178 ATT SKRIVA PARTIPROGRAM Som bekant pågår för närvarande inom högerpartiet ett omfattande arbete på ett nytt partiprogram. Partistämman kornmer i juni detta år att få ta ställning till ett preliminärt resultat av detta arbete - karakteristiskt nog inte ett "prograrnförslag" utan ett "systematiserat debattunderlag". Helt visst kornmer många, båda inom och utom partiet, att konstatera, att resultatet av programkornmittens och dess till ett par tiotal uppgående delegationers mödor i betydlig mån avviker från vad man hittills vant sig vid att räkna med som produkt av en prograrnrevision. Samrnanfattningar av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen på skilda fält kornmer att uppta ett högst betydande utrymme, områden av människors liv som i tidigare politiska program - det gäller alla partierspelat en underordnad roll eller över huvud ej berörts kornmer att framhävas som politiskt centrala, i jämförelse med vilka åtskilliga klassiska politiska stridsfrågor ter sig som perifera eller sekundära spörsmål. Kan detta vara ett rimligt sätt att bedriva ett modernt politiskt programarbete? Svaret på den frågan måste med bestämdhet bli ja- detta är inte endast ett rimligt sätt, det är det enda rimliga. Med någon tillspetsning kan man säga, att uppgiften för ett modernt programarbete inte är att formulera nya svar utan att ställa nya frågor. Politikens modernisering kan ej längre genomföras med hjälp av nya svar på gamla frågor. De gamla politiska frågorna har, av naturliga historiska skäl, varit bristsamhällets frågor, om man så vill fattigsarnhällets. Redan avtecknar sig nu, väsentligen som en följd av den vetenskapliga utvecklingen, konturerna av ett annat samhälle, överflödssamhällets. Ett samhälle där arbetsuppgifter i väsentlig mån övertagits av datamaskiner, där de ekonomiska fördelningsproblemen blir av annan karaktär än i knapphetssarnhället, där arbetets problem - och fritidens - kornmer att få en annan plats i livet, där behovet av och möjligheterna för en central planering av tidigare osedd effektivitet kornmer att skapa nya politiska problem och risker ... Det står redan nu klart, att i detta samhälle miljöfrågorna i vidaste mening kornmer att spela en ojämförligt större politisk roll än hittills. Skälet är uppenbart, och ger en skarp och övertygande belysning åt de villkor som gäller ett mot framtiden inriktat programarbete. Fattigsamhällets allt överskuggande problem var bokstavligen att nödtorftigt skaffa mat och kläder - och att uppbygga och upprätthålla sådana sociala institutioner som kunde reglera de brännande fördelningskonflikterna på sådant sätt att de ofrånkomliga friktionerna i varje fall inte satte samhällets existens och funktionsduglighet i fara. Det säger sig självt, att i en sådan situation spörsmål som naturvård, human bebyggelseplanering, aktiv kulturpolitik och liknande inte gärna kunde göra sig gällande som politiska förstahandsangelägenheter. Det är just här omsvängningen från fattigsamhälle till överflödssamhälle i grunden påverkar politikens villkor. De massiva, grundläggande försörjningsproblemen kan betraktas som lösta- nu börjar människorna observera till vilket pris denna lösning hittills i alltför många fall köpts. Förstörda rekreationsområden - när fritiden äntligen börjar bli så stor att rekreationsområden efterfrågas. En uppenbart människofientlig bostadsmiljö i alltför många fall, en hetsad och stressad livsföring med förödande konsekvenser för fysisk och psykisk hälsa och mänsklig samlevnad - listan kunde göras lång. Det är väsentligt att hålla i sikte, att dessa nya problem verkligen är 179 eller kommer att bli politiska problem. Bilgaser och blyförgiftning kommer att spela en lika stor roll i framtidens politiska diskussion som sjukförsäkring eller socialhjälp i gårdagens. Vattenreningen kommer att bli en lika viktig samhällsangelägenhet som vägbyggandet. Fritidens problem kommer att tilldra sig lika stor uppmärksamhet som arbetstidens. Den som vill ha ett ord med i laget i detta nya samhälles politiska liv måste se till att det ordet kommer att vara svar på det samhällets frågor - inte på frågor relevanta i ett bristsamhälle som kommer att ligga decennier tillbaka i tiden. Följaktligen måste han till att börja med underkasta sig den intellektuella disciplin som det innebär att fördomsfritt söka bilda sig en uppfattning om hur detta nya samhälle kommer att se ut, framförallt i de grundläggande drag som får anses mer eller mindre opåverkbara för politiska beslut. Hur kommer produktion och arbetsliv att omgestaltas av den på- gående nya industriella revolutionen i datamaskinernas tecken? Vilka risker hotar vår miljö, vilka skador är tilläventyrs ohjälpliga, vilka kan vi ännu reparera eller fö- rebygga? Vad tror sig samhällsforskningen kunna förutse om människors beteende och samvaro i den nya tekniska miljö vi ser växa fram? Vilka är de centrala, för oss aktuella forskningsfälten? Än viktigare - hur kommer detta av tek- 180 nik och forskning dominerade överflödssamhälle att fungera i det grymt paradoxala sammanhang som består i att större delen av världens hastigt tillväxande befolkning samtidigt lever i misär? litiska svaren kan inte ges med utsikt till framgång om inte frågorna är korrekt formulerade. Och med korrekt förstås i detta sammanhang - formulerade med hänsyn till de nya realiteterna, utan snedvridning genom värderingar och fö- reställningar som hade en funktion att fylla i fattigsamhällets miljö men som just därigenom kan bli katastrofala om de tillåtes att styra tänkandet inför ett fundamentalt annorlunda samhälle. Det är på dessa områden som framtidens politiska frågor kommer atr ställas. Svaren på politiska frågor måste i framtiden som hittills självfallet ges av politiker, av politiska engagerade och organiserade medborgare. Men de poOM statens självbegränsning Människorna måste lära sig förstå att statlig samhörighet ej kräver att alla medborgare i staten ha raka eller krokiga näsor, ljust eller mörkt hår, lång- eller kortskallighet, ej ens samma språk eller ens samma ideal. Det måste vara plats: i n o m staten för alla strävanden som icke bringa statens egen existens i fara, o v a n f ö r staten för alla uppgifter som kräva samhörighet mellan många staters medborgare, och p å t v ä r e n mot staten för alla andliga och materiella intressen som ena eller böra ena begränsade samhällsgrupper inom de särskilda staterna: vetenskapsmän, konstnärer, bankmän, kooperatörer, industriarbetare och andra. staten omspänner ej hela människan, och försöker (len göra det lider både den och individerna. Eli F. Hcckscher i Svensk Tidskrift 1927