321
TILL FOLKSTYRETS FÖRSVAR
Den debatt om den socialdemokratiska maktkoncentrationen som
inleddes av högerledaren Gunnar
Heckscher har tillförts fruktbart
stoff genom professorerna Seips
och Tingstens bidrag. Att samhället 'håller på att i praktiken glida
in i ett enpartisystem dokumenteras nästan dagligen av maktfullkomliga socialdemokratiska uttalanden och åtgärder. Dit hör statsministerns besked, att han är beredd att lägga hela författningsfrågan på is, om han inte får gehör
för sina dubiösa ideer om det s.k.
kommunala sambandet, sammankopplingen av riksdagsval och
kommunala val, detta trots att
uppenbarligen inte många socialdemokrater heller är förtjusta i
tanken. Dit hör också vad socialminister Aspling nyligen anförde beträffande vissa problem i samband
med sjukförsäkringen: »Vilka metoder man bör tillämpa för att lö-
sa frågan kommer att bli föremål
för överläggningar mellan denfackliga rörelsen och det socialdemokratiska partiet.»
Detta uttalande är särskilt intressant, därför att det utgör en så
klar och direkt hänvisning till »apparatens» betydelse. Och det är i
sanning ett väldigt maktkombinat
man har byggt upp. Själva partiet
med sina 867.000 medlemmar
(1963) utgör blott det yttre skalet
men är ändå i sig en imponerande
maktfaktor. Något mindre imponerad blir man dock, om man samtidigt har i minnet, att av de många medlemmarna är mera än 70
procent kollektivanslutna, en andel som är i ständigt stigande.
Fackföreningsrörelsen är socialdemokratiens kärna och ryggrad.
Genom kontrollen över denna väldiga organisation får socialdemokratien pengar och personella resurser. I extra valanslag erhöll den
socialdemokratiska partistyrelsen
1962 nära 4 miljoner kronor. Därtill kom partidistriktens nära 2
miljoner samt de många miljoner
som slussades direkt från avdelningarna till de lokala arbetarkommunerna för att nu inte tala om
de betydande insatser i valrörelserna som avdelningarna utför direkt.
Det är inte småsmulor det rör sig
om, och det är pengar som fackföreningsmedlemmarna får vara
med om att betala vare sig de har
socialdemokratiska sympatier eller
 322
icke. Men det är inte nog med detta. Fackföreningsrörelsen betalar
också underskottet för den socialdemokratiska pressen, c:a 25 miljoner kronor för år 1962, och vidare tillför man partiet stora summor genom kollektivanslutningen,
extra anslag icke valår och genom
ekonomiskt stöd åt partiet närstå-
ende organisationer som SSU, kvinnoorganisationen, ABF och den
socialdemokratiska barnorganisationen Unga örnar. Sambandet
kommer till direkt uttryck i de olika samarbetsorgan som finns så-
väl på riksplanet som det lokala
planet. FCO-Folksamkommitteer,
FCO-KF-kommitteer, FCO-Hyresgästkommitteer etc. Kontrollen över
medlemmarna är hård och indoktrineringen fullständig. Intet lämnas åt slumpen.
Intressant men samtidigt skrämmande är det att finna hur socialdemokraterna går till väga för att
utöva kontrollen. Detta sker inom
fackföreningsrörelsen främst genom »elitklubbar» eller speciella
socialdemokratiska föreningar inom fackföreningarna. Anslutningen till dessa föreningar sker individuellt, alltså oberoende av om
vederbörande redan är kollektivansluten eller inte. Några exempel kan anföras. Inom Metallettan
fanns således 1959 30 socialdemokratiska fackklubbar med omkring
1.800 medlemmar, dvs c:a 6 procent av avdelningens 30.000 medlemmar. Metallettan är kollektivansluten till Stockholms arbetarekommun. Metall avd. 170 i Uddevalla hade c :a 3.500 medlemmar
1962. Av dessa var 90 medlemmar
i avdelningens socialdemokratiska
förening. Dessa 90 var i sin tur till
mer än 2/3 personer med fackliga
förtroendeuppdrag inom avdelningen och dess underorganisationer. De är alltid i klar majoritet
vid avdelningsmötena.
De socialdemokratiska föreningarna inom fackföreningsrörelsens
avdelningar har till främsta uppgift att noggrant förbereda val till
olika styrelseposter inom avdelningarna och de fackliga centralorganisationerna. Allt göres upp i
förväg och sedan har inpiskarna
att sköta sitt. På det sättet blir det
en liten men väl organiserad grupp
socialdemokrater som underifrån
skaffar sig en fullständig kontroll
över hela den fackliga rörelsen. På
samma sätt arbetar man i socialdemokratiskt styrda kommuner,
där det i realiteten är arbetarekommunens styrelse som har avgörandena i sin hand. stads- eller kommunalfullmäktige har bara att
konfirmera besluten. Och en liknande parallell skulle kunna göras
för riksdagens vidkommande.
Det är också dessa, de pålitliga
socialdemokraterna, i de olika organisationerna som beslutar om
nya uttaxeringar och ekonomiskt
stöd åt olika socialdemokratiska
eller närbesläktade organisationer.
Det är de som bestämmer, att varje
fackföreningsmedlem skall stödj a
socialdemokratien med 30-50 kronor om året oavsett politisk åskådning.
De »pålitliga» styr också helt
ABF med en omsättning av minst
25 miljoner kronor om året och
Kooperativa Förbundet - som nyligen anslog 100.000 kronor till socialdemokratiska partiet vid dess
75-årsjubileum. De styr inom bostadssektorn Svenska Riksbyggen
likaväl som HSB och SABO, riksorganisationen för de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen, som förvaltar mer än 200.000 lägenheter
till ett taxeringsvärde på över 6
miljarder kronor. De styr helt Hyresgäströrelsen, komplementet till
HSB. De kontrollerar folkparkernas centralorganisation liksom
Folkets Hus-föreningarna. De har
ett eget försäkringsföretag, Folksam, som med sina betydande
fondmedel finansierar åtskillig av
de andra socialdemokratiska stödorganisationernas aktivitet, inte
minst på byggnadsområdet. Och de
styr en egen semester- och reseorganisation, Reso. Resos nya storhotell byggs av Folksam, som ar~
renderar ut dem till semesterorganisationen. På så sätt stannar det
hela i familjen, som saken brukar
uttryckas. Och ett eget filmbolag
har man ävenledes, Nordisk Tonefilm, som 1961 fick över en miljon
kronor i anslag från LO för att
täcka underskottet. Många andra
organisationer, ekonomiska föreningar och företag skulle kunna
räknas upp. De täcker all mänsklig aktivitet. De har ett gemen- 323
samt: de styrande i dem eller i vart
fall alltid en klar majoritet har
socialdemokratiska partiböcker,
och det är många gånger samma
personer det är fråga om.
De har också annat gemensamt.
De bygger på den kollektiva anonymitetens princip. Formellt råder
en fullståndig demokrati. Reellt
har medlemmarna ringa eller intet
inflyta~de. Detta tillkommer uteslutande de utsedda funktionärerna. I många fall, när det gäller
ekonomiska företag, har de kommit att gynnas av särskilda privilegier, som lagstiftningsvågen
åstadkommits för socialdemokratiska företag av socialdemokrater.
I andra fall är det fråga om statsbidrag - varje »Ung örn» kostar
skattebetalarna 30 kronor om året,
har det beräknats. Ooh det senaste
strået som man vill lägga till stacken är ett nytt bostadsföretag av
jätteformat, om Byggnadsarbetareförbundets ordförande får sin vilja
igenom. Det förefaller dock icke
osannolikt, att förslaget varit i
säck, innan det kom i påse. Mycket
talar för .att. det är fråga om ett
nytt »Järvafälb för att freda det
permanent sjuka bostadspolitiska
samvetet och slå dunster i ögonen
på väljarna.
Till alltsammans kan man så
lägga framtidens pensionsfonder
av jättedimension, väl kontrollerade av socialdemokratiska majoriteter. Man förstår sannerligen, att
mycket står på spel för storföretagaren herr Erlander. Han har
 324
inte råd att förlora makten. Ingen
annan kontrollerar ett sådant imperium i landet som han. Och vad
gör det sedan, att »den andra halvan» av svenska folket ställs utanför beslut och inflytande. De får ju
ändå precis som LO :s medlemmar
vara med och betala.
all
försäkring
tdde[nas
i goda händer ~ •.• om det bänd..-