idealitet
som monopol
Det finns en fördom som ganska många
människor både i Sverige och i utlandet
omfattar och som egendomligt nog relativt sällan uppmärksammas. Den går i
korthet ut på att de personer, särskilt
unga sådana, som sympatiserar med den
extrema vänstern eller t o m socialdemokratin skulle vara speciellt ideella av sig.
I sin ambition att se åtminstone något
positivt i allt vad hans eget kött och blod
företar sig söker den borgerligt sinnade
fadern, vars son gått över den röda gränsen, sin glädje i tanken att hans ättelägg
ju i alla fall är ideell. Denna problematik
har av en cyniker uttryckts så att den som
inte är socialist vid 20 års ålder har inget
hjärta, medan den som är socialist vid 30
års ålder har inget huvud. I väntan på bekräftelsen av ett existerande huvud hos sonen ser den hårt prövade fadern det så-
lunda dokumenterade hjärtat som en tröst
för sitt eget tigerhjärta.
Det är alltså enligt denna inställning
ideellt att hylla våldet och revolutionsromantiken, att ha Che Guevara, vår tids
Kristusgestalt för de »ideellt troende»,
fasttejpad ovan huvudkudden och inom
räckhåll för de andäktigt knäppta aftonbönshänderna. Det är inte bara ideellt att
hylla våldet i u-länderna - även välståndsnationer som Sverige skall få sin släng av
sleven. De nu till fängelse för mordbranden vid Sankt Lars' sjukhus i Lund dömda
personerna har högt och ljudligt förkunnat sina ideellt vänsterinriktade och därför höga syftemål. Störningar av politiska möten arrangerade av meningsmotståndare så att dessas förkunnelses omöjlig•
görs, agitation för att den sydvietnamesiska regeringens informationsfolk här i landet skall kastas ut, varefter FNL-sympatisörerna skulle kunna upplysa allmänheten mera ostörda av motargument, hör
också till de verkligt ideella handlingarna,
vilka vältaligt vittnar om humanitet, tolerans och ett ädelt hjärta och upplyst sinnelag. Den man som en gång till en politisk meningsmotståndare yttrade: Jag avskyr vad Du säger, men jag vill göra allt
för att Du skall få säga det, den mannen
var uppenbarligen ingen vänsterman och
följaktligen inte heller ideell.
Däremot är det naturligtvis inte ideellt
utan istället höjden av cynism och opportunism att exempelvis verka för att pensionärer skall kunna röra sig på huvudstadens gator utan att behöva riskera att vältas omkull av tonåringar, att människor
med högst normala inkomster inte skall
behöva betala 50- 60 kr i skatt på varje
extra intjänad hundralapp, att barnfamiljerna skall få det bättre, och att man bör
169
se positivt på det privata näringslivets investeringar i u-länderna.
Den som skriver ner dessa reflektioner
är inte fadern till den ideelle son som har
Mao och Che som husgudar. Det är istället en som i sin hittillsvarande blygsamma
politiska verksamhet, bl a inom dåvarande
Sveriges Konservativa Studentförbund,
stött på många människor som av allt att
döma har högst ideella bevekelsegrunder
bakom sina politiska aktiviteter. De har
funnits både bland politiska meningsmotståndare och - i minst lika hög grad -
inom studentförbundet. Låt vara att idealiteten där mestadels tog sig sådana uttryck att man exempelvis föredrog att äta
ägg framför att kasta dem på andra länders ambassadörer.
Ja, det var synnerligen stimulerande att
jobba inom studentförbundet. Där lärde
man sig mycket. Bl a att idealiteten inte a
priori är vänsterhänt.
Matti Häggström