FORSKNING TVÃ…NGSFÖRFLYTTNINGAR UNDER NIKOLAJ II DE RYSKA tvÃ¥ngsförflyttningarna under Nikolaj II satte in strax efter första världskrigets utbrott. Vi mÃ¥ste skilja mellan tyÃ¥ kategorier: de som ägde rum i Ostpreussen och Karpaterna, alltsÃ¥ pÃ¥ fientligt omrÃ¥de, och Ã¥ andra sidan de som förekom i Polen, Volhynien, Baltikum och andra delar inom ryska riket självt. Vid ryssarnas bÃ¥da infall i Ostprenssen (september 1914 och februari 1915) blev enligt Paul Rohrbach1 i allt ungefär 10 000 människor, huvudsakligen kvinnor, Ã¥ldringar och barn - de vuxna männen hade ju blivit mobiliserade - deporterade till det inre av Ryssland, till Vologda, Astrakan och UralomrÃ¥det. »Evakuering» kallade ryssarna denna Ã¥tgärd. Skälet till att den företogs är svÃ¥rt att fatta för en västeurope: varken militära eller ekonomiska överväganden syntes tala för den. Kanske var det meningen att sprida panik och skräck för ryssarna. Dessa ser mycket gärna att allting flyr för dem, sÃ¥ 1 Paul Rohrbach, Russisches; 2. stark vermehrte Auflage, Berlin 1915, s. 144. Av f. byrÃ¥chefen OSCAR ANGELUS att de själva befrias frÃ¥n nödvändigheten att gÃ¥ ut i striden. De har ocksÃ¥ en förkärlek för det primitiva: om det gÃ¥r an att transportera undan pianon och kor, varför skulle det inte gÃ¥ med människor, som eventuellt kunde bli farliga bakom fronten! Kanske var tvÃ¥ngsförflyttningen ocksÃ¥ en vedergällning för krigsutbrottet, vartill Tyskland enligt den ryska propagandan bar hela skulden, kanske var det en önskan att i brist pÃ¥ krigsfÃ¥ngar Ã¥tminstone kunna skicka civilfÃ¥ngar hem; kanske var det slutligen en fortsättning pÃ¥ den sedan de moskovitiska storfurstarnas dagar blommande ryska deporteringstraditionen. Förmodligen allt detta tillhopa. Hur det gick till vid deporteringarna vet vi.2 DÃ¥ det här skall följa en kort och Ã¥terhÃ¥llsam beskrivning, sÃ¥ är det bara för att visa, att bolsjevikerna inte själva har tänkt ut alla fasor som de iscensätter, utan att de hade läromästare vilkas metoder de flitigt studerade. Det är inte bara hos Marx och Engels som • Rohrbach 133 ff.; Th. Schiemann, Nach Russland verschleppt, Berlin 1915, s. 3 ff. ~---~- ~- ~ - - - ~- ---- - - 520 de har gÃ¥tt i skolan, utan ocksÃ¥ hos stormännen inom ochrana, tsarernas hemliga polis. De personer som pÃ¥träffades i sina bostäder, huvudsakligen i Lyck, Goldap och andra gränstrakter3, fick inte tid att pÃ¥ nÃ¥got sätt förbereda sig för den förestÃ¥ende »resan», nÃ¥got som fick förintande verkningar i synnerhet vid den andra deporteringsvÃ¥gen, som satte in mitt i vintern. Ofta häktades män pÃ¥ gatan och fördes utan vidare bort. De som pÃ¥träffades hemma blev jagade ut ur husen, vare sig de var pÃ¥klädda eller inte. Skarorna av arresterade föstes mot den närbelägna tysk-ryska gränsen, där man stoppade in dem i ryska järnvägsvagnar som plomberades och avsändes mot öster. Genom öppningar kastade man dÃ¥ och dÃ¥ in litet mat till de fÃ¥ngna. Vagnarna var naturligtvis inte uppvärmda. DÃ¥ man öppnade dem i Vilna och Minsk, lÃ¥g passagerarna hopkurade - döda. NÃ¥gra smÃ¥barn, som tydligen in i det sista hade fÃ¥tt värma sig hos sina mödrar, fann man vid liv under dessas döda kroppar. I flera vagnar lÃ¥g kvinnor, som hade nedkommit för tidigt, döda tillsammans med sina nyfödda.4 I den mÃ¥n fÃ¥ngarna överlevde »evakueringen» fick de vara pÃ¥ resande fot i tvÃ¥ mÃ¥- nader, varunder de i avdelningar om vanligen 50 personer släpades frÃ¥n plats till plats, frÃ¥n fängelse • Rohrbach 141. • Rohrbach 133 f. till fängelse, ständigt med döden av kyla, hunger och utmattning för ögonen. Det var bara konsekvent att ingenting gjordes för de deporterade pÃ¥ bestämmelseorten. Med nÃ¥- gon tur kunde de hamna i en stad eller en landskommun där det bodde rysslandstyskar, som i möjligaste mÃ¥n tog sig an dem. Enligt en militärförordning skulle de deporterade erhÃ¥lla 45 kopek per dag och person. De fick bara en brÃ¥kdel av denna summa, Ã¥terstoden gick upp i rök över den vida ryska slätten.5 1915, under kriget i Karpaterna, blev en där bosatt ukrainsk stam, huzulerna, evakuerade av den ryska militärförvaltningen. Vid striderna om Lwow (Lemberg) hade den ryska krigsmakten lÃ¥tit deportera tusentals galizier, som till större delen var ukrainare, till Ryssland och sedan t. o. m. fÃ¥tt vissa av dem inspärrade som spioner och förbrytare. Först när frÃ¥gan kom upp i duman började domstolarna att ta befattning med saken. De inomryska tvÃ¥ngsförflyttningarna skedde alltid »av militära skäl». Det var i varje fall vad man fick höra och läsa. Men den som i likhet med förf. vid denna tid bodde i Ryssland och kunde iaktta skeendet pÃ¥ nära hÃ¥ll, han vet att det bakom de »krigsmässiga skälen:. dolde sig helt andra ting. För den chauvinistiska delen • Schiemann 5 f. bland makthavarna erbjöd det sig ett utsökt gynnsamt tillfälle att genomföra den russificering av rikets västra utmarker, som hittills hade givit dÃ¥liga eller inga resultat. Förutsättningen för att dessa planer skulle lyckas var att ortsbefolkningen, de s. k. stamfrämmande, blev decimerad. Endast Ryssland har lyckats med att ända in i den officiella lagstiftningen beteckna en del av sina medborgare som stamfrämmande! Premiärminister Stolypin utarbetade t. ex. ett projekt för begränsning av det tyska landinnehavet i Sydvästryssland. I den principiella inledningen till denna plan heter det bl. a.: :.Som alla iakttagelser beträffande i Ryssland bofasta utlänningar redan har visat, Ã¥dagalägger dessa trots sitt lÃ¥ngvariga uppehÃ¥ll pÃ¥ rysk mark icke blott ingen strä- van att sammansmälta med den omgivande befolkningen, utan de hÃ¥ller lidelsefullt fast vid sin egenart och isoleringen frÃ¥n ryska folket ...:.8 En av panslavisternas mÃ¥nga drömmar hotade att gÃ¥ i fullbordan. Dessa var det nämligen som stod bakom de antydda strävandena, ofta med ledande militärer, sÃ¥som generalerna Janusjkevitj och Danilov, som förgrundsfigurer. Det är här pÃ¥ sin plats att erinra om den ryske premiärministern Goremykins uttalande: :.Vi för krig icke bara mot • A. S. Rezanov, Njemetzkoje sjpionstwo (Det tyska spionaget); Petrograd 1915, s. 235 f. 521 tyska riket utan ocksÃ¥ mot det tyska överhuvud, även mot de 'inre tyskarna' !:.7 En annan viktig sak: efter nÃ¥gra framgÃ¥ngar i början led Ryssland den ena motgÃ¥ngen efter den andra vid fronten, och alla i Petrograd med patriotisk iver profeterade segrar förvandlade sig med järnhÃ¥rd konsekvens till nederlag. Ju sämre det gick pÃ¥ krigsskÃ¥deplatsen, desto mer betydde angreppen och segrarna pÃ¥ hemmafronten, de som gick ut över värnlösa tyskar, judar, polacker, tatarer etc. Ryska regeringen kände sig tvungen att ställa sig pÃ¥ krigsfot mot en del av sina undersÃ¥tar, eftersom den ville pÃ¥- verka stämningen bland folket och leda massornas blickar bort frÃ¥n den hotande militära katastrofen. Den militära ledningen krävde en allmän utrymning av de västryska gränstrakterna, vilken Ã¥tgärd sades syfta till befolkningens skydd och vara betingad av fiendens framryckning och den därav följande nödvändigheten att förinta livsmedelsförrÃ¥den. Ty dessa förrÃ¥d fick inte falla i tyskarnas händer. Alldeles bortsett frÃ¥n ryska regeringens hastigt pÃ¥komna och föga troliga bekymmer för sina ickeryska gränsfolk mÃ¥ste man ocksÃ¥ tänka pÃ¥ följande. Hungersystemet skulle ha fungerat allt säkrare, ju fler människor det gällde att försörja; alltsÃ¥ hade tyskarna fÃ¥tt lida större • Johannes Schleuning, Die deutschen Siedlungsgebiete in Russland; Wiirzburg 1955, s. 62. 522 skada, om deportationerna inte hade företagits. Ryssarna mÃ¥ste själva ha observerat denna lucka i logiken, ty omedelbart efter det att tyskarna i maj 1915 hade trängt in i Kurland uppgavs det, att ortsbefolkningen hade tillÃ¥tit sig handlingar, genom vilka ryska armen upprepade gÃ¥nger hade kommit i ett svÃ¥rt läge. SÃ¥ gÃ¥r det alltid till hos ryssarna: hela världen bedriver sabotage och spionage för att illistigt övermanna detta oskyldigt lidande land! Ryska pressen pÃ¥stod rentav att »kolonierna», de tyska kolonisternas samhälle, var planmässigt anlagda av tyska regeringen sÃ¥som stödjepunkter för en kommande erövring av Ryssland !8 Och ändÃ¥ visste man att en rad tsarer själva hade inkallat dessa kolonister i landet. Närmast nÃ¥got om judarnas utdrivande ur Kurland. De gällde ofta som tyskar och framstod i varje fall som icke önskvärda och fientliga. Kavallerigeneralen Komarov-Kurlov, f. d. chef för hemliga polisen och en kortare tid »generalguvernör över Ostpreussen», blev civilförvaltningens befullmäktigade representant i Baltikum. I maj 1915 fick han av storfurst Nikolaj Nikolajevitj, de ryska truppernas överbefälhavare, befallning att utdriva alla judar ur Kurland, utan hänsyn till kön, Ã¥lder och ställning. Guvernementet i frÃ¥ga hörde till den s. k. judiska bosättningsräjongen, dvs. 8 Schleuning 61. till de omrÃ¥den där judar hade tilllÃ¥telse att bo i Tsarryssland, och hade därför en stor judisk befolkning. I stort sett hela handeln lÃ¥g i deras hand, däribland livsmedelsförsörjningen för flera militära myndigheter och lasarett, där det f. ö. arbetade en mängd judiska lä- kare. I residensstaden Mitau visade det sig, att hela deportationsföretaget bara av de här angivna skälen hade bort inställas, alldeles bortsett frÃ¥n den bristande tillgÃ¥ngen pÃ¥ rullande transportmateriel.D Om denna deportation finns det tillräckligt med materiaJ1° som bevisar dess ohyggliga karaktär. Endast enstaka frÃ¥gor skall här beröras. De första offentliggjorda uppgifterna härstammar frÃ¥n dumaledamoten Friedmann, som den l augusti 1915 i duman pÃ¥pekade bl. a., att nära 500 000 judar hade bragts till tiggarstaven som ett resultat av regeringens Ã¥tgärder. Vad angÃ¥r förflyttningens art uppgav han, att de som pÃ¥ obestämd tid skulle dra bort till ett okänt fjärran vanligen bara fick en enda dag som frist. Bortsända blev alla, Ã¥ldringar, kvinnor, barn, sjuka, rentav sinnessjuka som man för ändamÃ¥let i frÃ¥ga hämtade ut frÃ¥n hospitalen, i den mÃ¥n man inte lät det räcka med utkastningen. Man berövade folk möjligheten att medföra sin egendom, och därför sändes mÃ¥nga iväg till fots. • Komaroff-Kurloff, Das Ende des russischen Kaisertums; Berlin 1920, s. 314. 10 Rohrbach 24 f., 118 f. Judetransporter som passerade Lublin, där de inväntades med färdigställd förplägnad av den judiska kommitten, mÃ¥ste dra vidare utan att stanna. Ett tÃ¥g frÃ¥n Kovno med 110 vagnar fulla av judar stod i fyra dagar i plomberat skick pÃ¥ stationen Novo-Vilejsk. Man visste inte vad man skulle göra med dem. Myndigheterna i Kovno hade skickat dem till Poltava, men därvarande guvernör hade vägrat att motta dem, precis som man returnerar en felaktig leverans av salt sill. SÃ¥ var dÃ¥ tÃ¥get tillbaka i Kovno. När dumaledamoten Friedmann träffade sina stamfränder var de för andra gÃ¥ngen pÃ¥ väg frÃ¥n Kovno till Poltava. Friedmann berättade vidare om de övergrepp mot kvinnor och flickor, som nu en gÃ¥ng för alla tycks vara obligatoriska hos tvättäkta ryssar, och även om pogromer, varvid detaljerna framlades vid en hemlig session. Man skonade folkets nerver. Det var ocksÃ¥ bara en del av hans offentligt hÃ¥llna tal som kom in i de ryska tidningarna, resten kastade sig censuren över. PÃ¥ stationen Unetsja höll ett tÃ¥g med deporterade judar i 10 dagar. När man till sist öppnade vagnarna fann man 16 fall av scharlakansfeber och 8 av fläcktyfus. PÃ¥ stationen HorneJ ville judiska och kristna invÃ¥nare hjälpa de i boskapsvagnarna inspärrade, som varken hade nÃ¥got att äta eller att dricka. Vaktmanskapet pÃ¥ tÃ¥get tillät emellertid inte de deporterade att motta vare 523 sig bröd eller vatten och hotade att skjuta ner deras hjälpare. MÃ¥nga blev sinnessjuka pÃ¥ transporten, mÃ¥nga dog pÃ¥ vägen; värst var det för de gravida kvinnor som mÃ¥ste med i landsflykten.1o TvÃ¥ngsförflyttningen av judarna drabbade utom Kurland och Polen även Galizien, varifrÃ¥n ungefär 250 000 judar blev fördrivna. Näst efter judarna fick tatarerna (om tyskarna skall längre fram talas) lida under folkförflyttningarnas följder. De bildade Rysslands ledande mohammedanska nation och mÃ¥ste pÃ¥ sin minussida i likhet med de flesta andra minoriteter uppföra tvÃ¥ fel: att inte ha kommit till världen som ryssar och att inte höra till den ortodoxa kyrkan. Om man i tyskarnas och judarnas fall talade om sympati för Tyskland och vid behov även spionage för fiendens räkning, sÃ¥ pÃ¥bördade man tatarerna turkvänliga böjelser. Kaukasiska bergsstammar, urgamla fiender till Ryssland, reste sig mot det land som underkuvat dem, därtill föranledda av det heliga krig som turkarna hade proklamerat. Detta var skäl nog att inskrida mot hela den mohammedanska befolkningsgruppen. Hur det därvid gick till sammanfattades i duman av Dsjafanov med orden: »Mohammedanerna jagas som vilda djur i Kaukasus. Den manliga befolkningen skingras totalt Ã¥t mÃ¥nga hÃ¥ll, de kvarvarande kvinnorna skändas och drivas i elände. Tusentals av dem fryser och hungrar ihjäl utan 524 att nÃ¥gon som helst hjälp kan lämnas dem!:.11• I de mohammedanska kurdernas byar, som pÃ¥ detta sätt blivit tomma, insattes armenska bönder. Ryssar hade under inga förhÃ¥llanden kunnat hÃ¥lla sig kvar. Genom sistnämnda Ã¥tgärd blev emellertid ryssarna själva den vinnande tredjeparten, till vars bÃ¥tnad hatet mellan de bÃ¥da minoriteterna blev allt djupare. I grova kolonialmetoder har ryssarna alltid varit mästare. strax efter krigets början släpptes en vÃ¥ldsam hets mot de baltiska godsägarna lös i den ryska pressen och offentligheten. Ryssarnas hemliga avdelning trädde i funktion och gjorde ett gott arbete. Snart regnade det av angivelser mot den tyskbaltiska befolkningen, där denna beskylldes för varjehanda ingripanden till den ryska armens skada. Hur lÃ¥ngt tyskhetsen drevs kan man lära av biträdande militärÃ¥klagaren A. S. Rezanov, som 1915 i sin bok :.Det tyska spionageb fordrade alla tyskars utvisning (:.först dÃ¥ blir vi kvitt spionerna:.) .12 Hans arbete är ett konglomerat av de sällsammaste beskyllningar. Hit hör »tesen:. att revolutionen av Ã¥r 1905 iscensattes med hjälp av - den baltiska adeln (:.som t. ex. baron Hoyningen-Huene m. fb) !13 Dessa barnsliga historier var emellertid inte enbart löjliga. Ryska folkets u Rohrbach 24. 10 Rezanov 258. 13 Rezanov 260 f. massa och ryska intelligentsian hade inte den blekaste aning om faktiska förhÃ¥llanden och händelser i Baltikum och accepterade gärna alla osanningar. Av de undersökningar som anställdes pÃ¥ grundval av angivelser var det knappast en pÃ¥ hundra som uppdagade nÃ¥got misstänkt; sÃ¥ berättar general Kurlov, som ju fÃ¥r betraktas som sakkunnig. Men sÃ¥ snart en ny ämbetsman övertog förvaltningen i ett distrikt blev alla gamla angivelser inlämnade pÃ¥ nytt i oförändrad form.14 Detta väcker redan nÃ¥gon misstanke. Ryska myndigheter tyckte nämligen inte om att slösa bort tid pÃ¥ nya tankar, som heller inte är sÃ¥ lätta att komma pÃ¥, eller att göra nÃ¥gotextraarbete; de höll sig med förkärlek till beprövade schabloner. Misstanken stegras när man erfar att det inte bara förekom angiveri utan även provokation. SÃ¥ berättar general Kurlov om ett fanu> dÃ¥ en äldre tysk lärare hade blivit gripen i samband med utströende av proklamationer frÃ¥n den tyska armeledningen. Läraren riskerade krigsrätt och dödsstraff. Vid undersökningen framgick, att proklamationerna hade strötts ut pÃ¥ gatan medan läraren tillfälligt gick förbi. Den skyldige var ett minderÃ¥rigt tidningsbud som hos polisen erkände provokation. Det är betecknande att hemliga polisen använde ortsbefolkningen och inte ryssar för " Komaroff-Kurloff 308. 15 Komaroff-Kurloff 310. sina provokationer. PÃ¥ sÃ¥ vis skulle saken göras mera trovärdig. Att polisen inte var overksam i deportationsfrÃ¥gor bevisar följande fall. I Riga fick general Kurlov frÃ¥n stabschefen för 6. armen, överste Boncz-Brujevitsj, motta ett telegram med förslaget att avlägsna den främste mannen inom adeln pÃ¥ ösel, baron Buxhoevden tillsammans med sex godsägare i trakten, bland dem en medlem av riksrÃ¥det. Skälet meddelades inte, kontraspionageavdelningen pÃ¥stod sig inte kunna utlämna sina hemligheter - inte ens till civilförvaltningens högste ledare. Deportationen blev inte av, eftersom sagde ledare fick det hela att rinna ut i sanden.18 Kort efter krigsutbrottet stängdes de tyska skolorna i Baltikum. Tyska inskrifter och skyltar, tyska föreningar och tyska sprÃ¥kets offentliga bruk blev förbjudna. Russificeringen var pÃ¥ marsch och segrade över hela linjen. Till sist mÃ¥ste det ju ändÃ¥ förekomma nÃ¥gon enda form av rysk seger i detta krig! Utan deportationer gick det naturligtvis inte. Däremot antog de inte formen av massdeportationer. Att det inte behövde gÃ¥ sÃ¥ lÃ¥ngt kan förklaras genom flera omständigheter: den insikt som en del av den högre ämbetsmannakÃ¥ren ägde om baltiska frÃ¥gor och som exemplifieras av Kurlov, vissa kvarstÃ¥- ende förbindelser mellan balttyskarna och tsarhovet, en punkt som 1° Komaroff-Kurloff 268. 525 visserligen ofta har betonats pÃ¥ ett överdrivet sätt, och sÃ¥ vidare. Ryssarnas angreppsmÃ¥l var tyskarna, och ännu inte esterna eller letterna. Ty tyskarna bildade landets ledande skikt, och de mÃ¥ste likvideras för att russificeringen skulle kunna genomföras. Det är här skäl att erinra om Paul Rohrbachs uppgifter17, enligt vilka det 1913 pÃ¥ ett gemensamt sammanträde med ryska jordbruks- och inrikesministerierna beslöts att i stor stil kolonisera de västra omrÃ¥dena med ryssar frÃ¥n Centralryssland, sÃ¥ att t. ex. 300 000 storryska bönder skulle forslas till Kurland och slÃ¥ sig ned pÃ¥ dess domäner. PÃ¥ den tiden krävde radikala nationalryska kretsar en konfiskation av hela den baltiska storgodsegendomen. Denna fordran hade inte sin grund i nÃ¥gon önskan att ge land Ã¥t ester, letter och litauer, utan vad man ville var att lyckliggöra bönder frÃ¥n Tver och Kaluga. Innan jag kort berör bortförandet av tyska kolonister, skulle jag vilja dröja ett ögonblick vid fabriksförflyttningarna frÃ¥n Baltikum till det inre Ryssland. Det är begripligt att ryssarna vid sitt Ã¥tertÃ¥g inte ville lÃ¥ta anläggningarna falla oskadade i tyskarnas händer, i all synnerhet där det var frÃ¥ga om framställning av krigsviktiga produkter. Ryssarna beslöt dÃ¥ att överföra fabrikerna till rikets inre delar och alltsÃ¥ inte förstöra dem. Alltefter- 17 Rohrbach 78. 526 som det föll sig sprängde eller antände man byggnaderna, under det att maskinerna fördes till Ryssland. En del av dem gick för övrigt förlorade pÃ¥ den lÃ¥nga resan.1s Vid förintelsen av den baltiska industrin fanns det enligt min uppfattning ocksÃ¥ andra viktiga skäl, t. ex. önskan att fÃ¥ en täckmantel för att »evakuera» invÃ¥narna. När fabrikerna försvann försvann ocksÃ¥ arbetarna, eftersom det dels bara var pÃ¥ grund av arbetet som de erhöll uppskov med militärtjänsten -och för Ryssland drog balter inte i fält med nÃ¥gon större entusiasm - och de dels mÃ¥ste finna nÃ¥gon försörjning för sig själva och sina familjer. Regeringen befattade sig allvarligt med denna arbetarfrÃ¥ga, lÃ¥ngt mera samvetsgrant än den annars brukade uppträda. Den lät utarbeta gottgörelsenormer m. m. för att hjälpa arbetarna över perioden av nödtvungen arbetslöshet under evakueringen. MÃ¥nga arbetare lät övertala sig och drog mot rikets inre, där de skulle erhÃ¥lla en engÃ¥ngsutbetalning av samma storlek som deras fyraveckorslön och därtill arbete i statliga, krigsviktiga företag. I flertalet fall fick de pÃ¥ bestämmelseorten varken den utlovade gratifikationen eller nÃ¥got arbete. Man gjorde dem möra för att efter nÃ¥gon tid anställa dem mot mycket lägre lön än den ursprungligen utlovade. MÃ¥nga guvernörer lät helt enkelt 18 Komaroff-Kurloff 327. tillfÃ¥ngata evakuerade arbetare och sätta dem till tvÃ¥ngsarbete, givetvis utan annan ersättning än kosten. Det var ingen tillfällighet att bolsjevikrevolutionen segrade i Ryssland, och förvÃ¥nande är det inte heller att Lenins första livgarde bestod av letter. FrÃ¥n Riga, som bland alla baltiska städer fick de hÃ¥rdaste slagen mot sin industri, drog 50 000 arbetare (av i allt 74 000) med sina familjer till Petrograd och Moskva1" och kom där i ett svÃ¥rt läge. Sammanlagt torde Ã¥tminstone 100 000 arbetare ha deltagit i utflyttningen. Denna form av deportering, det bör vi medge, var verkligen originell, till den grad att ingen kom pÃ¥ iden att alls se den som en systematisk folkförflyttning! I sin »frivilligheb erinrar den redan nÃ¥got om Chrustjevs metoder. Ryska regeringens inskridanden mot tyskarna i andra västliga gränsomrÃ¥den var framför allt riktade mot de tyska bönderna, de s. k. kolonisterna, ty andra yrkesutövare fanns det knappast bland dessa tyskar. Bönderna, som levde i slutna byar, hade uppnÃ¥tt ett visst välstÃ¥nd och bevarat sprÃ¥k, religion och sedvänjor oförändrade sedan sin invandring, hade redan länge varit chauvinistiska ryska kretsar en nagel i ögat, därför att de inte ville lÃ¥ta sig russificeras.20 Detta har i Ryssland alltid varit det svÃ¥raste brott som »stamfrämmande» kun- 19 Rohrbach 54. .., Axel Ripke, Der Koloss auf tönerneo Fiissen; Miinchen 1916, s. 51. nat begÃ¥. Kriget och den därav motiverade användningen av det gamla ryska universalmedlet deportering skulle här komma ändring Ã¥stad. PÃ¥ nÃ¥got sätt mÃ¥ste dock regeringens ingripanden förskönas inför folket. Utom de överallt i Ryssland spridda underrättelserna om tyskarnas spioneri och sabotage förklarade man i Volhynien, Bessarabien, Taurien och andra delar av Västryssland, att kriget ju fördes mot Tyskland och att det därför var rätt och billigt att framför allt tyskarna i Ryssland fick känna pÃ¥ den saken. Tanken mÃ¥ ha varit primitiv, men just fördenskull blev den förstÃ¥dd och accepterad av den ryske bonden. Liksom alla ryska medborgare mÃ¥ste naturligtvis ocksÃ¥ kolonisternas söner fullgöra sin värnplikt; vid krigets utbrott inkallades de och ryckte in i laga ordning. Kort tid efter de första inkallelserna, som avsÃ¥g alla värnpliktiga upp till 38 Ã¥rs Ã¥lder, satte regeringens antityska Ã¥tgärder in, efter det att storfurst Nikolaj Nikolajevitj hade fastslagit de tyska kolonisternas opÃ¥litlighet, och detta med bortseende frÃ¥n den lojalitetsförklaring frÃ¥n ryssland~Â- tyskarna som hade undertecknats av dumaledamoten baron Fölkersahm. Den 15 februari 1915 stiftades en lag tillfölje vilken alla tyska bönder, som bodde inom ett omrÃ¥de av 150 verst (l verst= 1.067 km) frÃ¥n Rysslands västgräns och l 00 verst frÃ¥n havskusten, var skyldiga att 527 inom 10 mÃ¥nader avyttra sin mark. Det hela hade Ã¥tminstone pÃ¥ ytan ett visst sken av laglighet över sig, antagligen av hänsyn till de allierade. PÃ¥ grund av denna lag mÃ¥ste 2,7 miljoner hektar säljas. Markpriserna rasade genast nedÃ¥t. Därtill kom att bankerna hade order att inte bevilja nÃ¥gra krediter för tyska markköp. Resultatet blev att de av lagen drabbade kolonisterna fick se sin mark bli värdelös, och 1,3 miljoner människor hade därmed förlorat försörjning och hem.21 Ã…t detta exempel torde bolsjevikerna, när de byggde upp sin stat med konfiskationer, ha glatt sig mycket och dragit sina lärdomar därav. Ã…tgärden ifrÃ¥ga var ganska lätt att genomföra redan därför, att de yngre bönderna själva till större delen inte satt pÃ¥ sina gÃ¥rdar utan kämpade som soldater - för tsar och regering! DÃ¥ dessa Ã¥tgärder likväl inte visade sig tillräckliga, blev de tyska kolonisterna utvisade inte bara ur Polen och Kurland utan ocksÃ¥ ur Volhynien, utan att de fick nÃ¥gon tid att avveckla sina affärer. Som vid alla nikolaitiska deportationsföretag var det inte misstänkta eller otillförlitliga personer som sändes iväg, utan deporteringen var generell. I Volhynien enbart drabbades frÃ¥n den l juli 1915 och framÃ¥t ca 200 000 tyska kolonister22, av vilka 21 Rohrbach 101. 22 Gotthold Rhode, Völker auf dem Wege; Kiel 1952, s. 7; Rohrbac.h 102. 528 efter krigsslutet ungefär hälften Ã¥tervände. De hade tre dagars frist att ordna sina angelägenheter och mÃ¥ste sedan pÃ¥ egna vagnar anträda resan mot öster. De som inte höll sig till den uppställda fristen eller av nÃ¥gon anledning arresterades pÃ¥ sina gÃ¥rdar, undanskaffades pÃ¥ det bekanta sättet i boskapsvagnar under kosackeskort. ResemÃ¥- len var Sibirien och Volga. Hunger, kyla och sjukdomar blev för mycket för tusentals deporterade, i synnerhet barnen. Hur mÃ¥nga Volhynientyskar som nÃ¥dde fram till Volga är mig inte bekant, av 100 000 deporterade polentyskar var det 25 000 som anlände dit.2a Utdrivna och skickade mot öster blev ocksÃ¥ alla kolonister vid Kiev. Massdeportationerna under första världskriget medförde stort elände inte bara för dem som direkt drabbades utan även för invÃ¥narna i de •• Rohrbach 102. landsändar som var bestämda till uppehÃ¥llsorter för de förvisade. De första följderna var bostadsnöd och prisstegringar. Dessa senare antog ofta, genom det stora intresse som ryssen hyser för kommersiella ting, ett skrämmande tempo och bidrog till att rubba Rysslands prisnivÃ¥, nÃ¥got som gjorde massorna än mognare för revolutionen.24 Särskilt illa gick det i östra delen av europeiska Ryssland, dit de första flyktingsvägorna frÃ¥n Polen och Kurland kom fram först flera mÃ¥nader efter deportationens början. Bönderna dödade de fördrivna i tusental. Det var inte bara vreden över att ha fÃ¥tt nya onyttiga munnar att mätta, det var ocksÃ¥ en reaktion mot regeringens krigsätgärder. Hos deporterade och bofasta sÃ¥dde regeringen genom sina rigorösa Ã¥tgärder en förbittringens sÃ¥dd, som skulle bära frukt i bolsjevismen. :u Jfr Komaroff-Kurloff 317.