i den
amerikanska.
Åtgärderna innebar ett vågspel. Finansminister Connally förklarade också med
en avväpnande öppenhjärtighet att man
inte hade en aning om hur det skulle
gå men att man inte trodde konsekvenserna skulle bli så drastiska. Hittills har
utvecklingen givit honom rätt, men osä-
kerheten om hur det kommer att gå är
ännu mycket stor.
Alla viktigare valutor utom den franska flyter nu, även om det inte är någon
hemlighet att exempelvis de tyska myndigheterna intervenerar för att hålla tillbaka kursstegringen på D-marken. Det
är för tidigt att säga om handeln lidit
något väsentligt avbräck som resultat av
övergången till ett sådant system och det
kommer överhuvud taget att bli svårt att
skilja ut den effekten från konsekvenserna av de omfattande växelkursförändringarna. Men själva valutamarknaderna har
visat sig kunna fungera med stor stabilitet.
På centralbankshåll talar man i nästan
alla länder om önskvärdheten eller rentav nödvändigheten att återgå till en fixering av växelkurserna även om man är
beredd att vidga banden kring kurserna
rätt kraftigt. Svårigheterna att komma
överens om nya pariteter kommer emellertid att bli utomordentligt stora och
man kan inte utesluta möjligheten att fler
473
och fler regeringar kommer att inse fördelarna med ett system som fritar dem
från kurssättningsansvaret som de funnit blott alltför betungande i det förflutna. l varje fall kan inte de rådande kurserna accepteras som nya paritetsvärden.
Dels påverkas de, som redan nämnts, av
centralbankernas intervention på många
håll, dels är konjunkturläget i många länder liksom i Sverige så pressat att kurserna
måste ligga över ett jämviktsläge med utsikter att försvaras i det långa loppet, dels
snedvrids den internationella konkurrensen av den amerikanska extratullen och i
vår del av världen även av den danska.
Slutligen kan det bli svårt att fixera nya
pariteter om man inte har någon klarhet
om hur reservförsörjningen skall ordnas
och detta måste ta en lång tid att förhandla fram. Man kan mycket väl föreställa sig ett system som helt baseras på SDR,
men då måste också frågan om guldets
roll behandlas och framför allt måste de
stora dollartillgodohavandena avvecklas
på något tillfredsställande sätt.
Oviss framtid
Vad blir följden om man misslyckas med
en snar återgång till fastare växelkurser?
På denna punkt går meningarna isär. Om
man befarar att handeln och de internationella investeringarna skulle lida av
större osäkerhet om framtida kurser om
marknaderna tillåts flyta än om man försöker låsa dem, ser man denna fråga som
helt väsentlig för den fortsatta expansionen av världshandeln. A andra sidan kan
man mycket väl hävda att sextiotalets er- 474
farenhet av fasta växelkurser visade att
de inte leder till mindre osäkerhet utan
bara koncentrerar den kring de traumatiska kriser som anpassar dessa kurser. Om
kurserna tillåts flyta och terminsmarknader får utvecklas som möjliggör billigare
täckning av kursrisker skulle man rentav
kunna vänta sig att valutasystemet skulle
fungera bättre utan försök till låsningar
av kurserna.
Riskerna i den nuvarande situationen
ligger snarare på det handelspolitiska området. Det är långtifrån klart vad amerikanarna egentligen önskar sig eller om de
kan få det. Deras missnöje med EEC :s
handelspolitik visade sig exempelvis i
främsta hand avse restriktionerna i handeln med jordbruksprodukter. USA:s export består till 40 % av jordbruksprodukter och man har redan under sextiotalet
haft skärmytslingar på denna punkt. Det
är också klart att liberaliseringen av den
internationella handeln hittills lämnat detta område helt utanför och att 70-talets
internationella handelspolitiska utveckling kommer att gälla dels de icke-tariffära
handelshindren, dels handeln med jordbruksvaror. Men det är lika uppenbart att
de politiska låsningarna är nästan orubbliga och att det i varje fall inte går att i
en hast rubba den agrara merkantilismen.
Man kan inte bortse från risken att man
i stället på europeiskt håll sätter hårt mot
hårt och tillgriper motrestriktioner. Lyckligtvis finns det anledning att hoppas att
det ekonomiska samarbetet inom ramen
för OECD och Tiogruppen skall utgöra
en viss garanti mot ett regelrätt handelskrig, som skulle bli förödande för alla parter. Medvetandet om att sitta i samma båt
har i sista hand varit den viktigaste förutsättningen för den internationella ekonomins stabilitet under efterkrigstiden.
Det är sant att Nixons tal satte samarbetsandan på hårt prov. Att på egen
hand avskaffa det rådande betalningssystemet, att brutalt konfrontera sina handelspartner med krav som underströks
av en extratull var åtgärder som måste
väcka djup irritation. Samtidigt måste
man komma ihåg att inte minst europeerna i åratal klagat över underskottet i den
amerikanska betalningsbalansen som man
nu äntligen tar krafttag för att råda bot
på. Att man i samma svep får en chans
att bygga ett hållbart valutasystem är bara något att vara tacksam för. De risker
som den rådande situationen rymmer skall
därför inte fördunkla det faktum att de
amerikanska åtgärderna knappast skapat
någon kris utan tvärtom utgör början till
en verklig ansats för att lösa de krisartade svagheter som kommit att utmärka
världens betalningssystem och handelsmönster.