PENSIONER OCH EKONOMI DET NYA pensionsförslaget fÃ¥r väl närmast betraktas sÃ¥som resultatet av ett beställningsuppdrag, vilket inte sÃ¥ mycket avsett att presentera en klargörande utredning av frÃ¥gan ur dess olika aspekter som att sÃ¥ gott som möjligt Ã¥stadkomma nÃ¥- gonting realiserbart ur de hÃ¥rt kritiserade projekt som förut framlagts. Uppenbarligen har beredningen i sitt arbete starkt pÃ¥verkats av partipolitiska och intressebetonade konsiderationer - dess sammansättning talar härför - och huvudvikten under arbetets gÃ¥ng har lagts vid att söka Ã¥stadkomma kompromisser eller, när detta inte gÃ¥tt, helt enkelt lägga fram alternativa förslag, om vilka det sedan fÃ¥r kämpas pÃ¥ den politiska arenan. Man mÃ¥ste beklaga denna uppläggning av arbetet. Innan slutlig ställning tages till en sÃ¥ stor och vittsyftande frÃ¥ga som den förevarande, hade det varit av intresse att nÃ¥got närmare känna till det verkliga behovet av de föreslagna reformerna, möjligheterna att pÃ¥ andra vägar lösa hithörande problem samt framför allt de ekonomiska konsekvenserna i framtiden av en sÃ¥ kraftig förstärkning pÃ¥ relativt kort Av direktör UNO MURRAY sikt av folkpensionerna och en sÃ¥ omfattande tjänstepensionering som här föreslÃ¥s. Avsaknaden av nödiga utredningar i dessa avseenden är sannolikt den väsentliga orsaken till den villrÃ¥dighet och oro som sÃ¥ tydligt präglar debatten i ämnet. Och mot bakgrunden därav är det ocksÃ¥ befogat att rikta en allvarlig gensaga mot taktiken att icke ge vederbörande sakkunniga instanser - i den mÃ¥n de överhuvudtaget tillfrÃ¥gats - rimlig tid för att avge yttranden, utan hastigt söka genomdriva ett beslut - hur det nu blir. Det kan ingalunda sägas, att ifrÃ¥gavarande socialpolitiska omrÃ¥de legat för fäfot, i all synnerhet inte under det senaste decenniet. Under 1940-talet genomfördes en stor reform, och därefter har folkpensionerna undan för undan förbättrats genom indextillägg och standardtillägg. Vid sidan härav har pÃ¥gÃ¥tt och pÃ¥gÃ¥r alltjämt en snabb utveckling av den frivilliga tjänstepensioneringen, väsentligen pÃ¥ grund av ekonomiska insatser frÃ¥n arbetsgivarnas sida. Det är sant, att ännu Ã¥tskilligt Ã¥terstÃ¥r att göra, särskilt när det gäller arbetarpensioneringen men ocksÃ¥ för stora tjänstemannagrupper. Men frÃ¥n arbetsgivarhÃ¥ll har för flera Ã¥r sedan föreslagits förhandlingar om saken. Negativismen har gjort sig gällande hos motparten. Man frÃ¥gar sig onekligen, om det inte ifrÃ¥ga om tjänstepensioneringen vore riktigast att i första hand söka komma fram pÃ¥ förhandlingsvägen, eftersom det dock borde vara ett intresse för de anställda att själva vara med och bestämma om avvägningen mellan löne- och pensionsförmÃ¥ner samt hänsyn pÃ¥ sÃ¥ vis ocksÃ¥ kunde tagas till de skiftande förhÃ¥llanden som rÃ¥der frÃ¥n företag till företag i pensionshäuseende. Som förut antytts vet vi ganska litet om de faktiskt rÃ¥dande förhÃ¥llandena för de grupper pensionstagare som har det sämst och behöver förbättringar. PÃ¥ denna punkt borde en utredning ha gjorts, innan man beslutar sig för vilka Ã¥tgärder som mÃ¥ste vidtagas och pÃ¥ vad sätt nödiga förbättringar lämpIigast kan ske. Detta krav är varken nytt eller originellt. Det har i andra sammanhang framförts exempelvis av Landsorganisationen. Synpunkten är sÃ¥ mycket viktigare som pensionsfrÃ¥gan inte är vÃ¥rt enda sociala problem. Det finns en mÃ¥ngfald andra sÃ¥dana som kräver sin lösning, och man kan inte komma ifrÃ¥n att en avvägning mÃ¥ste ske mellan de skilda behoven, sÃ¥ att de viktigaste tillgodoses i första hand inom ramen för de resurser som stÃ¥r till buds. Socialutgifterna steg 183 frÃ¥n 700 milj. kr. 1940 till 4 200 milj. kr. 1954 eller sÃ¥lunda frÃ¥n 5,7 % till 11,1 % av nationalinkomsten och har därefter stigit ytterligare i rask takt. En väsentlig del härav har uppenbarligen fallit just pÃ¥ folkpensioneringen. Mot bakgrunden härav fÃ¥r de förut angivna synpunkterna ökad vikt. Och det ter sig under sÃ¥dana förhÃ¥llanden orimligt, att man nu i största hast vill genomtrumfa en omfattande pensionsreform. Folkpensioneringen Förslaget avser, som bekant, dels en betydande höjning av folkpensionerna och dels införande av ett system för obligatorisk eller frivillig tjänstepensionering. I den första frÃ¥gan har beredningen kommit till ett i stort sett enhälligt resultat, och det är kanske därför som man i debatten huvudsakligen intresserat sig för tjänstepensioneringen, beträffande vilken stÃ¥ndpunkterna är vitt skilda. Ur ekonomiska synpunkter sett kan det emellertid ifrÃ¥gasättas, om inte den förordade höjningen av folkpensionerna förtjänar den största uppmärksamhet. I och för sig skulle det givetvis vara ytterst tilltalande, om vi pÃ¥ föreslaget sätt kan successivt höja exempelvis Ã¥lderspensionen för en ensam pensionär frÃ¥n nuvarande 2 150 kr. till 3 600 kr. 1968 samt för äkta makar frÃ¥n 3 440 kr. till 5 400 kr. under samma tidsperiod. Emellertid är det meningen, att höj- 184 ningen skall genomföras pÃ¥ sÃ¥ sätt att pensionsbeloppen den l juli 1960 blir resp. 3 000 kr. och 4 500 kr. Om den ensamme pensionären skulle fÃ¥tt full kompensation för en Ã¥rlig standardhöjning Ã¥ 3 % fram till nyssnämnda dag, skulle beloppet för hans vidkommande dÃ¥ ha blivit 2 380 kr. SÃ¥som beredningen pÃ¥pekat fÃ¥r han i stället en fyrdubbel kompensation. För äkta makar blir den nÃ¥got mindre men dock vida större än som motsvarar en gynnsam allmän standardhöjning i landet. De totala folkpensionskostnaderna kommer naturligtvis att stiga i motsvarande grad. För de enskilda medborgarna är att emotse en höjning av folkpensionsavgifterna (med maximering i vissa fall) frÃ¥n nuvarande 2,5 % av den taxerade inkomsten till 4 % 1959, 5 % 1961 och eventuellt 6 % därefter. statsutgifterna som 1957/58 uppgÃ¥r till netto l 050 kr. för nu ifrÃ¥gavarande ändamÃ¥l, kommer att det följande Ã¥ret ökas med 40 milj. kr. samt därefter fram till budgetÃ¥ret 1968/ 69 successivt till 2 200 milj. kr., ett belopp, som motsvarar bortÃ¥t 65 % av samtliga socialutgifter brutto pÃ¥ driftbudgeten för 1957/58. Det är givetvis svÃ¥rt att bedöma statens möjligheter att utan ytterligare avsevärd skattebelastning pÃ¥ samhället eller väsentliga beskärningar av andra utgifter finansiera ökningen av folkpensionerna. Men det mÃ¥ste beaktas, att vi redan under de allra närmaste Ã¥ren kommer att stÃ¥ inför betydande svÃ¥righeter. I Ã¥rets statsverksproposition framhölls, att redan de automatiska utgiftsökningarna - vilka varje Ã¥r späds pÃ¥ med nya reformer och principbeslut- har en klar tendens att öka snabbare än statsinkomsterna. Inom den »civila sektorn» emotses pÃ¥ driftbudgeten en Ã¥rlig utgiftsökning om »ett par hundra miljoner kronor» (den automatiska utgiftsstegringen budgetÃ¥ret 1957/58 har beräknats till netto 435 milj. kr!). Därvid har man emellertid inte räknat med avskrivningar och inte med kostnadsstegringarna för försvarets tekniska upprustning. Hänsyn har inte heller tagits till eventuella löneökningar och pensionsförbättringar för statstjänstemännen. Till dessa automatiska utgiftsstegringar pÃ¥ driftbudgeten kommer för budgetÃ¥ret 1958/59 100 milj. kr. för höjning av barnbidragen och 140 milj. kr. för hjälp Ã¥t kommunerna i samband med ett genomförande av det aktuella förslaget om höjning av de kommunala ortsavdragen vid beskattningen. Det är lÃ¥ngt ifrÃ¥n uteslutet, att vi för 1958/59 har att räkna med en sammanlagd utgiftsökning som avsevärt överstiger de ca 440 milj. kr. som siffermässigt angivits i propositionen, kanske det dubbla beloppet. Mot detta stÃ¥r, enligt beräkningar av riksräkenskapsverket, en ökning frÃ¥n budgetÃ¥ret 1957/58 till1958/59 av statsinkomsterna av 340 milj. kr. Summan är otillräcklig, och ändÃ¥ fÃ¥r den sÃ¥som finansministern själv uttryckte det i propositionen, betraktas som ~opÂ- timistisk i överkant». Riksräkenskapsverket har nämligen utgÃ¥tt frÃ¥n antagandet om en 4-procentig genomsnittlig inkomststegring för fysiska personer och bolag. Redan under innevarande budgetÃ¥r har vi emellertid att notera en viss avtagande tendens i inkomstflödet till staten. Trots de nyligen genomförda kraftiga höjningarna av sprit- och fordonsskatterna beräknas skatteinkomsterna bli 300 milj. kr. lägre än man räknade med förra vÃ¥ren. Under budgetÃ¥ret 1958/59 kommer sÃ¥ledes utgiftsstegringarna för staten att i betydande grad överstiga inkomstökningen, om inte drastiska Ã¥tgärder vidtagas för att antingen begränsa utgifterna eller höja: inkomsterna med nya skatter. Och ändÃ¥ har inte den nu föreslagna folkpensionsreformen räknats med i kalkylen. Folkpensionärerna och andra konsumenter Beredningen har tydligen icke haft tillfälle att förrän i allra sista stund före betänkandets justering ta hänsyn till den av lÃ¥ngtidsutredningen publicerade prognosen om den ekonomiska utvecklingen under Ã¥ren 1956-1960. Endast i yttranden av enskilda ledamöter göres nämligen hänvisningar till denna. LÃ¥ngtidsutredningens beräkningar ger närmast vid handen, att vi under nyssnämnda period i bästa fall fÃ¥r en Ã¥rlig produktionsökning 13- 573443 Svensk Tidskrift H. 3 1957 185 pÃ¥ omkring 3 %. För att denna framstegstakt skall kunna hÃ¥llas, fordras emellertid, att en viss del av de stegrade resurserna avsätts för investeringar i produktiv verksamhet. Därutöver kräver de stigande försvarskostnaderna samt en hel rad beslutade eller sÃ¥som oundgängliga ansedda offentliga Ã¥tgärder för upprustning pÃ¥ skilda omrÃ¥den sin anpart. För den privata konsumtionen skulle det inte bli över mer än nÃ¥gon procents ökning per Ã¥r, och denna förbättring av konsumtionsstandarden gÃ¥r helt till folkpensionärerna, om nu föreslagna reform genomförs. För den produktiva befolkningens del skulle krävas ett ~konsumtionsstopp~ fram till 1960. Att dessa kalkyler, som onekligen är en allvarlig tankeställare, bygger pÃ¥ förutsättningen, att nÃ¥gon begränsning av arbetstiden inte kommer att ske under perioden, men att just arbetstidsförkortningen torde vara att räkna med sÃ¥som given, karakteriserar pÃ¥ sitt sätt den nuvarande politiken. Bortsett härifrÃ¥n kan det emellertid ifrÃ¥gasättas, om inte lÃ¥ngtidsutredningen även pÃ¥ annat sätt fÃ¥r anses sÃ¥som nÃ¥got .förÃ¥ldrad. Ã…rets lönerörelser har med rätta betraktats som en vinning ur stabiliseringssynpunkt, men de torde dock komma att resultera i en genomsnittlig inkomstökning av nÃ¥got sÃ¥- dant som 5 %, om hänsyn tages till löneglidningar vid sidan av de avtalsenliga uppjusteringarna av lö- 186 nerna. Redan nu kommer sÃ¥ledes den produktiva befolkningen att i inte ringa grad öka sin konsumtiva efterfrÃ¥gan. Det är säkerligen ocksÃ¥ mest realistiskt att räkna med, att dessa grupper kommer att tillgodose sina intressen, trots nationalekonomiska synpunkter pÃ¥ ett sÃ¥- dant tilltag. Ett konsumtionsstopp av den art som lÃ¥ngtidsutredningen betraktat sÃ¥som teoretiskt nödvändigt, om folkpensionsreformen skall kunna genomföras utan störningar, blir inte nÃ¥gon realitet. Vi fÃ¥r störningarna i stället. Att de ansprÃ¥k som nu ställs pÃ¥ sociala och andra Ã¥tgärder frÃ¥n samhällets sida innebär en allvarlig fara för fortsatt förstörelse av vÃ¥rt penningvärde är tydligt. TvÃ¥ngssparandet och tjänstepensioneringen Med hänsyn till de starka inflationstendenser som gör sig gällande i samhällsekonomien är det av vikt att fÃ¥ fram ett ökat sparande. Detta behövs inte minst för att näringslivet skall kunna förbättra sin produktionskapacitet under den hastiga tekniska utveckling som pÃ¥gÃ¥r och kunna upprätthÃ¥lla konkurrensen gentemot utlandet. Arbetstidsförkortningen ger ökat eftertryck Ã¥t detta krav. Vad man nu gÃ¥r in för är emellertid i stället att genom statliga ingripanden stimulera konsumtionen. Alla socialutgifter och inte minst de inkomsttransfereringar som via statskassan görs till förmÃ¥n för pensionärerna är ju avsedda just att möjliggöra ökad konsumtion inom dessa grupper. Att detta inte kan fortgÃ¥ i längden är självklart och det är därför som man under de senare Ã¥ren alltmera skjutit fram tanken pÃ¥ ett tvÃ¥ngssparande sÃ¥som. ersättning för det frivilliga sparande, vilket bland annat till följd av skattetrycket men delvis säkerligen ocksÃ¥ pÃ¥ grund av den, sÃ¥som man tror, trygghetsgaranterande socialpolitiken har sÃ¥ svÃ¥rt att hÃ¥lla sig uppe pÃ¥ en nivÃ¥ som motsvarar de väldiga ansprÃ¥ken pÃ¥ medel för privata och offentliga investeringar. Förslaget om den obligatoriska tjänstepensioneringen har i debatten förordats bland annat av sÃ¥- dana skäl. Förslaget innebär ju, att alla löntagare skall omfattas av en obligatorisk tilläggspensionering, vilken tillsammans med folkpensionen skall ge en totalpension, motsvarande 65 % av medellönen under de 15 bästa Ã¥ren. Avgifterna skall betalas av arbetsgivarna enligt en stigande skala, och fram till 1990 skall successivt byggas upp en fond pÃ¥ 30 a45 miljarder kr. Denna fond skall förvaltas av ett särskilt organ, vilket skall därur kunna ställa medel till förfogande för staten, kommunerna och näringslivet. För det första är det sannolikt, att denna väldiga fondbildning, vilken realiseras genom utpumpning av medel ur företagen, kommer att tillsammans med de höga kraven pÃ¥ skatter och andra avgifter till det allmänna ytterligare minska det enskilda sparandeL Nettotillskottet av sparandel blir sÃ¥ledes icke sÃ¥ stort som fondbildningen siffermässigt kan ge ett intryck av. För det andra finns det inga garantier för att den kommer att disponeras pÃ¥ ett sÃ¥dant sätt att det produktiva livet i erforderlig utsträckning och pÃ¥ grundval av ekonomiska räntabilitetskalkyler fÃ¥r medel för sina investeringar. Det kan med skäl befaras, att denna väldiga fond blir ett objekt för en politisk huggsexa, där hänsynstagandet till kortsiktiga gruppintressen fÃ¥r dominerande betydelse, och där, sÃ¥som hittills skett under efterkrigstiden, just produktionens krav Ã¥sidosätts till förmÃ¥n för andra. Slutligen är det uppenbart, att en statlig fondbildning av nu ifrÃ¥gavarande omfattning kommer att bli ett fullt tillräckligt instrument för en politisk totaldirigering av den ekonomiska företagsamheten i landet. Fördelen med det andra inom beredningen framlagda förslaget om en frivillig tjänstepensionering är för det första att det ger möjlighet att anpassa pÃ¥byggnaden pÃ¥ folkpensionerna efter den takt som parterna pÃ¥ arbetsmarknaden själva finner lämplig med hänsyn till de anställdas intressen och pensionsförhÃ¥llandena inom de olika branscherna och företagen. Pensionsbeloppen skall utgÃ¥ enligt ett system med pensionsklasser, mellan vilka man har att välja vid kollektivavtalen om pensioneringen av 187 olika arbetstagargrupper. Avgifterna skall emellertid även .i detta fall erläggas av arbetsgivarna, och även frivilligalternativet förutsätter en fondbildning, som väl blir beroende av den omfattning tjänstepensioneringen fÃ¥r, men vid full utbyggnad skulle bli mycket betydande. Visserligen föreslÃ¥s ett arrangemang för att sparmedlen skall i skälig utsträckning komma produktionen till godo. Det skall nämligen kunna reinvesteras i företagen därigenom att dessa vid avgiftsbetalningen lämnar reverser Ã¥ avgifternas belopp med viss amorteringsskyldighet. Men det är svÃ¥rt att förutse vad denna skuldsättning pÃ¥ längre sikt kommer att betyda för företagen. Att fondbildningen kommer att fÃ¥ icke oväsentliga inverkningar pÃ¥ kapitalmarknaden förefaller uppenbart. slutligen mÃ¥ nämnas, att bÃ¥da förslagen till tjänstepensionering anvisar metoder för att göra pensionerna värdebeständiga samt att särskilt det obligatoriska alternativet kommer att i en hel del detaljer och när det gäller samordningen med nu rÃ¥dande pensionsförhÃ¥llanden skapa betydande problem. Utrymmet tillÃ¥ter inte att vi här gÃ¥r in pÃ¥ dessa spörsmÃ¥l. Är det nödvändigt att genomföra allt pÃ¥ en gÃ¥ng? Av det anförda framgÃ¥r, att redan den enhälligt förordade förstärkningen av folkpensionerna 188 sÃ¥väl statsfinansiellt sett som ur allmänekonomiska synpunkter kommer att medföra pÃ¥frestningar under uppbyggnadstiden fram till 1960. Om vi därtill lägger projekten om en tjänstepensionering, särskilt av den art som obligatoriet avser, är det uppenbart, att svÃ¥rbemästrade problem kommer att uppstÃ¥. Man frÃ¥gar sig därför onekligen, om det är nödvändigt, att pÃ¥ kort sikt och pÃ¥ en gÃ¥ng pÃ¥tvinga samhället allt detta. Bör man inte före genomförandet söka bilda sig en bättre uppfattning om de ekonomiska och sociala avvägningsproblem som vi trots allt inte kommer ifrÃ¥n i samband med sÃ¥ vittsyftande Ã¥tgärder som de nu ifrÃ¥gavarande? Redan pÃ¥ 1940-talet, dÃ¥ man diskuterade de stora sociala reformer som sedermera genomförts, framhölls frÃ¥n olika hÃ¥ll vikten av att reformarbetet bedrevs med planmässighet sÃ¥ att de totala kostnaderna för socialpolitiken tillsammans med kostnaderna för andra viktiga samhällsuppgifter icke sprängde ramarna för vÃ¥ra resurser och sÃ¥ att inom den tillgängliga ramen en avvägning kunde ske mellan de olika behoven samt de mest angelägna tillgodoses i första hand. Den senare utvecklingen har tyvärr icke följt dessa linjer. Samtidigt som en oerh.örd a,nsvällning skett av den offentliga verksamheten har en hel rad sociala problem försummats. Till dessa hör, som förut framhÃ¥llits, dock icke pensionsfrÃ¥- gan. I första hand behövs sÃ¥ledes en kartläggning av den nuvarande socialpolitiken och en utredning av de stora avvägningsproblem som här gör sig gällande mellan ansprÃ¥- ken pÃ¥ förbättringar för Ã¥ldringarna och för barnfamiljerna, pÃ¥ Ã¥tgärder för bostadsförsörjning, pÃ¥ upprustningen av sjukvÃ¥rden och undervisningsväsendet. De olika socialförsäkringsformerna spelar en betydande roll i detta sammanhang. Det mÃ¥ste klarläggas vilka ekonomiska ansprÃ¥k som en planenlig socialpolitisk utveckling kommer att ställa pÃ¥ medborgarna och samhället, varvid det är av särskild vikt att avgöra vilken inverkan dessa ansprÃ¥k kan ha pÃ¥ spararrdet och arbetsviljan samt pÃ¥ utvecklingen av vÃ¥rt näringsliv. I detta sammanhang kan det bli anledning att ställa vÃ¥rt skattesystem under omprövning och överväga en helt ny fördelning av bördorna pÃ¥ direkta och indirekta skatter. slutligen är det inte utan intresse att det sedan flera Ã¥r tillbaka pÃ¥gÃ¥r en penningvärdeutredning, vars uppgift är att analysera de problem som sammanhänger med frÃ¥gan om den ekonomiska politiken vid full sysselsättning. Alltför vidlyftiga och ingripande reformer bör knappast genomföras förrän vi vet resultatet av denna utredning, vilken sannolikt kommer att fÃ¥ den största betydelse för stÃ¥ndpunktstagande till de avvägningsfrÃ¥gor som nyss antytts. Den socialpolitiska expansionen förlorar mycket av sitt värde och vÃ¥llar onödigtvis svÃ¥rbemästrade spänningar i samhällsekonomien, om den inte anpassas efter framstegstakten i den ekonomiska utvecklingen och människornas egna reaktioner inför de ansprÃ¥k den ställer pÃ¥ dem. Det har inte övertygande bevisats, att läget generellt sett är sÃ¥dant för vÃ¥ra pensionärer efter det senaste decenniets mycket omfattande förbättringar, att pensionsfrÃ¥gan är ett akut problem som mÃ¥ste lösas omedelbart och i hela sitt sammanhang framför alla andra. Det har inte heller visats, att ökningen av folkpensionsförmÃ¥- nerna mÃ¥ste ske i den snabba takt som utredningen rekommenderar, utan man kan mycket väl ifrÃ¥gasätta, om inte ökningen av pensionsbeloppen upp till den maximala nivÃ¥ som beredningen tänkt sig fÃ¥r ske successivt under en längre tidsperiod än den föreslagna 189 och pÃ¥ ett sÃ¥dant sätt att pÃ¥frestningarna pÃ¥ samhällsekonomien blir nÃ¥got mindre under de närmaste Ã¥ren. Man kan givetvis ocksÃ¥ tänka sig beskärningar av andra socialutgifter för att bereda ökat utrymme för pensionskostnaderna. Om vi gÃ¥r in för att pÃ¥ sÃ¥ vis i första hand lösa folkpensioneringen, som är en angelägen samhällsuppgift, . om vilken inga principiella meningsskiljaktigheter rÃ¥der, kan frÃ¥gan om tjänstepensioneringen tills vidare vila. Vi fÃ¥r dÃ¥ se, om inte frivilligt pÃ¥ hittills traditionella vä- gar tjänstepensionsfrÃ¥gan kan föras närmare sin lösning. Och vi kan, om sÃ¥ behövs, ·kanske fÃ¥ fram nya förslag till generella Ã¥tgärder, men förslag som inte är sÃ¥ oförenliga som de bÃ¥da nu föreliggande alternativen utan kan utgöra underlag för en vettig lösning som nÃ¥got sÃ¥ när tillfredsställer alla.