ANGOLA OCH FRAMTIDEN Svensk Tidskrift är härmed i tillfälle att lÃ¥ta sina läsare taga del av en annan synpunkt pÃ¥ det aktuella Angolaproblemet än den i Sverige gängse. Författaren, som är irländsk officer, har förvärvat en grundlig kännedom om afrikanska frÃ¥gor under flerÃ¥rig verksamhet i brittisk tjänst i bl. a. Kenya och Libyen. Han tjänstgör f. n. som rÃ¥dgivare vid den portugisiska krigshögskolan. KAPTEN HENRIQUE GALVAO, som med hjälp av ett band beväpnade kumpaner under sÃ¥ dramatiska former bemäktigade sig lyxkryssaren »Santa Maria» har klart lÃ¥tit förstÃ¥, att hans sjöröveri endast var avsett som första steget i en mera omfattande plan. Det andra skulle ha varit att erövra den portugisiska provinsen Angola, och det tredje - att framkalla en revolution pÃ¥ hela den Iberiska halvön. TillfrÃ¥gad om vilket slags revolution han Ã¥syftade, säges han ha förklarat, att han inte eftersträvade endast en ny regering, utan en fullständig omstörtning i stil med den som har ägt rum pÃ¥ Cuba. Den beklagliga affären »Santa Maria» är redan utspelad, och under de seLlaste veckorna har det förekommit Av Lt. Col. RONALD WAR/NG oroligheter i Angola. Det kan därför vara av ett visst intresse för europeer, som inte är direkt engagerade i dessa händelser att studera förhÃ¥llandena i Angola. Vad som händer där kommer sannolikt att pÃ¥verka förhÃ¥llanden som ligger oss själva vida närmare. Ända intill senaste tid har Angola förblivit nästan oberört av den berömda »förändringens vind» som blÃ¥ser över Afrika. Landet präglas av välstÃ¥nd och tillfredsställdhet; i olikhet med vad som gäller i sÃ¥ mÃ¥nga andra länder i Afrika är relationerna mellan färgade och vita utmärkta. Omkring 4,5 millioner färgade afrikaner lever harmoniskt tillsammans med ungefär 200 000 vita i en atmosfär som är raka motsatsen till apartheid. Det finns ingen segregation, afrikanerna använder samma bussar som de vita, samma kafeer, samma butiker, och pÃ¥träffas överallt pÃ¥ kontoren, i statsförvaltningen, överhuvudtaget i landets ekonomiska och sociala liv. Klassgränser baseras pÃ¥ uppfostran, inte pÃ¥ färg eller religion. Huvudstaden Luanda, är en stÃ¥tlig modern stad, i vilken de gamla portugisiska husen undan för un- 154 dan ger vika för vÃ¥ra dagars konstruktioner i stÃ¥l och betong. Luanda har en karaktär av liv, rö- relse och välstÃ¥nd - men ocksÃ¥ av en viss indolens under den tropiska solen. Utanför staden finns den slum av kÃ¥kar och skjul som tycks vara ett oundvikligt bihang till varje afrikansk stad. Det är här det afrikanska befolkningsöverskottet samlas, lockade till staden av utsikterna till högre löner och bättre avancemangsmöjligheter. Det enda man kan säga om Luandaslummen är, att den är avsevärt renare och säkrare än motsvarande pÃ¥ mÃ¥nga andra hÃ¥ll i Afrika, och att den sakta men säkert försvinner allteftersom dess innevÃ¥nare absorberas av de pÃ¥gÃ¥ende bostadsbyggnadsprogrammen. En skillnad är dock slÃ¥ende: en besökare kan gÃ¥ omkring i fullständig trygghet, utan att känna nÃ¥got av det rashat som är sÃ¥ framträdande pÃ¥ andra hÃ¥ll i Afrika. Utanför de större städerna och de vägar som förbinder dem med varandra är kommunikationerna mycket bristfälliga. Provinsen är ungefär lika stor till ytan som en fjärdedel av Europa, och Afrikas solhetta och slagregn förstör vägarna mycket snabbt; varken pengar eller arbetskraft stÃ¥r till förfogande i den utsträckning som skulle fordras för att bygga och underhÃ¥lla ett omfattande kommunikationsnät i ett territorium av denna storlek. Icke desto mindre är vä- garna själva nyckeln till provinsens utveckling, bÃ¥de för att Ã¥stadkomma skolor, sjukhus och sociala välfärdsanordningar och för att rycka upp jordbruket och utveckla industrin. Ã…tskilligt har redan gjorts i detta sammanhang, men mycket Ã¥terstÃ¥r ännu att göra. Det är överflödigt att här räkna upp alla de nya sjukhus och skolor som uppförts, en del utmärkta, andra dessvärre hämmade av en allvarlig brist pÃ¥ tränad personal och teknisk utrustning. PÃ¥ de senaste Ã¥ren har bÃ¥de industrin och jordbruket utvecklats i en utomordentligt snabb takt, men det finns fortfarande omrÃ¥den som saknar industri och där jordbruket stÃ¥r pÃ¥ en beklämmande primitiv nivÃ¥. Bevattningsanläggningar och kraft- ' verksdammar har uppförts, järn- : vägar och landsvägar har dragits fram genom bushen. Portugiserna har gjort Ã¥tskilligt för att öppna och utveckla landet, och anstränger sig intensivt för att göra ändÃ¥ mera, men uppgiften är gigantisk och kräver pengar, teknisk skicklighet -och tid. Portugiserna har varit i Afrika länge -i nära femhundra Ã¥r; de känner den infödda befolkningen och förstÃ¥r dess problem. Portugiserna tror inte att det är möjligt att brÃ¥dstörtat genomföra övergÃ¥ngen frÃ¥n en primitiv kultur och ett stamsamhälle till en modern ekonomi i en homogen nationalstat. De tror, att om denna procedur skulle forceras, skulle resultatet oundvikligen bli allmän upplösning och en vÃ¥ldsam reaktion mot »västerländska» och ~främmande» ideer. Tidsfaktorn är i själva verket basen för den portugisiska politiken, och ocksÃ¥ dess allvarligaste svaghet. Det är inte tal om att förbereda Angola för ~självständigÂ- het», syftet är i stället att fÃ¥ till stÃ¥nd ett integrerat luso-afrikanskt samhälle med starka ekonomiska och kulturella band till det portugisiska moderlandet, ett samhälle i vilket svart och vitt skulle smälta samman och i vilket ett uppbyggnadsprogram för industrin och jordbruket skulle genomföras parallellt med en förbättring av kommunikationerna och undervisningen. Allt detta skulle kunna genomföras om man fick tid pÃ¥ sig och tillräckligt mycket pengar, arbetskraft och teknisk skicklighet - och det skulle kunna genomfö- ras i en atmosfär av fred och harmoni mellan raserna. Iden är otvivelaktigt i grunden riktig, och i sinom tid skulle den 1tan blodsutgjutelse och vÃ¥ld kunna genomföra en förvandling av land och folk. Faran är endast, att den nte tilltalar nÃ¥got av de bÃ¥da ~tormaktsblocken, och inte heller le afro-asiatiska nationerna. För ~ngolas befolkning själv är den Jortugisiska lösningen säkerligen len bästa. Det finns inga afrikan- ;ka politiker eller agitatorer i ~ngola, möjligen därför att det inte Jetalar sig. I Kenya t. ex. är politik ~ner fackföreningsarbete den mest l2- 61164073 Svens"k Tidskrift H. 3 1961 155 lukrativa sysselsättning en ung man kan slÃ¥ sig pÃ¥. SÃ¥ är inte fallet i Angola. PÃ¥ det hela taget är innevÃ¥narna nöjda med sin situation, och för närvarande helt ointresserade av politik. Landet präglas av framÃ¥tskridande och välstÃ¥nd, ordning och trygghet och frÃ¥nvaron av rashat. Angoleserna själva önskar inte nÃ¥gra radikala förändringar. Detta är en situation som helt naturligt inte tilltalar kommunistblocket, som kräver omedelbar och fullständig oavhängighet för alla afrikanska stater. Sedan denna oavhängighet genomdrivits, uppmuntrar kommunisterna stamhövdingar och lokalpolitiker av olika slag och erbjuder obegränsad tillförsel av vapen, ammunition, »rÃ¥dgivare» och propaganda; följden blir ett tillstÃ¥nd av anarki eller inbördeskrig, i vilket kommunisterna stö- der den som tycks ha största chansen att segra och drar tillbaka sin hjälp Ã¥t hans motstÃ¥ndare. PÃ¥ detta sätt har kommunisterna redan uppnÃ¥tt katastrofala inbrytningar bland de nya oavhängiga staterna och kommer utan tvivel att tränga fram än längre inom den närmaste framtiden. Deras syfte är en omstörtning i hela Afrika, och de tycks redan ha mÃ¥let inom synhÃ¥ll. En första och nödvändig förutsättning för denna taktik är emellertid ~oavhängigheten~, som öppnar fället för kommunisternas agenter och propaganda. Situationen i Angola tilltalar emellertid inte heller västmakterna. 156 Storbritannien och Frankrike har redan frigivit nästan alla sina koloniala territorier, och de fÃ¥ Ã¥terstÃ¥- ende skall enligt fastslagna tidtabeller inom mycket kort tid gÃ¥ samma väg. Britter och fransmän är därför uppfyllda av känslan av sin egen storsinthet och av dygdig fasa vid tanken pÃ¥ att inte alla andra har handlat lika ädelt som de. De är ocksÃ¥ ytterligt angelägna om att försöka hÃ¥lla kvar dessa nya afrikanska nationer, som förut varit deras kolonier, inom det brittiska samväldets eller den franska gemenskapens ekonomiska ram. Detta medför en nästan ödmjuk redobogenhet att till varje pris söka vara till behag. USA i sin tur är berett att göra praktiskt taget vad som helst för att vinna stöd av de afro-asiatiska folken, och särskilt av de nya staterna i Afrika. Deras röster är av avgörande betydelse i Förenta Nationerna. USA är därför alltid redo att stÃ¥ till tjänst med lÃ¥n och tekniskt bistÃ¥nd av alla slag i syfte att locka bort dessa nationer frÃ¥n kommunistblockets smygande frestelser. Genom att stödja den portugisiska positionen i Angola fruktar amerikanerna att förlora de nya afrikanska staternas bevÃ¥genhet, och solidariserar sig därför öppet med kravet pÃ¥ oavhängighet för alla afrikanska territorier som ännu inte »befriats». De nya afro-asiatiska staternas ledare betraktar Angola och Mozambique som de hatade europeernas sista utpost - och dessutom som ett rikt och lovande fält för utvecklande! av sina personliga ambitioner. Portugal har förgäves vänt sig till sina egna bundsförvanter för att finna förstÃ¥else och sympati. Förgäves har portugiserna pÃ¥pekat riskerna med oavhängighet till varje pris,- vÃ¥ldsdÃ¥d, blodsutgju- j telse, stamfejder och misär som sÃ¥ l ofta har blivit följden av denna ' »oavhängighet» - liksom den för var dag alltmer överhängande risken för att Afrika inom en snar lframtid förvandlas till en gigantisk 1 kommunistsatellit. Ingen villlyssna i pÃ¥ de portugisiska varningarna. j Vad som bäst gagnar Angola och dess befolkning - bÃ¥de den svarta · och den vita - är en sak av underordnad vikt i maktpolitikens stora ; spel. Det är denna situation kapten : Galvao och hans lilla skara av malkontenter hoppas kunna dra nytta av. Han vet, att om han skulle . kunna sätta sig i besittning av Angola med hjälp av ett litet antal missnöjda vita kolonister och sin internationella brigad av venezolanare, cubaner, brasilianare och spanska kommunister skulle han inhösta applÃ¥der frÃ¥n hela kommunistblocket och frÃ¥n de arroasiatiska staterna, utan att behöva vänta sig nÃ¥gon allvarlig opposition frÃ¥n USA, Storbritannien eller övriga västallierade, det garanterar hans förklaring att han gynnar tanken pÃ¥ ett oavhängigt Angola. För portugiserna är denna hÃ¥llning hos deras egna bundsförvanter nästan ofattbar. De är gripna av bitterhet och lättförstÃ¥elig harm. Portugal är övertygat om att väst- 12*- 61164073 157 makterna hÃ¥ller pÃ¥ att slÃ¥ in ännu en spik i sin egen kista, att :tJ.en politik de bedriver i Afrika i dag kommer att medföra Europas sammanbrott i morgon.