SVEABORGs FALLETT HUNDRAFEMTIOÃ…RSMINNE PÃ… VARGSKÄRENs sju holmar utanför Helsingfors ligger sjöfästningen Sveaborg, i dag ett krigsmuseum och ett omtyckt utflyktsmÃ¥l för sommarturisterna men en gÃ¥ng själva stödjepunkten i Finlands försvar. Ã…r l 743 - efter det nya katastrofala nederlaget mot Ryssland - hade den snillrike Augustin Ehrensvärd utarbetat en ny försvarsplan för Finland. Försvaret mot öster skulle koncentreras till den finska sydkusten, där vägsystemet och vattenförbindelserna möjliggjorde större militära operationer. En särskild skärgÃ¥rdsflotta av roddfartyg skulle byggas för att samverka med armen. Utanför Helsingfors rekognoscerade Ehrensvärd platsen för den mäktiga sjöfästning, som skulle utgöra själva hörnstenen i försvaret och där bÃ¥de skärgÃ¥rdsflottan och örlogsflottan vid behov skulle kunna övervintra. Det ehrensvärdska försvarsprogrammet genomfördes Ã¥tminstone delvis och under stora ekonomiska uppoffringar av det förenade svenskfinska väldet. En roddarflotta byggdes, och under Ehrensvärds ledning Av fil. doktor ALFABERG började man uppföra de planerade försvarsanläggningarna utanför den finländska huvudstaden. Fästningen Sveaborg tog lÃ¥ngsamt form men blev aldrig helt fullbordad. Den försvarsplan för Finland, som gällde ännu vid 1800-talets början, var helt i överensstämmelse med dÃ¥- tidens militärteoretiska uppfattningar. I händelse av ett ryskt anfall skulle den finländska armen under uppehÃ¥llande strider dra sig tillbaka till försörjningsmagasinen och där invänta förstärkningar frÃ¥n Sverige. Under Ã¥tertÃ¥get skulle stora delar av hären samlas bakom Sveaborgs murar i avvaktan pÃ¥ hjälpen västerifrÃ¥n, samtidigt som roddarflottan - den s. k. Armens flotta - skulle utföra störande operationer i fiendens flank och rygg. Med tanke pÃ¥ den centrala roll som Sveaborg spelade i försvarsplanen var naturligtvis valet av fästningskommendant där synnerligen betydelsefullt. I december 1801 blev den dÃ¥ 45-Ã¥rige viceamiralen Carl Olof Cronstedt utnämnd till kommendant pÃ¥ fästningen. Hans bana hade dittills varit fri 460 frÃ¥n överraskningar. Efter lärotiden som »midshipman» pÃ¥ en engelsk fregatt under det nordamerikanska frihetskriget hade han tillbragt mÃ¥nga Ã¥r som energisk och karriärlysten stabsofficer pÃ¥ skilda expeditioner. Samtiden hyllade honom som segerherren i slaget vid Svensksund Ã¥r l 790, och denna Ã¥sikt levde segt kvar, ända till dess amiralen Gunnar Unger i en amper artikel Ã¥r 1945 definitivt avförde den ur diskussionen. Cronstedt var en ambitiös och detaljintresserad expeditionskarl, en kylig och förbehÃ¥llsam realist, som saknade politisk självständighet och ömt vÃ¥rdade den egna lyckan. Sedan han efter det ryska krigets slut utnämnts till sjöminister, förvÃ¥nade sig hans gamla vänner hur snabbt han tillägnade sig det kungliga programmet. Han hyllade enväldet och blev ett smidigt och effektivt instrument i konungens hand. I all sin servilitet var han ändÃ¥ en human och vänsäll man, som gärna hjälpte sämre lottade officerskamrater. Utnämningen till kommendant pÃ¥ Sveaborg kunde förefalla som ett hedrande slut pÃ¥ hans officersbana. I slutet av februari 1808 bröt en rysk arme utan föregÃ¥ende krigsförklaring in över den finska gränsen i söder. Eftersom den svenska militära sakkunskapen endast räknat med möjligheten av ett sommarfälttÃ¥g, kunde flottan inte omedelbart ingripa och förstärkningar överskeppas frÃ¥n Sverige. Det gällde därför för den i Finland stÃ¥ende armen att med stöd av fästningarna uppehÃ¥llande försvara landet till vÃ¥rens ankomst. Sedan överbefälhavaren Vilhelm Mauritz Klingspor avdelat en stor del av trupperna till garnisonstjänst i Sveaborg, företog han under vÃ¥ren ett Ã¥tertÃ¥g som förde Ã¥terstoden av armen ända upp till Österbotten. Hans reträtt har blivit hÃ¥rt bedömd av eftervärlden, men som docenten Sture W aller visat i en mycket klarläggande uppsats i »Scandia» (1948- 1949) följde Klingspor endast givna order. Ingen ledande officer opponerade sig, ja själve Döbeln ansÃ¥g att den borde fÃ¥ ett rum i krigshistorien! Att Ã¥tertÃ¥get skedde sÃ¥ brÃ¥dstörtat som fallet blev, var inte i första hand Klingspors fel. Ansvaret härför vilar pÃ¥ det dÃ¥ligt fungerande svenska underrättelsevä- sendet, som lämnade de mest överdrivna uppgifter om storleken av de ryska anfallsstyrkorna. Anmärkningsvärt är ändÃ¥ den goda moralen och bristen pÃ¥ desertörer hos denna arme, som Ã¥tertÃ¥gade genom hela Finland och lämnade hembygden och familjerna bakom sig. Det är ett under att de bestod provet, och i nÃ¥gon mÃ¥n mÃ¥ste väl det goda resultatet tillskrivas krigsledningen. I närheten av UleÃ¥borg avbröt Klingspor sin reträtt och gjorde sig beredd att gÃ¥ till anfall, samtidigt som man pÃ¥ rikssvensk sida diskuterade olika alternativ för sommarfälttÃ¥get. Men planerna pÃ¥ en Ã¥ter-' erövring av Finland blev grymt spolierade. I början av maj nÃ¥ddes de kämpande trupperna av ett otroligt rykte, som snart blev bestyrkt av soldater som anlände frÃ¥n Sveaborg. Detta »Nordens Gibraltar», försvarat av 6 000 man med 900 kanoner pÃ¥ vallarna, hade kapituleratför en underlägsen rysk belägringsstyrka efter endast nÃ¥gra veckors blockad. Förutom den som ointaglig betraktade granitfästningen övertog ryssarna ocksÃ¥ hela den finländska eskadern av skärgÃ¥rdsflottan - inalles över hundra fartyg med välutbildade bÃ¥tsmän - och väldiga förrÃ¥d av vapen, ammunition och livsmedel. Försvarsplanen var totalt uppriven. Sveaborgs fall var en militär katastrof, som fick krigsavgörande betydelse. Vad var det som skett? För armen i Österbotten framstod Cronstedts handlingssätt som rent landsförräderi. Somliga av hans officerskamrater trodde att han mottagit mutor av ryssarna, andra att han skrämts att kapitulera. SÃ¥ obegripligt föreföll hans uppträdande, att det ocksÃ¥ gick rykten om att han blivit sinnessjuk under blockaden. OcksÃ¥ för 1800- och 1900-talets svenska och finländska historiker har Sveaborgs kapitulation tett sig som en svÃ¥rlöst gÃ¥ta. De flesta har nöjt sig med att acceptera Runebergs anatema över den olycklige Cronstedt i »Fänrik StÃ¥ls sägner» - den fruktansvärdaste dom som en nordisk diktare utslungat över en död människa. Ã…nnu sÃ¥ sent som Ã¥r 1956 avvisade fil. doktor Eirik 30-583446 Svensk Tidskri/l H. 8 1958 461 Hornborg i sin utomordentliga bok »När riket sprängdes» som meningslösa alla försök att klarlägga Cronstedts verkliga motiv. Vilka kommendantens bevekelsegrunder varit, förklarar Hornborg, har »endast ett visst psykologiskt intresse». I fortsättningen hänvisar han till ondskans makter: »Hans förräderi var sÃ¥ kolossalt, att det trots mannens uppenbara ynklighet fÃ¥r en prägel av demonisk storhet - en prägel av väldigt men negativt ansvarsmod.» Att man kunde nÃ¥ väsentligt längre med historikerns beprövade forskningsmetoder, hade fil. doktor Wilhelm Odelberg redan dÃ¥ visat i sin avhandling om »Viceamiral Carl Olof Cronstedt», som utkom Ã¥r 1954. I dagarna har han pÃ¥ nytt Ã¥terkommit till frÃ¥gan i sin mycket klarläggande skrift »Sveaborgs gÃ¥ta» (Svenska historiska föreningens smÃ¥skrifter nr 16). Det framgÃ¥r klart av Odelbergs utredning vilket kapitalt misstag den svenska regeringen begick, när den utsÃ¥g Cronstedttill kommendant pÃ¥ nyckelfästet i Finlands försvar. Redan kungens beslut att entlediga Cronstedt frÃ¥n den centrala administrationen och placera honom i en av rikets gränsposter, mÃ¥ste ha kommit som en chock för den osjälvständige viceamiralen. Tillfälliga stadsbesökare kunde beskriva Sveaborg som en idyll, där officerarna vegeterade bland sina bekvämt installerade familjer och där alla - tjänstemän och köpmän - skodde 462 sig pÃ¥ kronans bekostnad. För Cronstedt, van vid större förhÃ¥llanden, mÃ¥ste Sveaborg ha framstÃ¥tt som ett trist, blÃ¥sigt och isolerat förvisningsställe, ett koncentrat av intriger och motsättningar mellan officerarna och inte minst officersfruarna. PÃ¥ sitt vanliga energiska sätt sökte Cronstedt pÃ¥skynda de Ã¥terstÃ¥ende befästningsarbetena, men en konstant penningbrist dämpade hans vällovliga ansträngningar. Han fick i stället utlopp för sina humanitära intressen, grundade en skola för medellösa barn och sökte förbättra straffÃ¥ngarnas trista tillvaro pÃ¥ fästningen. Fjärran frÃ¥n den kungligagunsten blev den missmodige Cronstedt snart gripen av de defaitistiska stämningar, som rÃ¥dde bland ämbetsmännen och officerarna i stora delar av Finland. Redan före kriget var försvarsviljan och segertron undergrävd hos överklassen i den östra riksdelen, och med sin fatala brist pÃ¥ politisk ryggrad föll ocksÃ¥ Cronstedt offer för den allmänna misströstan och undfallenheten. Utanför fästningens isolerade värld utspelade sig väldiga händelser, och Cronstedt följde ivrigt den politiska utvecklingen. Napoleons härar stövlade fram genom Europa, och med varje segerfred steg kommendantens beundran för fransmännens kejsare. »Kanske mista vi Pommern, det gör intet i det hela», skrev han i ett fruktansvärt avslöjande brev i januari 1806 till en god vän. »Den starkaste fÃ¥r alltid rätt.» De preussiska fästningarna kapitulerade utan motstÃ¥nd. Ã…ret efterÃ¥t utrymde Sverige Pommern, och Napoleon blev vän med Ryssland. Cronstedt delade den finländska överklassens tro: »SÃ¥ länge vi äro goda vänner med Ryssland är ingen fara». Ã…r 1807, när katastrofen närmade sig, gav han uttryck Ã¥t hopplöshetens anda: »Vad mÃ¥nde blir vÃ¥r lott? DÃ¥lig styrka att motstÃ¥ Ryssland och Frankrike. Intet lär vi fÃ¥ vara som vi är nu.» Cronstedt var en slagen man, redan innan ryssarna överfallit landet. När de svenska trupperna vÃ¥ren 1808 drog sig tillbaka mot norr, blev Sveaborg isolerat frÃ¥n yttervärlden. Cronstedt kände väl till förutsättningarna i försvarsplanen, enligt vilka förstärkningar skulle komma frÃ¥n Sverige, sÃ¥ snart isarna bröt upp. Trots detta sände han i väg ett sista klagande brev till en vän, innan förbindelserna bröts: »Armen gÃ¥r Ã¥t Tavastehus. Jag blir lämnad Ã¥t eget öde.» Den ryske befälhavaren, general Friedrich Wilhelm von Buxhoevden, lät snabbt besätta Helsingfors och avdelade därefter 4000 man för att belägra eller hellre bevaka Sveaborg. I sina rapporter till tsaren sÃ¥g han myeket mörkt pÃ¥ möjligheterna att eriivra fästningen, innan havet gick upp och omöjliggjorde en fortsatt belägring. En lösning var att utsätta Sveaborg för en fruktansvärd oeh oavbruten kanonad, men man borde ocksÃ¥ använda andra krafter än den rena vapenmakten. Man skulle utnyttja missnöjet hos trupperna i fästningen, försätta garnisonen i skräck och förtvivlan och underminera försvarsviljan genom »oss tillgivna personer» innanför fästningsmurarna. Han hade redan använt alla tänkbara pÃ¥tryckningar, »sÃ¥som pengar, löften, hotelser genom förberedelse till stormning, olika skenmanövrer för att till synes öka antalet av blockadtrupper» och han försäkrade: »jag skall fortsätta efter denna handlingslinje med desto större iver som den helt stÃ¥r i överensstämmelse med vÃ¥r härskares vilja». I Buxhoevdens högkvarter ingick en s. k. diplomatisk avdelning för den hemliga underrättelsetjänsten i Finland. Den leddes av generalen Jan Pieter van Suchtelen, som senare skulle bli rysk minister i Stockholm. Till avdelningen var knutna flera väl kvalificerade svenska högförrädare, bland dem anjalaoffieeren Gustaf Wilhelm Ladau oeh hovrÃ¥det Johan Samuel Hagelström. Suehtelen blev tidigt pÃ¥ det klara med att fästningens svaga punkt var kommendanlen själv. Han visste, att Cronstedt ogillade den politik Sverige förde, att han tvivlade pÃ¥ fästningens styrka och att han ömmade för det öde som kunde drabba invÃ¥narna pÃ¥ Sveaborg. Me<l ledning av dessa värdefulla uppgifter inledde Suchtelen en psykologisk krigföring mot kommendanten. Den skickligt upplagda kampanjen fick genast resultat. Vid det 463 första sammanträffandet mellan Suchtelen och den människovänlige Cronstedt diskuterade man bara humanitära frÃ¥gor. För att skona helsingforsborna - och därmed indirekt de inkvarterade ryssarna -lovade Cronstedt att inte beskjuta huvudstaden mot att ryssarna utfäste sig att inte anlägga nÃ¥gra batterier mellan Helsingfors och Sveaborg. Suchtelen fortsatte sin krigföring efter denna humanitära linje som visat sig sÃ¥ lyckosam. För att göra kommendanten mjuk, satte ryssarna först i gÃ¥ng med nÃ¥gra dagars oavbrutet bombardemang, som visserligen inte fick nÃ¥gon militär eHekt men skapade gynnsamma förhandlingsmöjligheter. Den övergivne och osjälvständige Cronstedt anammade villigt ry~;Â- sarnas förslag om ett längre still!> stÃ¥nd för att skona invÃ¥narna i Sveaborg. Under förhandlingarna preparerades han med falska nyheter: armen hade kapitulerat, kungen var tillfÃ¥ngatagen och fransmännen hade landstigit i SkÃ¥ne. Man kom överens om en mÃ¥nads vapenvila. Cronstedt fick löfte om att skicka ett par kurirer till Stoekholm med hud om överenskommelsen, men givetvis blev de uppehÃ¥llna pÃ¥ vägen. Under vapenvilan hade ryssarna fritt spel i fästningen. Befäl oeh manskap fick löfte om stora förmÃ¥ner efter en kapitulation. Officerarnas fruar i Helsingfors anlände sorn »fredsduvor» oeh orsakade deserteringar och försvars- 464 ovilja inom granitfästet Ryssvänliga officerare omgav Cronstedt och rÃ¥dd~ honom att ge upp. Alla dessa omständigheter - isolering, misströstan, falska rykten och dÃ¥liga rÃ¥dgivare - förklarar varför Cronstedt bröt mot givna order och överlämnade fästningen till fienden. Förklaringen är att söka i hans egen osjälvständighet och bristande tillförsikt, men skulden till Sveaborgs fallligger naturligtvis ocksÃ¥ hos den svenska regeringen, som utsÃ¥g en klart olämplig befälhavare över hörnstenen i Finlands försvar.