Litteratur
TIIEDEPALM:
Ur skymningen
Man har redan lagt många blommor för Herbert Tingstens fötter i anledning av hans senaste bok När skymningen faller på (Norstedts. Cirkapris inb 34 kr). Och visst är den
märkvärdigt bra. En intelligent författare och
kritiker, som dessutom är expert på att skriva
god svenska, börjar bli blind och kan inte
längre själv läsa böcker, något som varit hans
lust i många år. Vad gör han? Han fortsätter att skriva, nu ur sin skymning, om böcker
som han förr läst, om tankar som faller honom in, om sin omgivning sådan han uppfattar den, och mest om sig själv. Trots fyra
memoarböcker och mycket annat förefaller
sistnämnda ämne vara outtömligt.
Tingsten berättar att han bestämde sig för
att skriva sin bok samma dag som han fått
veta att synen på hans brukbara öga skulle
försämras. Det var ett sätt att övervinna
chocken. Han skulle utnyttja ångesten inför
blindheten och ställa den i sin tjänst, för att
besegra den. Beslutet började mogna efter
en liten whisky och »middagen och rödvinet».
För den som inte känner Tingsten personligen är i alla fall hans upplevelser av sjukdomen av mindre intresse än hans litterära prestationer under sjukdomstiden. En sådan essay
som den om bröderna Manns brevväxling står
så vitt man kan förstå på höjd med vad han
skrivit som bäst. I den finns dessutom ett drag
av nästan mild förståelse, utan all överlägsenhet, vilket man inte är bortskämd med. Från
samma essay kan man för övrigt som en kuriositet anteckna en bild, inte något vanligt
i Herbert Tingstens stilkonst och en som skulle varit dålig hos en långt sämre författare än
han. Det är när han karakteriserar bröderna
Manns väl utvecklade självbelåtenhet: »man
står på koturnen i sitt ornat av litterära överstepräster».
Herbert Tingstens förståelse utsträcks inte
till vad som helst. På en halvsida gör han en
betraktelse över ett ord som han träffat på:
ordet förgängelse. Han »finner denna smäktande omskrivning av ordet död obehaglig ...
Förgängelse är en av de klicheer som gör dö-
den till en begravningskaramell». Hans reaktion är svår att förstå. Att förgås är också ett
gammalt bra ord; varför skulle förgängelse vara mera mjäkigt. Svenska akademiens ordbok
sätter in ordet i ett sammanhang: det som
försvinner och dör enligt naturens ordning. Så
talar man ju, poetiskt naturligtvis, om hösten
som förgängelsens tid. Låt vara att detta är en
kliche, men knappast en sliskig. Men kanske
ligger förklaringen för Herbert Tingstens del
däri, att naturen på det hela taget är främmande för honom. Till och med det enklaste
arbete i trädgården finner han avskyvärt - uttrycket är hans eget. Blomning och färger berör honom endast obetydligt, och vissnandet,
förgängelsen, förstår han inte alls. Så känner
han alltså obehag inför själva ordet.
Man kunde skriva mycket om orden hos
Tingsten. Ett av hans älsklingsord är »förljugen». Efter en genomliden valrörelse har
man naturligtvis intet att invända mot hans
sätt att applicera ordet på vissa politiker. Men
hans krav på hederlighet går utöver de vanliga. Han trivs med avslöjanden. Han förefaller
att mena att den, som inte talar om allt, är
ohederlig. Man kunde önska att han ville se på
medmänniskor med något större barmhärtighet. Inte alla förmår avslöja allting: om en
andlig nudistkoloni är ett ideal, blir det några som ej kommer att nå detta redan därför
att det strider mot deras stilkänsla.
För Tingsten är logik och intellektuell klarhet så väsentliga, att han bortser från allt annat när han tycker sig höra ordet kompromiss. Det gör att han misstänker intrigerande,
halvhet eller ofullkomlighet, bristande uppriktighet och alltså, enligt honom, förljugenhet.
Mot ingenting annat riktar han med så oförställd glädje ett skarpt ljus. Att vara tillsammans med honom är på intet sätt att vandra i
skymningslandet.