GöRAN OHLIN: Nixon, valutorna och världshandeln USA:s Ã¥tgärder för att förbättra sin betalningsbalans har väckt mycken irritation, men de har knappast framkallat nÃ¥gon kris. I stället har de banat väg för ett nytt hÃ¥llbart valutasystem, skriver professor Göran Ohlin. Han redogör för orsakerna till den handelspolitiska krisen i USA och förklarar hur det internationella betalningssystemet fungerar. President Nixons utspel utgör en början till en verklig ansats för att lösa de krisartade svagheter, som kommit att utmärka världens betalningssystem och handelsmönster, skriver författaren. President Nixons tal den 15 augusti markerade det definitiva sammanbrottet för det internationella betalningssystem som rÃ¥tt under sextiotalet. Det är knappast helt korrekt att kalla det Bretton Woodssystemet, för i själva verket kom den internationella valutaordningen aldrig att helt fungera i enlighet med de riktlinjer som drogs upp i Bretton Woods. Riskerna och svagheterna i systemet pÃ¥talades redan dÃ¥ industriländernas valutor mot slutet av femtiotalet blev konvertibla för löpande betalningar och spänningarna var ett Ã¥rtionde senare blott alltför uppenbara. Det slutliga sammanbrottet var, liksom 1848 Ã¥rs revolution, allmänt väntat men överrumplade ändÃ¥ de flesta. Problemet var helt enkelt att systemet inte fyllde de krav som mÃ¥ste ställas pÃ¥ det. Det är i grunden enkla krav som det inte behövs nÃ¥gon expertis för att förstÃ¥. I det lÃ¥nga loppet mÃ¥ste det rÃ¥da en viss jämvikt i varje lands yttre betalningar. Otaliga faktorer kan rubba den jämvikten - den tekniska utvecklingen kan stimulera ett lands export snabbare än importen, eller vice versa om hemmamarknader Ã¥tererövras frÃ¥n utländska konkurrenter, inflationen kan driva upp kostnadsnivÃ¥n i ett land snabbare än i andra, tillfälliga konjunkturer kan stimulera importefterfrÃ¥gan och förmÃ¥ exportindustrier att vända sig mot en mer lättillgänglig hemmamarknad, o s v. Det internationella betalningssystemet Det internationella betalningssystemet mÃ¥ste dÃ¥ fylla tvÃ¥ funktioner. A ena sidan mÃ¥ste det finnas ett internationellt gÃ¥ngbart betalningsmedel som kan hÃ¥llas som »valutareserv» av de enskilda länderna och användas för att täcka tillfälliga underskott i de yttre betalningarna. För det andra mÃ¥ste det finnas nÃ¥gon mekanism som Ã¥stadkommer en anpassning och förhindrar under- och överskott frÃ¥n att bli bestÃ¥ende. I den mekanismen ingÃ¥r de olika ländernas hela ekonomiska politik och den nödvändiga anpassningen kan naturligtvis uppnÃ¥s pÃ¥ mÃ¥nga olika sätt. Det är ocksÃ¥ klart att ju lÃ¥ngsammare anpassningsprocessen är, desto större är behovet av reserver. Systemets väsentliga svaghet kunde därför tolkas pÃ¥ minst tvÃ¥ olika sätt: antingen kunde man i första hand kritisera den bristande anpassningsmekanismen eller ocksÃ¥ den otillräckliga försörjningen med reserver. De som i dag sörjer det nyss avlidna valutasystemet och ser fram mot dess snara Ã¥teruppstÃ¥ndelse gör gärna gällande att vad än akademiska nationalekonomer mÃ¥ tycka, sÃ¥ fungerade systemet bevisligen bra därför att världshandeln hölls i snabbare och stabilare expansion under en längre tid än nÃ¥gonsin tidigare i historien. Men förklaringen till att handeln kunde växa med 7- 8 % om Ã¥ret i tvÃ¥ Ã¥rtionden utan nÃ¥got egentligt avbräck skall inte sökas i valutasystemet. Liberaliseringen av handeln har fortgÃ¥tt oavbrutet och efter Kennedyrundan kan det sägas att handeln i industrivaror stöter pÃ¥ mindre tullhinder än nÃ¥gonsin tidigare. Framför allt utmärktes de flesta ekonomier av efterfrÃ¥geöverskott och inflationstryck och den 467 stora offentliga sektorn bidrog till att bromsa konjunkturdämpningarna. Om detta stimulerade världshandeln, sÃ¥ rÃ¥dde samtidigt en Ã¥terkoppling som innebar att den starka grundtonen i världshandeln bidrog till stabiliteten i de större länderna vars konjunkturer lyckosamt nog ofta rörde sig i motsatt riktning och därigenom jämnade ut varandra. Betalningssystemet satte inga käppar i hjulet i början. Konvertibiliteten uppehölls, växelkurserna var stabila inom mycket snäva band. SÃ¥ var det Ã¥tminstone i stort sett före mitten pÃ¥ sextiotalet. Därefter blev det emellertid klart att stabiliteten hotade att övergÃ¥ i rigor mortis. PÃ¥ sätt och vis var det inte alls egendomligt att anpassningsmekanismen fungerade dÃ¥ligt. Den ekonomiska politiken befann sig i de flesta länder i en tvÃ¥ngströja som man i bästa välmening dragit Ã¥t hÃ¥rdare och hÃ¥rdare. Som den främsta mÃ¥lsättningen erkände man överallt en hög sysselsättning, även om man i praktiken tolkade det kravet olika pÃ¥ olika hÃ¥ll. Det betydde att man inte var beredd att strama Ã¥t den ekonomiska politiken och dra ner produktion, inkomster och sysselsättning bara för att reducera importefterfrÃ¥gan och klara betalningsbalansen. Man kunde inte heller utan vidare bekämpa sina underskott genom höjda tullar, importrestriktioner eller exportsubventioner. Även om man hade varit benägen att göra det, hade alla länder inom ramen för samarbetet inom OECD och GATT, EFTA eller EEC, valt att avstÃ¥ frÃ¥n den sortens politik. Mellankrigsti- 468 den hade visat den stora risken av en ond cirkel, eller snarare en spiral nedÃ¥t, i vilken land efter land skyddade sin betalningsbalans genom restriktioner som snabbt kunde strypa hela världshandeln. Växelkurserna Vilka möjligheter Ã¥terstod för att korrigera en jämviktsbrist i den yttre baiansen? Vad som Ã¥terstod var precis vad man i Bretton Woods skrev in i den internationella valutafondens stadga - möjligheten att ändra växelkursen. Formuleringarna i den stadgan är ambivalenta eftersom de utgjorde en kompromiss mellan dem som fruktade att regeringar skulle frestas till överdrivna devalveringar för att främja sin export och »exportera arbetslöshet» och Ã¥ andra sidan dem som i likhet med Lord Keynes var angelägna om att betona att inga länder skulle behöva underkasta sig en omfattande arbetslöshet för att korrigera betalningsbalansen, som England gjort pÃ¥ tjugotalet. Därför föreskrev stadgan att valutafondens medlemmar skulle kunna ändra sina växelkurser om det rÃ¥dde en »fundamental jämviktsbrist» i betalningsbalansen. Mindre justeringar skulle kunna göras utan invändningar frÃ¥n fonden medan större justeringar krävde fondens samtycke - men detta skulle inte baseras pÃ¥ fondens bedömning av den sociala mÃ¥lsättningen för den ekonomiska politiken. Oron för en överdriven benägenhet att devalvera visade sig malplacerad. Politikerna i efterkrigstidens värld visade sig tvärtom oförmögna att utnyttja de möjligheter fondens stadgar försiktigt öppnat. En gammal erfarenhet var att anpassningsbördan vid en internationell jämviktsbrist faller pÃ¥ underskottslandet vars valutareserver tar slut och naturligt nog inte pÃ¥ överskottslandet vars reserver bara ökar. En lösning av det problemet är inte lätt. För det första betraktas enskilda länders ekonomiska politik alltför ofta pÃ¥ det traditionellt merkantilistiska sätt som innebär att ett överskott mÃ¥ste vara bättre än ett underskott, ungefär som en vinst är bättre än en förlust. Det värsta är att det kan ligga nÃ¥gonting i det synsättet när reserverna är knappa och det rÃ¥der strid om dem. Dessutom är det klart att underskott - vid fasta växelkurser - kan uppstÃ¥ som resultat av en slapp ekonomisk politik som innebär att man »lever över sina tillgÃ¥ngar>> och att överskott dÃ¥ uppstÃ¥r i ett land som lyckas bekämpa inflationen mera framgÃ¥ngsrikt än andra och inte kan se nÃ¥got egentligt skäl att i den internationella solidaritetens namn underkasta sig samma ekonomiskpolitiska misstag som andra länder. A andra sidan kan det ocksÃ¥ vara sÃ¥ att överskott uppstÃ¥r som följd av en ekonomisk politik som är otillbörligt Ã¥terhÃ¥llsam och ger upphov till en relativt stor arbetslöshet, medan underskotten uppstÃ¥r i länder som anständigt strävar att hÃ¥lla sysselsättningen pÃ¥ en högre nivÃ¥. Om länderna dÃ¥ har olika uppfattning om varandras ambitioner är det naturligtvis inte lätt att komma överens om var anpassningen skall börja. Verkligheten är dessutom oändligt mer komplicerad därför att sÃ¥ mÃ¥nga andra faktorer pÃ¥verkar den internationella konkurrenskraften och betalningsbalansen - den tekniska utvecklingen, u-hjälpsÃ¥taganden, etc. Det är alltsÃ¥ lätt nog att förstÃ¥ att det inte uppstÃ¥r nÃ¥gon omedelbar internationell enighet om var felet ligger när det rÃ¥der en jämviktsbrist som innebär underskott för nÃ¥got eller nÃ¥gra länder och överskott för nÃ¥got eller nÃ¥gra andra. Därför kan det ocksÃ¥ bli tvister om vem som skall anpassa sig. Man har dÃ¥ och dÃ¥ laborerat med tanken att göra överskott mer kostbara. Det kan lyckas i framtiden, inom ramen för en hÃ¥rdare sammanhÃ¥llen internationell organisation, men ännu har det inte !vekats. Det var emellertid inte därför som tänkarna i Bretton Woods fick fel. Det oväntade var att underskottsländernas regeringar var sÃ¥ obenägna att korrigera en jämviktsbrist genom en devalvering. Man underskattade just det fenomen som Keynes, den engelske chefsförhandlaren, själv hade brännmärkt i sin pamflett om Churchills olycksaliga övervärdering av pundet pÃ¥ tjugotalet. Det gÃ¥r prestige i växelkurser och att devalvera blir i mÃ¥ngas ögon liktydigt med att stryka flagg inför nÃ¥gon imaginär fiende. England blev Ã¥terigen pÃ¥ sextiotalet det första olycksfallet. Wilson vägrade hÃ¥rdnackat att devalvera. Den engelska valutareserven försvann och ersattes av lojala lÃ¥n frÃ¥n USA och den europeiska kapitalmarknaden medan den engelska regeringen väntade pÃ¥ ett mirakel som ald- 469 rig inträffade. Det är - tyvärr - en välgrundad empirisk regel att inga avgö- rande beslut i valutafrÃ¥gor fattas utan pÃ¥- tryckning av en kris. Den krisen kom sÃ¥ smÃ¥ningom, men först efter att England skuldsatt sig i en omfattning som nu framstÃ¥r som helt meningslös. Punddevalveringen 1967 följdes av guld- och dollarkrisen nästa vÃ¥r och därefter av den känsliga duellen mellan francen och D-marken. Efter att general de Gaulle stoppat det första försöket till ett arrangemang inträdde sÃ¥ smÃ¥ningom den devalvering av francen och appreciering av D-marken som marknadsvillkoren pekat mot. Vad som var framför allt anmärkningsvärt under dessa valutakriser var att de knappast rubbade den internationella handeln eller konjunkturerna. Deras allvar och räckvidd gavs dessutom överdrivna proportioner av regeringar som genom sitt hÃ¥rdnackade motstÃ¥nd mot paritetsändringar ytterst bar ansvaret för de väldiga kapitalrörelser som uppstod och som, när de nÃ¥dde krisproportioner, tvingade fram växelkursändringarna. Men de nya kurserna var undantagslöst »riktigare» än de gamla. Krisen hade helt enkelt kommit att bli ett oumbärligt led i anpassningsmekanismen. Situationen var ännu värre i frÃ¥ga om reservförsörjningen och det var detta som sÃ¥ smÃ¥ningom skulle göra situationen ohÃ¥llbar. I Bretton Woods hade man väntat sig att huvudparten av de officiella reserverna skulle utgöras av guld, men den internationella valutafonden var dessutom avsedd att fungera som ett slags in- 470 terriationell stödbank som kunde förstärka ländernas valutareserv genom kortfristiga lÃ¥n. Men efterfrÃ¥gan pÃ¥ internationella reserver kom att växa betydligt snabbare än tillgÃ¥ngen pÃ¥ monetärr guld. Guldpriset ligger ju sedan 1934 kvar vid 35 dollar per uns, medan andra priser gÃ¥tt upp 3-4 gÃ¥nger. Detta hämmar nyproduktionen och stimulerar den industriella konsumtionen, men framför allt har det reducerat de existerande guldreservernas värde i förhÃ¥llande till världshandeln som inte bara stigit genom prishöjningarna utan ocksÃ¥ genom den kraftiga volymexpansionen. Valutafondens kreditgivning fick inte tillnärmelsevis den omfattning man tänkt sig, framför allt därför att de var avsedda att överbrygga snabbt övergÃ¥ende behov medan länderna ville ha permanenta och ägda reserver. Centralbankernas dollarreserver Resultatet blev den spontana framväxten av ett reservvalutasystem i vilket centralbankerna höll en stor del av sina reserver i form av dollar, vilket bl a innebar att de kunde göras räntebärande i form av amerikanska skattkammarväxlar. Uppbyggandet av sÃ¥dana reserver innebar samtidigt att ett fortlöpande underskott kunde bestÃ¥ uta~ pÃ¥frestningar pÃ¥ de amerikanska guldtillgÃ¥ngarna. Redan före sextiotalets början deklarerade professor Robert Triffin att man var inne pÃ¥ en farlig väg. Ett reservvalutasystem hade prövats pÃ¥ tjugotalet dÃ¥ pundet kom att användas som reservvaluta. Förr eller senare mÃ¥ste ett sÃ¥dant system leda till en »förtroendekris» om tillgodohavandena i reservvaluta växer medan reservvalutalandets guldinnehav inte ökar. Det uppstÃ¥r en risk för att reservvalutan devalveras eller förklaras oinlöslig, och den risken ger upphov till en flykt frÃ¥n den. Överhuvudtaget mÃ¥ste ett system med olika reservmedier medföra risker för omsvängningar mellan dem. Triffins och andra ekonomers farhÃ¥gor avfärdades till en början som akademiska spekulation~r. Inom bankvärlden ställde man sig kallsinnig till förslag om en reform av själva grundvalarna för det internationella betalningssystemet, men fler och fler förslag till sÃ¥dana reformer presenterades och insikten om att framtida reservbehov inte gärna kunde täckas genom en fortsatt expansion av dollartillgodohavanden trängde sig obevekligt pÃ¥. Paradoxalt nog kom general de Gaulle att spela en icke oväsentlig roll i den processen. Hans ekonomiska rÃ¥dgivare underblÃ¥ste hans egen traditionella sympati för en »ren» guldmyntfot och hans aversion mot dollarreserverna som enligt hans bedömning underlättade den amerikanska maktpolitiken. De Gaulle och hans rÃ¥dgivare framstod som monetära reaktionärer, Triffin och andra reformmakare som modernister, men de var överens om en sak - reservvalutasystemets fördärvlighet. Reformförslagen handlade alla om att finna ett alternativ. En möjlighet var en verkligt radikal höjning av guldpriset, exempelvis en fördubbling, som skulle sätta guldreserverna i stÃ¥nd att ersätta do!- larreserverna. Men det skulle ocksÃ¥ gynna världens guldproducenter, framför allt Sydafrika och Sovjetryssland, samt dem som för tillfället hade stora guldreserver. Utsikterna att lösa problemet med ett sÃ¥ enkelt grepp var smÃ¥ och man kunde heller inte vänta sig nÃ¥gon permanent lösning om reservbehovet fortsatte att stiga snabbt. ÄndÃ¥ skulle det ytterligare befästa guldets roll i den internationella ekonomin, trots att c.dla utvecklade länder lyckats frikoppla sin penningpolitik frÃ¥n den realekonomiskt irrelevanta frÃ¥gan om tillgÃ¥ngen pÃ¥ guld. Ny internationell reservvaluta Den Ã¥terstÃ¥ende möjligheten ,·ar att i ordets verkliga mening skapa ett internationellt betalningsmedel pÃ¥ samma sätt som nationella valutor skapas under kontroll av centralbankerna sÃ¥ att det ekonomiska livets behov av betalningsmedel kan fyllas. Problemet var att det inte existerar nÃ¥gon internationell centralbank. Det komplicerades ocksÃ¥ a\' en traditionell fö- reställning om att betalningsmedel mÃ¥ste betraktas som skulder med en »täckning» i den utfärdande myndighetens tillgodohavanden. Alla länder har emellertid gjort den erfarenheten att vad som gör exempelvis en tiokronesedel till ett betalningsmedel inte är den »täckning» riksbanken kan ha för den utan det faktum att den accepteras. PÃ¥ samma sätt blev det till sist möjligt att 1969 förhandla fram en ny internationell reservvaluta vars status uteslutande vilar pÃ¥ att alla i valutafonden deltagande centralbanker 471 förpliktat sig att acceptera den ~om likvid. De internationella motsättningarna gjorde att denna nya reservvaluta utformades som en kompromiss. Framför allt fransmännen motsatte sig en ren utdelning av internationellt gÃ¥ngbara betalningsmedel och därför infördes en viss Ã¥terbetalningsskyldighet för dessa s k ~peÂ- ciella dragningsrätter (SDR), men deras väsentliga egenskap är att de automatiskt utökar de ägda valutareserverna i centralbankerna. Det är det som gör det möjligt att tala om ett »pappersguld». Det tillskott som man beslutade om 1969 var emellertid relativt blygsamt. Det gällde att under tre Ã¥r pÃ¥ detta sätt öka den internationella likviditeten med litet mer än 10 %. Redan detta betraktades pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll som äventyrligt o•:h beslut om ytterligare expansion sköts pÃ¥ framtiden. FrÃ¥gan om dollarns roll i reservvalutasystemet kvarstod emellertid och man kunde vänta sig att den skulle kvarstÃ¥ tills den aktualiserades av en kris. Det var den krisen som äntligen kom i Ã¥r och den utlösande faktorn blev utvecklingen pÃ¥ eurodollarmarknaden. M(;n reservvalutasystemets kris kom inte ensam. Den sammanföll med en handelspolitisk kris för USA som bottnade i den framgÃ¥ngsrika japanska handelsoffensiven mot Amerika. Eurodollarmarknaden Eurodollarmarknaden är ett kuriöst fenomen. Den är märklig redan genom sin existens. Att en stor och livlig kredit- 472 marknad i dollar kunde byggas upp i Europa och lägga grunden till omfattande internationella rörelser av kortfristigt kapital stred mot de flesta myndigheters naturliga instinkter och egentliga önskemÃ¥l. Det möjliggjorde emellertid en stor amerikansk upplÃ¥ning pÃ¥ eurodollarmarknaden under 1969-70 dÃ¥ den amerikanska kreditpolitiken var relativt restriktiv. När den politiken lättades uppstod en störtflod av Ã¥terbetalningar och en vÃ¥ldsam försämring av den amerikanska betalningsbalansen. Det amerikanska underskottet hade under föregÃ¥ende Ã¥r rört sig omkring 5 miljarder dollar, men det första halvÃ¥ret i Ã¥r steg det till över 20 miljarder pÃ¥ Ã¥rsbas. En sÃ¥dan utveckling kunde heller inte undgÃ¥ att bli självförstärkande och flykten frÃ¥n dollarn blev lavinartad när ett kongressutskott i början pÃ¥ augusti uttalade sin sympati för en devalvering av dollarn i form av en viss guldprishöjning. Handelsutvecklingen var mindre allvarlig för betalningsbalansen men pÃ¥verkade den amerikanska ekonomin mer direkt. Den amerikanska handelsbalansen har varit positiv ända sedan 1893. Underskottet i de sammanlagda betalningarna under sextiotalet har alltsÃ¥ framstÃ¥tt som en följd av de stora investeringarna utomlands, u-hjälpen och militärutgifterna. Överskottet i handelsbalansen krympte emellertid stadigt under sextiotalet och i sommar blev det klart att man hotades av ett underskott. Det var i synnerhet importen frÃ¥n USA:s viktigaste handelspartner, Canada och Japan, som sköt i höjden pÃ¥ senare Ã¥r. ökad japansk export till USA utlöste krisen Den japanska frammarschen var särskilt pÃ¥taglig. Överskottet i den totala japanska handeln under första halvÃ¥ret 1971 var 45 % större än 1970 Ã¥rs genomsnitt. Värre än statistiken var att intrÃ¥nget pÃ¥ amerikanska marknader kommit att genera ett stort antal amerikanska industrier samtidigt som dessa lider av arbetslöshet och underefterfrÃ¥gan delvis som följd av Ni.'Conregimens egna försök att hÃ¥lla tillbaka de offentliga utgifterna. De amerikanska Ã¥tgärderna den 15 augusti hade alltsÃ¥ vad den internationella ekonomin beträffar en dubbel mÃ¥lsättning. A ena sidan förklarades dollarn tillfälligt oinlöslig mot guld eller SDR och kursen tilläts att flyta. Därigenom avskaffades med ett enda svep själva grundvalen för det betalningssystem vi hittills haft. Det uttalade syftet var att andra länder, om de inte önskade ett fortsatt dollarinflöde, kunde stoppa detta och därigenom samtidigt det amerikanska underskottet genom att lÃ¥ta sina valutor flyta uppÃ¥t eller genom en appreciering. Samtidigt sades det - i rätt hÃ¥rda ordalag - att USA ansÃ¥g sig utsatt för en orättvis handelspolitisk behandling bÃ¥de av japaner och europeer. Den tioprocentiga extratull som infördes pÃ¥ amerikansk import förklarades vara ett provisorium som skulle avskaffas sÃ¥ snart man i andra länder vidtagit sÃ¥dana valuta- och handelspolitiska Ã¥tgärder som skulle leda till en avgörande förbättring av den internationella jämvikten genom att avskaffa de stora överskotten i exempelvis den japanska och tyska betalningsbalansen och därmed ocksÃ¥ det stora underskottet i den amerikanska. Ã…tgärderna innebar ett vÃ¥gspel. Finansminister Connally förklarade ocksÃ¥ med en avväpnande öppenhjärtighet att man inte hade en aning om hur det skulle gÃ¥ men att man inte trodde konsekvenserna skulle bli sÃ¥ drastiska. Hittills har utvecklingen givit honom rätt, men osä- kerheten om hur det kommer att gÃ¥ är ännu mycket stor. Alla viktigare valutor utom den franska flyter nu, även om det inte är nÃ¥gon hemlighet att exempelvis de tyska myndigheterna intervenerar för att hÃ¥lla tillbaka kursstegringen pÃ¥ D-marken. Det är för tidigt att säga om handeln lidit nÃ¥got väsentligt avbräck som resultat av övergÃ¥ngen till ett sÃ¥dant system och det kommer överhuvud taget att bli svÃ¥rt att skilja ut den effekten frÃ¥n konsekvenserna av de omfattande växelkursförändringarna. Men själva valutamarknaderna har visat sig kunna fungera med stor stabilitet. PÃ¥ centralbankshÃ¥ll talar man i nästan alla länder om önskvärdheten eller rentav nödvändigheten att Ã¥tergÃ¥ till en fixering av växelkurserna även om man är beredd att vidga banden kring kurserna rätt kraftigt. SvÃ¥righeterna att komma överens om nya pariteter kommer emellertid att bli utomordentligt stora och man kan inte utesluta möjligheten att fler 473 och fler regeringar kommer att inse fördelarna med ett system som fritar dem frÃ¥n kurssättningsansvaret som de funnit blott alltför betungande i det förflutna. l varje fall kan inte de rÃ¥dande kurserna accepteras som nya paritetsvärden. Dels pÃ¥verkas de, som redan nämnts, av centralbankernas intervention pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll, dels är konjunkturläget i mÃ¥nga länder liksom i Sverige sÃ¥ pressat att kurserna mÃ¥ste ligga över ett jämviktsläge med utsikter att försvaras i det lÃ¥nga loppet, dels snedvrids den internationella konkurrensen av den amerikanska extratullen och i vÃ¥r del av världen även av den danska. Slutligen kan det bli svÃ¥rt att fixera nya pariteter om man inte har nÃ¥gon klarhet om hur reservförsörjningen skall ordnas och detta mÃ¥ste ta en lÃ¥ng tid att förhandla fram. Man kan mycket väl föreställa sig ett system som helt baseras pÃ¥ SDR, men dÃ¥ mÃ¥ste ocksÃ¥ frÃ¥gan om guldets roll behandlas och framför allt mÃ¥ste de stora dollartillgodohavandena avvecklas pÃ¥ nÃ¥got tillfredsställande sätt. Oviss framtid Vad blir följden om man misslyckas med en snar Ã¥tergÃ¥ng till fastare växelkurser? PÃ¥ denna punkt gÃ¥r meningarna isär. Om man befarar att handeln och de internationella investeringarna skulle lida av större osäkerhet om framtida kurser om marknaderna tillÃ¥ts flyta än om man försöker lÃ¥sa dem, ser man denna frÃ¥ga som helt väsentlig för den fortsatta expansionen av världshandeln. A andra sidan kan man mycket väl hävda att sextiotalets er- 474 farenhet av fasta växelkurser visade att de inte leder till mindre osäkerhet utan bara koncentrerar den kring de traumatiska kriser som anpassar dessa kurser. Om kurserna tillÃ¥ts flyta och terminsmarknader fÃ¥r utvecklas som möjliggör billigare täckning av kursrisker skulle man rentav kunna vänta sig att valutasystemet skulle fungera bättre utan försök till lÃ¥sningar av kurserna. Riskerna i den nuvarande situationen ligger snarare pÃ¥ det handelspolitiska omrÃ¥det. Det är lÃ¥ngtifrÃ¥n klart vad amerikanarna egentligen önskar sig eller om de kan fÃ¥ det. Deras missnöje med EEC :s handelspolitik visade sig exempelvis i främsta hand avse restriktionerna i handeln med jordbruksprodukter. USA:s export bestÃ¥r till 40 % av jordbruksprodukter och man har redan under sextiotalet haft skärmytslingar pÃ¥ denna punkt. Det är ocksÃ¥ klart att liberaliseringen av den internationella handeln hittills lämnat detta omrÃ¥de helt utanför och att 70-talets internationella handelspolitiska utveckling kommer att gälla dels de icke-tariffära handelshindren, dels handeln med jordbruksvaror. Men det är lika uppenbart att de politiska lÃ¥sningarna är nästan orubbliga och att det i varje fall inte gÃ¥r att i en hast rubba den agrara merkantilismen. Man kan inte bortse frÃ¥n risken att man i stället pÃ¥ europeiskt hÃ¥ll sätter hÃ¥rt mot hÃ¥rt och tillgriper motrestriktioner. Lyckligtvis finns det anledning att hoppas att det ekonomiska samarbetet inom ramen för OECD och Tiogruppen skall utgöra en viss garanti mot ett regelrätt handelskrig, som skulle bli förödande för alla parter. Medvetandet om att sitta i samma bÃ¥t har i sista hand varit den viktigaste förutsättningen för den internationella ekonomins stabilitet under efterkrigstiden. Det är sant att Nixons tal satte samarbetsandan pÃ¥ hÃ¥rt prov. Att pÃ¥ egen hand avskaffa det rÃ¥dande betalningssystemet, att brutalt konfrontera sina handelspartner med krav som underströks av en extratull var Ã¥tgärder som mÃ¥ste väcka djup irritation. Samtidigt mÃ¥ste man komma ihÃ¥g att inte minst europeerna i Ã¥ratal klagat över underskottet i den amerikanska betalningsbalansen som man nu äntligen tar krafttag för att rÃ¥da bot pÃ¥. Att man i samma svep fÃ¥r en chans att bygga ett hÃ¥llbart valutasystem är bara nÃ¥got att vara tacksam för. De risker som den rÃ¥dande situationen rymmer skall därför inte fördunkla det faktum att de amerikanska Ã¥tgärderna knappast skapat nÃ¥gon kris utan tvärtom utgör början till en verklig ansats för att lösa de krisartade svagheter som kommit att utmärka världens betalningssystem och handelsmönster.