LEIF CARLSSON: I det förgÃ¥ngnas brunn ... I spÃ¥ren av allmänbildningstraditionens upplösning har följt en sprÃ¥klig vulgarisering. Denna sorgliga utveckling kan delvis bero pÃ¥ att den klassiska utbildningens företrädare intill ganska sen tid inte själva riktigt kunnat ge uttryck för och dra konsekvenserna av sin hanterings kulturella betydelse, skriver dr L eif Carlsson, kulturchef i Svenska Dagbladet. Det studium som ägde rum av det klassiska arvet slutade nämligen alltför ofta där det verkligt intressanta skulle börja: när detta arv börjar att föras vidare, för att sekler och Ã¥rtusenden igenom, lÃ¥ngt efter de klassiSka samhällenas undergÃ¥ng, pÃ¥ ett outplÃ¥nligt sätt prägla hela den kulturtradition som är vÃ¥r. Det är vemodigt, framhÃ¥ller dr Carlsson, att provinsialismen i tiden nu bemöts med största högaktning i vida kretsar, vemodigt därför att sÃ¥ mycket av mänskliga värden därigenom förblir outnyttjat för sÃ¥ mÃ¥nga. Det är tänkvärt, att ordet referensram kommit pÃ¥ modet i den utbildningspolitiska debatten ungefär vid samma tid som vi förskingrat de tvÃ¥ kapital som under Ã¥rhundraden för bildade personer utgjort de gemensamma referensramarna, lÃ¥t vara , att man levt i lycklig okunnighet om det pampiga ordet. »Nu stÃ¥r parnassen i den christna kyrkan>> - Tegners ord vid magisterpromotionen 1820 anger i kortaste form de tvÃ¥ väsentligaste inslagen i vad som en gÃ¥ng var allmän bildning (självfallet inte det samma som bildning för alla) och det av tusen historiska trÃ¥dar tvinnade sambandet mellan dem. Tillsammans erbjöd den klassiska traditionen och den bibliska ordoch symbolskatten ett förrÃ¥d av begrepp, bilder, händelser, personkarakteristiker och exempel som helt visst ofta fungerade huvudsakligen som knapphÃ¥lsblommor (i sig själv intet fel) men ofta ocksÃ¥ som lätthanterliga och nyttiga kommunikationsinstrument. Dessa instrument är nu sönderbrutna; att de ersatts av mÃ¥ngahanda andra, modernare eller sinnrikare kunskaper bÃ¥tar föga - poängen med den gamla bildningstraditionen var just att i princip alla kände till samma saker, även om dessa saker till äventyrs var färre än nu. Bertil Malmberg beskriver pÃ¥ det sätt som endast han behärskar, hur systemet fungerade: »Solon är alltigenom vis, och Aristides glömmer inte ett ögonblick att han är ett böjningsmönster för rättrÃ¥digheten --- De ädla gestalterna ha sina format i behÃ¥ll liksom de fräcka stÃ¥ oanfäktade i sin uselhets permanens». Har denna underbara formulering ännu nÃ¥gon resonans hos lÃ¥t oss säga svenska studenter i gemen? Bättre har det inte gÃ¥tt med det bibliska symbolförrÃ¥det. I en tid som mer än de flesta skulle ha användning för uttrycket »ramaskri», tycks detta i stort sett endast syfta pÃ¥ varje nÃ¥gorlunda irriterad meningsyttring frÃ¥n tvÃ¥ eller flera personer, exempelvis mot ändrad sändningstid för ett folkkärt TV-program. Förutsättningen för en sÃ¥dan förskjutning är självfallet, att varje medvetande försvunnit om vad som en gÃ¥ng verkligen hördes i Rama: »grÃ¥t och mycken jämmer. Det var Rake! som begrät sina barn och hon ville icke trösta sig, eftersom de icke mera voro till». Exemplet mÃ¥ vara begränsat, men det belyser den sprÃ¥kliga vulgarisering, som följer i spÃ¥ren av allmänbildningstraditionens upplösning. Orsakerna När man reflekterar över orsakerna till denna sorgliga utveckling, kan man inte värja sig för känslan av att det hela delvis beror pÃ¥ att den klassiska bildningens, eller modestare uttryckt, den klassiska utbildningens, företrädare intill ganska sen tid inte själva riktigt kunnat ge uttryck för och dra konsekvenserna av sin hanterings kulturella betydelse. Latinstudiet, av uppenbara skäl en central bestÃ¥ndsdel i komplexet, lämnar kanske det bästa exemplet. Knut Hagberg, själv den mest lysande exponent för kärleken till det klassiska arvet, har en gÃ¥ng - i boken om ,Järnhertigen», 1944, om ej minnet svi- 123 ker - betonat den otjänst man gjort Intresset för latinet, och den tradition vars bärare latinet är, genom en orimlig uppläggning av studiet. I aktningsvärd men missriktad nitälskan om det i sträng mening klassiska, bjöd man eleverna pÃ¥ en kost som dels i och för sig var orimligt krä:. vande, dels av ett innehÃ¥ll som endast i undantagsfall kunde stimulera nÃ¥got verkligt intresse för den materia sprÃ¥ket tänktes förmedla. Carl XII läste vid tidiga Ã¥r Caesars kommentarer till det galliska kriget, liksom självfallet hela Bellum punicum secundum; men han hade en speciell motivation, och ingen lär bestrida att studiet i hans fall ledde till bestÃ¥ende insikter och praktiska resultat. De flesta studiosi är emellertid inte i hans situation. Om över huvud nÃ¥got minnesfragment dröjt kvar av studiet av latinsk prosa för lÃ¥t oss säga trettio Ã¥r sedan, torde det alltför ofta vara en dunkel och ödslig röra av marschrutter, bivacker, styrkebesked och flodövergÃ¥ngar, intressanta nog i sig själv, men meningslösa för mottagaren, emedan han ej haft tillfälle och förmÃ¥ga att insätta dem i ett verkligt sammanhang. Den verkliga nackdelen med detta var inte endast att i allt för mÃ¥nga fall - för att än en gÃ¥ng citera Carl XII :s läroplan - »en leda vid studiet» mÃ¥ste ha insmugit sig i ovilliga disciplars sinne. Det verkliga bekymret är ett annat: att denna m~Â- tod inte gett, inte kunnat ge, det som studiet framförallt skulle ha tjänat till, nämligen en insikt om det klassiska stoffets, det latinska sprÃ¥kets förblivande betydelse i den västerländska kulturtraditionen. Det 124 rätta hade givetvis varit att gÃ¥ baklänges, att efter inhämtaodet av nödiga elementa syssla med den litteratur som - utöver den ej ringa meriten att göra kunskapens rötter nÃ¥got mindre beska - hade den förtjänsteh att genom sin blotta existens demonstrera den tradition som nitiska lektorer alltför ofta misslyckades med att föreläsningsvis göra trolig. Fick eleverna egentligen klart för sig, att latinet var det dominerande diplomatsprÃ¥ket fram till Carl XII :s tid? Fick de veta att den store Linnaeus visserligen är den svenska prosans mästare, men att han blev världsberömd pÃ¥ latin? Hörde de nÃ¥- gonsin talas om att det naturvetenskapliga genombrottet under 1600-talet likaledes ägde rum pÃ¥ latin - liksom självfallet reformatorernas kamp mot Rom? Jag fruktar att svaret ganska ofta blir nej. Med andra ord: vad studium som ägde rum av det klassiska arvet slutade alltför ofta där det verkligt intressanta skulle börja: när detta arv börjar att föras vidare, för att sekler och Ã¥rtusenden igenom, lÃ¥ngt efter de klassiska samhällenas undergÃ¥ng, pÃ¥ ett outplÃ¥nligt sätt prägla hela den kulturtradition som är vÃ¥r. OutplÃ¥nligt, trots pÃ¥stÃ¥endet om aktuell förskingring, i den mening nämligen att det aldrig kan tänkas bort frÃ¥n den kultur som ligger bakom det allra senaste och mest provinsiella; varför denna samma kultur dess förutan mycket riktigt blir väsentligen obegriplig. Bättring Jag är lycklig att säga, att i det konkreta avsnitt jag hittills ondgjort mig över en bättring tycks ha kommit till stÃ¥nd genom den nya läroplanen för gymnasiet. I dess efterföljd kommer man visserligen av allt att döma att lära sig mindre latin än förr, men jag skulle inte bli förvÃ¥nad om det visar sig att man kommer att fÃ¥ större glädje av det man lär, just genom den bredare inriktningen även pÃ¥ sÃ¥dant som ligger efter guldÃ¥ldern. Detta är förvisso en ljuspunkt. Olyckan vill endast, att det mörker som borde lysas upp är alltför massivt för att nämnvärt skingras med sÃ¥ smÃ¥ medel. Det grundläggande problemet är nämligen inte den i och för sig beklagliga upp· lösningen av klassisk bildningstradition i trängre mening. Vad saken gäller är mer än sÃ¥, en principiell historielöshet eller historiefientlighet, alltmer markerad ju längre tillbaka i historien man gÃ¥r. Gymnasiereformen, om vilken nyss ett gott ord fälldes, erbjuder i dessa stycken en del herostratiskt ryktbara exempel. SÃ¥vitt pÃ¥ läroplanens författare kommer an börjar för moderna gymnasister historien c:a Ã¥r 1000. Rörande antiken och dess övergÃ¥ng till medeltid - med andra ord om den epok dÃ¥ grunden lades till vÃ¥r kultur - fÃ¥r de nöja sig med minnen av vad som till äventyrs behandlats i grundskolan; varvid är att märka att även pÃ¥ dess kursplan »de senaste Ã¥rhundradena upptar ett dominerande utrymme». - Ett helt fantastiskt exempel pÃ¥ ett liknande tänkesätt erbjuder läroplanen i filosofi. Under rubriken »nÃ¥gra moderna filosofiska riktningar» - om de klassiska nämnes intet - inskärpes uttryckligen att »med tanke pÃ¥ marxismens betydelse i dagens värld bör vid val av de riktningar som skall tas upp i undervisningen denna alltid höra till urvalet». Detta är den enda doktrin som hedras med specialomnämnande; bortsett frÃ¥n att Immanuel Kant fÃ¥r komma med, lÃ¥t vara inom parentes, som exempel pÃ¥ nÃ¥got som kan uppmärksammas »om tiden medger». Mer aningslöst kan likgiltigheten inför historia, tradition och kulturell kontinuitet svÃ¥rligen uppvisas i all ;in nakenhet. De stympade klassikerna Exemplen ovan har alla valts frÃ¥n skolans värld. FrÃ¥gan hur skolan pÃ¥verkar samhället och samhället skolan är förvisso alltför stor för att här beröras. Säkert är, att den antihistoriska och traditionsfientliga hÃ¥llning i stort och smÃ¥tt som man kan lägga märke till i skolpolitiken, har sin motsvarighet pÃ¥ vidare fält än det pedagogiska. Den aktuella debatten om rätten att stympa och förvanska dramatiska klassiker belyser pÃ¥ ett utmärkt sätt situationen. Vad är nämligen poängen i det yviga talet om att upprätta »en levande relation» till klassikerna genom att skriva om dem till socialister, aktivister, fredskämpar, antiimperialister eller vad annat som kan 125 finnas gÃ¥ngbart? Självfallet den sällan klart uttalade - möjligen sällan klart tänkta - iden, att en levande relation förutsätter att det man träder i relation till är ungefär likt det man till vardags har omkring sig. Vilket är detsamma som en förskrämd oro att komma i kontakt med nÃ¥got nytt - lÃ¥t vara att det nya skulle vara gammalt, i vissa fall mycket gammalt; att möta en tanke man inte har tänkt, en Ã¥sikt eller ett förhÃ¥llningssätt som man inte omedelbart känner igen. Principen är densamma som att resa till Spanien för att med svett och skoskav söka sig fram till en restaurang där man kan vara säker pÃ¥ att fÃ¥ bruna bönor med fläsk. • Den aggressiva provinsialismen i rummet, motviljan mot folk och lokaler som avviker frÃ¥n det man har hemmavid, betraktas sedan ganska länge som en defekt; i varje fall som en beklagansvärd beskärning av den drabbades egna livsmöjligheter. Provinsialismen i tiden tycks, av outredd anledning, i vida kretsar mötas med största högaktning. Ett vemodigt förhÃ¥llande; med tanke pÃ¥ hur mycket av mänskliga värden som därigenom kommer att i onödan förbli outnyttjat av sÃ¥ mÃ¥nga. Hur mycket mer som faktiskt vilar i det förgÃ¥ngnas brunn än det som bullrar pÃ¥ nuets yta.