EYVIND BRATT: Vart bär oxvagnen hän? Reflexioner i sydafrikafrÃ¥gan är den undertitel, som ambassadör Eyvind Bratt, numera i Dublin, har tänkt sig till sin artikel. Han skrev den pÃ¥ grundval av sina erfarenheter dÃ¥ han var ambassadör i Johannesburg, men han har ej velat publicera den förrän tillräcklig tid gÃ¥tt sedan han lämnade denna post. Nu, efter sju Ã¥r, kan ingen säga att han missbrukat sin ställning. Hans artikel är ocksÃ¥ strängt objektiv. Den ger svenska läsare en värdefull insikt i problem, som man vanligen ser behandlade utifrÃ¥n idel förutfattade Ã¥sikter. Författaren har koncentrerat sig till tre punkter: han framhÃ¥ller att rasfrÃ¥gan i första hand är en social frÃ¥ga. Han visar att de vita arbetarpartierna i Sydafrika helt anslutit sig till apartheidpolitiken, en intressant iakttagelse eftersom arbetarpartierna pÃ¥ annat hÃ¥ll som bekant fördömer den. Och han reder ut vad den s k Bantustanpolitiken egentligen är. Till sist talar han ocksÃ¥ om framtiden, om hur utvecklingen i Sydafrika med sannolikhet kommer att gÃ¥. Redan som liten pojke fick jag en föreställning om den politiska lidelse som mÃ¥ste ha gripit folk vid tiden för BondetÃ¥get. Hur släkt- och vänskapsband kunde brista och med vilken upprördhet min far brukade tala om »förföljelserna mot Staaff», kommer jag ännu ihÃ¥g. OcksÃ¥ frÃ¥n 1922 Ã¥rs folkomröstning i förbudsfrÃ¥gan har jag ett livligt minne av vad politisk hetta kunde innebära. Hade jag vuxit upp i ett arbetarhem och hade jag inte under lÃ¥nga tider vistats utomlands, skulle jag säkerligen haft mer personliga intryck av de stora stridsfrÃ¥gorna i Sverige under de följande Ã¥rtiondena än jag har. Nu förefaller det stundom som om jag mÃ¥ste Ã¥terkalla barndomsminnena för att känna igen ett sÃ¥ intensivt engagemang som det vilket utmärkt svensk opinion i en politisk frÃ¥ga, vilken visserligen ej direkt berör nationella intressen men större och vidare sÃ¥dana, nämligen den s k rasfrÃ¥gan i Sydafrika. Under min närmare fyraÃ¥riga tjänstgö- ring som svenskt sändebud i Sydafrika gav mig den där alltjämt relativt fria pressen och de fria parlamentsdebatterna impulser till vissa reflexioner. Jag är icke omedveten om de begränsningar som skymmer yrkesdiplomatens synfält. Lika medveten är jag om att en diplomatisk tjänsteman pÃ¥ grund av sitt yrke inte alltid kan uttala sin personliga mening i kontroversiella frÃ¥gor. Däremot kan jag ej inse, att han efter ett avslutat diplomatiskt uppdrag skall förebrÃ¥s för att ha missbrukat sitt tidigare anställningslands »gästfrihet», om hans uttalanden avviker frÃ¥n den poli- 468 tiska linje som följdes av det landets regering. SÃ¥ mycket mindre anledning till en dylik förebrÃ¥else finns, om hans kritik kan undvika personomdömen och moraliska värderingar. Att den s k rasfrÃ¥gan är en moralisk frÃ¥ga faller väl ingen in att förneka. Vilka politiska eller över huvud samhälleliga frÃ¥gor har inte moralisk innebörd, d v s berör den enskildes samvete? Därmed är naturligtvis ej sagt, att man inte skulle kunna diskutera de objektiva, historiska och geografiska betingelserna för sÃ¥- dana frÃ¥gor utan att komma in pÃ¥ rent moraliska aspekter. RasfrÃ¥gan - en social frÃ¥ga Jag har med avsikt försett ordet rasfrÃ¥ga med epitetet s k. Därmed har jag velat peka pÃ¥ ett objektivt förhÃ¥llande, vilket synts mig betydelsefullt, nämligen att denna i grunden ej är en rasfrÃ¥ga. Den är nÃ¥got vida allvarligare: en social frÃ¥ga. Det är sÃ¥lunda alldeles icke de antropologiska kännemärkena, hudfärg, fysionomi och dyl, vilka gett upphov till vad man kallar rasfrÃ¥gan och dess praktiska konsekvens »apartheid». Det är det historiska faktum, att de europeiska utvandrarna var de afrikanska urinvÃ¥narna tekniskt överlägsna. De sociala skiljaktigheter, som uppstod i de nygrundade samhällena, kom att sammanfalla med existerande antropologiska skiljaktigheter mellan den ursprungliga befolkningen och nykomlingarna. Dessa skiljaktigheter är med andra ord inte orsaker till, utan symtom pÃ¥ social klassuppdelning. Deras existens kan icke skymma förhÃ¥llandet att problematiken är social och icke antropologisk. För att i tillspetsad form illustrera denna tämligen uppenbara synpunkt har jag i privata samtal med anhängare av den sydafrikanska raspolitiken brukat säga, att om nÃ¥gon i Sverige skulle komma upp med förslaget att alla personer, som är födda med exempelvis rött hÃ¥r, skulle hänvisas till för dem reserverade bussar, samlingslokaler och dyl, han svÃ¥rligen skulle anses som helt klok. Vederbörande har varit nog förekommande att härtill foga kommentaren: »l see your point». Erkänner man nu rasfrÃ¥gans karaktär av social frÃ¥ga - och accepterar man inte den mig veterligen alltjämt vetenskapligt obevisade satsen, att intellektuella och moraliska egenskaper är biologiskt betingade - kvarstÃ¥r likafullt att frÃ¥gan är pressande och svÃ¥r. Den sydafrikanska propagandan riktar ofta en vädjan till utländsk opinion att inse frÃ¥gans »komplicerade» karaktär. Denna vädjan är i sig ej orimlig. Tyvärr mÃ¥ste man nog säga, att det är sydafrikanerna själva, som komplicerar den - genom att icke vilja eller icke kunna rätt diagnosticera den! Alla länder brottas med sociala problem, vilka naturligtvis uppstÃ¥r, därför att det är lika vanligt, att en privilegierad samhällsklass sö- ker hÃ¥lla s i n position som det är att en eftersatt socialgrupp söker förbättra s i n a villkor. Söker emellertid en härskande samhällsklass försvara sin ställning genom att hävda, att de andra klasserna i samhället icke är klasser utan nÃ¥gonting annat, sÃ¥som ras eller dylikt, och ur denna sats drar allehanda praktiska konklusioner, mÃ¥ste motsättningarna tillspetsas. Inte att undra pÃ¥ att under sÃ¥dana omständigheter frÃ¥gan blir »komplicerad»! A andra sidan, om man erkänner rasfrÃ¥- gans verkliga och sociala natur, bör den framstÃ¥ som mindre komplicerad. Det är svÃ¥rt att inse varför den inte skulle kunna angripas och försök till dess lösning prö- vas efter principiellt samma linjer som följts i mÃ¥nga andra länder. Arbetarparti och rasfrÃ¥ga Men invänder nÃ¥gon, är det verkligen ett hÃ¥llbart pÃ¥stÃ¥ende, att den sociala uppdelningen i dagens Sydafrika följer samma antropologiska uppdelning som rÃ¥dde vid tiden för den första europeiska bosättningen? Redan i förra Ã¥rhundradet fanns där ju ocksÃ¥ en vit arbetarklass, och i och med den fortskridande industrialiseringen mÃ¥ste denna klass ha vuxit. Och om sÃ¥ är förhÃ¥llandet, varför har man ej som i andra industriländer hört talas om ett sydafrikanskt arbetarparti? Sanningen är den, att ännu pÃ¥ 1920-talet ett sÃ¥dant existerade. Det har emellertid - karakteristiskt för Sydafrika - gÃ¥tt upp i det härskande nationalistpartiet, vilket genom de bekanta »jobreservations» med framgÃ¥ng vädjat till röster frÃ¥n de vita arbetarna, vilkas intressen hotas av den konkurrerande billiga svarta arbetskraften. En expanderande, ännu i hantverksmässiga former framträ- dande ekonomi tillät till en början generöst tilltagna arbetarlöner. Med den tilltagande mekaniseringen i guld- och dia- 469 mantgruvorna blev det emellertid i ökad utsträckning möjligt att begagna den mindre kvalificerade och säsongmässiga svarta arbetskraften. Det enda argument de vita arbetarna kunde Ã¥beropa till förmÃ¥n för en högre lönenivÃ¥ blev ofta en hänvisning till sin hudfärg. Som pÃ¥pekats i en socialhistorisk undersökning fällde i själva verket pÃ¥ den tid, dÃ¥ en självständig sydafrikansk arbetarrörelse framträdde, dennas ledare uttalanden som mycket väl skulle ha kunnat vara hämtade ur dagens nationalistiska partivokabulär. Genom att tillgodose den vita arbetarklassens önskemÃ¥l har det maktägande nationalistpartiet ibland kunnat Ã¥beropa en i jämförelse med oppositionspartierna mer »demokratisk» inställning. Det är onekligen en smula paradoxalt, att medan världens arbetare världen runt pÃ¥ alla sätt demonstrerar mot den nuvarande sydafrikanska regeringen, denna har ett av sina säkraste väljarunderlag hos en stor grupp av samma arbetares sydafrikanska klassbröder. Även om det vore förhastat att i den sydafrikanska inrikespolitiken av i dag endast se social konservatism eller reaktion, sÃ¥ är det intresse för sociala frÃ¥gor, som framträtt, icke uttryck för nÃ¥gon djupare eller vidare förstÃ¥else av social problematik i allmänhet. Men, frÃ¥gas det, har icke den sydafrikanska regeringen även för de icke-vita genomfört ett socialt välfärdsprogram? Har den inte genom und~nÂ- röjande av slumbebyggelse, uppförande av sjukhus och rekreationscentra avhjälpt tidigare regeringars försummelser? Har ej följden ocksÃ¥ varit en oavbruten invand- 470 ring av icke-vit arbetskraft frÃ¥n angränsande afrikanska länder med annan politisk regim? Det vore orättvist att förneka allt detta. Icke desto mindre förefaller det som mötte man just pÃ¥ den punkten den grundläggande svagheten i den sydafrikanska inrikespolitiken. I de flesta europeiska länder har ju den demokratiska utvecklingen följt ett tidsschema om tvÃ¥ etapper. Först har en politisk demokrati (allmän rösträtt och parlamentarism) genomförts. Därefter, och dÃ¥ härmed social oro icke kunnat undanröjas, har social och ekonomisk demokrati prövats. I Sydafrika ser det ut som trodde man sig vara helt oberoende av ett sÃ¥dant schema. Man vägrar oförtrutet att släppa fram de ickevita till politisk och medborgerlig fullmyndighet· men tror sig kunna tillfredsställa deras ambitioner genom sociala hjälpÃ¥tgärder. För en utländsk iakttagare framstÃ¥r detta som illusionstänkande. Hur skall en samhällsgrupp, som mottar sociala förmÃ¥ner, i längden kunna undanhÃ¥llas medbestämmanderätt i frÃ¥ga om dessa? Det synes lika orealistiskt som att tro att välgörenhet skulle kunna göra sociallagstiftning obehövlig. Skulle nu en sydafrikansk nationalist verkligen vilja erkänna nÃ¥gon av dessa kritiska synpunkter sÃ¥ skulle han säkerligen ej försumma att i sista hand komma med ett av hans partis älsklingsargument: »Har man utomlands ej observerat vad vi gjort för att bereda de infödda en fri existens i deras eget hemland?» Detta är den politik som är känd under namnet Bantustanpolitiken. De infödda skall i frÃ¥n vit invandring undantagna omrÃ¥den tillförsäkras ett slags home rule. Bantustanpolitiken Föreställningen att de svarta skall hänvisas till att bygga upp sina egna territorialstater - lÃ¥t vara att bantustanidens fö- resprÃ¥kare sällan törs uttala ordet »stat» i detta sammanhang - överensstämmer pÃ¥ sätt och vis med traditionellt boertänkande. De vita utvandrarna seglade pÃ¥ sin tid till Afrika för att undgÃ¥ den europeiska statsmaktens förtryck. Deras ättlingar, med samma statsmakt i hälarna, nu i den brittiska kronans gestalt, drog sedan i sina berömda oxvagnar till de ouppodlade omrÃ¥dena i norr och grundade boerrepublikerna. De svarta uppfordras nu till att gö- ra nÃ¥got liknande! Perspektivet av svart home rule lider emellertid av svÃ¥r anakronism. Enligt apartheiddoktrinen skall svarta och vita kunna fredligt samarbeta inom ramen av redan existerande samhälle. Om nu Sydafrikas regering är inställd pÃ¥ ett lokalt samarbete, varför arbetar den samtidigt mÃ¥lmedvetet för en geografisk separation av (de som rasgrupper betecknade) samhällsgrupperna, en separation som i sista hand Ã¥syftar upprättandet av svarta territorialstater? Hur kan man pÃ¥ en gÃ¥ng säga till en utländsk besökare intresserad för kapitalinvestering att i Sydafrika, om nÃ¥gonstans, samarbetar raserna fredligt, samtidigt som man vill genomföra en folkförflyttningspolitik som avser att alltmera avlägsna dem frÃ¥n varandra? Hur kan man pÃ¥ en gÃ¥ng göra gällande, att intet socialt missnöje existerar, att de socialklasser som man förmenar rättigheter vilka i andra länder sedan länge tillkommit motsvarande klasser, är nöjda med sin lott, men samtidigt förklara, att dessa klassers verkliga lycka och välfärd endast väntar dem pÃ¥ deras ursprungliga för kanske generationer sedan övergivna boplatser? Och detta pÃ¥ omrÃ¥den, där de icke längre har nÃ¥gon fysisk kontakt med den »vita civilisationen»? Ser man den sydafrikanska regeringens svÃ¥righeter ur socialt perspektiv, kan bantustaniden knappast anses vara mycket mer än ett försök att skjuta ifrÃ¥n sig hela problemet. Oxvagnen som symbol För boerna är oxvagnen den historiska frihetssymbolen, nÃ¥gonting liknande »the covered wagon» i Amerika. I Amerika var det »westward ho»! I Sydafrika var det »die voortrekker». I bÃ¥da fallen gällde färden frihetens och löftenas land och den följdes med varm sympati inom de europeiska frihetsrörelserna. Ja, i boernas frihetsstrider deltog mÃ¥nga av dessa sympatisörer, därav flera frÃ¥n vÃ¥rt land. Men för den som inte är fÃ¥ngen endast i boernas frihetshistoria utan vars tankar i första hand kretsar kring det moderna Sydafrikas sociala problem, nu utvidgat till ett internationellt sÃ¥dant, har oxvagnen förlorat mycket av sin symbolik. Oxvagnen representerar nu mindre friheten än en i sina egna orimligheter insnärjd social problematik. Oxvagnen har ohjälpligt kört fast i raslagstiftningens kärr; den kommer inte 471 upp ur sina egna hjulspÃ¥r. Vilka krafter skall kunna lyfta upp det gamla Ã¥kdonet? Detta frÃ¥gar man med växande fruktan bÃ¥de inom och utom Sydafrika.· Mot sÃ¥dana farhÃ¥gor hävdar den sydafrikanska regeringen att dess raspolitik är ett lÃ¥ngsiktsprogram, kanske pÃ¥ 50 Ã¥r. Man betonar att i väntan pÃ¥ genomförandet av hela den stora folkfördelning; Yai;igenom bantustanprogrammet skall genomföras, en övergÃ¥ngstid med partielllösning är oundviklig. Resonemanget kunde ·kanske accepteras, om den fullföljda politiken hade stödet av en naturlig och sannolik utveckling. Verkligheten talar ett annat sprÃ¥k. Inte bara förhÃ¥ller det sig sÃ¥ att den ·alldeles övervägande majoriteten av svarta redan är bosatt och har sin utkomst i de vita bosättningsomrÃ¥dena. Proportionen mellan svarta och vita i dessa omrÃ¥den befinner sig därjämte i oavbruten stegring till de förras förmÃ¥n. I det ekonomiska uppsving, som f n kännetecknar Sydafrika, är tillströmningen av svart arbetskraft en betydelsefull faktor. Medan detta· ekonomiska uppsving torde tillhandahÃ¥lla en -del av svaret pÃ¥ frÃ¥gan hur den sydafrikanska regeringen kan behÃ¥lla och stärka sin inre politiska ställning, arbetar detta uppsving självt i en riktning, som är diametra-lt motsatt den officiella politiska ideologien. Det är ej uteslutet att om bantustaniden hade proklamerats och fÃ¥tt tjäna till•r-ättesnöre i landets politik för kanske hundra Ã¥r sedan, d v s innan de svarta i satriband med den industriella utvecklingen hunnit integreras i landets ekonomi, denna ide 472 hade kunnat avsätta praktiska resultat. Att den inte proklamerades dÃ¥ berodde emellertid till stor del pÃ¥ att rasideologien är ett barn av just denna senare inträdda ekonomiska utveckling, vilken medfört uppkomsten av ett vitt proletariat. De olika nationerna Den som avvisar tanken att den sydafrikanska »rasfrÃ¥gan» är primärt en social frÃ¥ga - och det gör säkerligen de flesta sydafrikaner som röstar för den sittande regeringen - gör det antagligen under intryck av de föreställningar och känslor som givit det härskande partiet dess namn, nämligen de nationella eller rättare de nati()nalistiska. I den svenska rösträttsstridens barndom talades om de tvÃ¥ »nationerna»: de som hade rösträtt och de som saknade den. UtifrÃ¥n helt andra förutsättningar talar den sydafrikanske nationalisten av idag om tvÃ¥ eller flera nationer. De svarta ses ej i första hand som en socialklass utan, hur sociologiskt oriktigt ett sÃ¥dant betraktelsesätt än är, som verkliga eller i vart fall potentiella nationer. Föreställningen om »nationen» som den enda erkända grunden för samhällslivet är ett framgÃ¥ngsrikt politiskt slagord i dagens Sydafrika. Och varför icke? I Europa har ju denna föreställning under förra och början av detta Ã¥rhundrade inspirerat det politiska tänkandet och handlandet. Det har burit en dryg andel av ansvaret för tvÃ¥ världskrig. Nu har turen kanske kommit till Afrika, som trots Ã¥tskilligt annat elände under gÃ¥ngna Ã¥rhundraden Ã¥tminstone besparats den olyckssÃ¥dd, som denna ide bär pÃ¥. Just i Sydafrika har samma ide haft en särskilt gynnsam grogrund, nämligen boerkriget. Detta krig, som jämfört med världskrigen framstÃ¥r som en skärmytsling, har i andlig mening rasat i Sydafrika ännu till för kort tid sedan. Det förutan hade den sydafrikanska nationalismen eller rättare boernationalismen varit otänkbar. Ett av dess populära slagord är »die laager», d v s det av oxvagnarna som en fästningsvall omgärdade lägret, där de ständigt beväpnade nybyggarna under sitt äventyrliga framträngande till nya boplatser försvarade familj och ägodelar. I »die laager» var alla enskilda viljor inställda pÃ¥ samma mÃ¥l, försvaret. Religionen var en och densamma, sprÃ¥ket, minnena och framtidsförhoppningarna likasÃ¥. Även när faran var överstÃ¥nden stod detta handlingsschema mer eller mindre omedvetet kvar. Det hade blivit till en social tradition. Detta i grunden militära kommando - de under sista världskriget bekanta brittiska »commandos» var en frÃ¥n boerkriget Ã¥terupplivad institution - var uppenbarligen ett samhällstänkande som passade bra in i det europeiska 1800-talets nationalism. Det är kanske icke en tillfällighet, att det nationalistiska partiets sammankomster ännu kallas »Stryddag». PÃ¥ svenska skulle det kunna översättas med »stridsdag». Nu mÃ¥ste man tyvärr konstatera, att dessa nationalistiska, ursprungligen kontinentaleuropeiska 1800-talsföreställningar är pÃ¥ modet ej blott i Sydafrika utan pÃ¥ en del andra hÃ¥ll ocksÃ¥ i Afrika. I motsats till sÃ¥väl moderna tendenser i dagens Europa som äldre stats- och samhällsuppfattningar i icke europeiska länder syns numera i dessa länder samma bÃ¥de teoretiskt och praktiskt olyckliga identifiering av det i grunden blott kulturella begreppet nation med det politiskt-militära begreppet stat kunna iakttagas. En sÃ¥dan utveckling öppnar för mÃ¥nga afrikanska stater inklusive Sydafrika nya och oroande perspektiv. Just i detta sammanhang har man anledning att observera en icke helt ointressant utvecklingsfas i det sydafrikanska politiska tänkandet. Dit utvecklingen gÃ¥r För ett antal Ã¥r sedan skapade Sydafrikas premiärminister nÃ¥got av en sensation genom förklaringen att Sydafrika var berett att med de angränsande brittiska protektoraten Bechuanaland, Swaziland och Basutuland ingÃ¥ ett slags federativ gemenskap. I överensstämmelse med den redan berörda bantustaniden skulle dessa, av en sparsam men nästan helt svart befolkning uppfyllda, rätt vidsträckta territorier erkännas som nÃ¥gon sorts självständiga stater efter modellen Transkei, d v s den första större bantustanbildningen inom Sydafrikas gränser. Förslaget blev som man kunde vänta sig häftigt kritiserat av den sydafrikanska oppositionen. Emellertid, alldeles oavsett hur pass stor uppriktighet man ser i dessa förslag, synas de liksom bantustaniden varsla om en viss kris eller en viss betänksamhet hos den sydafrikanska politiska ledningen inför vidden av de problem, som deras rasideologi skapat ej 473 blott inom utan ocksÃ¥ utom de egna gränserna. Flera frÃ¥gor anmäler sig osökt när man betänker att ett av de skäl, som förmÃ¥dde Sydafrika att utträda tir det brittiska samväldet, var oviljan mot att i Pretoria mottaga diplomatiska representanter frÃ¥n samväldets icke vita medlemmar. Som bekant hade Indien för flera Ã¥r sedan en diplomatisk representation i Sydafrika. I och med apartheidpolitikens utveckling mÃ¥ste denna dragas in. Skall man i den nya gemenskapen, vilken till yttermera visso utrustats just med beteckningen »Commonwealth», göra en dygd av det som i det brittiska samväldet befanns vara ett fel, för att inte säga en synd? Vacklar den rasideologiskt inspirerade isolationismen? Har det blivit för trÃ¥ngt i »die Jaager»? Inser man att ej ens en sÃ¥ ekonomiskt stark stat som Sydafrika kan undvara det vidsträckta samarbete med andra folk oberoende av »ras», »nation», religion och andra ekonomiskt och politiskt ovidkommande eller sekundära distinktioner, utan vilket sÃ¥ mÃ¥nga andra blomstrande samhällsbildningar - däribland pÃ¥ sin tid det brittiska imperiet - icke hade uppstÃ¥tt? Men om nu verkligen vidare perspektiv öppnats, skall den nuvarande politiska ledningen kunna bestÃ¥? Blir det dÃ¥ ej pÃ¥ tiden, att nya, av sitt partipolitiska förflutna mindre bundna män taga vid? Borde ej Sydafrika efter mönstret frÃ¥n andra stater i kris eller anspänning skaffa sig en koalitionsregering? Kanske kunde en sÃ¥- dan i nÃ¥gon mÃ¥n reparera landets djupt oförmÃ¥nliga position? Inte minst för den 474 afrikanska kontinenten vore detta en fördel, ty där väntar stora uppgifter för det ekonomiskt och tekniskt mest avancerade landet pÃ¥ kontinenten, Sydafrika. Kan den gamla oxvagnen sättas i körbart skick och föras ut ur de oländiga markerna? Kan den under nya körsvenner drivas ut till löftesrikare trakter? Och i sÃ¥ fall, vart gÃ¥r färden? Kanske tillbaka till de platser som man i ovisst nit övergivit. Har inte hela den sista och knaggliga etappen varit en onödig omväg? Att se nÃ¥gon annan lösning kräver större trosvisshet än den utländske bedömaren kan uppdriva.