DAGENS FRÃ…GOR Opinioner om Hösten 1956 har hittills företett flera storpolitiskt »svarta Orientkrisen. veckor» än den som i juli 1914 varslade om första världskriget. SÃ¥ omfattande militära Ã¥tgärder av olika slag ha heller icke skÃ¥dats sedan andra världskrigets slut sommaren 1945. Med undantag av det kortvariga kriget mellan Israel och Egypten, den auglo-franska ockupationen av Suezkanalens nordliga sträcka och Ungerns frihetskamp har freden kunnat bevaras. Men liksom det lÃ¥ngvariga lugn, som mänskligheten i stort sett Ã¥tnjöt under 1800-talet, denna borgerlighetens guldÃ¥lder, i kraft av Royal Navys' obestridda herravälde över de sju haven var en Pax Britannica, mÃ¥ste denna efterträdas av en Pax Americana om de lokala eldsvÃ¥dorna skola kunna hindras att växa till en ny världsbrand. En sÃ¥dan synas icke heller självhärskarna i Kreml vilja vedervÃ¥ga, men man märker tydliga tendenser att i Orienten ställa till med lokalt krig efter KoreamodelL Det är Washingtons obestridliga förtjänst att dessa trevare Ã¥tminstone tills vidare stäckts genom Eisenhowers kategoriska förklaringar, att nÃ¥gon förflyttning av ryska »frivilliga» till Nassers Egypten lika litet som nÃ¥got vÃ¥ldshot mot Turkiet, Irak, Persien och Pakistan skulle tolereras. För den händelse Kreml ansÃ¥ge tillfället lämpligt att avpressa det nästan värnlösa Japan en förmÃ¥nlig fredstraktat eller det röda Kina frestades att förgripa sig pÃ¥ Formosa, har ordern till de amerikanska Stillahavsflottorna: »Klart skepp till drabbning» och atombomberna pÃ¥ hangarkryssarnas flygplan haft enahanda hälsosam verkan. Den har ocksÃ¥ bromsat eventuella beräkningar av Pekings lydstater, Nordkorea och Nordvietnam, att genom snabb aktion fullborda hela Koreas och Indokinas förening i kommunismens tecken. Med ett erkännande av USA:s insatser för att tygla de totalitära staternas krigiska lustar följer likväl icke som oundviklig slutsats, att den amerikanska diplomatien i Orienten är värd samma lovord. Finge man tro svenska tidningspressen, skulle dennas tämligen enhälliga förkastelsedom över Storbritanniens, Frankrikes och Israels aktioner mot Nassers Egypten sammanfalla med en övervägande västerländsk opinion, frÃ¥nsett Frankrike och det brittiska regeringspartiet, som ju äro parter i mÃ¥let. SÃ¥ iir det icke. Även i Sverige möter man bland kretsar med utrikespolitiska kunskaper och intressen en mera nyanserad och mindre negativ uppfattning, som fäster huvudvikten vid det positiva s y f t e t med Västmakternas och Israels offensiver: att fränhända diktatorn Nasser hans rättsstridigt Ã¥tkomna besittning av Suezkanalen och äntligen förmÃ¥ arabstaterna till en varaktig fred med deras till livet hotade hatkyckling, Israel. I svenska tidningar ha andra symptom pÃ¥ sÃ¥dana avvikande meningar anförts blott särdeles sparsamt. I exempelvis andra kammaren av holländska parlamentet förekom dock den 9 och 10 november en utrikespolitisk debatt, varunder i främsta rummet Röda armens brutala framfart i Ungern brännmärktes som en skändlighet av alla talare utom 42- 563450 Svensk Tidskrift 1956 605 Dagens frÃ¥gor av kommunisterna. När en av dessa tog till orda, lämnade de andra partiernas medlemmar plenisalen och Ã¥hörarna läktarna. De organiserade typograferna vid statstryckeriet meddelade senare, att de beslutat att till holländska Ungernhjälpen avstÃ¥ sin förtjänst pÃ¥ sättningen till p~rlaÂ- mentsprotokollen av kommunistiska anföranden. En ur bÃ¥de ideell och praktisk synpunkt föredömlig demonstration! Talarna gillade i allmänhet Israels framstöt som berättigat nödvärn mot det av Sovjetunionen upprustade Egypten. Vissa förbehÃ¥ll yttrades mot Storbritannien och Frankrike, men förstÃ¥else fanns icke blott hos katoliker och liberaler utan även hos Ã¥tskilliga socialdemokrater. Den socialdemol•ratiske statsministern W. Drees underströk, att Israel handlat av självbevarelsedrift och att det var USA:s tveksamma politik i Orienten som medfört den kris, som nu seglat upp. Denna Drees' kritik fullföljdes av hans partivän, J. P. Goedhart, vid det märkliga mötet av 200 parlamentariker frän Atlantpaktstaterna i Paris i samband med den nyligen avslutade NATO-konferensen. Goedhart skildrade USA:s utrikespolitik som »tvetydig, motsägande och förvirrad» samt ansÃ¥g sig kunna konstatera, att i motsats till Truman vore president Eisenhower redo att vända ryggen Ã¥t Västeuropas demokratier för att »genom fjäsk och flirt strama upp sÃ¥dana fanatiska diktatorer som överste Nasser i Egypten och president Soekarno i Indonesien som plÃ¥gade av mindervärdeskomplex drivas till hat mot Västerlandet». Härtill kommer att Belgiens socialdemokratiske statsminister, P. H. Spaak, under veckoskiftet den 24-26 november förgäves ansträngde sig att i New York uppmjuka USA:s och de afro-asiatiska ombudens beslut att under sista veckan av november upprepa F.N :s generalförsamlings energiska resolution, att Israel, Storbritannien och Frankrike omedelbart borde evakuera besatta egyptiska omrÃ¥den, med ett mildare av »aggressorerna» godkänt tillägg som medgav ett uppskov. Vad socialdemokratien angÃ¥r förlöper alltsÃ¥ fronten pÃ¥ följande sätt: pÃ¥ ena sidan stÃ¥ franska, holländska och belgiska socialister ävensom Israels premiärminister David Ben Gurion, som bekant ledare för det socialdemokratiska majoritetspartiet i Israels parlament, pÃ¥ den andra Labourparty i Storbritannien, vars nye ledare Hugh Gaitskell i sin hart när rabiata opposition mot den konservativa regeringen icke vill lÃ¥ta sig överrösta av rivalen Bevan - designerad utrikesminister i Labours ,skuggkabinett». De socialdemokratiska statsministrarna i Skandinavien ha följt Labours linje. FrÃ¥n Genosse Erich Ollenhauer i Västtyskland hör man tills vidare ingenting, eftersom han är stadd pÃ¥ resa i Asien för att träffa ett annat teckenförbidande neutrum, Nehru i New Delhi. Denne har svikit Ghandis ideal genom att visserligen lidelsefullt protestera mot Storbritanniens och Frankrikes :.imperialistiska angrepp pÃ¥ Egypten», men samtidigt länge blunda för Kremls tyranniska vÃ¥ld mot ungrarna och tillÃ¥ta Krishna Menon att i F.N:s generalförsamling avböja en resolution mot terrorn med en maning till humanitär hjälp till dess offer. I detta nu är därför den socialdemokratiska s. k. II. Internationalen lika söndrad som den kommunistiska. Härmed har arbetarrörelsen som fredsfaktor - som sista gÃ¥ngen proklamerades vid den extra internationella socialistkongressen i Basel pÃ¥ senhösten 1912, men vilken utopi bröt samman .i augusti 1914- Ã¥nyo visat sig vara en fiktion. 606 --illiii-----------------~""""......___-.;_·-~~~'-.;.!:,.O~t;...:_~.....- - - - - - - - - - ..... Dagens frÃ¥gor Kritiken av Eisenhowers politik tillkommer i första hand ej oss utan amerikanska skribenter, och de sköta den mycket bra. Demokraterna ha tystnat och avvakta utgÃ¥ngen. Efter sitt nederlag den 6 november sände Slevenson en telegrafisk lyckönskan till sin segerrike medtävlare och betygade därvid, att under nu rädande världspolitiska oro »vi alla äro amerikanen. Sädant ordasätt förpliktar. Men det har icke hämmat den amerikanska publicitetens skarpaste pennor som »kolumnisterna» Walther Lipproann och bröderna Alsop i New York Herald Tribune lika litet som New York Times' ledarskribenter och dess prominente chefskorrespondent i Washington, James Reston - bägge tidningarna äro som bekant republikanska organ - att verkställa en svidande vidräkning med State Departments och Vita Husets kurs. Förenta Staternas regering anklagas för att genom sitt pÃ¥bud via F.N. om anglo-franskt invasionsstopp ha förvandlat ett oundvikligt egyptiskt debacle till en triumf för Nasser. Härmed har tillika Sovjetunionen förskaffats en framgäng i Orienten, som mÃ¥ste imponera pä araberna, vilka med sin maktpolitiska realism betrakta Västerns splittring och »angriparnas» snöpliga Ã¥tertÃ¥g som en reträtt inför det sovjetryska krigshotet med ty Ã¥tföljande axiomatisk prestigevinst för Kreml. Men bör icke aktningen för F.N., ehuru i dag dominerat av utomeuropeiska stater, värdesättas som en moralisk tillgäng för smärre stater och kunna icke deras medborgare kräva obetingad respekt för dess statuter med motsvarande fördömelse för envar, som kränker dem? Förvisso vore F.N:s utbyggnad till en verklig överstatlig regering pÃ¥kallad av värt klots krympning till e n värld, ett stort mäl att eftersträva. Men man fÃ¥r icke förväxla ett ofullbordat ideal med det nuvarande F.N:s möjligheter i en konkret situation. Eller som Morgon-Tidningen (s) i en träffande formulering fastslÃ¥r: »Det internationella systemet för lag och fredlig ordning har icke nÃ¥gon motsvarighet till den exekutivmakt, som inom den enskilda rättsstaten ger lagen dess tvingande verkan, varav följer, att det enskilda rättssamhällets bedömnings- och handlingsnormer icke utan vidare äro tillämpliga, när det gäller förhällanden nationerna emellan.> Det bästa bör förty icke hindra det goda eller in casu: Nasser skulle ha oskadliggjorts, även om det icke skett i bokstavlig Ã¥tlydnad av F.N.- stadgan. Israel hade i sju är väntat pä att F.N. skulle Ã¥stadkomma fred längs dess gränser med särskilt Egypten. Tvenne gÃ¥nger hade dessutom F.N:s säkerhetsräd förständigat samma Egypten att efterleva Konstantinopeltraktatens bestämmelser och icke spärra Suezkanalen för israelisk sjöfart. Storbritannien och Frankrike avvaktade under tvÃ¥ mÃ¥nader ett definitivt projekt av Dulles att internationalisera Suezkanalen, men han vek ständigt undan av hänsyn, som voro en blandning av önskemÃ¥l att ändÃ¥ söka vinna Nassers och arabernas bevÃ¥genhet, av gammalamerikanska antikoloniala komplex och av iver att icke rubba republikanska valcirklar genom en skärpt utrikespolitisk kris. De amerikanska opponenterna ha ocksÃ¥ anmärkt, att fastän Washington med rätt eller orätt mä ha bedömt den anglo-franska framstöten som högeligen oklok och Eisenhower i synnerhet förargat sig över sina bundsförvanters sekretess, sä skulle invasionen dock ha fÃ¥tt fortsätta tills Ã¥tminstone trafiken genom 42*- 563450 607 ·::- Dagens frÃ¥gor Suezkanalen för iramtiden tryggats. Nu tycks kanalens upprensning stÃ¥ i vida fältet, en fatalitet, som svenskarna mÃ¥hända fÃ¥ anledning att under stundande vinter begrunda i sina genom oljebrist utkylda bostäder. VÃ¥r regerings olyckliga ekonomiska politik har ocksÃ¥ lÃ¥tit vÃ¥ra valutareserver till den grad smälta ihop, att vi knappast ha rÃ¥d till dollarköp av olja frÃ¥n västra hemisfären! Värre är, att USA:s förnämsta allierade i Atlantpakten, nämligen Storbritannien och Frankrike, kunna ekonomiskt och politiskt dekapiteras genom Eisenhowers politik, vilket innebär en ödesdiger försvagning av hela det fria Europa. Genom sin mÃ¥hända de facto misslyckade extratur pÃ¥ egen hand ha Storbritannien och Frankrike ytterligare komprometterats i de färgade folkens ögon, vilket mÃ¥ste öka sÃ¥väl britternas bekymmer för sitt oljebehov frÃ¥n Orienten som Frankrikes svÃ¥righeter i Nordafrika. Det är dock nÃ¥got i längden outhärdligt, att minst 70 procent av Västeuropas oljeförsörjning kommer frÃ¥n av arabstater behärskade oljekällor och oljeledningar samt till övervägande del mÃ¥ste passera den av Nasser kontrollerade Suezkanalen. Finansminister McMillan mÃ¥lade mÃ¥hända framtiden alltför svart, när han i ett tal inför den konservativa underhusfraktionen manade till enighet vid äventyr att eljest regeringen mÃ¥ste avgÃ¥, nya val utlysas och Labour komma till styret. Den inre politiska katastroffaran för Storbritannien är likväl överhängande. Edens vikarie, R. A. Butler, har visserligen hittills nianövrerat bÃ¥de skickligt och lojalt för att hÃ¥lla ihop partiet. Men det är ett dÃ¥ligt omen, att Butler var Miinchenman pÃ¥ Chamberlains tid och nu uppges tillhöra den grupp inom regeringen, som haft betänkligheter mot Edens politik. Perspektivet är dystert. Kan dess allvar verkligen motvägas av de fördelar, som Eisenhower tror sig kunna vinna hos araberna i konkurrens med Sovjetunionen? Skulle dock icke svenskarna i särskild grad kunna känna sig solidariska med Dag Hammarskjöld, denne vÃ¥r landsman, som nu stÃ¥r i medelpunkten för världens uppmärksamhet? Han beundras med skäl för sin eminenta begÃ¥vning och Eisenhower har varit frikostig med komplimanger. Hammarskjöld bär ocksÃ¥ en arbetsbörda, som knappast torde vara mindre pÃ¥kostande än Dulles' och Edens, men dÃ¥ han är yngre och spartanskt härdad för sin uppgift, har han undgÃ¥tt den kollaps, som drabbade de sistnämnda. Vi svenskar ha ju lärt känna Dag Hammarskjöld som en lampans outtröttlige ande, som en Ariel, vilken i stormen trofast tjänar sin Prospero - vilken för tio--femton Ã¥r tillbaka hette Wigforss och som nu är det F.N. som talar med president Eisenhowers efter det makalösa omvalet myndigare stämma. Maktkampen PÃ¥frestningen för världsfreden under de senaste hösti Kreml. veckorna härrör frÃ¥n tvenne krishärdar: Orienten och Östeuropa. Den större risken hotar dock icke frÃ¥n de eljest i sanning epokgörande händelserna inom det kommunistiska östblocket med en halvgÃ¥ngen revolution i Polen, vilken endast kunde hejdas genom Kremls eftergifter i sista stund, och med ett öppet uppror i Ungern, som »Kommendaturen» i samma Kreml mÃ¥ste kuva med vapenmakt. Man kan dock 608 Dagens frÃ¥gor ta för givet, att denna blivit djupt skakad av vetskapen att grundvalarna för Stalins imperium nu vackla. En syndabock skall dÃ¥ som vanligt framskaffas inför fÃ¥kunniga undersÃ¥tar och med visst fog utpekas därvid president Tito i Jugoslavien, som ju tagit patent pÃ¥ de kommunistiska staternas rätt att vandra sin egen väg till »Socialismen», vilket blev upphovet till Polens och Ungerns »förvillelser». Men dÃ¥ Chrustjev och Bulganin vid botgörarfärden under pingsten i fjol till den 1948 pÃ¥ Stalins order bannlyste avfällingen Tito togo denne till nÃ¥der, och när de pÃ¥ försommaren i Ã¥r pompöst mottogo honom som gäst i Sovjetunionen, framstÃ¥ nämnda vederbörande som komprometterade »medbrottslingar». Molotov däremot kom icke till Belgrad och för att behaga Tito, som visste sig i Molotov ha en svuren fiende, blev han omedelbart före Titos ovannämnda visit entledigad som utrikesminister och ersatt av Sjepilov. Det var f ö r e Poznanrevolten den 28 sistlidne juni och vad därefter följde av Kremls reaktioner: juli-»dekreteb i Pravda, som retuscherade Chrustjevs avgrundsmörka bild av morddespoten Stalin i hans alltjämt officiellt hemligstämplade tal vid sovjetryska kommunistpartiets XX kongress i februari och Mikael Suslovs cirkulärskrivelse i september till satellitstaternas regeringar med varning för Titos kätterier. Härmed sattes punkt för »avstaliniseringen» och neo-stalinismen fick sin chans. Förgäves tycks Chrustjev i höstas genom sitt mystiska besök pÃ¥ Brioni hos Tito och dennes improviserade flygresa till Kreml för konferenser med Chrustjevs anhängare i Kreml ha sökt övertala Tito till en uppmjukning av sin stÃ¥ndpunkt för att kunna Ã¥vägabringa ett modus vivendi, som skulle kunna förhindra en konflikt inom den kollegiala diktaturen. Det sades, att Bulganin var tillstädes vid denna Krimkonferens, men att Molotov och Kaganovitj icke lämnade Moskva. Marskalk Sjukov höll sig ocksÃ¥ visligen undan och lät de civila kollegerna sköta sig bäst de gitte. Enligt uppgift lär Tito ha vägrat att ändra signaler, varmed den latenta ledarekrisen i Kreml blev akut. Ã…tskilligt tyder pÃ¥ att Mololovs negativa inställning till Tito därmed meriterat honom i motsats till främst Chrustjev, vilken oavlÃ¥tligt uppträtt som Titos gynnare. Chrustjevs position anses därför hotad, vilket tycks bekräftas av hans obehärskade utfall mot Västmakterna, senast vid mottagningen av diplomatiska kÃ¥ren i Moskva i samband med en bankett i Kreml för Gomulka. Chrustjev var uppenbarligen bragt ur balans beroende antingen pÃ¥ för mycket vodka eller pÃ¥ bekymmer för sin framtid, sannolikt bÃ¥dadera. I varje fall har Molotov nyss befordrats till chef för det ministerium, som kontrollerar de andra departementens verksamhet, vilket pÃ¥stÃ¥s vara en nyckelpost inom Sovjetunionens ofantligt förgrenade statsförvaltning. En klar inblick i den personliga rivalkampen i Kreml är emellertid otänkbar för utomstÃ¥ende. Ingen hemlighet är sÃ¥ väl bevarad bakom Kremls murar, och ingen bolsjevik är som outsider sÃ¥ betrodd, att han blir invigd i dessa mysterier. Det säges därför ofta, att utländska bedö- mare endast skilja sig Ã¥t genom den grad av okunnighet, varmed de uttala sig härom. Det är förty tvivelaktigt att spekulera över hur de mera kända Kremldignitärerna fördela sig pÃ¥ de stridande falangerna eller om överhuvud en sÃ¥dan konsekvent klyvning existerar. Med ansprÃ¥k pÃ¥ viss gil- 609 Dagens frÃ¥gor tighet göres dock gällande, att Molotov pÃ¥ sin sida har partiveteranen Kaganovitj, Stalins judiske svÃ¥ger, och den nya stjärnan, nyssnämnde Suslov, ansvarig för relationerna med satellitstaterna, medan kommunistpartiets generalsekreterare Chrustjev och ministerpresidenten Bulganin äro en motpart, särskilt vad Tito angÃ¥r. Men det är ocksÃ¥ tänkbart, att de sistnämnda nu sadlat om i detta hänseende. Malenkov, i mars 1953 efter Stalins frÃ¥nfälle medlem av det triumvirat, som dÃ¥ omfattade Molotov och Beria, har pÃ¥ senare tid ej framträtt; han tycks bida sin tid, men han glömmer nog icke i brÃ¥drasket, att han förra vintern inför Högsta Sovjet detroniserades av Chrustjev och degraderades till minister för elförsörjningen i rang likställd med tjogtals andra kolleger. Även om neo-stalinismen ännu icke kunnat samlas kring en ny Stalin, har den likväl förmÃ¥tt iscensätta häftiga attacker mot Tito medelst tvenne ledande jätteartiklar i Pravda, där han just fÃ¥tt den roll av syndabock för de ödesdigra bakslagen i Polen och Ungern, som berörts i det föregÃ¥ende. Regeringsorganen i Belgrad ha icke blivit svaret skyldiga utan förebrÃ¥ Pravda falskcitat och förvrängningar. Pravda aktar sig dock visligen att Ã¥nyo direkt bryta med Tito pÃ¥ samma sätt som Stalin 1948, utan synes hellre vilja provocera denne till ett sÃ¥dant steg. Det är nämligen icke nog med att Pravda frÃ¥ndömer Tito hans pretentioner att vara en företrädare för en socialism av nationell egenart, utan ocksÃ¥ hÃ¥nar hans socialism som ett unicum, vilket mottar subsidier av »imperialistiska kapitalister•. Vad Pravda ej utsäger i ord markeras tydligare genom en koncentration av till Bulgarien nyanlända sovjetryska divisioner, vilka anses mindre rikta sin spets mot Turkiet än fastmera mot Jugoslavien. Ryssarna ha dessutom ansenliga styrkor i Rumänien och behärska nu militärt Ungern med resultat, att Tito känner sig sÃ¥ beträngd, att han i all hast vill reaktivera den till följd av Cypernkonflikten bortglömda militäralliansen mellan Jugoslavien, Grekland och Turkiet. I slutet av november skärptes ocksÃ¥ motsättningarna mellan Belgrad och Kreml, när det ryska militärbefälet i Budapest kränkte den lejd för Ungerns regeringschef under de korta frihetsdagarna i oktober, Imre Nagy, som Kadar beviljat denne och hans ungefär 50 följeslagare, samtliga ungerska patrioter, vilka den 4 november togo sin tillflykt till jugoslaviska beskickningen i Budapest. Ã…tskilligt tyder dock pÃ¥ att chefen för den sovjetryska säkerhetspolisen, general Serov, som nu lär vistas i Budapest, icke tog minsta hänsyn till Kadars skriftliga försäkran till Belgradregeringen om tryggad avfärd för Nagy utan lät häkta honom med sitt sällskap - ett brott i samma skändliga stil, som när den 3 november den ungerske frihetshjälten, generalmajor Pal Maleter, vid förhandlingar med Kadar i parlamentshuset i Budapest greps av ryssarna och sedermera försvann. Tito tillfogades härvid samtidigt en förolämpning och en allvarlig prestigeförlust. Makten glider nu alltmera över till sovjetmarskalkarna med försvarsminister Sjukov i spetsen. Avundsjuk pÃ¥ deras popularitet hos folket för bragderna under kriget och ängslig för deras eventuella avsikter att utöva politiskt inflytande höll Stalin tillbaka militärledningen och sörjde för en motvikt i form av dels Berias autonoma, starka polisarme, dels partipolitrukernas privilegier pÃ¥ officerskÃ¥rens bekostnad. Genom sin oum- 610 Dagens frdgor bärliga aktiva medverkan vid Berlas likvidering i juni 1953 och polistruppernas följande avpolletering blevo marskalkarna kvitt dessa rivaler. Härav ha Sjukov och hans kolleger skickligt begagnat sig och i Ã¥r fÃ¥tt en reform till stÃ¥nd, som reducerat sagda politrukers roll vid truppförbanden. Sjukov med kamrater säges ha föga till övers för de ideologiska motsättningarna och de invecklade fraktionsintrigerna i Kreml, men äro desto fastare i sin föresats att icke lÃ¥ta de frukter av andra världskrigets fälttÃ¥g gÃ¥ till spillo, som fört Röda armen till Elbe, hjärtat av Europas kontinent, och dymedelst skapat en skyddsvall för det ryska moderlandet mot de invasioner, som under 250 Ã¥r ansatts västerifrÃ¥n: Karl XII, Napoleon, Hindenburg och Hitler. Med största bekymmer böra marskalkarna under innevarande höst ha konstaterat, att Warszawapakten, vilken som motvikt till Atlantpakten skulle konsolidera östblocket, militärt mistat det mesta av sitt värde, dÃ¥ det visat sig, att de polska och ungerska samt antagligen även de tjeckoslovakiska armilerna jämte »folkpolisen» i tyska östzonen vid l>rig med Västmakterna äro sÃ¥ mycket mindre att lita pÃ¥ som bundsförvanter, som de tvärtom mÃ¥ste befaras göra gemensam sak med fienden. För säkerhets skull lär ocksÃ¥ den rumänska armen ha blivit avväpnad; den ungerska har ju gÃ¥tt under i upproret. Sovjetmarskalkarna äro näppeligen benägna att proklamera en öppen militärdiktatur utan torde föredra att inifrÃ¥n pÃ¥verka de avgörande besluten. Dessa nu äldre herrars herravälde behöver heller icke innebära nÃ¥gon aktuell krigsfara. I motsats till franska direktoriets unga generaler ha de heller ingen brinnande otillfredsställd ärelystnad. Men de äro i gengäld säkerligen orubbligt överens om att icke prisge vinsterna frÃ¥n andra världskriget. Detta förklarar deras brutalitet mot den ungerska frihetsrörelsen och förstärkningen av de sovjetryska styrkorna i tyska östzonen, vilket under nu rÃ¥dande förhÃ¥llanden gör varje förhoppning om Tysklands Ã¥terförening till en illusion. Gomulka blev oantastad, därför att polackernas farhÃ¥gor för framtida tyska krav pÃ¥ en revision av OderNeissegränsen tvinga honom till en militär entente med Sovjetunionen. Bakslag för Östblockets I vÃ¥ra dagar har storpolitiken blivit »planeplanekonomi. tarisk» pÃ¥ sätt Rudolf Kjellen näppeligen anade, dÃ¥ han för femtio Ã¥r sedan började använda detta begrepp, som han i sin tur inhämtat i den tyske geografen Ratzels geopolitiska skola. Inga direkta landfasta förbindelser finnas mellan Östeuropa och Orienten, vilka bägge nu skakas av svÃ¥ra kriser, men medan Sovjetunionen är huvudfiguren i den förstnämnda, stÃ¥r den icke i förgrunden av den senare. ÄndÃ¥ hänga de bägge ihop genom Kremls Ã¥stundan att desto intensivare beflita sig om en infiltration i Orienten ju mindre hÃ¥llfast dess herravälde över sina lydstater visar sig vara. Vid bedömningen av Kremls farhÃ¥gor inför det sammanbrott, som nu skönjes för Stalins imperialistiska system, inta givetvis de strategiska bekymren att mista den skyddsbarriär - inklusive speciellt tyska östzonen - som uppbyggts mot Väster, främsta rummet. Ehuru den ryska generalstaben icke torde ha tillmätt den Warszawapakt, som militärt skulle reglera randstatspolitiken, nÃ¥gon sÃ¥dan betydelse, att satellit- 611 Dagens frÃ¥gor armeerna, fastän utrustade av ryssarna och med ryska officerare i alla högre befälsställningar, ansetts operativt likvärdiga med Röda armen, lära de dock ha betraktats som användbara för bevakningstjänst m. m. längs de lÃ¥nga etapplinjerna frÃ¥n Elbe till Rysslands nya västgräns. Men dÃ¥ Ungerns arme gjorde gemensam sak med frihetsmännen och Polens uppenbarligen fylkat sig bakom Gomulka, mÃ¥ste även dessa blygsamma förhoppningar pÃ¥ satellitarmeerna avskrivas. Där torde man icke heller göra sig nÃ¥gra överdrivna illusioner om de tjeckoslovakiska, rumänska och bulgariska armeerna eller östtyska »folkpolisens» pÃ¥litlighet i händelse av krig med Västmakterna. Konsekvensen blir förty, att Röda armen mÃ¥ste avdela stora styrkor för att hÃ¥lla satellitfolken i styr och trygga förbindelsetjänsten, vilket innebär betydande avbräck för dess krigspotential. Det mÃ¥ vara en tröst, att Sovjetunionens lantmilitära överlägsenhet i jämförelse med Atlantalliansens resurser reducerats, när genom Orientkrisens hittillsvarande förlopp Kreml synes nalkas sitt länge vidhÃ¥llna mÃ¥l att försvaga Västerns sammanslutning och militärt urholka Atlantpakten. I sin ovannämnda strävan att kompensera sin prestige- och maktförlust i östra Europa genom framstötar mot de färgade folken i allmänhet men just nu mot Orienten isynnerhet blottar likväl Kreml en sida av sin falska ideologi. Som bekant är varken president Nasser i Egypten eller andra arabhärskare benägna att inomhus tolerera kommunismen i praktisk tillämpning, ty det vore liktydigt med undergÃ¥ng för deras plutokratiskt halvfeodala regim, men de motta gärna diplomatiskt bistÃ¥nd och vapenleveranser med nödigt antal militära och civila instruktörer frÃ¥n Sovjetunionen. Nasser har härvid gÃ¥tt sÃ¥ lÃ¥ngt, att Dulles som motiv för den vägran i juli mÃ¥nad att lÃ¥ta USA finansiellt medverka till Assuandarnmens byggnad, vilket genom Nassers följande expropriation av Suezkanalen utlöste den aktuella krisen, offentligt angav, att Nasser nu hade definitivt avslöjats som Kremls marionett. Det visade sig ocksÃ¥ vid Israels ockupation av Ghaza och Sinaihalvön, att Nasser hunnit erhÃ¥lla en sÃ¥- dan myckenhet sovjetrysk modern krigsmateriel, att - efter de auglofranska invasionsstyrkornas liknande erfarenheter - värdet beräknas till ett sÃ¥dant enormt belopp av tvÃ¥ miljarder svenska kronor. Det är onekligen raskt marscherat, om man besinnar, att förhandlingar härom först upptogs i fjol sommar mellan Kreml och Kairo. Men man tror icke att ryssarna kalkylerat med att den tekniskt efterblivna egyptiska armen skulle ha kunnat hantera dessa vapen, som ocksÃ¥ lämnades i sticket vid den allmänna flykten och kapitulationen för israelerna. Man vill snarare häri se ett bevis för att ryssarna voro pÃ¥ väg att anordna baser för framtida behov, som skulle bemannas med successivt översända »frivilliga». I London, Paris och Tel Aviv göres ocksÃ¥ gällande, att dessa högst riskabla kalkyler korsats genom deras aktioner. Kreml riktar icke heller sin propaganda till dc exotiska nationernas härskare utan till deras breda lager och flygelgrupper av fanatiska nationalister. Härvid framställer sig Kreml som den svurne fienden till de vitas kolonialpolitik och vill uppfattas som hedersledamot vid fjolÃ¥rets afro-asiatiska Bandungkonferens pÃ¥ Java, ehuru veterligen ingen sovjetrysk delegat antichambrerade i dess väntrum, vilket däremot, beteck- 612 Dagens frÃ¥gor nande nog, var fallet med den frÃ¥n Cypern av britterna deporterade grekiske ärkebiskopen Makarios. Men hur uppträder Kreml mot de kolonier, vartill faktiskt de östeuropeiska satellitstaterna degraderats? Jo, dessa ha inlemmats i Kremls centrala planhushÃ¥llning pÃ¥ sÃ¥ sätt, att de enligt en rationell arbetsfördelning tilldelats speciella produktionsuppgifter, som mÃ¥ste fullgöras utan hänsyn till den egna befolkningens primära behov av konsumtionsvaror. Samtidigt har Kreml icke försummat att göra oskä- liga mellanhandsvinster, i det att t. ex. Polen tvingats att sälja kol u n d e r världsmarknadspriset till ryssarna, som dessa sÃ¥lt till Ungern för pris h ö g r e än världsmarknadens och inkasserat profiten! Ryska folket slipper icke biHigare undan; gentemot de kollektiva jordbruken i Sovjetunionen tillämpas samma metoder. Deras kolchoser m. m. nödgas leverera sin gröda till statliga myndigheter för mycket lÃ¥ga priser, varefter konsumenterna fÃ¥ betala det mÃ¥ngdubbla i form av den omsättningsskatt, som är statsfinansernas största intäktspost. Förvisso en utsugning i gigantisk skala av »det arbetande folket». När nu hela Ungerns näringsliv förlamats och Gomulkas Polen tycks ha för avsikt att inrikta produktionen för att söka höja det egna folkets olidligt nedpressade levnadsstandard sÃ¥ äventyras de olika »femÃ¥rs• planerna» och Östeuropas ekonomiska union rÃ¥kar i farozonen. Det är en annan verkan av satellitpolitikens sammanbrott, som icke kan botas med neostalinism och naken militärdiktatur som nu i Ungern. NÃ¥gra mera detaljerade uppgifter stÃ¥ ännu icke till buds om situationen i de olika länderna. Sovjetunionen har däremot i Ã¥r haft tur med sin skörd, vilket anses vara en kreditpost för den hÃ¥rt beträngde antistalinisten Chrustjev. FrÃ¥n Västtyskland inlöpa dock underrättelser, att den tyska östzonen, över vilken Kremls lydiga redskap i Pankow regera med stärkt stöd av sovjetrysk militär, drabbats av stora besvärligheter mest pÃ¥ grund av bl. a. utebliven kolimport frÃ¥n Polen. Enligt programmet skulle östzonen företrädesvis syssla med industriell kvalitetsproduktion, sÃ¥som optiska instrument frÃ¥n Zeiss i Jena och stÃ¥lframställning frÃ¥n ett nyanlagt »kombinat» vid Oder, som nu nödgats inställa driften. Försörjningen av elström har inknappats genom kolbristen, och de prestationer, som fastställdes i ekonomiska unionens rÃ¥d i vÃ¥ras, mÃ¥ste utebli. I Sovjetunionen torde man dock varken behöva eller vara sinnad att minska tempot i rustningsindustrien, men fÃ¥r väl resignera, dÃ¥ satelliternas bidrag till den dirigerade ekonomien sina eller sinkas. En sÃ¥dan kommandohushÃ¥llning i bokstavlig bemärkelse är oförenlig med ett fritt samhälle och mänskligt otillÃ¥tlig genom löneslaveriet. Regnförsäkring Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen tillhör den mest i Sahara. undanskymda och minst diskuterade företeelsen inom vÃ¥r välfärdsstat. Byggd pÃ¥ den i och för sig förträffliga grundsatsen om hjälp till självhjälp, har den, som i Danmark, till förebild haft det s. k. Gentsystemet av 1902, enligt vilket fackförbundens bistÃ¥nd Ã¥t arbetslösa medlemmar friställdes i föreningsrättsligt självständiga kassor, som erhöllo offentliga bidrag för verksamheten. Denna fackliga understödsgren infördes för hundra Ã¥r sedan av de brittiska Trade Unions och motiverades realistiskt med behovet att hÃ¥lla arbetslösa kolleger under armarna, 613 ........• ))1114111'71!"'."""""':<'"< Dagens frdgor sä att de icke under depressionstider mottogo arbete inom yrket till lägre löner än de avtalsenliga. Bidrag frän det allmänna till sÃ¥dant understöd uppfattades med rätta som ett avsteg frän dess plikt till neutralitet gentemot lönekampen pä arbetsmarknaden. Principiellt gäller detta än i dag; av det skälet motsatte sig ocksÃ¥ högern och bondeförbundet i riksdagen det statsunderstöd till fackliga arbetslöshetskassor, som 1934 genomdrevs av socialdemokraterna och folkpartiet. Oppositionen ansÃ¥g, att en arbetslöshetshjälp frän stat och kommun, särskilt medelst nödhjälpsarbeten utan fattigvärdskaraktär, som hos oss infördes efter första världskrigets utbrott, var en för uppgiften lämplig och effektiv Ã¥tgärd, som lätt kunde anpassas efter de skiftande konjunkturerna och icke behövde kompletteras med nÃ¥gon statsunderstödd försäkring. Nu mä medges, att i värt land med kollektivavtalens obegränsade rättsverkningar för arbetsvillkoren vid företagen och den höga organisationsfrekvensen bland arbetarna, som förhindrar allt »bönhaseri», fackförbundens arbetslöshetshjälp icke spelar samma roll som tidigare i strävandet att uprätthälla tarifflönernas miniminivä. Sagda hjälp har därigenom fÃ¥tt en mera karitativ karaktär och inbjuder genom de självstyrda kassorna en enklare administration än som vore möjlig med obligatorh!k arbetslöshetsförsäkring, varpÃ¥ Storbritannien är ett exempel. önskemÃ¥l om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring ha ocksÃ¥ numera tystnat i Sverige, där de organiserade arbetarna ha all anledning att vara särdeles tillfreds med den frivill·iga försäkringen. Denna omfattade vid senaste Ã¥rsskiftet 43 »erkända» kassor med 275 000 medlemmar, varav inemot 20 procent kvinnor, och torde därmed inom de flesta lönearbetaryrken ungefär ha fÃ¥tt den anslutning, som skulle kunna pÃ¥räknas vid obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Med egna funktionärer äro kassorna helt enkelt en dubblering i personalunion med motsvarande fackförbund inom eller utanför LO. Enligt förordningen om kassorna skola de stä öppna för alla svenska arbetare inom facket ifrÃ¥ga, men det anses vara ännu svärare för en oorganiserad arbetare att komma i n i en kassa än att komma u t ur ortens socialdemokratiska arbetarkommun, därest hans fackförening pä ett mycket fÃ¥taligt besökt möte röstat för kollektiv anslutning till partiet. Även om vÃ¥r frivilliga arbetslöshetsförsäkring till sin konstruktion kan accepteras, är detta ingalunda fallet med kassornas praxis, som i väsentliga avseenden strider mot sunt förnuft och i sin helhet framför allt mot det faktiska läget pä arbetsmarknaden. I budgeten för Ã¥ren 1954/55 och 1955/56 äskades av regeringen, pä arbetsmarknadsstyrelsens hemställan, under femte huvudtiteln 40 miljoner kronor i statsbidrag till kassorna. Beloppet höjdes i fjol till 42 miljoner, fastän arbetsmarknadsstyrelsen samtidigt bekände, »att vi befunno oss i en konjunkturtopp med högt uppdriven sysselsättning». I höst har styrelsen i sina petita ökat beloppet till 45 miljoner kronor. Under senare Ã¥r hade dock arbetslösheten inom fackorganisationerna sjunkit till 1 procent, medan den fulla sysselsättningens berömde banerförare, Lord Beveridge, hävdade, att pä sin tid sÃ¥dan förelÃ¥g vid procentsiffran 3. Hos oss är alltsÃ¥ situationen: j u ö v e r f u l l a r e s y s s e l s ä t t n i n g, d e s t o s t ö r r e k o s t n a d e r för staten! 614 Dagens frÃ¥gor Det är en klen tröst, att kassorna själva genom medlemsavgifter och avkastning frÃ¥n fonder bestrida ca 60 procent av sina utgifter. Deras Ullderstödskostnader uppgÃ¥ nu till 75 milj. kronor om Ã¥ret, vilket ju är orimligt under en epok med rekordlÃ¥g arbetslöshet. Detta uppenbara missförhÃ¥llande har ideligen pÃ¥pekats i den publika debatten, alltsedan bristen pÃ¥ arbetskraft, men icke pÃ¥ arbetstillfällen, frÃ¥n krigsÃ¥rens början blev det dominerande draget pÃ¥ vÃ¥r arbetsmarknad. Att vÃ¥r nuvarande regering funnit allt bra som det är, förvÃ¥nar mindre, eftersom arbetslöshetsförsäkringen är inpassad i den socialdemokratiska löftespolitiken. Men icke heller riksdagen, för vilken allt »socialt» smÃ¥ningom blivit tabuförklarat, har reagerat. Först när direktör Wärn Ã¥r 1950 fick i uppdrag att undersöka möjligheterna att minska statsutgifterna och därvid bl. a. underkastade arbetslöshetskassornas avskärmade anordningar en kritisk granskning, kunde dÃ¥varande socialministern Gunnar Sträng icke underlÃ¥ta att i november 1951 tillsätta en kommitte för att utföra den av Wärn pÃ¥kallade närmare utredningen. Lantarbetareförbundets förre förtroendeman Sträng sörjde dock för att kommittens sammansättning med en majoritet av fackliga funktionärer blev sÃ¥dan, att inga för kassornas klientel obekväma ändringsförslag vore att befara. Resultatet av kommittens arbete blev ocksÃ¥ det avsedda. Den pÃ¥yrkade i första hand en höjning av understödsbeloppen, vilket förvisso var berättigat med hänsyn till kronans minskade köpkraft. Herr Sträng i sin tur utförde beställningen genom en proposition till 1952 Ã¥rs riksdag, varigenom kassornas arbetslösa medlemmar erhöllo en kompensation, som sannerligen icke beskärdes de av inflationen drabbade spararna och pensionärerna, vilka i egenskap av skattedragare mÃ¥ste vara med och betala den ökade kostnaden för statsverket. Det var därvid typiskt, att kommittemajoriteten, trots de oavbrutet stigande reallönerna för kassornas medlemmar, i c k e förutsatte en proportionell höjning av d e r a s avgifter. En försäkrad kan nu uppbära en daghjälp av 20 kronor vid en beräknad dagsinkomst av 30 kronor, vilket belopp ej anses förslappa hÃ¥gen att Ã¥tergÃ¥ till ordnat arbete. Riksdagen biföll propositionen; det förestod andrakammarval till hösten. Herr Wärns besparingsaktion pÃ¥ detta omrÃ¥de medförde-- motsatt pÃ¥följd! Sammalunda gick det med spörsmÃ¥len om nämnda försäkrings omfattning och tekniska utformning, Ã¥t vilka kommitten efter tre Ã¥rs ytterligare utredningar ägnade sitt i fjol höstas publicerade huvudbetänkande med utkast till ny förordning om arbetslöshetskassorna. Av de mÃ¥nga remissutlÃ¥tandena tilldrog sig givetvis den sakkunniga arbetsmarknadsstyrelsens yttrande speciell uppmärksamhet. Den avvisade bestämt Ã¥tskilliga av kommittens förslag, vilket var sÃ¥ mycket mera välkommet som de fackliga funktionärerna i kommitten, med riksdagsman Sven Gustafsson frÃ¥n folkpartiet i släptÃ¥g, rentav velat uppmjuka understödsvillkoren. Kommitten ville att även företagare och hemarbetare skulle kunna försäkra sig mot arbetslöshet, vilket arbetsmarknadsstyrelsen avstyrkte, därför att kontrollen av deras faktiska arbetslöshet skulle medföra alltför stora svÃ¥righeter. För närvarande har som regel en folkpensionär samma rätt till arbetslöshetsunderstöd som varje annan kassamedlem. Med för- 615 ;a;p.e;. :· Dagens frdgor biseende av vanskligheten för arbetsförmedlingsanstalterna att erbjuda en Ã¥lderstigen person lämpligt arbete förordade kommitten status quo. Det blev för starkt för tvenne ämbetsmän i kommitten, bland dem ordföranden, byrÃ¥chefen L. Hultström, och en adjungerad expert, byrÃ¥chefen Ringensson, numera chef för arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsbyrä, vilken menade att understödsrätten till folkpensionär borde begränsas. Ledamoten Börje HaggÃ¥rd, dÃ¥ sekreterare i Svenska Arbetsgivareföreningen, yrkade förbud för folkpensionär att tillhöra försäkringen. Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrkte Hultströmska kompromissen men betonade, att denna borde betraktas som ett provisorium, dÃ¥ det principiellt mÃ¥ste anses oriktigt, att en person kan erhÃ¥lla ersättning frän tvÃ¥ grenar av socialförsäkringen, bägge subventionerade av staten. Även i övrigt nagelfor arbetsmarknadsstyrelsen »vaga formuleringar av kommitten vid definitionen av lämpligt arbete, särskilt i samband med korttidsarbete». Härvid öppnade styrelsen nÃ¥got av den förlät, som utifrÃ¥n förhindrar en närmare inblick i kassornas verksamhet. Enligt styrelsen hade erfarenheten givit vid handen, »att arbetsgivare och arbetstagare väl förstÃ¥tt att bruka arbetslöshetskassan som ekonomiskt utjämnande faktor». Vid korttidsarbete, hette det, hade ersättningen frän kassan till arbetstagarna sÃ¥ smÃ¥ningom mera framstÃ¥tt som lönekompensation än som hjälp vid ett övergÃ¥ngsskede. Det funnes exempel pÃ¥ att arbetssökande velat ha anställning vid arbetsplats med reducerad veckaarbetstid och att arbetsgivare anställt personer under skeden, dÃ¥ korttidsarbete förekommit! Dessa interiörer äro av värde inför det korttidsarbete, som till följd av bensin- och oljebristen nu införts vid svenska industriföretag, varvid de permitterade erhÃ¥lla bidrag frän sin kassa. Man kunde motse en proposition med anledning av kommitteförslagen vid detta Ã¥rs riksdag. Den framlades ocksÃ¥ i mars av den nye socialministern John Ericsson - Kinna, vilken sÃ¥ längt ifrÃ¥n att beakta arbetsmarknadsstyrelsens befogade erinringar tvärtom i allt väsentligt följt kommillemajoritetens radikalare inriktning. statsrÃ¥det har sÃ¥lunda satt sig över arbetsmarknadsstyrelsens invändningar mot att självständiga företagare hädanefter icke skola förvägras medlemskap i arbetslöshetskassorna och vill icke heller rubba pÃ¥ nuvarande rätt för folkpensionär att erhÃ¥lla arbetslöshetsunderstöd. I brÃ¥dskan vid vÃ¥rsessionens slut fick propositionen stÃ¥ över till hösten. Den hade ändÃ¥ gjort sin tjänst som skÃ¥debröd bland andra populära anrättningar pÃ¥ socialdemokratiens valbord till den 16 sistlidne september. Under hösten tog andra lagutskottet itu med ämnet och godkände liksom riksdagen pÃ¥ alla punkter propositionen. Man hade hoppats att utskottet skulle ha skänkt tillbörlig uppmärksamhet Ã¥t arbetslöshetsunderstöden till korttidsarbetare, vilket som ovan nämnts plötsligt fÃ¥tt pÃ¥taglig aktualitet genom att Volvo med anslutna industriföretag nödgats reducera arbetstiden med tvÃ¥ dagar i veckan, vilket berättigar till ett s k a t t e f r i t t understöd av kassan pÃ¥ tillhopa 40 kronor. Bli andra industriföretag av samma orsak som Volvo tvungna tillgripa liknande förkortning av arbetstiden, kan konsekvensen medföra miljonunderstöd av statsunderstöd som l ö n e f y Il n a d till partiellt permitterade arbetare. Det skulle vara ett Ã¥terfall pÃ¥ det högre socialpolitiska 616 ___..______________.........__~~~~............~........_..;:,.;'~-.-.-""""'-......................................_________....=====---- Dagens frilgor planet av det förkastliga s. k. »allowances»-systemet av brittiska arbetsgivare i början av 1800-talet att lÃ¥ta fattigvÃ¥rden dryga ut arbetarnas lÃ¥ga och för livsuppehället otillräckliga löner. Detta perspektiv är sÃ¥ oroväckande, att det borde ha observerats av riksdagen och föranlett en maning till regeringen att tillsammans med arbetsmarknadsstyrelsen överväga ett korrektiv. Men detta är blott e n detalj av arbetslöshetsförsäkringens svagheter. Det fundamentala felet förblir miljonrullningen av statsmedel till arbetslöshetskassorna under ett Ã¥rtionde av överfull sysselsättning, vilket tidigt pÃ¥pekats men ändÃ¥ förvärrats. Man kan icke värja sig för intrycket, att vÃ¥r arbetslöshetsförsäkring företer parodisk likhet med en r e g n f ö r s ä k r i n g f ö r S a h a r a - med en grotesk tendens att ju torrare väderleken gestaltar sig, desto mera stiga kostnaderna! Österrike invid Österrike önskar icke bli indraget i världspolitiken. Man vulkanen. hoppades i Wien, att den neutralitetsförpliktelse, som var Sovjetunionens villkor för att äntligen underteckna statsfördraget i maj förra Ã¥ret, skulle bidraga till att landet ostört kunde fÃ¥ njuta frukterna av sin Ã¥terställda oavhängighet. Men naturligtvis tänkte österrikarna aldrig pÃ¥ nÃ¥gon annan neutralitet än den, som inskränker sig till det rent militära. Det besök, som förbundskansler Julius Raab i oktober avlade hos sin kollega och katolske meningsfrände Konrad Adenauer i Bonn var ett naturligt led i denna politik, som inte alls vill släppa de rottrÃ¥dar och kulturella traditioner, vilka knyta landet till Västern. Redan tidigare hade den västtyske utrikesministern Brentano brutit den barriär, som uppstÃ¥tt mellan Österrike och Tyskland 1938 och 1945. Efter allt att döma lyckades de bÃ¥da regeringscheferna i sina strävanden att fullständigt Ã¥terställa den harmoni, som är det naturliga mellan dessa tvÃ¥ stater, vilkas befolkning talar samma sprÃ¥k, vilka genom Ã¥rhundraden voro förenade i ett rike, och vilka ha en gemensam andlig odling. DÃ¥ Raab Ã¥tervände till Wien, hade revolutionen i Österrikes östra grannland Ungern redan flammat upp i full lÃ¥ga. Vad för den övriga världen tedde sig som en beundransvärd fastän hopplös frihetskamp mot en övermäktig förtryckare, kände österrikarna för egen del som en nationell tragedi. Anledningen härtill var främst de sekelgamla förbindelserna mellan de bÃ¥da länderna, vilka frÃ¥n 1867 till Habsburgmonarkins undergÃ¥ng 1918 voro förenade i en union liknande den, som under tiden 1814-1905 bestod mellan Sverige och Norge. - Härtill sällade sig givetvis i tysthet reflexioner över vilken Österrikes ställning skulle ha varit, om statsfördraget med Sovjet inte blivit avslutat och om ryska trupper alltjämt funnits kvar i Österrike. I Wien försiggÃ¥r nu livligare än nÃ¥gonsin en clearing av alla underrättelser frÃ¥n östra och sydöstra Europa, vilka därefter förmedlas till de fria folken. Man torde utan överdrift kunna pÃ¥stÃ¥, att ingen annan huvudstad pÃ¥ den här sidan av järnridÃ¥n har samma möjligheter som Wien att bedöma, vad som händer eller icke händer i Ungern, Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. I Wien rÃ¥der allmänt den uppfattningen, att utgängen av maktkampen mellan öst och Väst mera beror pÃ¥ händelserna i 617 Dagens frÃ¥gor Östeuropa än vid Suezkanalen. Man kan i Wien inte fatta, att F.N. kunde samla sig till en positiv handling beträffande Nassers Egypten, men i frÃ¥ga om Ungern och folkmordet pÃ¥ dess invÃ¥nare begränsat sig till verkningslösa resolutioner. Österrike markerade frÃ¥n första stund sin neutralitet genom att vid gränsen samla de militära styrkor, som hunnit bli användbara frÃ¥n den kommande pÃ¥ allmän värnplikt uppbyggda nya armen. Försvarsminister Graf inställde även sin planerade resa till Sverige för att kunna ordna och leda denna mobilisering i mindre skala, vilken icke har nÃ¥got annat syftemÃ¥l än att skydda Österrike frÃ¥n främmande soldaters intrÃ¥ng och trygga flyktingarnas asylrätt. De österrikiska kommunisterna ha pÃ¥stÃ¥tt, att Wienregeringen medvetet tillÃ¥tit »fascister», »f. d. Horthy-officerare» och »andra agenter för den västliga imperialismen» att komma in i Österrike och smyga sig över gränsen till Ungern för att hetsa det ungerska folket till uppror mot dess välsinnade överhet. Man vet i Kreml och i de ryska lydländerna givetvis, att det rör sig här om medveten osanning. Man vet där ocksÃ¥, att det är Österrikes neutrala ställning, som stÃ¥r som mönster för de krav att fÃ¥ utträda ur Warszawapakten, som yttrades sÃ¥ högljutt i Ungern och i det fördolda hysas även i de andra lydstaterna. Hotfulla tongÃ¥ngar ha ocksÃ¥ anslagits i sovjetryska och tjeckiska kommunistorgan. FrÃ¥n State Department i Washington utfärdades dÃ¥ en varning, att varje kränkning av Österrikes integritet skulle uppfattas som ett hot mot freden. För dagen är det största bekymret i Österrike de oavlÃ¥tligt växande skaror av flyktingar, som anlända utblottade pÃ¥ allt samt äro utmattade av hunger och strapatser. Vid mitten av december uppgick deras antal till 120 000, nÃ¥got som vida överstiger Österrikes förmÃ¥ga att härbärgera och förpläga dem. I utrikesminister Figls frÃ¥nvaro vid F.N:s generalförsamling i New York vädjade statssekreteraren Dr Bruno Krcisky till de västliga länderna att ofördröjligen öppna sina gränser för den röda terrorns offer. Den österrikiska regeringen har framhÃ¥llit, att den inte har kunnat fÃ¥ nÃ¥gra identitetshandlingar av dc inströmmande flyktingsskarorna och inte heller lÃ¥tit dem undergÃ¥ en läkareundersökning. Svenska Röda korset har gjort en synnerligen lovvärd insats och den svenska allmänhetens offervillighet har varit mycket stor. Hittills har emellertid icke mÃ¥nga ungrare kommit till Sverige. Höstens skakande upplevelser alldeles inpÃ¥ de egna knutarna ha hos österrikarna trängt de inrikespolitiska spörsmÃ¥len i bakgrunden. Men konflikten mellan de tvÃ¥ parterna i regeringskoalitionen - det borgerliga folkpartiet och socialdemokraterna - är latent. De sistnämnda vilja icke acceptera valresultatet, nämligen att befolkningens majoritet uttalade sig mot planhushÃ¥llningen. Det förefaller dock, som om partiledarna pÃ¥ bÃ¥da sidor under nu rÃ¥dande förhÃ¥llanden föredraga kompromisslösningar, vilka visserligen ofta inom sig bära fröet till nya konflikter. Det stora blocket av landets tvÃ¥ parlamentariska grupper - vilka tillsammans inneha 156 mandat i nationalrÃ¥det mot allt i allt 9 mandat för oppositionen, varav 3 kommunister - kommer även i fortsättningen att styra Österrikes vanskliga kurs invid vulkanen. 618