DET RÖDA KINAS EKONOMI Belåtenhet DET härskade en stämning av segervisshet och triumf vid de kinesiska kommunisternas åttonde partidag i september förra året. Ekonomien såg inte illa ut, även om det gått på stöttor med planeringen på många håll. De politiska utvecklingsmöjligheterna mot en »kinesisk socialism» fyllde de maktägande med belåtenllet. Partiet jublade och partisekreteraren Lio Shao Chi höll tal om så gott som allt som kan hållas tal om i samband med staten och statens affärer. Varje land måste gå sin egen väg till socialism, sade han. Det vore fel att tro att några problem löstes genom att man kunde sin Marx utantill. I Kina härskade ingen proletariatets diktatur utan folkets demokratiska diktatur. Revolutionen vore borgerligt demokratisk. De fyra mindre stjärnorna i den nya flaggan representerade: arbetarna, bönderna, borgarna och kapitalisterna, medan den stora stjärnan, som omfattade allt, representerade kommunistiska partiet. Alla som kunde bidra till produktionen och utbyggnadsarbetet hade ett existensberättigande. KapitalisAv CUNCTATOR ter, borgare och bönder med förmögenhet kunde alla hjälpa till att bygga upp den nya staten. Det vore därför angeläget att dessa klasser hade det ekonomiskt bra. På lång sikt ginge utvecklingen ändå mot en socialistisk ordning. Därför skulle partimedlemmarna inte oroas utan villigt samarbeta med icke-partimedlemmar. Särskilt viktigt vore det att hålla sig väl med småborgare och kapitalister, som begrep hur den industriella produktionsapparaten skulle drivas. Detta var inga nya tongångar som kom till uttryck. De går tillbaka på det i juni 1945, mitt under inbördeskriget, antagna »grundprogrammeb för partiet, i vilket man vände sig till bl. a. »arbetare, bönder, småborgare, intellektuella» och kallade dem till kamp mot imperialismens och feodalismens krafter. Även i det 1949 antagna »gemensamhetsprogrammeb, som för tillfället gäller som ett slags författning, följes principen om en bredare bas för socialismen än vad fallet är i t. ex. Sovjetunionen. Privata företag, som är till nytta för den nationella välfärden, skall åtnjuta skydd och befordras av staten heter det bl. a. Jijiir -.. 284 Denna, jämfört med Sovjetunionen mera mångskiftande sociala bakgrund, gavs ökad vidd vid åttonde partikongressen 1956, då det politiska trycket lättades något och ett visst utrymme lämnades för offentlig kritik och tankefrihet. »Låt många blommor blomma. Låt många meningar tävla», sade man. Några månader senare lämnades omfattande amnesti för politiska förbrytare. Socialisering Man skall av detta icke förledas att tro att Kina är på väg mot något slags liberal samhällsform. En våg av socialisering och halvsocialisering svepte över näringslivet förra året. Resultatet överträffade betydligt regeringens förväntningar. Inom lantbruket befinner sig nu endast 10 miljoner familjer av Kinas 120 miljoner bondefamiljer utanför kollektivsystemet. I städerna har privat industri överförts i stor utsträckning till företag med delad statlig och privat äganderätt. Hantverkare har organiserats i kooperation och inom handeln är endast ca en fjärdedel av omsättningen utanför direkt kontroll. En mycket intressant sak är emellertid att i handeln ca 30 000 artiklar, som icke är direkt nödvändiga för livets uppehälle, befinner sig på en »fri lista» utan anknytning till någon produktionsplan. Man avser att med sådan fri företagsamhet, huvudsakligen inom småindustri och hantverk, stimulera tillverkningen av konsumtionsvaror. Detta innebär ett avsteg från det sovjetiska mönstret och närmar sig i viss mån det jugoslaviska. Kollektiviseringen och socialiseringen har gått förvånansvärt snabbt och utan större motstånd, åtminstone om man jämför med den blodiga kollektiviseringen av det sovjetiska lantbruket. Orsakerna har varit skiftande. Den överväldigande massan av bönderna hade, även efter 1950 års jordeform, en relativt obetydlig jordandeL Det var därför lätt att vinna dem för ett kollektivsystem, där nettovinsten fördelades uteslutande efter arbetsinsatsen. Huvuddelen av bönderna förespeglades betydligt höjd reallön. De något större bönderna, som knappast kunde få några väsentliga fördelar, har tydligen följt med av bara farten och funnit all motsträvighet lönlös. En direkt pådrivande kraft har dessutom funnits i de uppenbara framgångar som det nya systemet på sina håll kunnat uppvisa. Så till exempel har bevattningssystemet kunnat avsevärt förbättras inom ramen för de kollektiva organisationerna. Även relativt obetydliga förbättringar inom det efterblivna lantbruket måste ha lett till påtagliga resultat. Dessutom har uppenbarligen den gamla bygemenskapen varit en god utgångspunkt för kollektiviseringssträvandena. Om sålunda förutsättningarna för kollektivisering på jordbrukssidan varit . förhållandevis goda, ställer man sig dock frågande inför att socialiseringen även kunnat genomföras relativt lätt inom industri, hantverk och handel. Visserligen har här, liksom för lantbruket, regeringens allmänna proklamationer inverkat, att varje nytt steg till socialisering måste resultera i högre löner för flertalet. Men detta ger icke hela sanningen. Det förefaller i stället som regimen laborerat med olika former av påtryckningar: erbjudande av statsleveranser eller hot om undandragande av sådana, kraftiga prisunderbud från statsägda företag och agitation från fackföreningar och fabriksklubbar. Även kvinnornas inflytande i socialiseringsprocessen säges ha varit betydande. De intar nämligen en i stort sett positiv inställning gentemot den nya regimen för dess frigivande och likställande av kvinnan, icke minst beträffande fritt äktenskapsvaL - De kinesiska statsmakterna har dessutom gått mycket försiktigt fram vid socialiseringen. Man följer principen att så vitt möjligt icke ändra väsentligt beträffande företagsledning, personal, arbetsbetingelser o. dyl., särskilt gäller detta de nyupprättade »statligt-privata» bolagen, i vilka de gamla ägarna enligt uppgift fått behålla ca en fjärdedel av sitt kapital (på vilket en fast ränta utgår oavsett vinstens storlek). Å andra sidan har man satt igång en målmedveten omformning av den mera betydelsefulla industrien till större 285 förvaltningsenheter som exempelvis koncerner och kombinat. Samtidigt sker en utgallring av oräntabla företag eller sammanslagningar till större driftsenheter; särskilt gäller detta kvarnindustrien. Inom hantverket förutser man inget statligt delägarskap. Där avser man att helt gå den kooperativa vägen. Av Kinas 7,9 miljoner hantverkare lär nu ca 2,2 miljoner vara medlemmar i något hantverkskooperativ. För detaljhandeln förutses en liknande organisationsform. Av detaljisterna säges 25 procent nu vara kooperativt organiserade, 15 procent har överförts till »bland-företags-form» och återstående 60 procent arbetar mot provision för statsfirmor eller kooperativa grosshandelsföretag. Resurser De resurser med vilka morgondagens kinesiska ekonomi skall hyggas upp överflödar på många områden, icke minst befolkningens. Hur många invånare som det exakt finns, vet man ej. Den folkräkning eller rättare sagt noggrannare uppskattning, som företogs 1953 kom fram till 583 miljoner, Formosas 7 miljoner ej medräknade. Folkökningen uppskattades till 20 promille. När Attlee m. fl. engelska labour-ledare besökte Peking i augusti 1955, berörde han även folkökningsprohlemet, som han förutsatte vara ett bekymmer för landet. / 286 Mao Tse Tung förklarade emellertid att detta endast vore glädjande, och att regeringen drev en aktiv folkökningspolitik. Invånarantalet närmade sig 600 miljoner. Om dessa uppgifter håller streck, skulle befolkningen öka med ca 12 miljoner om året. Även om siffran är överdriven och man snarare får räkna med 8-9 miljoner om året, innebär detta likväl, att befolkningstrycket måste bli alltmer kännbart, ett förhållande som också påpekats av flera kineser i ansvarig ställning. Trots Maos påståenden om fördelen av en aktiv folkökningspolitik har födelsekontroll börjat diskuteras alltmer. De offentligt angivna motiven har emellertid i första hand icke angivits vara ekonomiska, dvs. att man ej skulle ha råd att föda ett så stort antal människor, utan mera att man icke skulle kunna få tillräckligt antal lärare och uppfostrare för de översvämmande barnkullarna. En tillfällig lättnad av befolkningstrycket i de gamla kulturområdena och kustprovinserna kan självfallet erhållas genom utvandring till de nordvästra och i någon mån också till de nordöstra områ- dena av landet. Men detta har visat sig var en omständlig process som endast kan genomföras på ganska lång sikt. Regeringen har nämligen tidigare försökt att forcera industrialiseringen av de inre delarna av landet, men har måst ge upp tillsvidare, då det hela ställt sig alldeles för kostsamt. I stället har man måst fortsätta att u~bygga industrien i de gamla ekonomiska centra, där hjälpindustrier (kraft etc.) och kompletteringsindustrier redan finns i tillräcklig utsträckning. Landets stora rikedom på mineraler i förening med de omfattande industrialiseringsprogrammen bör dock kunna bidra till en betydande uppsugning av arbetskraft de närmaste decennierna även om friställningar från det efterblivna lantbruket kan väntas öka i takt med rationaliseringen. Förutsättningarna för ökande industrialisering är beträffande rå- varorna på lång sikt utomordentligt goda, särskilt gäller detta energien. Trots mycket ofullständig geologisk undersökning har det redan nu framgått, att Kina har rika oljetillgångar. De är i stor utsträckning lokaliserade till landets nordvästra delar. Såvitt man vet sker den huvudsakliga produktionen vid Jomin (Yumen)-fälten i Kansu. Bristande transportmöjligheter har hämmat utvecklingen hittills. Numera är emellertid en rörledning under utbyggnad. Den planerade järnvägen från Kazakstan till Kina kommer även att beröra fälten vid Jomin, varför transporterna inom en snar framtid bli avsevärt förbättrade. - Produktionen har emellertid hittills varit ringa, 1955 var den 0,97 och 1956 1,17 miljoner ton. Man kommer ej heller att uppnå den ursprungliga plansiffran för 1957, 2 miljoner ton, utan har fått reducera den till 1,54. Oljebristen är för närvarande en besvärande hämsko på ett snabbare industrialiseringstempo. Kolfyndigheterna är också rika. De är spridda över hela landet och räknar på sina ställen jordens mäktigaste flötser. Försiktiga uppskattningar räknar med koltillgångar på 300 000 miljoner ton, andra med fyra till fem gånger mera. Brytningen är däremot endast uppe i 105 miljoner ton men ökar snabbt. Då kolet med järnmalmen utgör nyckeln till landets industrialisering, lägger regeringen ner stor omsorg på att mycket snabbt öka kolgruvornas produktivitet. Brytningsmaskineriet moderniseras snabbt och stora grupper av kinesiska kolgruvarbetare får kontinuerligt tjänstgöra i oberschlesiska och ryska gruvor för att lära sig de modernaste metoderna och maskinerna. Trots allt tycks kolförsörjningen för tillfället vara en av flaskhalsarna i den kinesiska ekonomien. Järnmalmsförekomsterna är av liknande storleksordning som kolfyndigheterna. De mycket skiftande uppskattningarna svänger mellan l och 6 miljarder ton. Huvuddelen av fyndigheterna ligger i Mandsjuriet. största delen torde utgöras av lågvärdig malm, men även rika fyndigheter har inrapporterats, liksom man även uppger sig ha betydligt förbättrat behandlingsmetoderna för lågvärdig malm. Särskilt södra Mandsjuriet är gynnat av järnmalm .och kol. Där är också Ansjan be- 287 läget, de kinesiska industrialiseringsplanerarnas stolthet. Detta järn- och stålverk, som nu räknar ca 80 000 anställda, anlades av japanerna. Under 1954 hade verket från sex masugnar en årsproduktion av 1,6 miljoner ton tackjärn, vilken avses bli fördubblad under 1957. Ett nytt stort stålcentrum är under uppbyggnad vid Tunhua i Tung-pjen-sao, där högvärdig malm ligger sida vid sida om koksande kol. Den kinesiska årsproduktionen av tackjärn och stål framgår av följande tabell. Urspr. plan Plan 1954 1955 1956 1957 1962 Tackjärn, milj. ton • • • • 2,96 3,73 4,60 Stål, milj. ton 2,22 2,85 4,40 4,12 10,5-12 Stål är f. n. en av de mera besvä- rande bristvarorna i Kina. Vid sidan om den tunga basindustrien växer också annan industri upp i Mandsjuriet. Mukden, som redan nu är ett betydande industricentrum kommer att utbyggas till huvudområde för maskinindustri och finmekanisk industri. Darien, som har betydande varv, skall få ytterligare annan stödindustri. Kemisk industri och finmekanisk industri utbygges i Harbin, Ansjan, Fusjun och Pentsihu. Femårsplaner Med befolkning och naturtillgångar som basmaterial satte det röda herraväldet igång att hygga . ' 288 upp ett kommunistiskt system med välkänd femårsplanering. Den första planen startades 1952 och skall avslutas i och med 1957. Syftet med planerna har klart uttryckts av Chou En-lai: Huvudmeningen med landets socialistiska industrialisering vore att inom ca tre femårsplaner få fram ett slutet industrisystem, som icke vore ~parasitiskt». - Av allt att döma skulle detta slutna industrisystem utgöra grunden för en självförsörjande ekonomi, som paradoxalt nog skulle nära samarbeta med övriga östblocksstater. Hur det skulle gå till, angavs försiktigtvis inte. Möjligtvis tänkte Chou En-lai på Sovjets ekonomiska hjälp till Kina, som ju är ett slags samarbete och solidaritet. Den första femårsplanen går i huvudsak väl i lås. 1956 års industriproduktion låg 25 procent över 1955 års och 4 procent över de mål som fastställts för 1957. Av 46 viktiga industriavsnitt uppnådde 28 stycken 1957 års planmål redan ett år före periodens utgång, 12 hade redan uppnått 85 procent. Särskilt påfallande var överuppfyllanden av planerna för järnvägsbygge. - Det 1952 1955 Spannmål milj. ton . 154,0 184,0 finns emellertid andra sektorer som sackat efter betydligt, t. ex. den viktiga oljeproduktionen, kreatursstammen och vissa färgämnesprodukter. Kineserna har varit ganska öppenhjärtiga beträffande sina missgrepp med planeringen. På partidagen i höstas medgav överplaneraren själv att man gjort sig skyldig till talrika felkalkyler, beroende på bristande erfarenhet och otillräckliga statistiska data. Flera gånger hade man måst tillgripa rena improvisationer. Dessutom kunde man i flera branscher iakttaga en kontinuerlig kvalitetsförsämring, vilket dock antogs vara en barnsjukdom. Även om det på många håll gått på stöttor inom planeringen är framstegstakten i stort sett mycket betydande. Nedanstående tabell ger en god bild av utvecklingen. Lantbrukets reorganisation har fastlagts i en särskild tolvårsplan, åren 1956-1967. Inom ramen för denna beräknas jordbruksproduktionen under första femårsplanen stiga med 35 procent, men då flera av binäringarna inte växer i samma tempo och jordbruksbefolkningen Urspr. Rev. plan plan Plan 1956 1957 1957 1962 194,0 193,0 206,0 250,0 Olja 0,4 0,97 1,17 2,0 1,54 5-6 Kol 63,5 93,5 105,1 113,0 120,0 190-210 Tackjärn 1,9 3,7 4,6 Stål 1,4 2,9 4,4 4,1 5,4 10-12 Cement 2,9 4,5 6,4 6,0 12-14 Elkraft mrd KWh 7,5 12,3 15,3 15,9 18,7 40-43 Generatorer 1 000 KW 6,7 108,0 164,0 1400-1500 ökar, räknar man med en inkomstökning inom denna sektor med 25 -30 procent. Vittsyftande planer på utvidgning av den odlade arealen föreligger, liksom även en genomgripande modernisering av metoderna. Huvudvikten i förnyelsearbetet ligger emellertid liksom i alla kommunistiska stater på industrien. Första femårsplanen (1952-1957) förutsåg en fördubbling av produktionen inom industri och gruvor med mycket stark betoning på produktionsmedelsindustrien. Man räknar med att Kinas behov av produktionsmedel 1962 skall täckas till 70 procent av egen tillverkning. I den nya femårsplanen, 1957- 1962, märks emellertid en viss nedtoning av den starka industrialiseringstakten. Många av de industriella planmålen har gjorts mera moderata. En så viktig sektor som stålproduktionen har, jämfört med föregående planperiod, fått vidkännas en betydande återhållsamhet trots att brist på stål föreligger. Även om man inom stålproduktionen skulle uppnå den högre målsiffran som satts för 1962, 12 miljoner ton, innebär detta en årlig tillväxttakt på blott ca 17 procent mot 32,5 i föregående period, räknat med de höjda plantalen för 1957. Någon principiell avvikelse från planeringen innebär detta dock ej. Huvudvikten lägges fortfarande på industrien. Orsaken till att det trots allt inträffat en viss moderation torde ha varit att klyftan mellan å 289 ena sidan tungindustrien och å andra sidan lättindustrien och lantbruket vidgats allt mer. Detta har medfört ett alltför hårt tryck på den sedan länge låga levnadsstandarden, vilket även omvittnades på den senaste partikongressen. För att lantbruket, som för tillfället utgör ett stort bekymmer i den kinesiska ekonomien, inte skulle komma alltför mycket på efterkälken på grund av brist på maskiner och gödningsmedel har man fått lägga mera vikt vid lättindustrien, samtidigt som kravet på förädling av bomullsskördarna lett till mera omsorg om vävnadsindustrien. Det har också stått klart för de styrande, att om man skulle kunna infria de löften som gavs åt bönderna om höjning av reallönerna för att de anslöt sig till kollektivsystemet, så måste prisförhållandet mellan lantbruksprodukten och industriprodukten ändras till förmån för bönderna. Det ekonomiska misslyckandet i Ungern, Polen och Bulgarien torde även ha påverkat det kinesiska kommunistpartiet till en mindre häftig industrialiseringstakt. De goda grannarna I sin ställning som ny maktfaktor i det politiska spelet i Fjärran östern bemödar sig Kina om goda men framförallt inflytelserika förbindelser med sina grannar. Trots att Kina själv är i behov av främmande hjälp har det engagerat sig i hjälpprogram för närliggande sta- . ' 290 ter. Hjälpen framhålles vara utan politiska förpliktelser. Förra året började ett hjälpprogram på två år för Kambodja, vilket närmar sig 23 miljoner dollar. Laos har kommit i åtnjutande av den hittills största hjälpen, närmare 75 miljoner dollar, som skall gå till ekonomisk upprustning av landet men också till krigsmakten. Nepal har ett treårsfördrag, där det skall åtnjuta 13 miljoner dollar i bidrag. Även NordKorea, Nord-Vietnam och Yttre Mongoliet har fått ekonomisk hjälp. Själv åtnjuter Kina emellertid betydande hjälp från Sovjetunionen. Man har ofta framhållit, att denna skulle vara av avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen i landet, vilket dock ingalunda är fallet. I jämförelse med de rent kinesiska kapitalinvesteringarna är de långfristiga lånen från övriga kommunistländer av ringa omfattning. Sin stora betydelse har däremot sovjethjälpen för Kina därigenom att den till största delen utgöres av högvärdiga kapitalvaror, som går i utbyte mot lantbruksprodukter och råvaror. Dessa leveranser går alla i vanligt normalt handelsutbyte. Dessutom har ryssarna åtagit sig att hjälpa till med Kinas stora tolvårsplan för vetenskaplig och teknisk utveckling. Grannsämjan med Sovjetunionen är god och visar inga allvarliga tecken på att försämras. Man har visserligen spekulerat i att Sovjet skulle betrakta den uppstigande kinesiska industrimakten med ängslan. Dess 600 miljoner människor och starkare befolkningstillväxt väger tungt mot Sovjets 200 miljoner. Under det senaste året har också vissa smärre irritationsmoment dykt upp. Det förefaller som om ryssarna visat viss försiktighet när det gällt vetenskaplig hjälp. Det vetenskapliga kunnandet utgör ju den sista haken av beroende som ryssarna kan tänkas hålla på den kinesiska industrien i fortsättningen. Att kineserna nu lägger ut trevare mot den västliga världens tekniska vetenskaper och söker intressera även västern för den kinesiska ekonomiens uppbyggnad torde icke betraktas med belåtenhet av ryssarna. Men från dessa misshälligheter och till ett brott mellan de båda kommunistmakterna är steget mycket långt. På Formosa sitter nämligen en annan, föga god granne, Förenta Staterna, som utvecklat ön till en kärnpunkt i sitt skyddssystem. Kina betraktar Formosa som ett inrikesproblem och fordrar ön tillbaka, men Förenta Staterna kan knappast tänkas uppge denna mycket viktiga position. Och därmed torde förhållandet mellan Kina och Sovjet för mycket lång framtid förbli politiskt gott. Det må slutligen tilläggas, att i den stora ekonomiska maktkamp, som försiggår mellan öst och Väst, Kina intar en alltmer särpräglad och mäktig ställning, som vid potentiella jämförelser måste få allt större vikt.